Det har varit en mycket omfattande kritik mot mitt inlägg om Benny Hinn häromdagen. Vill nu bemöta kritiken. Om jag är en åsna eller inte, har ett dåligt omdöme eller inte – det överlåter jag åt andra att avgöra. Det finns dock vissa punkter av kritiken som jag mer aktivt vill kommentera.
Ärligt talat har jag ganska svårt att förstå kritikens omfattning och tonläge. Jag har ju vid olika tillfällen här på denna blogg uttryckt mig ganska skeptiskt om amerikanska TV-predikanter och jag har fått massor av skäll för det, t.ex. när jag skrev skeptiskt om Todd Bentley för två år sedan. Skrev ett ganska kritiskt inlägg om Hinn i våras, synpunkter som jag upprepade för några veckor sedan när Hinn-debatten började. När tidningen Världen Idag speglade Benny Hinns besök på Livets ord, i en artikel förra veckan, så framställdes jag som den skeptiske, och Ulf Ekman som den positive. Och i bloggsfären har nu Ulf Ekman hyllats som den skeptiske och jag har kritiserats som den alltför positive till Benny Hinn. Jag uppfattade mitt inlägg om Benny Hinn häromdagen som ganska kritiskt. Jag ansträngde mig dock till det yttersta att inte bara vara kritisk i blogginlägget, utan även lyfta fram positiva sidor, inte minst i speglingen av gudstjänsten i Livets ord i lördags kväll. När jag har granskat frågan om ekonomi har jag kommit fram till slutsatsen att det är fel att bara kasta sten på Benny Hinn. Den som är utan synd när det gäller den västerländska materialistiska livsstilen får kasta första stenen, lite grand av det är min känsla när det gäller den massiva kritiken mot Benny Hinn på den punkten.
Det mesta av kritiken mot mitt blogginlägg handlade om mitt referat av Benny Hinns predikan på lördagskvällen. Trots alla brister tycker jag att Benny Hinn är en lysande predikant och folktalare. Och jag vill fortsätta att hävda att kärnan i hans verksamhet är att predika evangeliet om Jesus, föra människor till tro på Kristus och be för de sjuka. Och han gör det betydligt intensivare och framgångsrikare än många av oss medelmåttiga predikanter som inte särskilt många lyssnar på. Jag noterade dock i mitt blogginlägg att han visade en tydlig tendens till ganska spekulativa bibeltolkningar, och Ulf Ekman påpekade det ännu tydligare än vad jag gjorde. Tror att det är bäst för Hinn att ha fokus som evangelist än att vara lärare och teolog. Senaste dagarnas händelser har nog förstärkt den bilden. Sedan får världsberömda predikanter brottas med synden som alla vi andra. Rikedomens begärelser talar skriften om, och framgångsrika predikanter möter frestelser på detta område, en del klarar det bättre än andra.
Jag vill dock vara mycket försiktig med att utnämna personer som villolärare och falska profeter. Jag menar nog att man måste visa att en person ganska konsekvent predikar och skriver i en riktning som krockar med grundläggande kristna läror för att använda sådana beteckningar. Det räcker inte med inslag i predikningar och youtubeklipp. Skulle jag göra en mer omfattande värdering av Hinns teologi skulle jag behöva lyssna igenom ett antal predikningar och läsa vad han har skrivit, då skulle jag kunna komma med mer omfattande slutsatser. Har varken tid eller lust att göra en sådan analys.
Folk undrar om jag sov under lördagskvällens predikan. Det var ganska svårt att sova i den miljön, även om jag var ganska trött efter en lång dags engagemang. Jag försökte i min kortfattade beskrivning av gudstjänsten att ge en helhetsbild. Jag skrev mycket kortfattat om predikans innehåll och försökte fånga upp den positiva helhetsbilden. Jag var där som en vanlig gudstjänstbesökare, och uppfattade inte alla detaljer i predikan, tyckte att änglaläran var något märklig men jag hade svårt att kategoriskt och snabbt bedöma den som heterisk, den pre-adamitiska läran har jag hört förr – den kräver en ganska spekulativ bibeltolkning men att den klassas som heterisk var en nyhet för mig, att Hinn gjorde märkliga utspel om kristologin lyckades jag inte uppfatta detaljerna i (han talade snabbt och länge) – skulle nog göra det om jag lyssnade på predikan en gång till. Jag uppfattade att han talade om att vi är ande, bor i en själ och har en kropp, men detta har ju predikats inom trosrörelsen i alla år, och Hagin och Kenyon tror jag lyfte fram detta långt före åttiotalet, jag har aldrig ansett detta vara enligt skriften – men om det ska uppfattas som heteriskt tycker jag beror på sammanhanget och hur man utvecklar tänkandet vidare när det gäller antropologin. Den diskussionen är jag ganska trött på för vi vevade detta ett antal varv under åttiotalet. Ulf Ekman är dock en mycket mer beläst och kunnig teolog än vad jag är så anser han att lördagskvällens predikan innehöll allvarliga fel i läran, så accepterar jag helt Ulfs bedömning. Ulf kan dock knappast anse Benny Hinn vara en villolärare, för då hade han inte bjudit in honom, och framförallt inte fortsatt och låtit honom predika på söndagen. Predikanter kan göra dikeskörningar, det avgörande är väl om de kan ändra kursen.
