Tack Seth för underbart inlägg till försvar av Guds ord, ”Bibelns syn” mot den ”fromma” bibelkritiken. Som du skriver verkar inte ens vår Herres eget vittnesbörd om Jona bekymra kritikerna.

Tack Stefan för att du publicerar detta!

Tack Stefan för att du la upp detta på din blogg, mycket nyttig läsning!!

Hej, jag har inte för avsikt att ge mig in i ännu en lång diskussion om Jesaja (eller Jona för den delen), utöver vad jag redan sagt på denna blogg och på andra ställen, och jag har inte tid och möjlighet att gå igenom Erlandssons väldigt långa inlägg – jag beklagar än en gång att han inte hade möjlighet att delta på vår samtalsdag på ÖTH pga. sjukdom, men gläder mig över att han nu har kryat på sig (enligt trovärdiga rapporter). 

För mig och andra är det inga problem att principellt acceptera att det finns ett mått av redaktion i bibliska böcker. Tänk om man kunde börja där och sen fundera över graden av redaktion (där kommer vi aldrig nå någon konsensus). Om jag skall ta ett kort och klassiskt exempel ur 4 Mos 11:35-12:6:”Folket bröt upp från Kivrot Hattaava och tågade till Haserot. Medan de var där 
12:1 började Mirjam och Aron att klandra Mose för hans kushitiska hustru; han hade nämligen tagit sig en hustru från Kush. 2 De sade: ’Är Mose den ende som Herren talar till? Han talar väl till oss också.’ Och Herren hörde det. 3 Men Mose var en mycket ödmjuk människa, ödmjukare fanns inte på jorden. 

4 Plötsligt sade Herren till Mose, Aron och Mirjam: ”Gå ut till uppenbarelsetältet, alla tre!” Och alla tre gick dit. 5 Herren steg ner i en molnpelare, ställde sig vid ingången till tältet och kallade på Aron och Mirjam. De båda steg fram, 6 och han sade: …'”Här skulle de flesta som menar att Mose måste ha författat de fem moseböckerna ändå gå med på att han inte skrivit om sig själv att ”Mose var en mycket ödmjuk människa, ödmjukare fanns inte på jorden.” Tänker man att just den versen (och inget annat) är ett redaktionellt inskott, så gör man det, inte för att man har en rationalistisk världsbild som utesluter Guds ingripande och att man gett efter för bibelkritiken, etc, utan för att det skulle bli en logisk kullerbytta att inte acceptera att någon annan än Mose står bakom detta omdöme. (Samma sak kan sägas om 5 Mos 34 som handlar om Mose död.)För min egen del är detta inget problem överhuvudtaget. En bibelvers om Mose ödmjukhet är precis lika mycket inspirerad och helig skrift som de andra verserna trots att den inte är mosaisk. Författarskapsfrågan som många gånger kan vara knepig och kanon-inspirationsfrågan är två skilda frågor för mig. När det gäller Jesaja så kanske även Erlandsson håller med om att Jes 1:1 är ett redaktionellt tillägg (jag vet inte om Erlandsson håller med om detta som ett minimum). Det gör inte versen mindre värdefull.Jag uppskattar den ödmjuka ton som Allen Ross ger uttryck för i sin introduktion till Jesaja – han ser boken som en enhet men inser att frågan är komplex och att den inte är avgörande för hans tro: ”In the following outline of the issue I have listed the basic arguments. I myself remain unconvinced that multiple authorship is the only or the best solution to the difficulties in the book. The acceptance of one Isaiah is not a view that I consider a major tenet of my faith, but it is what I find still the most compelling for all the data.” (http://bible.org/seriespage/introduction-study-book-isaiah)Jag tycker det är lämpligt att börja med en sådan attityd utifrån en grundläggande enhet om centrala frågor. Att läsa elaka kommentarer i detta fält som handlar om karriärfokus istället för bibelfokus gagnar inte någon (på min egen blogg, evangelicaltextualcriticism.blogspot.com tar jag bort sådana elakheter). Om jag ändå skall kommentera beskyllningen – egentligen är det onödigt men jag kan inte låta bli – så högaktar jag personligen min kollega och vän som vill hålla fast vid sin halvtid på ÖMS, trots professur vid universitetet.En bibelsynsfråga som jag personligen tycker är bra mycket viktigare och aktuell är den om kvinnans ställning i församlingen (lite av det fokus som Mikael Tellbe hade för sitt anförande där han började med att visa ett gammalt fotografi av Filadelfiakyrkan där han själv är pastor, där alla kvinnor på bilden bar hatt).Vad är den bibeltrogna synen i frågan om kvinnligt ledarskap? Är alla vi som accepterar kvinnligt ledarskap liberalteologer som gett efter för bibelkritiken? Seth Erlandsson har skrivit väldigt mycket om denna fråga i tidskriften Biblicum genom åren (t ex http://gammal.lbk.cc/biblicum/19781204.HTM – här finns mängder av tolkningar som jag inte alls håller med om). Jag vet inte vad Erlandsson står nu i sina tolkningar av paulinska och andra texter, men jag är helt klart nyfiken på om han fortfarande avvisar kvinnligt ledarskap. Som sagt, tycker jag NilsOlov Nilsson gjort en viktig insats inom pingströrelsen i denna fråga – tack för det. Om jag förstått saken rätt avvisar även Livets Ords pastor, Ulf Ekman, kvinnligt ledarskap, och ger uttryck för rädsla för en relativistisk bibelsyn:http://www.dagen.se/nyheter/darfor-tror-ulf-ekman-inte-pa-kvinnliga-forestandare/Jag skulle säga att inte heller denna bibeltolkningsfråga är avgörande fråga för min tro, men däremot är det en helt central fråga för väldigt många människors kallelse.

