När man läser i Nya Testamentet möter oss en kristendom med tecken och under. Jesus ägnade sig ständigt åt att bota de sjuka, göra under och mirakler, befria människor från onda andar, uppväcka döda, och levde i uppenbarelsegåvor på ett påtagligt sätt. Han undervisade sina lärjungar att fungera på samma sätt, något som blev möjligt genom Andens utgjutande. I Apostlagärningarna läser vi om hur detta fortsatte. Man brukar ofta kalla detta för en karismatisk kristendom. Om Andens gåvor i funktion och att Gud utrustar människor med specifika övernaturliga tjänster.
Många kristna har under historiens gång tagit avstånd från karismatisk kristendom. Man förnekar inte att det står om det i Bibeln, men att det inte gäller nu. Så vitt jag vet var reformatorn Luther inne på det spåret. I USA är det mycket vanligt, bland annat bland sydstatsbaptister, som har en mycket strikt Bibeltro, men som menar att det karismatiska inte gäller efter den första kristna tiden.
I Sverige dominerar en lågmäld kulturkristendom som inte direkt är mot-karismatisk men inte på något sätt för det karismatiska. Man vill forma en kristendomstyp som inte stöter någon, vinner allmänt förtroende, – att be för sjuka, driva ut onda andar, göra tecken och under, och försöka uppväcka döda passar ju då inte alls in i den bilden. Men det stämmer inte med Nya Testamentet.
Jag längtar efter mer karismatisk kristendom i Sverige. Jag vill se den form av kristendom som möter oss i Apostlagärningarna. Visst har man sett och upplevt en hel del av Andens gåvor under många år, men man längtar efter mycket mer och man känner att man ligger långt under den standard som vi läser om i Apostlagärningarna.
För mig var helandeskolan i Malmö förra veckan en mycket positiv signal. Där fanns det tro på den övernaturliga kristendomen, där predikades om den övernaturliga kristendomen, och där lärde man ut om den övernaturliga kristendomen. Och inte bara det vanliga kristna konferensstuket, att det gärna kan vara lite lagom karismatiskt men inte för mycket, och det ska balanseras med en massa annat. I Malmö pekades med hela handen. Också härligt att höra hur lovprisningen, lovsången och sången i Anden kunde bryta igenom så starkt.
I Evangeliska frikyrkan har vi som ett av våra ledord att vi ska ha en karismatisk öppenhet. Tänk om vi istället kunde säga att vi vill vara karismatiska, inte bara stanna på halva vägen och ha lite lagom. John Ongman var en gång i tiden en av de karismatiska spjutspetsarna i Sverige, men det var då det.
Vi behöver föredömen och spjutspetsar för en karismatisk kristendom i Sverige. De senaste decennierna har det framförallt varit trosrörelsen och Vineyard som har aktivt lyft fram dessa frågor, dock utifrån olika teologiska referensramar. Det som var intressant i Malmö var att Randy Clark visade respekt för både arvet från trosrörelsen, vineyard men också tidigare karismatiska rörelser under 1900-talet som helandeväckelsen, historiska pingströrelsen, latter rain m.m. Clark knöt ihop dessa erfarenheter och lyfte fram hur mycket både Vineyard och trosrörelsen har betytt för hans egen andliga utveckling. Detta har jag knappt hört sägas tidigare.
Jag tror att New Wine-nätverket har möjlighet att bli en av flera spjutspetsar för karismatisk kristendom i Sverige. Inte minst med tanke på den ekumeniska bredd som finns i nätverket så finns det goda möjligheter att sprida elden åt olika håll.
Vi måste också komma ihåg alla de nya församlingar som växer fram i Sverige med människor som har rötter i Afrika, Latinamerika, i Asien, och där den karismatiska och övernaturliga kristendomen är en självklarhet.
Vi som längtar efter att se Guds rike bryta igenom och ännu starkare i nya dimensioner, vi måste hitta samverkansformer och inspirationskällor, New Wine-nätverket och kontakter med nya immigrantförsamlingar tror jag kan vara två viktiga inspirationskällor. Och vi i den etablerade kristenheten måste komma längre än att bara ägna oss åt kritiska granskningar av karismatisk kristendom.