Nu är det sen söndag kväll och jag har återvänt till stugan i Boviken norr om Skellefteå. Har predikat i EFK-församlingen Korskyrkan i Byske ikväll. Det var inspirerande att möta nya kristna och gudstjänsten uppskattades av alla närvarande. Skellefteå är ju en stad med en rik väckelsetradition och Svenska Kyrkan och EFS har under århundraden dominerat kristna scenen. Jag ställer dock frågan om vad kyrkorna sysslar med i denna stad, min frustrerade släkting säger att han alltid är yngst när han besöker Svenska kyrkan eller EFS, och han har passerat 50 för några år sedan. Man har tydligen tappat bort två generationer. Varför då?

Min slutsats är att det behövs nya församlingsgrundar- och missionsinitiativ i en stad som Skellefteå, vem är beredd att anta den utmaningen.

Idag joggade jag 13,5 km som en förberedelse för Stockholm halvmarathon i mitten av september. Passerade då förbi anslagstavlan i Bovikens by och noterade inbjudan till ”Älgträff”. Och Älgträffen blir lördag den 15 augusti klockan 10.00 och i samband med detta blir det också älgmöte. Tänkt vad fantastiskt att älgarna inbjuder till sina möten på anslagstavlan i Boviken. Och förmodligen är vi människor välkomna med, det är väl knappast så många älgar som läser denna anslagstavla. Men med all sannolikhet måste man vara obeväpnad när man kommer till ”Älgträffen”. Inbjudan är dock en verkligt försonande gest med tanke på människans benägenhet att konstant döda dessa skogens konungar.

När vi körde de knappt 40 milen från Tärnabyfjällen noterade vi en hel del ”Ren-träffar”  mitt på vägen. Man behöver bra bromsar när man kör bil i Norrlands inland.

Noterar med undran och förvåning att notisen på Dagens hemsida om min upplevda fasansfulla omskärelse är den mest lästa artikeln på Dagens hemsida senaste veckan, länk här till artikeln. Jag har också gått in och kikat på omdömena om artikeln. 7 procent är glada, är det mina ärkefiender? Eller är de glada för att jag visar lite av judisk/muslimsk orientering? Lite medlidande får jag dock av 10 procent som trycker på knappen ”ledsen”. Tackar. 28 procent är arga, är de arga på svensk sjukvård, eller på att jag har genomfört medicinsk omskärelse? 36 procent är förvånade och 15 procent är upplysta. Upplysta av vad?

Jag har nu läst igenom Brian McLarens bok ”Kristen på nytt sätt”. McLaren är en inflytelserik kristen ledare i USA men har en stor påverkan även i Sverige, framförallt genom sitt författarskap. Boken är en rejäl uppgörelse med den moderna evangelikalismen. Mina bedömningar i denna bloggpost bygger endast på innehållet i denna bok.

Jag delar McLarens övertygelse om att vi kristna behöver ägna oss åt samtidsanalys. Jag delar också hans övertygelse om att kristna kyrkan ständigt behöver reformeras. Jag håller dock inte alls med honom om hans samtidsanalys. Och jag håller framförallt inte med honom om hans kritik mot evangelikal kristendom. Måste utveckla mina synpunkter i minst två blogginlägg, för att det inte ska bli för omfattande. Jag börjar med samtidsanalysen.

McLaren lever med en svart-vit och mycket förenklad världsbild och historieuppfattning som bygger på att världen sedan 1500-talet har levt i en modern tidsålder, kallad för moderniteten, och att vi nu går över i en ny fas som kallas för postmodernismen.

Jag har stora intellektuella problem med hur McLaren använder begreppen modernitet och postmodernitet. McLaren beskriver människor och kyrkor som om de är moderna eller postmoderna. Och tycks tydligen mena att det är självklart vad detta är för något. Samtidigt säger han att vi inte riktigt vet vad postmodernitet är, samtidigt som han självsäkert i boken gör bedömningar om människor som är moderna respektive postmoderna.

Han menar också att moderniteten kraftigt har påverkat den kristna kyrkan, moderniteten har blivit en del av vår tro och teologi. Nu håller världen på att förändras och bli postmodern och kyrkan fortsätter att vara modern. Den är McLarens enkla analys för varför många evangelikala kyrkor är i kris och tappar kontakten med omvärlden.

