Nu befinner jag mig i en sommarstuga utanför Skellefteå tillsammans med hustrun och har en skön semester. Igår tränade jag golf, är mycket ringrostig, men får iväg den lilla bollen cirka 150 meter med en järnsjua (vid lyckade slag), vilket är helt okey, enligt Skellefteås tränare, Tiger Woods slår inte så värst mycket längre med en järnsjua – påstår han.

Efter denna absurda skrytsamhet vill jag också informera om att jag läser Briand McLaren: Kristen på nytt sätt, John Burke: Kom som du är, Tomas och Herti Dixon: Rör inte Guds homo, Tom Marshall: Understanding Leadership och Anders Piltz andaktsbok ”Morgonens nåd och nattens trofasthet”. Dessutom lite smått och gott som har med min konsultverksamhet att göra, en omfattande utredning från finansdepartementet om miljöbeskattningen och Maud Olofssons och svenska regeringens utspel till EU-ministrarna under svenska ordförandeskapet, om den ekoeffektiva ekonomin. I Bibeln läser jag just nu igenom Psaltaren.

Och sedan tränar jag för Stockholm halvmarathon i september.

Och framförallt umgås man med Gud. Under semestern är det ett utmärkt tillfälle att hämta ny andlig kraft och inspiration, och få nya idéer och visioner.

Söndag den 2 augusti kommer jag att predika i Korskyrkan Byske klockan 18.00. De som finns i den delen av Sverige och vill höra bloggaren live är välkomna.

Söndag 9 augusti är jag tillbaka i Stockholm och predikar då i Söderhöjdskyrkan klockan 11.00.

En intensiv debatt har uppstått på Emanuel Karlstens blogg. Emanuel ifrågasatte varför en hel del Dagenläsare var glada över en ny lag som bland annat inskränker rätten till propaganda och information om frågor och beteenden som Litauens parlament anser vara skadliga för ungdomar. Bland annat handlar det om att motverka våldspropaganda. Man får inte förmedla budskap som uppmuntrar ungdomar att begå självmord. Man får inte heller främja homosexualitet, bisexuella relationer eller polygami – i påverkan på barn och ungdomar. Jag uppfattar inte Litauens lag som en generell inskränkning i yttrandefriheten.

Detta ingår i det katolska Litauens strävan efter att främja familjevärderingar.

Nu är det ju inte inte särskilt märkligt att det finns restriktioner i vilken typ av information, annonsering m.m. man får rikta till barn- och ungdomar. Även i liberala västvärlden finns det mängder av restriktioner för vad man får säga i en skola, och vad man får säga i media och annat material som riktas till barn- och ungdomar. Flera av punkterna i Litauens nya lag uppfattas som ganska självklara i Sverige. När det gäller andra frågor har vi en motsatt agenda, det är förmodligen straffbart att hävda i en svensk skola att utlevd homosexualitet är synd – det är väl också en inskränkning i yttrandefriheten?

Men vi vet alla att Litauen är ett katolskt präglat land och då blir det en starkt värnande om äktenskapet mellan man och kvinna och en abortrestriktiv hållning. Det ateistiska och liberala Sverige har en annan agenda även om vissa frågor sammanfaller med det katolska Litauen.

För ett katolskt präglat land blir det naturligt att det finns rätt och fel på samlevnadens område, och att man vill främja vissa livsstilar framför andra. Det var i mycket bred majoritet som Litauens parlament fattade beslut om denna lag.

När sekulära och ateistiska västvärlden ska kommentera detta gör man det utifrån helt andra värderingar och världsbild. Jag inser att delar av Litauens lagförslag inte alls skulle vara möjligt i Sverige. Men jag har problem med den spy-galla och besser-wisser mentalitet som präglar så många kommentarer i västvärlden kring detta. Det verkar som om hbt-rörelsen vill göra Litauen till en måltavla och syndabock.

Som evangelikal och protestant kan jag inte ställa upp på alla detaljer kring Katolska kyrkans syn på äktenskap och samlevnad, men jag är helt överens om huvuddragen. Jag menar att man i synen på äktenskapet mellan man och kvinna följer både Bibeln och den kristna traditionen. Och det leder till en restriktiv syn både på utlevd homosexualitet och aborter.

Sedan kan man naturligtvis ha synpunkter på att man i katolskt präglade länder låter kyrkans syn så starkt påverka även samhällets lagstiftning. Men jag har läst påvens instruktioner till katolska politiker i hur de ska agera för att främja en kristen familjesyn i samhälle och politik, och Litauens politiker agerar i enlighet med detta. Att hbt-rörelsen inte gillar detta är ju självklart, men att kristna inte förstår det, ställer jag mig frågande inför.

Så min slutsats är att jag nog inte skulle trycka på ”glad”-knappen på Dagens hemsida i denna fråga, men jag tycker att man behöver visa förståelse och respekt för Litauens beslut.

