Såg nu att Uffe Christianssons facebookinlägg var från 5 september, men upptäckte först nu en delning av det. Kanske lite skåpmat som redan diskuterats en del, men idéerna har ju inte ett bäst före datum, utan behöver diskuteras.

När jag tittar på Uffe Christianssons facebookinlägg inser jag vilken tung opinionsbildare han är i svensk kristenhet. Nästan 1000 likes på Facebook, och många hundra kommentarer, dock en hel del kritiska. Och över 400 delningar av inlägget. När jag läser igenom listan på namnen som har skrivit älska, eller gilla, med anledning av inlägget så förundras över hur många namn jag känner eller känner igen. Den känns som splittringen är total bland oss som kallar oss kristna, och jag tar helt avstånd från den hållning, teologi, och ande som detta är uttryck för.

Jag förundras dock över att jag och Micael Grenholm i vår bok ”Jesus var också flykting”, ger en utförlig bibelteologisk genomgång av ämnet invandring och flyktingar. Hittills har inte något gått i svaromål bibelteologiskt, hävdat att vi läser Bibeln fel, missar relevanta bibeltexter eller något annat. Boken har nu varit ute på marknaden i 2,5 år, och fortfarande har inte någon kommit med ett bemötande bland alla dessa SD-vänliga kristna.

Kom igen nu. Jag vill gärna ta den debatten om vad Bibeln faktiskt säger.

Legendaren Ulf Christiansson har skrivit ett långt Facebookinlägg, tonläget och argumentationen påminner mycket om Lars Enarson. Han säger där att det har pågått en hysterisk smutskastning av SD senaste månaden. Christiansson har inte upplevt något liknande. Ingen har blivit så förföljd och mobbad som Jimmie Åkesson. Vi kristna har behandlat honom illa. Kristna har kritiserat när han hävdar att han ber till Gud varje kväll. Christiansson tror att Gud hör Åkessons böner, lika mycket som dina och mina. Få har ställt sig upp och försvarat Åkesson i kristna led. Man ska be för ledare  och överheten och det måste gälla också Jimmie Åkesson. Christiansson skriver: ”Vi har kastat så mycket skit på honom genom åren att jag skäms. Vi skall representera ett budskap som vi så populärt benämner som ”kärleksbudskapet”! Jag tycker vi har misslyckats totalt i detta. Nu när alla andra partier svängt (mer eller mindre) i invandringen så finns det bara en sak kvar att varna och hacka på. Rötterna! De är nazister! Det är vad som sägs. Men vet vi det? Att det är så? Tänk om det var så för länge sedan men inte nu? Alla har sin historia, jag med. Får man ens lov att tänka så? Vi kan ju faktiskt ha fel?”

Christiansson skriver vidare att SD tydligen är kristenhetens fiende nummer ett i Sverige.  All kraft läggs ned för att varna och kriga emot. En del kristna går ut med en närmast okontrollerad avsky emot dem. Och tonen man använder är långt ifrån den Jesus hade. Christiansson nämner vidare om när Jerusalem spelade på SD:s sommarfestival 2016. Han nämner att han där mötte vanliga människor som är trötta på hur landet missköts, och Christiansson förstår dem.

Christiansson skriver sammanfattningsvis: ”Ja, jag skäms över hur vi har behandlat människor i SD. Vi borde be Jimmie Åkesson om förlåtelse för hur vi behandlat honom, det menar jag. Oavsett om vi tycker som honom eller inte. Vi är här för att först och främst älska inte förbanna människor.”

Enligt Ulf Christiansson – om vi ska varna för något är det inte SD, det är en disillusionerad, självrättfärdig och ljummen kyrka. Faran är mycket större där. Vi måste bli fria från den rädsla som har drabbat oss.

Så långt Ulf Christiansson.

Jag har en helt annan uppfattning än Ulf Christiansson i denna fråga, och en annan världsbild. Låt mig närmare förklara varför. Eftersom jag både har skrivit artiklar och bokkapitel som varnar just för SD hamnar jag ju mitt i skottgluggen i detta facebookinlägg. Jag hör enligt Christiansson till en ljummen och avfällig kyrka, drivs av fruktan, är mobbare och kärlekslös eftersom jag är kritisk till SD.