Och ett stort problem är att McLaren svänger sig med begreppen modernitet/postmodernitet utan att närmare jobba med definitionerna, närmare granska världens politiska, sociala och ekonomiska utveckling – och påvisa på vilket sätt världsutvecklingen kan beskrivas och förklaras med dessa begrepp. Och det fullständigt ologiska är att hans samhällsanalys är helt enligt modernitetens riktlinjer, enligt hans egna definitioner. Historien tycks enligt McLaren följa ödesbedömda cykler som enkelt kan förutses och tolkas. Enligt McLaren är det ett mycket modernt sätt att se på historien och samhället.

När man sticker ut hakan så kraftigt som McLaren gör, och hävdar att världen håller på att förändras dramatiskt, och att det får stora konsekvenser för kristna kyrkan, och inte kommer med en intellektuellt hållbar analys om dessa förändringar – så kan jag inte göra annat än placera boken i kristna ”kvacksalvarskrået” – där man självklart påstår saken om världen och samhället, men man saknar egentligen kunskaper för att kunna göra sådana bedömningar, och allt bygger endast på några enstaka böcker man har läst – förmodligen. Det är inte intellektuellt trovärdigt.

Boken bygger egentligen på ett mycket smalt amerikanskt medelklassperspektiv, och hans kyrkoanalys bygger på ett minst lika snävt amerikanskt medelklassperspektiv.

Som konsult arbetar jag med globala framtidsfrågor, med fokus på internationell politik, framförallt global energi- och klimatpolitik. Jag deltar ett antal gånger per år i olika internationella framtidskongresser av olika slag, och läser mängder av litteratur, rapporter och analyser av världens utveckling. Nyligen var jag på en stor internationell konferens i Bryssel som handlade om hur världen kommer att se ut år 2030.

Man bör vara medveten om att hela debatten om postmodernitet inte existerar i den internationella politiken, utan jag uppfattar det som en ganska smal akademisk debatt inom några smala ämnesområden, bl.a. teologi och filosofi.

Jag anser att världen idag är så komplex och de förändringar som inträffar är så komplexa så det kan inte alls fångas upp och förklaras med så simpla begrepp som modernitet eller postmodernitet.

Den ledande kraften i världen är den globala ekonomin, och det globala näringslivet. Och där sker de mesta av förändringarna som påverkar framtiden och människors vardag och verklighet. De stora förändringarna där är kommunismens sammanbrott, utvecklingen av en global ekonomi med globala strukturer, och den snabba ekonomiska utvecklingen i Asien. EU:s utveckling är också av mycket central betydelse. Den globala finansiella krisen är den stora frågan just nu. McLaren nämner inte ett ord om globala ekonomins utveckling, och hur man kan påvisa att förändringstendenserna kan fångas upp i ett begrepp som postmodernitet. Men världens ekonomi är mycket komplex och fungerar enligt mycket olika förutsättningar beroende på vilken del av världen vi talar. Begrepp som globalisering, frihandel och marknadsekonomi är nyckelord för att förstå ekonomin, men jag har aldrig hört talas om att man använder begreppet postmodernitet när man analyserar världens ekonomiska utveckling, finns det kompetenta ekonomer och samhällsvetare som har använt begreppet analytiskt, är jag intresserad av att höra om det, men jag har aldrig hört talas om det. Inom världsekonomin innebär dagens utveckling, ”more of the same”, de trender som har funnits i världen senaste 150 åren med teknisk utveckling, industrialisering, frihandel och marknadsekonomi utvecklas vidare, jag begriper inte vad man kan se för trendbrott i denna utveckling som kan beskrivas som postmodernitet.