Tydligen blev även en av länkarna skadade pga. tekniskt fel. Här är den igen (Allen Ross intro. till Jesaja vars avslutning jag citerat): 

http://bible.org/seriespage/introduction-study-book-isaiah

Hej Jonas, har jag påstått att Nils Olov Nilsson är ”den direkta orsaken till att pingströrelsen fått kvinnor i ledarskap”? Om du läser mitt inlägg noggrant så ser du att jag säger att ”Nils Olov Nilsson gjort en viktig insats inom pingströrelsen i denna fråga”. Tycker du alltså att jag har fel? Och vad jag tidigare sagt så har Nilsson skrivit vettiga saker om bibeltolkning, specifikt i denna fråga, i sin uppsats om kontextualisering (http://www.nilsandchris.com/contextualisering.htm). Han menar där att den svenska pingströrelsen tagit steg ifrån en strikt bokstavstro som ledde till extrema tolkningar i olika läror (”… strict literalism that sometimes brought the SPM to extreme interpretations of different doctrines…”). I dessa lärofrågor (skulle vara intressant att veta mer exakt vilka Nilsson syftar på, utöver frågan om kvinnligt ledarskap) skulle man kunna säga att pingströrelsen har ”flyttat råmärkena” och det låter väldigt negativt. Man skulle också kunna uttrycka det som att pingströrelsen ”flyttat fram positionerna” eller ”lämnat en oreflekterad bibeltolkning bakom sig”, etc. 

När det gäller att ”flytta råmärkena” så är de frågor vi här diskuterat inte nya på något sätt. Jag har redan tidigare hänvisat till äldre evangelikal litteratur som tar upp frågor om författarskap, fakta/fiktion, etc. Jag har också, i Jonafrågan, dels hänvisat till C.S. Lewis läsning av texten, dels framhållit det faktum att Lewis betonar att hans läsning *inte* betyder att han därmed ansluter sig till en rationalistisk världsbild som utesluter Guds ingripande. Det är synd att detta likhetstecken skall dras automatiskt. Så var det på Lewis tid från en del av hans kritiker,  och historien upprepar sig.  

