En klassisk tes i kristendomen är att sex är en gåva från Gud, men gåvan är så viktig och fin, så den ska utövas inom ramen för ett äktenskap. I nya testamentet var det tydliga gränsdragningar mellan att vara gift eller inte. Det är bättre att gifta sig än att vara upptänd av begär, skriver Paulus i 1 Kor 7, det är uppenbart att han menar att sexualiteten ska utövas inom ett äktenskap. Det var tydligen också ganska uppenbart om man var gift eller inte. Bibeln talar om bröllop, gifta sig, uppenbart fanns det en tydlig gränsdragning, att vara gift eller inte. Jesus hänvisar till skapelseberättelsen när han talar om äktenskapet. Ett av budorden var att inte begå äktenskapsbrott, det förutsätter att det är tydligt definierat vem som är gift eller inte.
Det jag reagerar på är den glidning som sker inom kyrkan i Sverige i samlevnadsfrågor utan att man öppet deklarerar detta. På femtiotalet hade det blivit skandal om en präst bodde sambo. Och på sjuttiotalet hade det var otänktbart för en frikyrkopastor. Nu har det blivit allt vanligare och alltmer accepterat inom frikyrkan. Max Wetterlund viftar undan frågan om samboskap i sitt blogginlägg (har skrivit uppskattande om Wetterlunds sexbloggande i tidigare inlägg, men gillar inte hans inställning i sambofrågan länk till inlägget här), och menar att de som är sambos egentligen är gifta. Ligger man med varandra då är man gifta med varandra (jag undrar hur jag ska tillämpa den principen när man pratar med Stockholmsungdomar som regelbundet byter sexpartner?). Max har också svårt när kyrkan skäller på samboskapet.
Jag har en rad kritiska frågor till detta krypande accepterande av samboskap och utomäktenskapligt samliv, som uppenbarligen blir alltmer accepterat inom bland annat Evangeliska Frikyrkan. Nu utmanar jag till debatt. Jag får rejäl draghjälp idag av professor Sten Philipsson som skriver på Svenska Dagbladet Brännpunkt idag om Katolska kyrkan och säger att kyrkan alltid hävdat att sexualiteten hör till äktenskapet. Även den punkten blir ju ofta ifrågasatt, en del hävdar att kyrkan inte har haft tydliga normer när det gäller sex och äktenskap. Philipson menar att så har det varit, sedan kritiserar han normen, men det är en annan sak.
Jag tycker att dessa frågor är betydligt viktigare än den pågående diskussionen om juridiska vigselrätten, den frågan är ju en samhällsfråga, den handlar ju inte om hur vi som kristna ser på äktenskapet.
Jag menar att både Bibeln och kristna traditionen definierar tydliga riktlinjer för äktenskaps ingående. Jesus säger att en man ska överge sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru och de två ska bli ett kött. På andra ställen i Bibeln framkommer att detta görs i någon form av bröllop, en offentlig proklamation. Bibeln liknar också förhållandet mellan mannen och hustrun vid ett Guds förbund. Sedan ser vi också en koppling till lagstiftningen, äktenskap och familjeliv har ju alltid reglerats juridiskt. Det handlar ju om arvsrätt, egendomsrätt, och framförallt om regler som har att göra med föräldraskap och ansvarstagande för barn. Exakta ritualerna för denna process kan varieras, men grunddragen ligger fast med att bilda en ny familjeenhet och hushåll, utlovad trohet (att hålla sig till), att förenas fysiskt (bli ett kött) och en förening med Gud i centrum – ingå ett förbund mellan mannen, hustrun och Gud – och sammankopplat med någon form av offentlig proklamation i form av bröllop, (även om det sistnämnda kan utformas på många olika sätt – jag har vigt folk i fikarummet innan en söndagsgudstjänst med några vittnen närvarande).
Samboskap brukar uppfattas som ett proväktenskap. Går det bra gifter man sig officiellt och juridiskt efter några år, går det dåligt separerar man. Det är mycket ovanligt att folk lever som sambo långsiktigt. Hela idén med samboskap, att göra det på prov, strider mot hela kristna äktenskapstanken, ett kristet äktenskap är att gå in i en livslång överlåtelse, ett förbund både till Gud och varandra. Samboskap började bli ganska vanligt i Stockholm i mitten av 1800-talet. Svenska kyrkan och prästerna gick då enhälligt in i kampen mot denna sedvänja som man menade var uttryck för synd och horeri.
