Jag tittade på Kalla Faktas program om Frälsningsarmén. Programmet var som väntat, här är länk till Dagens nyhet. Media har ständigt ett intresse av att uppmärsamma ämnet homosexualitet och särskilt att hudflänga dem som inte supportar det sexliberala samhället. Här följer mina kommentarer:

1. Varför ägna sig åt fyra månaders smygfilmande för att avslöja något som är allmänt känt? Det vet väl alla som har någon kunskap om religion och kyrka att man inte kan vara utövande homosexuell och frälsningssoldat. Därför att man anser att den utövda homosexualiteten är synd enligt Bibeln. Nu försöker Kalla Fakta vinkla det som att det är något man har avslöjat och något som Frälsningsarmén vill dölja. Det stämmer inte.

2. Jag är mycket skeptiskt till Kalla Faktas journalistiska metoder. Att spela och smygfilma själavårdssamtal, man har då passerat alla gränser för journalistisk etik. Jag är också mycket skeptisk till journalistiska greppet att lura intervjuobjektet, vilket man har försökt att göra i Frälsningsarméns fall. Och sedan i TV ge bilden av att de inte vill svara på frågor, just med anledning av att man blir lurad och manipulerad av journalisterna.

3. Jag är mycket skeptisk till att använda det journalistiska greppet – kristendom- homofobi. I många länder idag är homosexualitet förbjudet och straffbart. Går vi något halvt sekel tillbaka i tiden var det förbjudet och straffbart i de flesta länder. Jag tycker att det är svårt att hitta ett samband mellan kristendom och begränsning av homosexuellas rättigheter. Det har varit ett allmänt globalt fenomen i alla sorts länder. De ateistiska-kommunistiska staterna var minst lika emot homosexualitet som de stater och samhällen som präglats av någon religion. De länder i världen idag som är mest emot homosexualitet är de muslimska länderna. Det finns ingen religion som öppet försvarat och främjat homosexualitet. Det man kan hävda till kristendomens försvar är att det är i länder med kristen bakgrund där de homosexuella har fått del av mänskliga fri- och rättigheter.

4. Varför gör inte Kalla Fakta ett program om hur homosexuella behandlas i muslimska länder och hur västerländska moskéer hanterar homosexualitet? Vågar man inte utmana muslimer, men det är okey att klandra Frälsningsarmén som har en betydligt mer human inställning till homosexuella.

5. Kan Kalla Fakta tänka sig att göra ett program och kritiskt granska Dalai Lama och tibetanbuddhismen och hur man ser på homosexualiteten?

6. Jag tycker att Kalla Fakta ger en mycket vinklad bild av Frälsningsarmén. Det är väl ingen hemlighet att en frälsningssoldat går in i särskilda förpliktelser när man blir soldat. Det handlar ju om både tros- och livsstilsfrågor. Man kan naturligtvis diskutera både tros- och livsstilsfrågorna. Men homosexualiteten är i detta sammanhang bara en liten detalj. Olika organisationer präglas av förpliktelser, åtaganden och villkor, oavsett om man engagerar sig i ett politiskt parti, en facklig organisation, någon form av religion, en idrottsförening, ett företag eller något annat. Varför ska just Frälsningsarmén hudflängas för en detalj i deras medlemsvillkor. Att man inte kan leva i sambo och vara frälsningssoldat är ju en fråga som berör betydligt fler. Tycker inte att Kalla Fakta belyser att detta är ett allmänt fenomen i alla sorts organisationer – att det finns begränsningar i vad man kan tro och vad man har för livsstil.

7. Kalla Fakta programmet förstärker bilden av att journalister är kristofober och religionofober, eller vad det nu kan heta. Det tycks inte finnas någon förståelse för att religioner och även kristna kyrkor som har århundraden och årtusenenden på nacken inte bara plötsligt kan ändra på heliga skrifter, normer och sedvänjor som har gällt i århundraden och årtusenden. Att värna om äktenskapet mellan man och kvinna har ju alla religioner stått upp för, det är ingen unik kristen idé. Kalla Fakta belyser inte heller att kyrkor och religioner ofta är globala organisationer, t.ex. kan varken Katolska kyrkan eller Frälsningsarmén komma med svenska särlösningar, trots att Sverige har en annan hållning på samlevnadsområdet än de flesta länder i världen.