Sedan ställer jag mig frågande till Emanuels tes om att många kristna uppfattar homosexualitet som en ärkesynd. Vilka kristna ledare och rörelser formulerar det på det sättet i Sverige? Det är möjligt att det finns enskilda kristna som tycker så. Bara för att vi kristna värnar om äktenskapet mellan man och kvinna kan man väl inte dra slutsatsen att vi tycker att homosexualitet är en ärkesynd. Det är väl medias vinkling och hbt-rörelsens propaganda som har skapat denna image, men jag har svårt att inse att den skulle vara grundad i verkligheten, och att det faktiskt finns kristna församlingar som faktiskt undervisar om homosexualitet som en ärkesynd.

Om någon skulle undervisa på det sättet, tycker jag att det är en helt obiblisk förkunnelse. Ämnet homosex nämns bara vid enstaka tillfällen i Bibeln och av detta kan man dra slutsatsen att det är en avvikelse från Guds måttstock och ideal (synd enligt Bibelns terminologi), precis som massa andra saker som vi alla kristna brottas med är avvikelser från det ideal som Gud hade tänkt sig från början. Men mer än så tycker jag inte att det utifrån Bibeln är motiverat att säga och göra. Sedan ska vi kristna förkunna de goda nyheterna om Kristus och Guds nåd för alla människor, oavsett var de befinner sig, och vad de brottas med i sina liv.

Och här saknar jag alltmer respekten för alla kristna som brottas med sin homosexuella läggning, men som i sin lydnad till Kristus, i sin respekt för Bibeln som Guds ord (inte på grund av omgivningstryck), inte lever ut sin homosexualitet.

Blev sugen att skriva ett inlägg med anledning av den omfattande debatten som har uppstått på Dagens hemsida med anledning av Emanuel Karlstens blogginlägg om Litauens nya lagstiftning som bland annat innebär restriktioner att framföra homosexpositiva budskap. Har dock idag rest med bil från Stockholm till Skellefteå med dålig internetaccess, men återkommer så fort jag bara hinner.

För några veckor sedan gjordes Humanisternas utspel på DN debatt. Sedan var vi 10 kristna som gav ett svar några veckor senare. Och nu har Stefan Einhorn skrivit på DN debatt och lagt fram ett första utkast till agnostikernas manifest, de som inte vet, är sökande, tar avstånd från Humanisternas självsäkra och religionsfientliga ateism, samtidigt som man har svårt med de olika religionernas färdiga svar. Du hittar Einhorns artikel här. Det refereras i tidningen Dagen här.

Tydliga positioneringar i tre olika block. Men det intressanta är att religionsdebatten är på agendan. Samtidigt känns indelningen ateism – agnosticism – religiöst troende, som lite 1800-tal. Exakt samma positioneringar som gjordes för 150 år sedan.

Det finns ju också flera typer av agnosticism. Dels uttryck för att man är genuint sökande och osäker när det gäller religiösa sanningsanspråk. En annan typ av agnosticism är en skeptisk kunskapsteorietisk hållning där man menar principiellt att det går inte att hitta svar på frågorna om livets mening, Guds existens etc. Frågan är bara hur en radikal skeptiker kan bli så övertygad om sin agnosticism – hur hänger det ihop logiskt?

Och sedan är det ju så att i denna typ av debatt buntas alla religiösa kategorier in i samma block, det görs ingen distinktion om man är Tibetanbuddhist, ortodox pingstvän, anabaptist, sunnimuslim, Jonas Gardell-anhängare, mennonit eller asatroende – eller inte minst medlem i en av Evangeliska Frikyrkans församlingar.

I Bibelns debatter och i Jesu debatter var det inom den sistnämnda religiösa kategorin man tog debatterna. Paulus varnade skarpt för gnosticismen som hotade kristna kyrkan i Kolossebrevet bl.a., och det varnades skarpt för judaisering av kristendomen i t.ex. Hebreerbrevet och Galaterbrevet. Jesus tog dusterna med fariseerna och saduceerna. Och ingen av dessa grupper var ett dugg ateister eller agnostiker. Så debattagendan varierar över tiden.

Carl-Ingemar Dagman har roat sig med under sommaren att göra en mer ingående analys av innehållet på min blogg. Analysen presenteras på hans blogg, du hittar den här. Har inte hunnit läsa detta men om jag känner Dagman rätt blir det nog både ris och ros, vi får se. Är nyfiken på vad han har skrivit.

Jag är ju mitt i semestern så bloggandet går lite på halvfart. Har ägnat senaste dagarna åt skärgårdssemester tillsammans med fru Swärd, och det har varit härliga dagar, det blir några dagar till, och sedan bär det upp till Skellefteå.