Det är uppenbart att polariseringen har gått mycket långt i svensk kristenhet kring dessa frågor. Låt mig kortfattat i punktform kommentera Christianssons text.

1. Christiansson skriver att inte någon har blivit så förföljd och mobbad i Sverige senare tid som Jimmie Åkesson. Jag kan inte känna igen mig i den beskrivningen. Den högernationalistiska vågen går fram som en stormvind i stora delar av västvärlden och även i forna Östeuropa där det kanske är allra starkast. I Sverige har partiet blivit en mäktig institution. Att övriga partier inte vill blanda in SD i regeringsförhandlingarna, det är inte mobbing. Det gynnar endast SD, skulle de bli inblandade i regeringsförhandlingar skulle de bli en del av etablissemanget och skulle då direkt få lägre väljarstöd. Jimmie Åkesson och SD får nu ständigt på bästa sändningstid i alla ledande medier föra ut sitt budskap. Åkesson får ständigt kommentera allt på bästa sändningstid och ge sina perspektiv på migrationspolitiska debatten.
2. Att vi ska be för överheten och att det innefattar även partiledare. Självklart. Jag har aldrig hört någon påstå att vi inte ska be för Jimmie Åkesson. Men detta får aldrig innebära att vi inte får kritisera ideologier och politiska åsikter. I vissa kristna kretsar har det varit mycket vanligt i många år att kritisera Socialdemokraterna. Får man inte göra det? Det innebär väl knappast att man inte kan be för dem. Jag skulle vilja veta vilka som hävdat att man inte ska be för Jimmie Åkesson, har aldrig hört talas om det.
3. Vi kristna har kastat mycket skit på Jimmie Åkesson. Vi borde be honom om förlåtelse för hur vi har behandlat honom skriver Uffe. Även här har jag svårt att känna igen mig i beskrivningen. Jag vet inte vad Christiansson åsyftar. Debatten i kristna pressen tycker jag förs i ett sansat tonläge. Tonläget i sociala medier är sällan bra, men tycker nog att kristen debatt är mer sansad än den allmänna sociala medier-debatten. SD-rörelsen och den högerpopulistiska rörelsen höger om SD är dock väldigt aktiva i sociala medier och delvis dominerar sociala medier. Det innebär att vi kristna ledare som kritiserar SD utsätts för ett bombardemang av kritik. Jag har själv varit i blåsväder i internkristen debatt sedan 1978 då jag gav ut boken Ungdomar och kärleksproblem. Jag har dock inte upplevt kritik på ett så påtagligt sätt och i ett sådant tonläge som i denna debatt. Jag tycker här att Christiansson ser på debatten ganska vinklat. Det pågår en högernationalistisk väckelse med ett mycket aggressivt tonläge, framförallt i sociala medier. Jag är förvånad över att Uffe inte uttrycker bekymmer över det.
4. Att kritisera ideologier och delta i idédebatt, det är inte kärlekslöshet. Det är att stå upp för sanning och rättfärdighet. Det jag ser i svensk kristenhet är en bred ekumenisk rörelse för rättfärdighet, och att i kristen anda stå upp för utsatta människor. Ingen kategori är så utsatta i Sverige och i Europa idag som flyktingar. De som driver kampanjer för ökad rasism, ökad främlingsfientlighet, ökad kritik mot invandrare och invandring, de är det som skapar kärlekslöshet och ett hårt samhälle. Här gör jag och Christiansson helt olika bedömningar.
5. Jag har i artiklar, blogginlägg och bokskrivande ingående förklarat varför jag kritiserar SD-ideologin. På Christiansson låter det som att det är ett parti bland alla andra, och att de övriga partierna har ändrat sig i migrationskritisk riktning. Här följer en kort sammanfattning av vad jag har skrivit. SD är ett parti som konsekvent sedan 1988 varit emot i stort sett all form av invandring, framförallt flyktinginvandring. Invandringen har man hävdat sedan 1988, har varit en katastrof och skadat Sverige. Det gäller även under 00-talet då flyktinginvandringen var mycket begränsad i Sverige. Den hållningen har inte något av de övriga partierna. SD har konsekvent i sitt skrivande senaste 30 åren, hävdat att nästan alla samhällsproblem beror på invandringen och invandrarna, det ger ökad kriminalitet, ökad bostadssegregation, förslummar bostadsområden, försämrar välfärden, försämrar pensioner för vanliga svenskar, försämrar skolan, försämrar svensk ekonomi, försämrar svenskt polisväsende, m.m. Jag håller inte med om denna svartmålande beskrivning, det betyder inte att jag inte inser att det finns integrationsproblem, och att invandring inte skapar några problem, det skapar också stora möjligheter för Sverige. Stockholm skulle kollapsa omedelbart om det inte var för all invandrad arbetskraft som bär upp sjukvården, taxibranschen, byggsektorn, servicesektorn, restaurangbranschen och ett antal andra branscher.
