För några veckor sedan var det en SKR-konferens om Israel och mellanöstern där jag var med som företrädare för Evangeliska Frikyrkan. Jag har också lovat att kommentera den omfattande debatt som EFK-pastorn Joachim Elsander drivit på sin blogg, efter en Israelresa. Detta ämne är stort och komplext, blogginlägget är hastigt nedskrivet, och en del formuleringar är säkert onyanserade och kan behöva diskuteras.
Jag har under många år varit engagerad i denna debatt. I mitten av nittiotalet fick jag i uppdrag av dåvarande Örebromissionens styrelse att kritiskt granska Bildas, dåvarande Frikyrkliga Studieförbundets verksamhet, bland annat verksamheten i Jerusalem. Jag reste också med Bildas dåvarande styrelse till Jerusalem och mötte organisationens kontakter där. Min slutsats var ett det var en ensidig propalestinsk verksamhet som endast granskade frågorna ur ett palestinskt perspektiv. Jag har även lyft upp den ensidigheten på Diakonias stämma, som präglas av samma ensidighet. Det jag kan rekommendera är Svenska Kyrkans teologiska institut i Jerusalem där Jesper Svartvik är verksam som professor, ett institut som både har haft större kunskaper och mer nyansering i förhållande till de flesta frikyrkliga kopplingar till området. En studieresa i Jerusalem utan att närmare sätta sig in in institutets verksamhet, ger förmodligen en skev bild.
Ska man översätta det i politiska termer ligger den etablerade frikyrkans mellanösternpolitik i linje med Vänsterpartiets. Vänstern är det enda parti som formulerar problemet i mellanöstern som att det är Israel som är det stora problemet. Socialdemokraterna brukar formulera problemet som att det är två parter som är i konflikt medan man från allianspartiernas sida, framförallt brukar betona problemet som att det är militant politisk fundamentalism som framförallt orsakar våldsspiralen i mellanöstern.
Detta är en stor och komplex fråga. Jag har mest ägnat mig åt mellanösternfrågan under mina doktorandstudier i Statskunskap under första halvan av åttiotalet. Jag skrev då en vetenskaplig uppsats om fredsförhandlingarna mellan Israel och Egypten 1979 och tog del av den dåvarande forskningen i internationell politik om mellanöstern. Sedan har jag under många år läst och odlat kontakter med båda sidor i konflikten, och vid enstaka tillfällen engagerat mig i debatten.
Om vi börjar med Bibeln och teologin så håller jag självklart helt och hållet med om att vi lever i ett nytt förbund. Frälsningen finns hos Kristus. Nya Testamentet betonar dock tydligt den kristna kyrkans judiska arv, Bibeln kom till världen genom judar, Jesus var en jude, han föddes i Betlehem, och hade en stor del av sin verksamhet i Jerusalem. Bibeln säger tydligt att detta inte var godtyckligt. Jesus var uppfyllelsen av alla GT:s profetior om messias och om upprättelsen av Israel.
Förhållandet till judendomen är en unik fråga för kristna kyrkan. Evangeliet är en Guds kraft till frälsning, först juden och sedan greken. I Rom 9:4-6 beskriver Paulus mycket tydligt judarnas särställning.
Det är helt riktigt att huvudlinjen i Nya Testamentet handlar om det nya förbundet. Innebär det att Guds planer för Israel och judarna som folk helt har upphört genom detta? Jag tolkar Rom 9-11 som att Israel och judarna fortfarande har en speciell kallelse, även i denna tidsålder. t.ex. det Paulus skriver i Rom 11 om Judarnas fall och deras fulla antal, om deras förkastelse och deras upptagande. Sina gåvor och sin kallelse kan Gud inte ångra läser vi i v.29. Förstockelse har drabbat Israel till dess att hedningarna i fullt antal har kommit in. Jag har svårt att tolka dessa Bibelställen som att inte Gud har tänkt sig något mer i förhållande till judarna och Israel.