Det finns också ett mänskligt skäl till varför det behövs tydliga gränsdragningar mellan att vara gift eller inte. Det beror på att sexualiteten är en pockande drift för ett förälskat par, och finns det inga klara gränslinjer slutar det sist med att man har sex första kvällen vid första dejten.
I dagens församlingar möter vi och får ta emot många människor som inte har någon kristen bakgrund, och som saknar kunskap i kristet tänkande på detta område. Jag har varit pastor i Stockholm i 20 år och har under denna tid fått vägleda många par in i ett äktenskap. Jag är förvånad över hur snabbt de som nyligen blivit kristna och som helt saknar kristen bakgrund, hur snabbt de snappar upp och förstår det kristna tänkandet på detta område. Det är dock tragiskt när pastorer abdikerar från sitt ansvar och inte ger tydlig vägledning på samlevnadens område. En kristen församling behöver tydliga normer på samlevnadens område, normer som tydligt behöver kommuniceras och motiveras utifrån Bibeln. Framförallt behöver man ge vägledning om hur man faktiskt kan leva efter Bibelns undervisning. Det går ju inte automatiskt.
Mina frågor är följande:
1. De pastorer och församlingar som alltmer accepterar samboförhållanden och utomäktenskapligt samliv – menar man att kristna kyrkan tidigare har haft fel på detta område, när man försvarat en inställning där sex hör till äktenskapet? Hur motiverar man den nya hållningen teologiskt? Jag har aldrig hört något bibel-teologiskt motiverat försvar för samboskap. Jag har till och med läst igenom Svenska kyrkans stora antologi om äktenskapssyn som kom häromåret, och hittade inget där.
2. Eller menar man att frågan om sex och äktenskap inte är någon specifik kristen fråga, utan det normala är att vi kristna lever som alla andra. När det blir vanligt i samhället i övrigt med sambo, då är det naturligt med att vi kristna också lever sambo. Hur motiverar man den hållningen teologiskt?
3. Sedan har vi ju det ständiga argumentet så fort man för fram en försvarande synpunkt på äktenskapet, då får man direkt höra att vi kristna inte följer Bibeln på ett antal andra områden, och då kan det ju kvitta hur vi lever när det gäller sex och samlevnad. För min egen del har jag som pastor eftersträvat att aldrig läsa Bibeln restriktivt på det sättet, att vara lärjunge och efterföljare till Jesus gäller alla livets områden, det tycker jag är självklart. Men det gäller också sex och samlevnad. Det man får höra som motargument är att det inte är så viktigt hur man lever på detta område som kristen. Det är en privatiserad kristendom som förespråkas, man får leva lite som man vill, och i kyrkan levererar vi allmänna predikningar som församlingsmedlemmarna får gör vad de vill med.
4. Eller menar pastorn kanske att den traditionella äktenskapssynen är riktig, men att vi kan inte påverka eller lägga oss i hur församlingsmedlemmarna lever. Menar man då att en församling inte är en överlåten gemenskap där vi gemensamt vandrar i efterföljelse till Jesus och hjälps åt i den processen? Menar man att församlingen ska vara privatiserad? Det sompredikas behöver inte kopplas ihop med livsstil? Hur försvarar man en sådan församlingssyn?
Vår bortgångne vän Hans Johansson var huvudlärare på Frizon häromåret om sex och samlevnad. Jag kände Hans ganska väl, vi var i samma pastorsgrupp i Stockholm under ett antal år. Han hade exakt samma inställning som jag har i dessa frågor, han till och med skrev in i stadgarna i sin församling att man inte fick vara medlem om man bodde sambo. I det perspektivet är jag förvånad över förre EFK-ung-ordföranden Max Wetterlundhs teser om samboskap och äktenskap.
Jag tycker faktiskt att de som stöder denna äktenskapsupplösande utveckling i våra församlingar, att man bör träda fram och försvara sin hållning, och stå för den. Jag begriper inte hur man får ihop det, jag har ställt mina frågor ovan. Jag tycker också att det är viktigt att vi inom Evangeliska Frikyrkan gör tydliga ställningstaganden i dessa frågor, hur vi som kristna ser på äktenskapet är ännu viktigare än hur vi ska förhålla oss till samhällets juridiska äktenskapslagstiftning.