6. En grundläggande kristen värdering är att ställa upp för de svagaste. Jag som företräder värdekonservativa värderingar när det gäller t.ex. familj och ofödda barns rättsskydd, skulle tappa all trovärdighet i min argumentation och engagemang om jag inte också ställer upp för de mest utsatta födda personerna i svenska samhället. Och det är invandrarna och de flyktingar som finns i Sverige. Och det är också de som drabbas av den invandrarbaserade brottsligheten som finns hos en liten minoritet bland invandrarna, det är inte Östermalmsborna som drabbas av invandrarbrottsligheten, det är Husby- och Rinkebyborna.
7. Christiansson skriver att SD är kristenhetens fiende nummer ett, all kraft läggs ned på att kriga mot dem. Här begriper jag inte heller vad han har fått det ifrån. Jag själv hör nog till de allra mest aktiva skribenterna när det gäller att kritisera SD, och jag lägger mycket begränsad tid på denna sak. Det är andra frågor jag ägnar mig mycket mer åt, framförallt åt att sprida det underbara evangeliet om Jesus Kristus, till frälsning för allt och alla. Att Livets ordspastorn i en predikan under några få minuter nämner SD, han håller massor av predikningar varje månad, att kalla det för att all kraft läggs ner på att bekämpa SD, det blir en extrem överdrift. Däremot ser jag massor av engagemang runt om i kyrkorna i Sverige, när det handlar om att hjälpa utsatta flyktingar, det är jag stolt över. Det är där kristna engagemanget ligger, inte att bekämpa SD. Jag vet ärligt talat inte var Christiansson får sina bilder av kristenheten. Har han hamnat i en sluten värld där han lever med nidbilder av vad kyrkor sysslar med runt om i hela Sverige? Vad är de för kyrkor han känner till som fungerar på det sätt som han beskriver. Jag märker i varje fall inte av det.
8. Vi måste våga diskutera ideologi och idépolitik, utan att man ska anklagas för kärlekslöshet, och att det inte ska finnas utrymme för olika ståndpunkter. SD-förespråkarna har hur mycket utrymme som helst nästan överallt, att framföra sina ståndpunkter. Jag hävdar att SD idémässigt står för liknande värderingar som nazisterna gjorde på 30-talet. Invandrarna är det största problemet, de hör egentligen inte hemma i Sverige. Om de inte blir totalt assimilerade och försvenskade. De hör inte till svenska nationen om de inte blir kulturellt helt försvenskade. Judar är inte riktiga svenskar om man läser innantill i SD:s partiprogram. Och jag som kristen som hör till en annan nation, nämligen Guds rike, jag är inte heller riktig svensk om jag ska tolka SD:s partiprogram och Jimmie Åkessons uttalanden. De idéerna kommer jag att fortsätta kämpa emot, inte för att jag är kärlekslös, är mobbare, eller hatar Sverigedemokrater, utan jag vill kämpa för det för att jag älskar judar, jag älskar romer, jag älskar flyktingar från Irak, Somalia och Afganistan. Det betyder inte att jag är naiv, vi måste kunna diskutera hur vi ska hantera integrationen, vad Sverige klarar av när det gäller skola, bostäder m.m. Men när det gäller ideologin och idéerna, där går kampen vidare. Hitler såg 1930 som invandringen som det största problemet i Tyskland, och som skadade tyska samhället, skapade ghetton, försämrade ekonomin, skadade tyska kulturen, skolan m.m. Den stora invandrargruppen enligt honom var judarna, men även romerna var en annan stor grupp. Han ville rensa tyska samhället från ”invandringen”. Det började inte med Auschwitz, det började med ideologi och idéer, som torgfördes. Jag känner igen mycket av tankegångarna i dagens högerpopulistiska debatter.