Så visst, med facit i handen, kunde jag ha lyssnat mer kritiskt i lördags kväll, jag tycker inte att mina kritiker har helt fel på denna punkt. Ska lyssna betydligt mer noggrant och kritiskt när jag nästa gång lyssnar på en kontroversiell predikant som jag skriver om på min blogg. Min psykologiska utgångspunkt, eftersom jag har varit så pass mycket kritisk till amerikanska TV-predikanter, var att försöka vara så positiv jag bara kunde vid detta tillfälle, vilket präglade blogginlägget.
Det finns dock en punkt i kritiken mot mig som jag mer aktivt vill bemöta. Josef Bengtson kritiserar min syn på teologi på sin blogg och menar att detta är uttryck för att jag ser teologin som oväsentlig. Det verkar som om Eleonore Gustafsson menar att när Ekman talar om kristna som struntar i teologin och dess rötter, är jag ett exempel på detta. Tycker nog att det både är osakligt, inte korrekt och på gränsen till oförskämt. Min kritik har alltid bara gällt dålig teologi inte teologi som sådan. Jag anser att det är dålig teologi när utgångspunkten är sekulär och man betraktar Bibeln som enbart ett mänskligt dokument, inte Guds uppenbarade ord. Jag har varit pastor i mer än 20 år och hållit flera tusen predikningar under denna period, där jag alltid har vinnlagt mig om att förankra min förkunnelse i solid Bibelförståelse och bibeltolkning med respekt för den kristna traditionen. Att mena att jag inte tar ställning mot villoläror, visar nonchalans mot kyrkans lära – jag tycker att det är oförskämda kommentarer. Tycker nog att jag är mer aktiv än de flesta EFK-pastorer i debatten om att värna den kristna läran, och jag blir ständigt kritiserad när jag för fram kritik mot det jag menar inte stämmer med kyrkans lära, t.ex. Jonas Gardells bok, Brian McLarens tolkning av evangelikalism, eller påpekanden om amerikanska TV-evangelister som jag har gjort vid olika tillfällen. Hela denna kritik mot mig som teolog och svajighet i teologin är oförskämd och osaklig, och jag tror inte att ni kan hitta någon person som har haft eller har mig som pastor som kan ställa upp på denna kritik.
Det finns också en annan aspekt av denna debatt som jag vill belysa. Det är att det har uppkommit en ”drevs-situation”. Att kritisera Benny Hinn är inne, och många tävlar om att göra det mest högljutt. Jag tycker att man ska vara försiktig med att kritisera predikanter och gudstjänster. Benny Hinn predikar faktiskt ur Bibeln, även om man kan ha synpunkter på hans bibeltolkningar. Situationen i lördagskväll handlade om en gudstjänst, präglad av bön, lovsång, förbön, och predikan. Självklart ska man kunna ställa frågor, och göra kritiska bedömningar, men jag tycker att hela denna debatt har gått överstyr. Mitt samvete påbjuder mig att uttrycka mig med ett visst mått av respekt om gudstjänster och predikanter.
Benny Hinns ministry-stil tilltalar mig egentligen inte. Jag är mer av Vineyard-New Wine i min syn på helandetjänst och hur man lägger upp gudstjänster med fokus på förkunnelse och förbön. Men tycker att man ändå måste ha ett visst mått av respekt för andra stilar.
Min undran är kort och gott – alla som kritiserar Benny Hinn, vad gör de för att förkunna och sprida evangeliet, vad gör de för att be för de sjuka, vad gör de för att förverkliga Jesu missionsbefallning. Den kristendom vi har i Sverige är medioker, det är väldigt mycket av teologi men väldigt lite av Andens kraft. Hur vi kan be för de sjuka så att de blir friska, hur vi kan befria människor från onda andar, hur vi kan presentera och predika evangeliet så att människor kommer till tro – tycker jag är en mycket angelägnare fråga än att hudflänga en amerikansk predikant som är i Sverige i ett dygn och har ett par predikningar.
Den stora frågan för mig är inte Benny Hinns predikningar, utan varför händer så lite med alla de andra predikningarna vi har i Sverige, och varför väcker de så pass begränsat intresse.
Och vad är det för kristet med att visa cynism, på gränsen till hat mot en annan människa. Är inte en kristen attityd mot en felande broder, att möta detta med tårar och engagemang, vänlig förmaning med respekt för den berörda personen, och framförallt be till Gud för vår broder?
Nu bestämmer jag mig för att bli en förebedjare till Benny Hinn. Förlåt Gud att jag för ofta har en för dömande attityd.
Pingback: Tänkvärd kommentar « METANOIA()