Om man tror att det inte finns någon specifik framtid för judarna och för Israel, innebär det också att man måste tolka alla GT:s profetior om Israels upprättelse på ett andligt sätt. Det är inte fel, det görs i NT. Samtidigt antyder NT om en ytterligare upprättelse som ska komma, t.ex. i Apg. 3:21, när Jesus talar om sin återkomst finns antydningar om referenser till Israel och Jerusalem. Att han ska komma åter till Jerusalem. Israels upprättelse kopplar jag som evangelikal kristen ihop med frälsning och Andeuppfyllelse för judarna och Israel.
Jag hör också till dem som anser att bildandet av staten Israel 1948, var en sådan unik händelse i mänsklighetens historia, att jag har svårt att inte se kopplingar mellan detta och Bibelns profetior.
Min teologiska hållning kan sammanfattas på följande sätt:
1. Kristendomen har en unik relation med judendomen, Jesus var Jude, den första kristna församlingen startades i Jerusalem, apostlarna var judar, enligt Rom 9-11 behöver vi hednakristna respektera det arv vi har, och att vi har blivit inympade i det äkta olivträdet. Vi har fått Bibeln, Guds ord, genom judarna, och det mesta av de heliga skrifterna delar vi med de judiskt troende.
2. Den kristna kyrkan har i årtusenden varit en del av antisemitismen och judeförföljelser, det är kanske en av de mörkaste sidorna i kyrkans historia. Det är helt avgörande idag att vi gör upp med detta arv. Om vi idag förordar bojkotter av Israel, t.e.x så tolkas det från judisk sida som bara en fortsättning av kyrkans antisemitism och judeförföljelser. Man bör vara medveten om hur svårt judar har med oss kristna och hur misstänksamma man är, på grund av vår mörka historia.
3. Jag tolkar Rom 9-11 och GT:s profetior som att Gud har en fortsatt kallelse och plan för judarna och för Israel, sina gåvor och kallelse kan Gud inte ångra. Som evangelikal kristen tror jag dock att frälsningen finns hos Kristus, både för juden, greken och hedningen. Men jag vill tolka skrifterna att Gud vill ge ett särskilt nådeserbjudande till Israel och till judarna, och därmed kommer en ytterligare uppfyllelse av GT:s profetior. Utifrån denna bibeltolkning har jag svårt att se det på annat sätt att Gud har ett finger med i spelet kring dagens staten Israel. Man får här vara försiktig med sina tolkningar. Israel är idag i stor utsträckning en sekulär stat, med en sekulär agenda. Att direkt tillämpa GT-profetior på dagens politiska Israel, ska man vara försiktig med, och jag vet att många religiösa judar är försiktiga på den punkten. Däremot har Israel lika stor rätt som alla andra länder att försvara sina medborgare mot yttre hot och våld.
4. Man behöver komma ihåg att det är en religiös mångfald som råder i Palestina/Israel idag. De historiska kyrkorna som frikyrkoinstitutionerna ofta refererar till är en röst av många. Det finns ju också messianska församlingar med kristna judar, som har det mycket tufft, och det finns olika kategorier av arabiska församlingar. Jag har själv varit med på bönekonferenser i Jerusalem där messianska judar, kristna palestinier och araber ber tillsammans för fred. Jag har mött arabiska kristna som inte deltar i de hatkampanjer som ständigt riktas mot judarna och mot Israel. Det är viktigt att få del av även den bilden.
Sedan kommer vi in på den rent politiska bedömningen av dagens Israel och mellanöstern.
1. Ingen kan och bör ifrågasätta att palestinierna har det svårt i regionen. Frågan är vad man ska göra åt det, och vems felet är. Vänsteranalysen är kort och gott att allt är Israels fel. Jag menar att det är en helt felaktig bild.