Världens politiska utveckling är också komplex. Och där har jag heller aldrig hört talats om begreppet postmodernitet som förklaring på politiska förändringar i världen. Under de senaste 100 åren har den viktigaste trenden varit demokratiseringen, vilken har spridits kraftigt genom kommunismens sönderfall. Kommunismens sönderfall har varit en annan viktig händelse. På globala nivån är den avgörande faktorn att länder som Kina och Indien, och Asien överhuvud taget stärker sitt inflytande både ekonomiskt och politiskt. Trots demokratiseringen är de flesta av världens länder fortfarande totalitära diktaturer. Spänningen mellan världens fattiga och rika länder är en avgörande politisk faktor, liksom islamiseringen i stora delar av världen. Den ideologiska politiska trenden i USA/EU är också viktigt, men det visar ett stort mått av stabilitet, med små förskjutningar i vänster – höger, över tiden. Högerpopulistiska partier inom EU är den mest markanta politiska förändringen på EU-nivån.

Min fråga till McLaren är kort och gott; om världen håller på att förändras och övergår från moderniteten till postmoderniteten – hur visar sig detta i den globala ekonomin och den globala politiken, och vilka vetenskapliga underlag har han för påståendena. I hans bok ges ingen antydan till svar på detta.

Jag tror jag såg en mening i boken där McLaren kommenterar ekonomins utveckling, det stod något i stil med  att företag är viktiga i det postmoderna samhället. En sådan kommentar är inte ens sandlådenivå. Menar McLaren att företag var oviktiga för 100 år sedan? Har inte politiken snarare stärkt sin roll senaste 10 åren på marknadens bekostnad?

Ett tredje avgörande område i världen handlar om globala och internationella organisationer, som FN, OECD, Världsbanken, globala NGOs, globala biståndspolitiken m.m. Hur menar McLaren att detta förändras i postmodern riktning? Jag har inte sett något annat än att dessa organisationer konsekvent fungerar enligt McLarens modernitets-kriterier med analys, hierarkier, strikt målfokuserad inriktning etc.

Ett fjärde område handlar om kulturen inklusive religionen. Och där tycker jag bilden också är mycket komplex och utvecklingen ser olika ut i olika delar av världen. Globaliseringen och tekniska utvecklingen är även här avgörande faktorer som påverkar utvecklingen. En påtaglig trend är islamiseringen och att minst 20 av världens länder har blivit strikt muslimska, det har inträffat senaste 40 åren, men jag tycker inte man kan använda begreppet postmodernitet för att förklara det. Islam är dessutom den i särklass mest växande religionen i Västeuropa. En annan trend är att historiska kyrkor som ortodoxa kyrkor och världsvida Katolska kyrkan stärker ställningen, det finns idag 1 miljard 131 miljoner katoliker i världen. En tredje trend är tillväxten inom pingströrelsen och karismatiska kyrkor. Hur förklarar man detta med begreppsparet modernitet/postmodernitet? Globaliseringen och den ökade rörligheten leder naturligtvis till ett mer konkurrerande och omfattande religionsutbud, men absoluta religiösa sanningar har väl varit attackerade under flera hundra år, är inte det ett typisk upplysningsfenomen, och därmed enligt McLarens kategorier en del av moderniteten. Kan man inte klassificera Strindberg som typiskt postmodern enligt McLarens definitioner, som levde under sent 1800-tal. Jag har även problem med begreppet post-kristet samhälle. Det utgår ifrån att vi tidigare hade ett kristet samhälle. Kan någon förklara för mig när Stockholm var kristet? Jag tycker att kulturen i Gustav III:s Stockholm på sent 1700-tal var mycket sekulariserad. Och Strindbergs enorma popularitet under sent 1800-tal, tidigt 1900-tal, kan väl knappast var uttryck för ett kristet samhälle.

 McLaren ger en mycket summarisk översikt i boken på vad som kännetecknar moderniteten respektive postmoderniteten (det mesta är enkel skåpmat på högstadienivå), men han ger ingen bra defintion på vilka förändringar i världen som utgör övergången till postmoderniteten.

Ett femte samhällsområde av avgörande betydelse är vetenskapen. Och här tycker jag att de vetenskapliga huvudströmningarna inom teknik, naturvetenskap och ekonomi ganska väl håller sig inom gängse paradigm, jag har svårt att se att det existerar några postmoderna förändringar. Jag läser mycket forskning, forskningssammanfattningar, lyssnar ibland på forskare av världsklass, och jag kan inte se de förändringar som McLaren pekar på. Det är nog mest inom ganska marginella och udda vetenskapliga discipliner där man tar ut svängarna lite mer, men dessa verksamheter har mycket begränsad påverkan på globala samhällsutvecklingen.