 

 

.

 

Har nu skrivit en ledare i Världen Idag i debatten om abort och Svenska missionsrådet, en fråga Världen Idag har lyft fram genom sin journalistik.

Är intervjuad i Världen Idag, idag, med anledning av Svenska missionsrådets ställningstaganden i frågan om abort och bistånd. Läs intervjun i länken http://www.varldenidag.se/nyheter/sward-om-smrs-abortsyn-vad-skulle-moder-teresa-ha-sagt/reprki!YH@gaFWuxSl7k50odfYT2g/.

Abortfrågan är ju mitt specialområde därför att jag har studerat ämnet abortpolitik mer än nästan alla andra i Sverige. I januari 1984 presenterade jag min doktorsavhandling i ämnet vid Stockholms universitet. I förordet skrev jag att jag tackade Gud för att han hjälpt mig att skriva avhandlingen,  mitt stora uppror mot hela upplysningstänkandet och moderniteten som dominerar sekulära universiteten i Sverige. Inklusive teologin.

Den här veckan är jag i Bergen Norge, och levererar högprofessionella svenska barnpassningstjänster till västra broderlandet, i lågprissegmentet. Den mindre kallar mig för ”offa” och den större säger ”moffa”. Att umgås med en 5-åring och en 2-åring är en höjdare.

Kristna kyrkans förhållande till islam är ett ämne jag tar upp i dagens ledare i Världen Idag. Det är ett infekterad ämne i kristna sammanhang. Jag försöker i ledaren ha ett sakligt utgångsläge och peka på principer som bör styra våra ställningstaganden.

Som pastor i Stockholm har jag haft att göra med muslimer ända sedan tidigt åttiotal. Mitt arbete bland invandrare har dock under årens lopp mest koncentrerats på latinamerikaner, delvis fransktalande afrikaner och etiopier/eritreaner. Jag kan därför inte alls påstå att jag är någon expert på  frågan om islam, då jag nästan bara jobbat med immigranter med icke-muslims bakgrund. Därför lyssnar jag gärna på de verkliga experterna, de som har jobbat länge som missionärer i ett muslimskt land och kristna ledare i Sverige som är f.d. muslimer. I mina bedömningar lutar jag mig starkt åt deras ståndpunkter.

Att vara lokal missionär som försöker sprida de goda nyheterna om Jesus Kristus är mitt huvudfokus. Hos min nya blogg Östermalmspastorn, handlar senaste blogginlägget om Alphaföredraget nummer 2, vem Jesus är och skälen för att tro på honom. Jag är nu inblandad i att starta upp en ytterligare Alphakurs på Östermalm, den andra kursen kommer att hållas på campus hos Tekniska högskolan.

Hela Stockholm och alla människor behöver höra evangeliet om Jesus Kristus. I en storstad som Stockholm råder helt olika förutsättningar i olika delar av staden. Östermalm är en mycket speciell stadsdel att bedriva evangelisation i. Bland annat beroende på att det knappt finns några invandrare i stadsdelen, och inte några muslimer. Jag saknar det. Men varje stadsdel i Stockholm har sina möjligheter och begränsningar, som påverkar missionella uppdraget. Frikyrklighet existerar inte för Östermalmsbor, däremot finns det en stark konservativ hållning, som medför en respekt för Svenska kyrkan. En passiv kulturkristendom och att värna om kristna kulturarvet är en viktig kontext när man ska missionera på Östermalm. Samtidigt är ateismen och den religiösa likgiltigheten mycket utbredd.  Samtidigt som det finns lite begränsade inslag av New Age-influenser.