 När jag skriver ”Jonas” så syftar jag på Jonas Rosendahl (inte Jonasq). 
Jag här för övrigt också orolig för att ”trovärdigheten av bibelordet urholkas” och jag tycker att en fundamentalistisk bibelsyn urholkar trovärdigheten lika mycket som en liberal! Det är bedrövligt att tänka på hur mycket den svenska frikyrkorörelsen förlorat i trovärdighet på den strikta bokstavstolkning som din mentor Nils Olov Nilsson talar om. Tänk vad många människor man sårat genom uteslutningar, tänk vad många människor som inte fick blomma ut i sina gåvor i församlingar, tänk …

Jag förstår att det är en slags anpassning man är ute efter som är drivkraften att ändra i bibelsynen. Dels för att det är på tapeten nu att anpassa budskap så att det ska bli relevant för lyssnaren. Detta sker ju främst i evangelikala kretsar men sprider sig även in i pingst karismatiska kretsar som historiskt mer har förlitat sig på den helige Andes verk under mötena ( läs under och tecken m.m ) och då har inte framförandet i sig varit det relevanta. 
Sedan är helgelsefrågan en komplicerat sak kyrkohistoriskt. Allt ifrån pelarhelgon som späker sig till nådesförkunnelsen där du inte behöver ändra dig alls. 
Denna har genom historiens gång skiftat där man i varje generation letat efter yttre markörer för det inre Gudslivet. Det vill säga vad är den yttre konsekvensen i min livsstil. Här har det också genom historien varit svårt att hitta balansen och är det än idag. Ta bara alkoholfrågan, samboskap, sex före äktenskap, där har ju de äldre grenarna i Sverige än pingst intagit en alltmer liberalare hållning, men självfallet också beroende på var man bor. Västkust mission är knappast lika liberal som sthlms mission osv. 

Det är dock intressant om du menar att även denna fråga är en drivkraft till att förändra bibelsynen, att en alltmer fundamentalistisk hållning även det ger sämre trovärdighet som du skriver. Det hade jag inte tänkt på faktiskt, men det är alltmer självklart ju mer jag tänker på det att även det måste ju vara drivkraften. 

Jonas R.,  jag har tillhört en pingstförsamling i Växjö som hade Sören Perders föräldrar som pastorspar (Inga och Sigurd Perder), vilka jag uppskattade mycket, men jag noterade under den tiden hur kämpigt det var för Inga Perder att bli accepterad ifrån pingstsammanhanget … (inte från Örebromissionens sida, och därför var det inga problem att Perders var pastorspar i vår sammanslagna och dubbelanslutna församling). 

Jag har en känsla av att många inte är färdiga med frågan om kvinnligt ledarskap i pingströrelsen än idag! Jag tror det var bara ett par år sedan i pingsts pastorsakademi som de närvarande kvinnorna ombads ställa sig upp och de fick motta allas applåder. Hur skall man tolka detta uttryck i sig? Varför behövdes det? Frågan verkar fortfarande vara under bearbetning, och jag är inte säker på att pingstvänner ute i landet har bearbetat de bibeltexter som bland annat Seth Erlandsson tolkar som tydliga förbud mot kvinnligt ledarskap i församling. Det är kanske mer ett pragmatiskt accepterande för att vara trovärdiga (var det detta du var inne på – hur ställer du dig själv i frågan)? All heder då åt Nils Olov Nilsson och andra teologer som kan hjälpa folk i stugorna att närma sig och tolka dessa texter på ett annat sätt en det traditionella, och fortfarande vara ”bibeltroende” och ha en hög syn på Skriftens inspiration.Det låter inte så bra när du säger att jag använder Nils Olovs arbete som ”slagträ i debatten” … Du kanske menar att hans insats i frågan om kvinnligt ledarskap är irrelevant i hela denna bibelsynsdebatt, men jag menar att den är högst relevant, och att den kan hjälpa andra att se mer nyanserat på andra saker som diskuteras. Vad är bibeltrohet egentligen?