8. Kalla Fakta belyser inte alls att vi i västvärldens kyrkor har brottats intensivt med frågan om homosexuell samlevnad, och även vi som tror på Bibeln på ett ganska strikt sätt försöker förena vår tro med att acceptera och älska alla människor oavsett sexuell läggning, och främja ett samhälle med mänskliga rättigheter även baserat på sexuell läggning.

9. Kalla Fakta ger en felaktig bild av att sexuell läggning är samma sak som hudfärg. Enligt min mening stämmer det inte. Många människor brottas med sin sexuella läggning och normbildning m.m. kan påverka ens inriktning. Inte minst gayrörelsen har ofta lyft fram sexualiteten som ett fritt val.

10. Det fanns förskräckliga uttalanden i programmet om att homosexuella är mindre värda än djur och ska fängslas, i intervjuer från Malawi. Att koppla ihop dessa uttalanden med Frälsningsarmén i Sverige är ett journalistiskt skamgrepp. Jag känner inte någon kristen i Sverige som har en sådan uppfattning.

Lördagen ska jag helt ägna åt att förbereda min predikan i Elimkyrkan i morgon klockan 11.00 om att döpas i Anden och att skriva klart kapitel 8 i min kommande bok som är en analys av läran om att den orättfärdiges dom blir inte att plågas för evigt i helvetet utan att förintas och utplånas. Min fru är i Skellefteå och hjälper sin mor att flytta, så jag kan göra precis vad jag vill idag utan att ta hänsyn till några yttre restriktioner och då blir det bokskrivande och predikoförberedelser som jag väljer idag.

Var ute med Ungdomskyrkan Konnekt igår kväll, vi var i Tantolunden, hade samtal med en massa tonåringar. Samarbetade med polis och social under kvällen, bland annat med transport av ungdomar till maria pol. Men vi fick en hel del samtal med ungdomar om Jesus. Det är ju en av mina hjärtefrågor, att kyrkan ska flytta ut på stan och möta inte minst ungdomar i stökiga situationer. Jag kan inte som ledare bara predika och säga att man måste gå ut, jag måste ju själv gå ut och vara ett exempel för att någon ska lyssna på vad jag säger. Jag är glad över att detta har påverkat Elimkyrkan, det är en hel del som nu är ute på stan och ägnar sig åt olika former av gatuevangelisation, Konnekt, Stureplan, Hallonbergen, Skärholmen, Alby – är exempel på platser i Stockholm där man kan möta någon från Elim som berättar om Jesus och bjuder på kaffe eller något annat.

Men för mig är det ingen uppoffring, jag njuter av att vara i Tantolunden, Stockholms kanske stökigaste plats under sommarhalvåret. Ska jag vara riktigt bottenärlig, möter jag Jesus mest i Tantolunden eller på Sveriges Kristna Råds årsmöte? Jag dras mest till det förstnämnda även om det sistnämnda också spelar en viktig roll, framförallt som mötesplats för de olika kyrkorna.

Jag återkommer med nästa analys av frikyrkans utveckling.

Jag har lovat Frälsningsarméns chef Marie Willermark att noga granska TV-programmet om Frälsningsarmén på söndag kväll och rycka ut till deras försvar om det blir stormigt. Det är väldigt viktigt att vi kristna står upp för och försvarar varandra när någon del av Kristi kropp lider eller blir utsatt för orättvisa angrepp. Att bara sitta hemma och gnälla när kristna blir hudflängda i media, det är nog bland de grövsta former av kristna illojaliteter man kan tänka sig.

Den svenska frikyrkorörelsen har en tradition att vara noga med statistiken. De gamla missions-, baptist- metodist- och pingstförsamlingarna var noga med att räkna antalet medlemmar, räkna antalet som döptes, kom med, gick ur, uteslöts. Därför har vi ett bra statisitiskt material som speglar den svenska frikyrkohistorien.