 

Senaste ledaren i Världen Idag där jag lyfter fram att förkunnelsen av evangeliet är prio nummer 1 för en kristen församling. Jag argumenterar också för en renässans av Alpha-kurser, ett bra sätt att presentera evangeliet för sekulariserade västerlänningar.

Endera dagen fyller jag 64 år. Det är inte ett jämnt datum, men en påminnelse om att man närmar sig pensionsåldern. I den frågan är jag dock klar med mitt ställningstagande, om Herren ger nåd, hälsa och krafter räknar jag med att jobba i varje fall 10 år till, åtminstone på deltid. Har varit pastor i hela mitt liv, vissa perioder oavlönad, vissa perioder deltidsanställd, ibland nästan på heltid. Jag har gjort som Paulus, som drygade ut missionskassan med att jobba som tältmakare. Jag har i alla år jobbat som statsvetare och politisk analytiker parallellt med att vara pastor. Senaste 20 åren specialiserad på energi- och klimatpolitik. När jag började som pastor i Elimkyrkan i oktober 2009, var det första gången jag blev erbjuden en heltidslön som pastor, men tackade nej till den möjligheten, ville behålla mitt företag vid sidan om. Det var nog klokt.

Första gången jag blev anställd som pastor var i Järfälla Pingstförsamling under senare delen av sjuttiotalet. Församlingens ungdomspastor Kjell Waern skulle till London för bibelskolestudier och jag blev tillfrågad om att vikariera för honom som ungdomspastor. Det var endast under en hösttermin. Efter vikariatet fortsatte jag med pastorala uppgifter i församlingen men i oavlönad form. Jag hade nog hoppats på en fortsatt tjänst i Järfälla Pingstförsamling, och fick vissa löften i den riktningen, men därav blev intet.

I december 1980 fick jag istället den Helige Andes tilltal att bli utsänd från Järfälla Pingstförsamling som missionär till Haninge i södra Stockholm. Min hustru fick exakt samma tilltal samtidigt. Vi kände inga i Haninge, och hade knappt varit där. Jag hoppades på att vi skulle få med oss ett större team från församlingen som flyttade till södra Stockholm tillsammans med oss, till slut blev det tre småbarnsfamiljer till, några singlar flyttade också med oss och var med under första åren. Det växte där fram en liten församlingsgemenskap i Brandbergen/Vendelsömalm och så klev jag in som pastor för denna gemenskap. Efter några år beslutade vi att kalla församlingen för Brandbergens frikyrkoförsamling. Jag var pastor i den församlingen i 21 år, från 1981 fram till 2002. Arbetet expanderade även geografiskt varför församlingen först bytte namn till Ichtys och sedan till det mer slutgiltiga namnet Söderhöjdskyrkan som den heter ännu idag. Församlingen växte från några enstaka personer till 310 medlemmar då jag slutade 2002. Cirka 100 av dessa avknoppades sedan till en ytterligare församling med namnet Iglesia Ichtus. Det är den församlingen som bland annat Sebastian Stakset är med i. Perioden i Söderhöjdskyrkan (inklusive Ichtys och Brandbergen) var en mycket positiv period och jag hade ett mycket starkt stöd i församlingen. Jag hade dock hoppats på att vi skulle ha nått längre när det gäller att grunda ytterligare församlingar.

Samfundsmässigt blev det trassligt med Brandbergens frikyrkoförsamling. Även om jag var formad av sjuttiotalets karismatiska rörelse och Jesusrörelse och dess totalekumeniska profil, kom jag från en pingstförsamling i Järfälla. Min ambition var nog vid denna tidpunkt att vara pingstpastor. Jag anmälde mig till pingströrelsens predikantvecka i december 1981, men fick ett brev från Filadelfia i Stockholm där det stod att jag inte var välkommen. Det var i praktiken att bli utesluten som pingstpastor. Det var ju ytterst kontroversiellt inom pingströrelsen vid denna tidpunkt att grunda nya församlingar, och det uppfattades som splittrande verksamhet. Då var min bana som pingstpastor över.