Jag hoppas att du själv accepterar kvinnligt ledarskap, inte för att det är opportunt och politiskt korrekt, utan för att du är en bättre tolkare av de bibeltexter som använts som slagträn mot kvinnliga ledare.

Tommy – jag förstår att frågorna inte är nya för er teologer. Vad hela denna diskussion började med var Nils Olovs och min insändare där vi önskade att det andliga ledarskapet skulle syna de teologiska utbildningarna. Jag är tämligen säker på att pingstledarskapet te x inte haft koll på att råmärkena flyttats. Daniel Grahn på bibelsynsdagen visar ju på det te x när han blev väldigt förvånad när inte Michael Tellbe tydligt kunde stå för Paulus författarskap av Efesierbrevet te x. 
När pingst bestämde sig för att koppla med ÖTH så måste ju naturligtvis syftet ha varit att kunna stå emot liberalteologin, men jag är inte alls så säker på att man kände till alla ÖTH ståndpunkter i bibelsynen. Dan Samlomsson skrev tydligt i Dagen om Jona bok och dess historiska förankring te x. Vad säger de övriga kan man undra?

Du skrev:
”Erlandsson har dessutom svårt med mitt sanningsbegrepp. Hansresonemang antyder att det inte kan finnas någon ”sanning” i t ex en liknelseeller i någon typ av skönlitteratur. Här har vi olika uppfattningar. ”

Så uppfattar jag inte Seths text.
Han förnekar inte, om jag förstått saken rätt, att det går att BÅDE kunna tro på en historisk sanning i en text när den beskriver en händelse/ett händelseförlopp, OCH tro på ett så att säga tidlöst budskap i texten, vilket i sig skulle kunna uppfattas av framtida läsare även om de inte ”visste” eller trodde att även själva händelsen har ägt rum historiskt. Men han framför att det är mycket mer logiskt att om man nu ser ett budskap, att det blir mer trovärdigt om det faktiskt bygger på att händelsen som så att säga ”bringar budskapet” verkligen har hänt.
Detta om texten inte klart visar att det handlar om liknelser! Och Seth kan väl sägas mena att Jona inte borde kunna uppfattas som en bok i liknelseform.

 Seth menar (så som jag uppfattar hans textinlägg) att du Greger i fallet Jona, har uppfattningen att dess mening/syfte BARA är textens budskap om att ha rätt ”attityd”, och att denna ”inneboende sanning” i Jona på något underligt sätt skulle skymmas ifall texten även vore historiskt sann.

Varför går det inte (eller ”vad gör det svårt”) att uppfatta och ta emot budskapet, samtidigt som man tror på dess historicitet???

Har läst alla inlägg och gästbloggarna i ”Bibelsynsdiskussionen” här på Stefans blogg, kanske finns någonstans detta förklarat (?)

Mest tycker jag nog jag sett ståndpunkten (från ett antal kommentatorer/gästbloggsinlägg) att ”det behöver inte vara historiskt sant för att ha relevans”.

En ”attityd” så god som någon, och finns i Bibelsynsdiskussionen formulerad på diverse olika sätt, men jag ser inte riktigt varför det är så viktigt att framhålla just den saken, när det som regel(?) är så att även de av Bibelns texter som är oomtvistat historiska, också har någon form av budskap till även oss i vår tid.

Det är ju fruktansvärt allvarligt att ha lärare på ett kristet universitet (där man utbildar Sveriges nästa pastorer) men som inte tror på Bibelns ofelbarhet. ÖTH tillhör de helt och hållet EFK eller? Ifall det är så, borde man inte göra en undersökning bland lärarna för att se om de tror på Bibelns ofelbarhet? Om det visar sig vara att de tror att vissa delar utav Bibeln är fiktion eller att Daniel inte har skrivit Daniels bok osv, borde man inte då säga upp dessa lärare? Eller är vi för finkänsliga i Sverige? 

Ja, ÖTH tillhör helt och hållet EFK. 