Semestertid ger ju också tid för bön, att vara tillsammans med Gud och reflektera över fortsättningen. Mitt liv kretsar ganska mycket nu kring utmaningen att bli pastor igen. Jag börjar i Elimkyrkan som teampastor, den 1 oktober.

Jag hör ju till dem som är övertygad om att den svenska frikyrkorörelsen representerar ett unikt väckelsearv. För att möta framtiden behöver vi vara rotade i de rötter som detta fantastiska väckelsearv representerar. Inte minst tycker jag att de pingst-baptistiska rötterna är mycket dyrbara och värdefulla, och ska inte avvecklas utan utvecklas inför framtiden.

Jag tycker att det är smärtsamt att den moderna frikyrkan i Sverige har förslösat så mycket av sitt arv, och brytit upp så mycket av sina rötter, och tappat frimodighet, salt, ljus, progressivitet och helighet. Allt detta visar sig i stigande medelålder, minskande medlemsantal, ytlighet, kompromissande och brist på framtidsvisioner.

Men det är inte kört. Det finns en enorm potential i den svenska frikyrkan.

Läser också en bok om ledarskap, skriven av en karismatisk (i teologisk mening) managementkonsult från Nya Zeeland som heter Tom Marshall. Han skiljer tydligt på ledare och förvaltare. Ledare visar vägen, är föredömen, har klara visioner inför framtiden, går före och får med sig människor i strategin för att nå in i framtidens utmaningar.

För lite ledare och för mycket förvaltare, det är en av den svenska frikyrkans största problem.

En hel värld sörjer Michael Jacksons död. För mig är det betydligt mer smärtsamt att en 16-årig tjej blev mördad i Stockholms södra förorter nyligen, av några jämnåriga kompisar. Och att en annan tjej tragiskt dog i en Söderlägenhet nyligen när hon för första gången provade Internetdroger, tillsammans med några kompisar. Michael Jackson kommer att hyllas i ett antal årtioenden framöver. Vem sörjer Stockholmstjejerna om 20 år?

Ikväll blir det ut i Tantolunden på Söder igen. De kristna i Stockholm behövs mer än någonsin ute i Stockholmsnatten bland ungdomarna. Och jag antar att det är likadant i Härnösand, i Skellefteå, i Skövde, i Jönköping, i Kalmar, i Malmö, i Hultsfred.

Nu har jag semester och går på lite halvfart när det gäller det mesta. Befinner mig i Stockholm och delvis på vårt fritidshus på Värmdö. Har dock fuskat lite och halvjobbat och skrivit en konsultrapport om vad som hände i Almedalen. Har skickat iväg den yngste sonen till Kina för att jobba där ett halvår, och har en dotter som just nu jobbar i Indien med mikrofinansiering. Och har en dotter som bor i Norge som är hemma i Stockholm den här veckan. Min fru börjar nu sin semester också och vi funderar nog först på lite skärgårdsliv innan vi åker upp till stugan i Skellefteå, den plats där hustrun kommer ifrån.

Vill dock uppmuntra alla läsare att odla umgänget med Gud mitt i semestertider, att ägna daglig tid åt bön och bibelläsning är ännu mer angeläget under semestern, då har man ju ännu mer tid tillgänglig. Kristna livet handlar om att leva i och vandra i gemenskap och umgängelse med Gud själv. Helt outstanding!!!

Utmärkt intervju med Roland Hellsten i Dagen idag. Han tar upp om bristen av Bibelkunskap i moderna församlingar och hos moderna pastorer. Bibeln är den kristnes rättesnöre för både lära och liv. Utan kunskap i Bibeln vet vi inte vad vi tror eller hur vi ska leva som kristna.

Och det är ett grovjobb att tränga in i Bibeln, texterna är inte alltid så lättillgängliga. Men de snabba klippen präglar för mycket av samtidskulturen, även i kyrkan.

Har nu semester efter Almedalsveckan, men eftersom hustrun inte har semester är jag på hemmaplan. Var med på gudstjänsten i Söderhöjdskyrkan idag och Kjell Söderblom höll en lysande predikan, vi går nu igenom Apostlagärningarna och har kommit till sjunde kapitlet. Det innehåller Stefano försvarstal innan han blev den förste kristne martyren och stenad till döds.

Stefanos går då igenom Israels historia och visar att det är ett konstant mönster att man står emot och ibland även dödar profeter och står emot den helige Ande.

Predikan idag handlade om den del av Stefanos tal som fokuserar Josef. En dramatisk och fascinerande berättelse som innehåller många riktmärken för oss idag. Vi möter i berättelsen avundsjuka, livslånga skuldkänslor, mordförsök, orättvisa, sexuell lust, ekonomisk styrning av ett helt land, försoning, förlåtelse, att inte öppna upp för bitterhet – och mycket annat.

Berättelsen om Josef finns i Bibelns gamla testamente, i den första boken där, första moseboken – för den bloggläsare som inte är van Bibelläsare.