2. För det första har vi en stor grupp araber/palestinier som redan bor i Israel och är Israeliska medborgare, det rör sig om i varje fall 1 miljon människor. Det upplever att det faktiskt går att bo där, och man deltar inte i hetsjakten mot judar och Israel. Visserligen har man synpunkter på dagens Israel, men det är i nivå med hur minoritetsgrupper har i andra länder. Skulle det vara outhärdligt att vara arab i Israel, skulle säkerligen dessa araber söka sig till Syrien, eller Jordanien istället. Detta innebär inte att jag säger att Israeliska staten agerar perfekt, det tror jag inte alls, det finns mycket som behöver göras för att minska diskrimineringen, jag bara försöker ge rimliga proportioner åt frågan. Israels araber har dock grundläggande rösträtt och grundläggande mänskliga rättigheter.
3. När staten Israel bildades 1948 utbröt direkt ett blodigt krig med syftet att utplåna staten. Vid fredsuppgörelsen efter kriget var Israel villigt att gå med på bildandet av en palestinsk stat, vilket palestinierna inte accepterade, man kunde inte acceptera den judiska staten. Där gjorde palestinierna ett stort misstag som inte gick med på någon fredsuppgörelse när det då var möjligt.
4. Sedan har vi sexdagarskriget 1967 då Israel ockuperade stora landområden, både av Syrien, Jordanien och Egypten. Hade detta inte inträffat, hade vi knappast ändå fått någon palestinsk stat, hade Jordanien gått med på det, och Egypten? Gaza hörde ju före 1967 till Egypten och Västbanken och östra Jerusalem hörde till Jordanien.
5. Israel har visat efter 1967 att man har kunnat byta ockuperad mark mot en stabil och långsiktig fred. I fredsuppgörelsen med Egypten 1979 lämnade man ifrån sig hela Sinai, men Egypten krävde inte tillbaka Gazaremsan för att göra en fredsuppgörelse med Israel. Egyptens president blev mördat på grund av freden, och palestinierna och hela arabvärlden tog avstånd från fredsuppgörelsen, som även innehöll en skiss för långsiktigt självbestämmande för Västbanken, och Gaza. Varför kritiserar inte kristna vänstern palestinierna varför man inte kunde acceptera denna fredsuppgörelse, som innehöll kärnan till en fred för hela mellanöstern?
6. Senare har Israel slutit fred med Jordanien år 1994 som inte heller har krävt tillbaka sina förlorade områden på Västbanken. Med Syrien har det inte slutits någon formell fred men det råder fred i praktiken.
7. Förhandlingarna har sedan fortsatt mellan Israel och palestinierna där det vid flera tillfällen har funnits öppningar, bland annat genom uppgörelsen 1993 som var ett genombrott för ett begränsat palestinskt självstyre. Den palestinska intifadan underminerade dock utvecklingen. Under de senaste tio åren har självmordsbombningarna naturligtvis varit ett stor fredshinder, och lett till så drastiska åtgärder som strikta gränskontroller, murbyggandet etc. Detta har skapat stora problem för palestinierna, men det har medfört att självmordsbombningarna nästan helt har upphört.
8. Israel gjorde häromåret en ensidig åtgärd och lämnade Gaza och lät egna militären gripa in mot de egna bosättningarna och drev ut bosättarna ur Gaza. Det var ett tydligt fredsinitiativ. För Israelisk del har detta ensidiga initiativ framförallt lett till intensiva raketbeskjutningar mot södra Israel, sedan man lämnade Gaza.
9. Man kan inte göra en riktig bedömning av situationen i dagens Israel om man inte inser att Israel är det mest hotade landet i hela världen, och är hotat av utplåning. Det jag framförallt tänker på är Iran och det nära samarbete som finns mellan Hamas på Gazaremsan och Hizbollah vid Israels norra gräns. Iran förser båda organisationerna med vapen och skapar resurser för de ständiga raketskjutningarna mot Israels civilbefolkning. Totalt har det avfyrats 12000 raketer mot Israel från Gazaremsan under ett årtioende. Inställningen hos Iran, Hamas och Hizbollah till judar och Israel motsvarar i stort sett den inställning som nazisterna hade till judar före och under andra världskriget. De kristna propalestinierna är förvånansvärt tysta på den punkten.