Jag tror att McLarens förenklade och svart-vita analyser gör mer skada än nytta i kristen evangelisation. Det jag tycker kännetecknar dagens Stockholm t.ex. är mångfalden, en rad olika livsstilar och värderingar, som lever sida vid sida, och att det varierar mycket i olika delar av staden. Doktrinära muslimer, doktrinära ateister, knarkare, Stureplansfestprissar, bonusfixerade karriärmänniskor, sexmissbrukare, New Agare, skinnhuvuden, världsförbättrare, entreprenörer, pingstvänner från Etiopien, fotbollshuliganer – allt lever sida vid sida. McLaren delar in folk i två huvudgrupper moderna och post-moderna, så enkel är inte världen. En kraftig trend hos unga Stockholmare idag, är längtan efter vanligt Svensson-liv, med radhus, barn, man eller fru, etc. Är det postmodernt?

Det är en mycket kortfattad kritisk reflektion. Det allvarliga med McLarens bok handlar om kritiken mot evangelikalismen, men det återkommer jag till i ett annat blogginlägg.

�

Manlig omskärelse är på agendan. DN:s begåvade ledarskribent Peter Wolodarski skriver om det i onsdagens DN, och jag ser att det kommer upp i tidningen Dagen under torsdagen.

Nu avslöjar jag en hemlighet. Jag har upplevt manlig omskärelse, jag är omskuren. Det beror inte på att jag har judisk bakgrund, eller i hemlighet konverterat till judendomen. (att jag skulle vara hemlig muslim är det nog ingen som tror)

Jag blev omskuren när jag var 19 år, och det var en renodlad medicinsk omskärelse, och det var militärläkaren som undersökte mig vid mönstringen som bestämde detta.

Ingreppet gjordes på Karolinska sjukhuset och det var en fasansfull upplevelse. Det var endast lokalbedövning som gjordes genom 15 sprutstick rakt i underlivet. Operationen består av att man skär bort en del av förhuden på snoppen (eller vilket ord passar att använda på denna blogg?) Man blev hemskickad direkt efter operationen, och bedövningen började släppa efter ett par timmar, och det gjorde outhärdligt ont i flera dygn. Och man fick inget smärtstillande eller instruktioner av något slag, 19-åringen blev bara hemskickad. Det var den värsta sjukvårdsupplevelsen i mitt liv.

Men omskuren blev jag, och omskuren är jag.

Nu har jag mitt i semestern skrivit klar en rapport om hur miljöbeskattningen ska utformas i framtiden. Jag undrar allvarligt om jag är den enda pastorn i hela världen som grubblar över miljöbeskattningen. Eller vet någon om någon annan? Skulle vilja få kontakt med den personen så kanske vi kan bilda en egen klubb för pastorer och teologer som är intresserade av miljö- och energipolitik, och globala överlevnadsfrågor.

Ska börja skriva om McLaren och ”Kristen på ett nytt sätt”. Jag är rädd för att det blir en total sågning. Återkommer.

Nu är det tisdag morgon och jag sitter i stugan utanför Skellefteå. Ska försöka skriva ihop ett inlägg med reflektioner på Brian McLarens bok ”Kristen på ett nytt sätt”. Jag tycker att boken är viktig, för den har påverkat många kristna i USA, England och i Sverige – och säkert på fler ställen. Återkommer om detta senare idag, senast i morgon.

Det är väldigt avgörande för den kristna kyrkan att förstå sin samtid och ständigt skärpa förmågan att presentera och berätta om evangeliet om Jesus på ett trovärdigt sätt. Jag är dock inte säker på att McLaren är rätt vare sig om diagnosen eller botemedlet.

På söndag 2 augusti håller jag alltså en predikan i Korskyrkan i Byske klockan 18.00 och på tisdag nästa vecka återvänder vi till ”civilisationen” – alltså till Stockholm.