Den nya församlingen Brandbergens frikyrkoförsamling grundades och växte fram vid en tidpunkt då Livets ordsdebatten pågick som mest högljutt i Sverige. Även om jag var smittad av den trosfriska förkunnelsen och initiativkraften hos Livets ord, kände jag det som viktigt att vår nya lilla församling hittade en förankring i den etablerade kristenheten. Pingströrelsen var då inte aktuell. Vi tog istället kontakt med Örebromissionen 1984, och vår nya församling blev en ÖM-församling och genom en kurs på Örebro missionsskola blev jag en ordinerad ÖM-pastor, jag tror det var 1986. Jag kom då in i Örebromissionens pastorskår och arbete. Där tyckte man att det var väldigt spännande med vår nya församling, och möttes av mycket välvilja och positiva tillrop. När jag 1994 valdes in i Örebromissionens styrelse blev jag alltmer indraget i detta arbete och var bland annat djupt engagerad i arbetet med att skapa sammanslagningen med Helgelseförbundet/Fribaptisterna, vilket ledde till att det som hette Nybygget/ Kristen Samverkan bildades hösten 1996, vilket sedan döptes om till Evangeliska Frikyrkan några år senare.

I början av 00-talet kände jag att jag hade bidragit med allt jag kunde för att utveckla Söderhöjdskyrkan, och blev glad över att det 2002 blev klart att Kjell Söderblom, som kände församlingen väl, kunde ta över efter mig hösten 2002. Jag visste först inte vad jag skulle göra när jag slutade, men då dök förfrågan upp om att bli EFK:s ordförande, och jag valdes in i det uppdraget i maj 2002. Det var ett omfattande uppdrag som i praktiken fungerade som ett deltidsjobb för mig. Jag hade kvar uppdraget till 2010, och var samtidigt aktiv lokalt som ledare och predikant i Söderhöjdskyrkan. Genom EFK-uppdraget blev jag också alltmer resande och besökte åtskilliga församlingar under denna period.

EFK-perioden blev dock alltmer frustrerande, jag saknade det lokala pastorala arbetet, att plantera och bygga församlingar, fungerade på en nationell riksnivå, och det kändes inte tillräckligt för att bejaka den kallelse och gåvor man fått av Gud. När jag slutade som EFK-ordförande 2010 uttryckte jag vissa bekymmer över samfundets utveckling, det gjordes bland annat i form av fyra utförliga blogginlägg där jag sammanfattade mina reflektioner. Det går att hitta dem i denna bloggs arkiv, om någon skulle vara intresserad av att läsa.

I december 2008 ringde man till mig från Elimkyrkan i Stockholm och frågade om jag ville efterträda Kjell Axel Johansson. Det märkliga i sammanhanget var att jag och min familj flyttade in till innerstan 2005 från Vendelsö, och vår lägenhet låg 1 kvarter från Elimkyrkan på Östermalm. Min kallelse och gåva har inte varit att vara en förvaltande pastor, som bara tar hand om en etablerad församling, min kallelse och gåva är mer pionjär och att grunda församlingar. Anledningen till varför jag därför kunde tacka ja till förfrågan från Elim var församlingens inriktning på församlingsgrundande, man hade redan flera församlingsplanteringsprojekt igång. Det kändes som en spännande utmaning och jag började som pastor i Elim 1 oktober 2009.