10. Man kan naturligtvis ha synpunkter på det stängsel som Israel har byggt på västbanken, vissa delar är en mur. Men faktum är att självmordsbombningarna har minskat med mer än 90 procent sedan man byggde detta stängsel. En lyckligare lösning hade naturligtvis varit att det inte varit några självmordsbombningar, då hade inte stängslet behövts, inte heller dessa förskräckliga gränskontroller som saboterar palestiniernas dagliga liv.
11. Jag påstår inte alls att Israel agerar perfekt, man kan ha många synpunkter på hur de behandlar palestinierna. Men man måste dock ha i beräkningen att landet är i en krigssituation och att ens medborgare har varit utsatta för dagliga hot under hela den senaste tioårsperioden. Israel är i stor utsträckning en vanlig sekulär stat som vill skydda sina medborgare, precis som alla andra länder vill skydda sina medborgare. Man kan bara tänka sig tanken hur länder som Sverige, Frankrike, England, USA m.fl. skulle agera om vi var utsatta för dagliga raketbeskjutningar och dagliga hot om självmordsbombningar. Den måttfullhet vi kräver av Israel i sitt försvar av medborgarna, skulle vi med all sannolikhet inte kräva av oss själva om vi var utsatta för motsvarande hot. Därför tycker jag att Israelkritiken från västvärlden ofta blir hycklande och en dubbelmoral.
12. Varför riktar vi inte på långa vägar samma kritik och engagemang mot andra folkgrupper som är i kläm, jag tänker t.ex. på kurderna. Varför pågår inte världsvida kampanjer för en kurdisk stat?
13. Den propalestinska kristna vänstern – en fråga jag ständigt ställer mig varför man inte kritiserar palestiniernas sätt att obstruera fredsförhandlingarna, både 1949 då det gick att skapa en tvåstatslösning, i samband med Egyptenfredan 1979, varför man besvarade 1993 överenskommelsen med Arafat med intifadan, varför man har besvarat Israels uttåg ur Gaza med intensifierade raketanfall. Vid vissa lägen har faktiskt Israel varit villiga att fredsförhandla.
14. En annan fråga man kan ställa sig är varför man inte skapade en palestinsk stat före 1967 då Egypten kontrollerade Gaza och Jordanien kontrollerade västbanken. Det var väl för att förmodligen varken Egypten eller Jordanien ville ha en palestinsk stat? Eller vad var anledningen?
15. Jag tror absolut på att det går att skapa fred i regionen. Men vi hjälper inte fredssträvandena alls genom att bara ensidigt försvara ena parten, och försumma andra partens rätt till säkerhet och inte förstå Israels säkerhetsproblem. Sluta med självmordsbombningar, sluta med raketattacker, börja utveckla ekonomiskt samarbete med Israel. Det vore snabbaste och bästa sättet för palestinierna att få ett bättre liv. Då är jag övertygad om att när Israel känner större trygghet kommer muren att rivas, säkerhetskontrollerna att dämpas, och alla parter kommer att tjäna på situationen. I det klimatet kan de palestinska myndigheterna och infrastrukturen börja byggas upp under ordnade former. Varför skulle inte Israel vilja gå med på detta?
16. Joachim Elsander lyfter fram kristna sionismens betydelse i sina blogginlägg. Jag tror dock att den mycket marginellt påverkar situationen. Israel är en vanlig sekulär stat som vill skydda sina medborgares liv, deras militära strategi påverkas inte av synpunkter från kristet håll. Och de religiösa judar som driver på bosättningspolitiken är ytterst skeptiska till kristna och kristendomen. Jag tycker inte att det är rätt analys att belasta kristna sionismen för vad som händer, och ge den en större betydelse. Vissa ekonomiska resurser bidrar man med, men det avgörande stödet är från USA, där USA:s judar är den allra viktigaste stödtruppen. Vi kristna tycker ibland att vi är viktigare än vad vi är.