Studerar vi statistiken långsiktigt ser vi en frikyrka i fritt fall. Medlemsantalet har minskat långsamt men säkert sedan 1940-talet. Tittar vi på samfund som Missionskyrkan, Baptistsamfundet, EFS, Metodisterna, Frälsningsarmén – befinner man sig idag långt ifrån fornstora dagar. Pingströrelsen har inte haft samma tillbakagång, men det kan bero på att man är en yngre rörelse. Men även Pingst har gått tillbaka påtagligt under senaste trettio åren. De samfund som har klarat sig bäst är enligt min mening Alliansmissionen och Evangeliska Frikyrkan, där dagens medlemsantal inte avviker så mycket från ”fornstora dagar”. EFK har också uppvisat en ökning på cirka 10 procent under senaste 12-13 åren, det enda samfund som har vuxit under denna tidsperiod (då räknar jag inte in trosrörelsen eftersom jag inte har någon statistik därifrån). Men vi måste granska siffrorna kritiskt, de allt vanligare sammanslagningarna av lokala församlingar ”dopar” siffrorna. Ska samfunden presentera en rättvisande statistik och få fram siffror som är jämförbara mellan årtioenden, ska man egentligen särredovisa de sammanslagna församlingarna. En annan form av doping av frikyrkostatistiken är räkningen av så kallade betjänade personer. Där kan man räkna in personer som inte alls behöver vara kristna men på något sätt berörs av kyrkans verksamhet. Problemen med det begreppet är att det blåser upp siffrorna, och gör att man inte kan jämföra med medlemssiffrorna för 100 år sedan t.ex.

Siffrorna över församlingarnas medlemsantal speglar  inte hela verkligheten. Ibland har äldre församlingar ett betydligt större medlemsantal än vad man har medlemmar i praktiken, man låter medlemmar stå kvar som har flyttat eller lämnat församlingen för ett antal år sedan. På samma sätt kan växande och nya församlingar ha en medlemssiffra som kan vara för låg, det är betydligt mer personer med än vad som finns med i den officiella medlemsstatistiken. En församlings medelålder visar också ganska tydligt åt vilket håll det går, en stigande medelålder och en församling går tillbaka, en krympande medelålder är ofta uttryck för att man får med unga människor och växer.

En del tycker att dessa siffror är oviktiga. Men det stämmer inte. Sifforna speglar människor, om en församling växer så märks det i statistiken, om en församling går tillbaka märks det också i statistiken. Vårt uppdrag är att föra människor till tro på Kristus, och fullföljer vi det uppdraget så kommer det också att märkas i församlingsstatistiken.

Apostlagärningarnas församling växte, genom att människor kom till tro. ”De som då tog emot hans ord döptes, och så ökade antalet lärjungar den dagen med omkring tre tusen.” Apg. 2:41, ”Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta.” Apg. 2:47. ”Och ännu fler kom till tro på Herren, en skara av både män och kvinnor”. Apg. 5:14. ”Vid den tiden då antalet lärjungar ökade”, Apg. 6:1. ”Och Guds ord hade framgång och antalet lärjungar i Jerusalem ökade kraftigt”. Apg. 6:7.

Tittar man närmare på Evangeliska Frikyrkan t.ex. så har det totala medlemsantalet ökat cirka 3000-4000 de senaste 10-15 åren, från drygt 28.000 åren 1996-97 till dagens drygt 32.000. Analyserar man den siffran lite närmare så upptäcker man dock att minst hälften av ökningen beror på sammanslagningar av församlingar på det lokala planet, eller att en församling som varit med i ett annat samfund dubbelanslutit sig till EFK, och därmed har ett antal pingstvänner, missionare etc. räknats in som EFK. När jag säger hälften uttrycker jag mig försiktigt, förmodligen är den skenbara tillväxten genom sammanslagna församlingar större än så. Den statistiska effekten är förmodligen ännu större i andra samfund, framförallt Baptistsamfundet som ofta är med i lokala ekumeniska församlingar.

Räknar man bort detta har EFK förmodligen vuxit med någonstans bortåt 2000 personer under en femtonårsperiod. EFK är därför intressant att analysera just därför att man visar plussiffror.

Jag har nu tittat närmare på Evangeliska Frikyrkans församlingsstatistik. Gör då ett antal iakttagelser.

En första iakttagelse är att EFK har många mycket små församlingar. 90 av de 301 församlingarna har färre än 30 medlemmar. Antalet församlingar minskar också för varje år. Det var inte så länge sedan det var 370 församlingar. Tittar man närmare på de 90 församlingarna under 30 medlemmar visar nästan alla på en vikande trend. Det finns dock flera nya församlingar i den gruppen, bl.a. New Life i Göteborg, Markuskyrkan i Helsingborg, Korsets kraft i Katrineholm och Kronokyrkan i Trollhättan, församlingar som visar en positiv trend. Det finns också exempel på pionjärförsamlingar i denna grupp som har tillkommit under senaste 10-15 åren som minskar. Blir det inga förändringar kommer med all sannolikhet antalet församlingar fortsätta att minska.