För en allmän beskrivning av vår bibelsyn, se http://www.dagen.se/opinion/debatt/-vi-har-en-evangelikal-bibelsyn-/För samfundsledarnas bibelsyn, se http://www.dagen.se/opinion/asikt/darfor-har-vi-en-evangelikal-bibelsyn/För övrigt är vi regelbundet granskade och ackrediterade av European Evangelical Accrediting Associationhttp://eeaa.eu/directory/accredited-schools/Jag hoppas vi slipper få hit evangelikala inkvisitioner såsom de bedrivits i Amerika på vissa fundamentalistiska lärosäten där lärare får sparken till höger och vänster. Läs gärna Roger E. Olsons beskrivning av fenomenet:

http://www.patheos.com/blogs/rogereolson/2012/09/evangelical-inquisitions/

Det är intressant att börja läsa Daniel. Har inte gjort det sammanhängande tidigare. Texterna är väldigt talande men en liten fundering: Varför varierar ”jag” mellan kapitlen och varför är en och samma person både ”jag” och tredjeperson i samma text. Det skulle vara intressant att förstå vem som egentligen berättar. Den spontana slutsatsen är att flera hjälpts åt. Eller kan man skriva ”jag” åt någon annan?

Jag kan lugna dig med att försäkra att på ÖMS/ÖTH betonas kopplingen till församlingen väldigt starkt. Jag praktiserar kontinueligt i en församling i Örebro, detta är ett krav om man läser den delen av utbildningen som riktar sig till framtida församlingsledare. Jag tillsammans med några fler ska även åka till Ö-vik för att besöka lokala församlingar för att dela med oss till dem och hålla kontakten med dem.
Angående läsning under den helige Andes ledning så har jag aldrig träffat på någon som lika ivrigt påpekar vikten av detta som Josef Bergdahl (http://www.orebromissionsskola.se/viewNavMenu.do?menuID=248). Fråga honom själv så får du se. 
Jag skulle även vilja bjuda in dig på öppet hus (http://www.orebromissionsskola.se/viewText.do?textID=1045) så får du smaka och se vilka filurer som går på ÖTH och vilka lärare vi har. Du kanske kan få ta del av en intressant diskussion.

Dessa gästbloggar uppfattar jag som något av det viktigaste som förmedlats under begreppet bibelsyn på mycket, mycket länge, i alla fall på ”allmän plats”, tillgängligt för en bred publik. Jag har många gånger känt förtvivlan och vanmakt över den respektlöshet inför Bibeln som sedan länge breder ut sig bland trons folk. När jag konfronterats med en attityd av att det är vi som är satta att granska Bibeln och inte tvärt om, har jag känt mig djupt skakad av att befinna mig vid det mänskliga högmodets yttersta gränser. Med en känsla av overklighet har jag betraktat troende människor som vigt sina liv åt att bortförklara, förmänskliga, trivialisera och misstänkliggöra det ord som som steg ner till oss i vårt avfall och som presenterar sig själv som SANNINGEN. Det smärtar mig att vi i Sverige, det kanske mest sekulariserade landet på planeten, ett land som är i desperat behov av väckelse, tillåter ett skeptiskt och vetenskapligt förhållningssätt till trons urkund och fundament i formandet av dem, som i sin generation, är kallade av Gud att förvalta hans ord. Gud, som kallar mänsklig visdom för dårskap, måste i min verklighet få sista ordet. Gud, som överlät evangeliets sensationella budskap till enkla män av folket, naiva nog att förmedla det opåverkat av det mänskliga intellektets klåfingrighet, demonstrerar i mina ögon den högsta formen av vishet.
Lika övertygad som jag är att olika tolkningsmodeller och förhållningssätt till Bibeln, hur vetenskapliga de än menar sig vara, kommer att avlösa varandra i en aldrig sinande ström, lika övertygad är jag att Guds Ord, Bibeln, kommer att evigt bestå. Om vi så anstränger oss till det yttersta för att urvattna det och hur mycket vi än kommer att lyckas beröva det sin övernaturliga karaktär, kommer det i Guds hand aldrig upphöra att vara ett tveeggat svärd som avslöjar hjärtats uppsåt och tankar.
Min förhoppning är att det förtroende till Guds ord, i alla dess delar, som Seth Erlandsson demonstrerar, på nytt ska få genomsyra kristenheten i vårt, i andlig bemärkelse, svårt sargade land.
När verkligheten i vårt samhälle alarmerande signalerar varning, varning, måste de som svarat ja på en kallelse till att förkunna Guds förvandlande och livgivande ord, utrustas med ett helgjutet förtroende till att Ordet är 100 procent pålitligt, vare sig det beskriver historiska skeenden eller det nya förbundets osannolikt fördelaktiga villkor. ”Motbevisar” vi det ena kan vi utan betänkligheter plocka ner det andra till en begriplig nivå.
Varför inte här och nu satsa på det vi ändå med förundran kommer att utbrista i en högre verklighet: BIBELN HADE RÄTT?!

