Tidningen Dagens skribent Carl-Henric Jaktlund har aktivt följt församlingstuktsdebatten bl.a. på denna blogg, och skrivit en del inlägg i ämnet på sin egen blogg.
Jag håller med Jaktlund om att börjar man borra i frågorna lite djupare handlar det om vad för sorts församling man vill bygga, medlemskapsfrågan och frågor som gäller församlingens gränser kopplas till grundläggande församlingssyn.
Jaktlund tycker att jag är för inåtvänd i min definition av församlingen. Men några blogginlägg i ett avgränsat ämne ger ingen korrekt bild av hur man ser på evangelisation, att vara en öppen kyrka m.m. Jag kan inte hålla med om att det skulle finnas en motsättning mellan att en församling är tydlig i sin undervisning, praktiserar lärjungaskap, och ställer krav på sina medlemmar – och att vara utåtriktat, öppen, evangeliserande, vara en öppen gemenskap där vem som helst känner sig välkommen.
Mitt ideal är den församling vi läser om i Apostlagärningarna och den är både öppen och har en stark inre gemenskap. Både förmågan att nå ut och vara tydlig i undervisning och lärjungaskap. Jaktlund sammanfattar sin dröm på följande sätt: En församling som tydligt utmanar och vägleder till överlåtelse till och efterföljelse av Jesus. Som delar människors liv och hjälper dem vidare och djupare i relationen till Gud, sig själva och sin omgivning. Som är familjär i sin karaktär men inte intern. Som välkomnar brett men utmanar smalt.”
Och den beskrivningen kan jag ställa upp på till 100 procent. Problemet är att den ger ingen vägledning alls i frågor som gäller medlemskap och ”församlingstukt”.
Med folkkyrka menar jag i princip Svenska kyrkans församlingsmodell. Där ställs det inga krav alls på hur man lever, hur man tror eller om man är där eller inte – för att vara medlem. Om man extraknäcker som bankrånare, är aktiv Tibetanbuddhist eller aktiv ateist, eller aldrig deltar i kyrkans verksamheter, det bryr man sig inte om. Det avgörande för medlemskap är om man är registrerad som medlem och att man betalar kyrkoskatt – och det sköter Skatteverket automatiskt. Och medlem blir en majoritet av svenskarna genom ett formellt dop i spädbarnsåldern. Det som kännetecknar folkkyrkomodellen är många medlemmar, men oengagerade medlemmar. Ett annat kännetecken är att kyrkan fungerar som en religiös serviceinstitution. Kyrkan erbjuder ett antal tjänster, som de passiva och frånvarande medlemmarna får konsumera om man vill.
Frikyrkorörelsen växte fram som en kritik och reaktion mot den statskyrkliga folkkyrkomodellen. Man utvecklade bekännelse- och troendeförsamlingar, med krav på aktiv tro, aktiv omvändelse och aktiv närvaro. När frikyrkor idag utvecklas i riktning mot att ta bort kraven i praktiken, backar man egentligen tillbaka i tiden till före 1850, och borde rent logiskt lägga ner sina frikyrkoförsamlingar, och gå in i Svenska kyrkan igen. När en frikyrkoförsamling låter sin medlemsmatrikel och medlemsbegrepp bara bli en adresslista, utan att bry sig om hur de lever som står med på listan, eller om de faktiskt är närvarande i församlingen eller inte, då har man tappat bort både den nytestamentliga församlingssynen, och frikyrkorörelsens arv. Och när medlemsskap har blivit så innehållslöst som Jaktlund beskriver, ett namn i en adresslista, då har man i princip hamnat i samma sorts urvattnade medlemskap som Svenska Kyrkan.
Jaktlund tycks antyda att det skulle vara en motsättning mellan att bygga en gemenskapsinriktad och lärjungainriktad församling, och vara utåtriktad och välkomnande, att evangelisera, och ständigt få med nya människor.
Jag tycker att det förhåller sig precis tvärtom. Svenska kyrkan är inte någon särskilt attraktiv kyrka trots att man har mer än 70 procent av befolkningen som medlemmar, allt färre av de kristet aktiva är engagerade i Svenska Kyrkan. Man upprätthåller sin folkkyrkostruktur och sin religiösa servicefunktion som man kan finansiera via kyrkoavgiften, och därmed kan man hålla verksamheten igång. De församlingar som mest växer och når nya människor, kännetecknas i de flesta fall av att man förväntar sig överlåtelse, engagemang och efterföljelse av sina medlemmar. Tittar man på de EFK-församlingar som har vuxit mest under den senaste tioårsperioden och nått flest nya människor, tycker jag att de kännetecknas av detta. T.ex. New Life i Stockholm, Korskyrkan i Karlstad, Korskyrkan i Gävle, Immanuelskyrkan i Malmö, Elsborgskyrkan i Falun – för att ta några exempel.
Utåtriktade, välkomnande församlingar som vinner och når nya människor, har också hittat bra modeller för hur människor stegvis kan komma med i församlingsgemenskapen. Det kan ta tid för människor att komma till tro, ett flerårigt ungdomsarbete, eller några Alphakurser kan t.ex. vara mycket bra inkörsportar i en församling. Men vi måste också vara öppna för att processen ibland går snabbt, det sker dramatiska omvändelser även idag. Genom den begränsade kunskapen som finns om kristen tro, tycker jag att det är viktigt med en process för att bli medlem i en församling. Där man lär känna församlingen, lär känna kristna tron, och när man verkligen har tagit ställning, kan detta konfirmeras genom dop och församlingsmedlemskap. Jag har som pastor alltid arbetat med introduktionskurser för alla som har velat bli medlemmar i församlingen, även för etablerade kristna. För att de ska få kännedom om hur församlingen fungerar, vad vi tror och varför, vad det förväntas av en som församlingsmedlem, vad kan medlemmen förvänta sig av församlingen m.m. I en sådan kontext kan det passa utmärkt att ta upp hur man som församling ser på frågor som samlevnad och äktenskap, ekonomi och materialism, kristen tro kontra andra religioner – och andra heta ämnen.
Den svenska frikyrkomodellen bygger på fullvärdigt medlemskap, när man har blivit medlem har man också rösträtt och därmed sammanhängande ansvar. Det förutsätter att församlingsmedlemmen har kommit fram till ett visst mått av ansvar och överlåtelse till sin lokala församling, och fått ett visst grepp om den kristna tron. Man är ju med och fattar beslut om församlingens inriktning som medlem.
Jag tycker att det är en bra modell att organisera frikyrkor juridiskt som ideella föreningar. Men eftersom det tydligen är så att många idag anser att detta juridiska medlemskap, konstituerar det verkliga församlingsmedlemskapet, vilket inte alls behöver vara fallet, tycker jag att man ska skrota kopplingen mellan föreningsmedlemskap och församlingsmedlemskap. Församlingsmedlemskap är något mycket djupare, en överlåtelse till Kristus och en lokal kristen gemenskap, en överlåtelse till att aktivt delta i en gemenskap och tillsammans vandra vidare som lärjungar. Föreningsmedlemskapet, den juridiska personen, kan göras frivilligt, och begränsas till en mer begränsad grupp i församlingen.
Det här var ett kort blogginlägg, jag kan backa upp mina påståenden med en massa bibelreferenser. Men det hinner jag inte just nu.
Pingback: Folkkyrka eller vad det heter « fjärde väggen()
Pingback: Någon kravkyrka behövs inte för att vi ska känna krav « fjärde väggen()