En viktig grupp församlingar är de EFK-församlingar som har vuxit fram och grundats under de senaste 20-25 åren. Störst bland dem är New Life i Stockholm med 375 medlemmar, Söderhöjdskyrkan i Stockholm 208 medlemmar, Josua i Gamleby 200 medlemmar, Johanneskyrkan i Linköping 199 medlemmar, Evangeliska kyrkan i Göteborg som är en afrikansk församling (tror jag) 190 medlemmar, Citykyrkan i Västerås och församlingen Iglesia Ichtus i Stockholm 170 medlemmar. Det finns cirka 5 ytterligare nya församlingar med över 100 medlemmar, de flesta internationella församlingar. De nya församlingarna täcker helt in EFK:s ytterligare tillväxt på cirka 2000 personer.

Utan de sammanslagna församlingarna och utan de nya församlingarna hade även EFK minskat i medlemsantal som de övriga samfunden.

Tittar man på de äldre EFK-församlingarna ser man en påtagligt minskande trend. Den församling som minskat mest i medlemsantal i absoluta tal de senaste fem åren är Saron i Göteborg som minskat med 121 medlemmar under perioden 2006-2010 och har idag 1177 medlemmar.

Det är dock särskilt fyra av de äldre och etablerade EFK-församlingarna som sticker ut i positiv mening, fyra församlingar som har haft en stabil och pålitlig tillväxt under de senaste sex åren. Det är Korskyrkan i Gävle som vuxit med 135 medlmmar, Immanuelskyrkan i Malmö med 120, Elsborgskyrkan i Falun som vuxit med 104 medlemmar och  Korskyrkan i Karlstad som vuxit med 98 medlemmar. Det finns även ett antal andra etablerade församlingar med en bra tillväxt under denna period som Filadelfia i Örebro, Ulriksbergskyrkan i Växjö (som är EFK/Pingst-församling) och Enakyrkan i Enköping (som också är en Pingst-EFK-församling). Bland de nya församlingarna med stark tillväxt under perioden 2005-2010 märks New Life i Stockholm, Citykyrkan i Västerås och Iglesia Ichthus i Stockholm. Detta visar att det är ingen nödvändighet att en äldre församling måste stå still eller minska. Flera av dessa snabbt växande församlingar har dessutom börjat växa efter många års stagnation och tillbakagång.

Slutsatsen är alltså att EFK:s tillväxt kan förklaras med de sammanslagna församlingarna, en större grupp nya församlingar och att det finns en liten grupp av etablerade församlingar med en påtaglig tillväxt. Annars hade EFK också haft en påtaglig tillbakagång numerärt under den senaste tioårsperioden.

Vad ska vi göra åt detta? Hur skall detta tolkas? Det kommer jag att skriva om i nästa blogginlägg.

Jag noterar att abortdebatten rasar vidare. Seglora tankesmedja och Mattias Irving kritiserar rejält både min DN debattartikel och mina uttalanden i Världen idag i måndags. Katolske läkaren och psykiatrikern, tillika bloggaren, Bengt Malmgren kritiserar Irvings uttalanden på sin blogg. Enligt min mening hör Bengt Malmgren till en av de verkliga klipporna i svensk kristenhet, ständigt väl påläst, teologiskt välgrundad, tydligt försvarande kristen tro och etik.

 Tyvärr är jag så pass upptagen närmaste dagarna, bl.a. med årsmötet för Sveriges Kristna Råd, så det kan dröja till senare i veckan då jag kan kommentera detta. Hoppas dock att lägga ut mitt blogginlägg om EFK:s och frikyrkans medlemsutveckling så snabbt som möjligt. Räknar med att hinna besöka Livets ord på torsdag kväll då första delen av Ulf Ekmans biografi lanseras. På söndag predikar jag i Elimkyrkan i Stockholm.

Abortdebatten fortsätter. Idag blir jag intervjuad i Världen Idag och kommenterar att Mattias Irving, från KRISS och Seglora tankesmedja kallar ofödda barn för cellklumpar.

Beklagar förseningen med min frikyrkoanalys och fokus på EFK, har blivit försenat, och idag måste jag lägga mycket krut på deklaration, jag är ju företagare så det är en körig dag.