Hej! Jag har aldrig sett någon motsats mellan att en text har ett budskap och
att den är historiskt sann. Jag har ö h t inte diskuterat historicitetsfrågan utan genrefrågan. Vad jag har sagt är att jag inte tror att Jonaboken tillhör genren historia utan att den har en annan funktion och syfte. Jag har hela tiden jämfört med t ex romaner som ”bygger på sanna historier”. De står på hyllorna för fiktion i biblioteken och inte på hyllorna för faktalitteratur eftersom de har ett speciellt syfte och inte för att de inte kan utgå från en sann historia. Det var detta jag sa i mitt föredrag. Om man har denna utgångspunkt kommer man att läsa texterna med en annan typ av ”stance” än om man läser dem som enbart information. De förkunnar alltså en annan typ av ”sanning”. Inför en del av denna litteratur kan man t o m ställa frågan om budskapet påverkas av om de bygger på ett historiskt material eller inte. Jag tror att detta gäller för Jona men har noterat att andra har andra åsikter. Jag menar att detta resonemang är viktigt eftersom en allt för strikt syn på att texterna ska tillhöra genren historia och på det sanningsbegrepp som knyts till denna genre har inneburit att man inte läst texterna på ett sätt som hörsammat deras varierande syfte. Man har då också stått utan förklaringar när man stöter på vissa ”svårigheter” i texterna. Problemet med dessa ”svårigheter” är att de ibland (inte alltid) bara är ”svårigheter” i relation till en viss typ av förväntningar. Dessa förväntningar är ibland, menar jag, inte givna av texterna utan av en allt för stark betoning på att de måste tillhöra genren historia.

Greger Andersson

Vad är det som gör att du inte tror att Jonaboken är historiskt sann?

Hej Bo!

Om vi skulle tala teologisk utbildning mer generellt är det du påpekar viktiga synpunkter. Problemet för mig – nu är jag personlig – är att jag inte vill använda hänvisningar till t ex ett andedop retoriskt i en diskussion om Jonabokens genre. Dels känns det inte som ett argument i just den här diskussionen, dels tycker jag det är etiskt tveksamt. Jag känner helt enkelt en rädsla för – det är säkert något jag dras med från egna erfarenheter – en situation där man försöker vinna en diskussion genom att s a s ”säga de rätta formuleringarna”. Det är en av orsakerna till att jag försökt svara så rakt, krasst och argumentativt som möjligt i de här diskussionerna. Tanken är att inbjuda er att ta ställning till det jag argumenterar för.

Greger

Ulf, den stora respektlösheten som breder ut sig är i mina ögon nonchalansen. Att inte fundera över och samtala om hur vi skall tolka den är respektlöst. Även du Ulf har en tolkningsmodell; även du har ett mänskligt intellekt som du använder när du läser och tolkar det som står.