Arbetet i Elim blev en dramatisk resa, med försäljning av kyrkan, den var för liten, köp av en ny stor kyrka på söder, flytta över hela gamla församlingen från Östermalm till Södermalm, och samtidigt plantera dotterförsamlingar, och skapa ett nätverk som kom att bestå av sju församlingar. Detta växte fram under perioden 2009-2016, Elim döptes om till Folkungakyrkan som blev namnet på nya kyrkan på Söder. Martin Wärnelid efterträdde mig som föreståndare och teampastor 2014 för Folkungakyrkan och min roll blev att bli ledare för Elimnätverket med sju församlingar som vi började kalla för Elimkyrkan Stockholm. Min tanke med detta var att det skulle fungera som en multi-site Church, med regelbundna gemensamma celebrationgudstjänster och ett gemensamt ledarskap som möttes regelbundet. Jag saknade dock resurser för att jobba med den övergripande strukturen, och avknoppningarna av församlingarna medförde att de fungerade ganska mycket på egen hand. Jag insåg hösten 2016 att uppdraget som föreståndare för Elimkyrkan Stockholm var omöjligt, så jag avgick då från denna funktion. Det är fortsatt ett nära kontaktnät mellan de olika församlingarna, men på ett mer informellt plan.

Vad skulle man göra då, att vara pastor utan uppdrag är inte kul. (tillägg: det här var hösten 2016 och jag fyllde 62 år den hösten, vid den åldern är man helt oanställningsbar som pastor, vem vill anställa en 62-åring? Enda möjligheten är att bli vakanspastor någonstans, och det är ett för förvaltande uppdrag för att passa mig)

I min sista predikan i sista gudstjänsten i Elim på Östermalm 2012, uttalade jag profetiskt att vi kommer tillbaka till Östermalm som ett nytt pionjärprojekt. Sommaren 2016 insåg jag att skulle det bli något av detta, är det jag som måste ta initiativet. Min hustru kände likadant. Det blev vår nästa stora utmaning. I december 2016 avskildes vi som Östermalmsmissionärer för att jobba med kristen mission på Östermalm.

Vi är egentligen tillbaka till Brandbergen 1981, fast i en helt annan stadsdel. Att börja från början, utan kyrka och utan medlemmar och utan budget. Men vår Gud är stor och mäktig. Några glimtar från nya arbetet har jag gett här på bloggen. Återkommer i ämnet.

Vad har man då lärt sig? Att hålla fast vid sin kallelse, vad har Gud kallat en till. I mitt fall är det att vara ordets förkunnare och pionjär församlingsledare, med ett profetiskt uppdrag. Att inte söka efter mänsklig upphöjelse och plattformar, utan vara lydig Guds kallelse. Att börja från noll – det har jag nu gjort flera gånger, och i dessa lägen är det bara Herren själv som är försörjare och uppdragsgivare. Det profetiska uppdraget gör att man kan bli kontroversiell i vissa lägen, ju mer jag har varit i blåsväder, ju mer har jag upplevt det varit profetiskt det jag har sagt och gjort. Men någonstans måste man bestämma sig för om det är Gud man tjänar eller människor. Vi behöver förtroende och stöd i Kristi kropp, men inte på bekostnad av lydnad och att hålla fast vid ordets sanning.

Att vara pastor kan så lätt glida in i ett världsligt tänkande kring karriär, resultat, självförverkligande, och att nå berömmelse och människors godkännande. Om man tänker karriärmässigt kring sin pastorsroll och sina kristna engagemang, och söker bara efter människors bekräftelse – då har man glidit bort från troheten till Kristus, efterföljelsens och försakelsens väg. Om man tänker att man ska bli pastor för större och större församlingar och nå allt viktigare uppdrag, och bli alltmer känd i kristna världen – det är avfallets väg. Apostlarnas karriärer slutade i martyrskap. Det är korsets väg.

Med min erfarenhet tror jag att jag har en extra förståelse och känsla för pastorer i små församlingar. De är stora kämpar. Att jobba under knappa ekonomiska omständigheter, och knappa omständigheter överhuvud taget. Det är värda allt stöd och uppmuntran. Ring eller skriv och uppmuntra regelbundet en pastor i en mindre församling. Jag vet vad det innebär när det kommer fem personer på gudstjänsten, jag vet vad det innebär att bli hårt kritiserad när man kämpar med en liten församling, jag vet vad det innebär när församlingskassan bara klarar en 10 procents anställning. Jag tror att Jesus särskilt vill välsigna och ge glädje åt alla dessa hjältar som arbetar i små sammanhang.

Det bästa ligger framför.