Seth Erlandssons förtroende till Guds ord i alla dess delar leder honom t ex att avvisa kvinnligt ledarskap i Guds församling (om han nu håller fast vid de tolkningar han tidigare uttryckt); Mitt förtroende till Guds ord i alla dess delar leder mig till att bejaka kvinnligt ledarskap i Guds församling. Vad säger du?

Vi har olika sätt att tolka texterna. Vi har det gemensamt, du, jag, Seth Erlandsson och andra att vi tar Guds Ord på stort allvar. Himmel och jord skall förgå; hans ord skall aldrig förgå.

När det gäller vetenskapen och dess gränser får jag sluta med ett fint citat jag läste idag av Tryggve Mettinger, professor emeritus i Gamla testamentets exegetik i Lund: 
‎”I try to draw a line between what I believe I know as a scholar and what I know I believe as a Christian.” 

Till Bos andra fråga om att läsa under Andens ledning rekommenderar jag verkligen en kort liten skrift ”Anden och Ordet – förhållandet mellan spiritualitet och exegetik, av Gordon D. Fee som vi översatt och publicerat i vår skriftserie för många år sedan.

http://www.orebromissionsskola.se/viewNavMenu.do?menuID=82 (nr. 11).

Tack Birgit! Jag ska svara personligt och ärligt. Ibland har jag blivit upprörd men jag försöker att tolka med ”the principle of charity” (välvillighetens princip) eftersom det är grunden för alla goda samtal. Jag tror då att många känner en mycket stark oro för utvecklingen inom rörelser, skolor, m.m. och att denna oro fått tillfälle att komma till uttryck i denna debatt. Av den anledningen kommer det hela tiden in tolkningar och uppfattningar i dibatten med mig som går längre än vad jag i själva verket har sagt. Jag försvarar mig ibland mot detta men lyssnar också till oron och uppfattningarna och tar dem på stort allvar.

Greger

Tommy – Bra om du respekterar det jag skrivit ovan, att jag tänker inte fortsätta en diskussion om kvinnligt ledarskap i pingströrelsen,vilket jag skrivit ovan. Fördjupas den diskussionen blir det så att jag måste skriva ut namn och händelser i den rörelse jag själv tillhör och det tänker jag inte vara offentlig med. En sak jag tycker du ska tänka på eftersom du lyft fram Ongmans evangelister, och det var sympomatiskt för den tidiga pingströrelsen också, det är just kvinnans tydliga evangelisttjänst som också kom i skymundan alltmer väckelsen avtog. Att en kvinna förkunnar, leder arbeten inom kyrkans ramar, har en utrpräglad tjänst innebär inte per automatik varken en roll i äldstekåren eller som föreståndare i en församling. Som jag skrivit tidigare har dock pingströrelsen ”tjuvkopplat” sig förbi bibelordet om manliga äldste genom att slå ihop diakoner och äldste till församlingstjänareoch resultatet blev knappast det förväntade att kvinnliga evangelister skulle komma i ledarskap utan snarare blev det de kvinnliga diakonerna till stor del. Det är självklart svårsmält för många inom pingst att så blev fallet det man hade tänkt blev inte av istället fick vi kollektiva ledarskap som präglas till stor del av den ”själavårdande” aspekten där problemen som finns att hantera i församlingarna alltmer kom att ses i ljuset av just själavård.
E.O.D

Du måste väl ändå börja fundera Greger över dina egna uttryck om du tycker att folk missförstår dig?! Var tydlig! Har det som skett i Jona bok skett historiskt eller har det inte? Istället för att fara in i resonemang om genre eller ”en viss sanning på det sättet att det förmedlar ett budskap” och vilket som är vilket har inte stor betydelse för ens tro ändå.

Jonas, jag undrar vad det är som driver dig i en del inlägg du skriver? som din kommentar riktad till Tommy Wasserman ”Självklart är det skönt för er om ni själva får sköta inkvisitionen på eget bevåg… osv”. Jag kan verkligen inte uppfatta att det är Kristi kärlek som driver dig! men däremot upplever jag mycket hårdhet.

Birgit