Stort grattis också till Sara Sjöström till det imponerande guldet i sim-VM. Hon är dessutom Haningebo, vilket jag också har varit under åren 1981-2005. Men det finns inget samband, jag blev ingen bra simmare av att vara Haningebo.

Idag reste vi från Vindelfjällen och Hemavan till Skellefteå. Vi hittade bland annat en myr med en hel del hjortron nära Tärnaby. För första gången i mitt liv plockade jag hjortron – liv. Det var en upplevelse, vi fick ihop nästan 2 liter, men hade kunnat plocka mycket mer om vi haft tid.

Allt går inte på räls. Igår försökta jag fjällvandra i Vindelfjällen vid Hemavan, men regnet öste ner. Gjorde ett nytt försök idag med hustrun och svärmodern, men det gick åt pipan på grund av blåst och regn. Men jag blev blöt i varje fall, och fick skoskav och ont i knäna. Ikväll hade jag dock en romantisk kärlekspromenad i Hemavans fjällbotaniska trädgård, med hustrun Eva – det ni. Ära vare Gud i höjden.

Att höra och se forsarna från fjällen när det regnar intensivt är majestätiskt. Jag blir också påmind om Uppenbarelseboken kapitel ett där det står om Jesus att hans röst är som dånet av stora vatten. Det dånet hörde jag idag.

Och så läser jag Brian MacLaren när jag inte försöker ta mig upp till fjälltopparna. Kommer med en analys endera dagen. Eftersom jag inte är kompis med MacLaren behöver jag ju inte vara så diplomatisk.

Nu har jag åkt med hustrun och svärmor upp till Tärnabyfjällen och bor i en stuga vi har lånat av några vänner. Tycker att det är en underbar upplevelse av Guds närvaro att vara ute i naturen, och fjällvärlden hör till höjdpunkterna av det Gud har skapat. I morgon ska jag ut på en riktigt lång heldags fjällpromenad.

Läste i morse en mycket intressant artikel i näringslivstidskriften Axess om sambandet mellan frikyrklighet och företagsamhet, skriven av Anders Johnson. Han driver tesen att aktiv frikyrklighet har skapat ett bra klimat för företagande och företagsamhet. Han ger historiska exempel från Skellefteå, Örebro, Gnosjö, Edsbyn och  Donsö om frikyrkligheten skapade ett klimat av företagande. I frikyrkan var både arbetaren och direktören med i samma församling, och det blev inte samma strikta klassklyftor som i t.ex. bruksorter. Det skapade ett bättre klimat för arbetare att bli företagare. Många driftiga företagare under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal var samtidigt drivande personer inom baptismen, EFS eller missionsförbundet. Anders Johnson menar att högkyrklig eller gammelkyrklig miljö inte skapade samma förutsättningar för företagande.

Johnsons slutsats är att församlingarnas betoning på flit och ansvarstagande kontrasterar mot dagens klippekonomi och oansvariga spekulationer.

Hade artikeln publicerats i en kristen tidning, hade man inte höjt några ögonbryn – det hade uppfattats som att tala i egen sak, men nu är den publicerad i en vanlig kulturtidskrift. Och det var ju detta den världsberömde sociologen Max Weber försökte säga för 100 år sedan, att religion, företagande och ekonomisk utveckling hör ihop. Weber menade att Luthersk-calvinsk-pietistisk kristendom gynnade företagande, genom betoning på arbete, flit, sparsamhet, och leva ett måttfullt och spartanskt liv.

Och Anders Johnsons tes är ytterst intressant när diskussionerna är som hetast om marknadsekonomin och den framtida kapitalismen.

�

Frågan om homosexualiteten har blivit en av de mest splittrande frågorna i västvärldens kyrka under senaste 10-20 åren. Allra mest uppmärksammade är nog världsvida Anglikanska kyrkan som helt håller på att splittras sönder, uppmärksammat i dagens Dagen i en debattartikel. Men det handlar naturligtvis om många andra frågor, men homosexualiteten blir en så medial fråga, genom medias uppmärksamhet och genom att ”gay marriage” är på agendan i hela västvärlden. Frågan har också berörts på SVD Brännpunkt.

För att få någon rätsida i denna diskussion tycker jag att det är nödvändigt att skilja på olika arenor.

1. En arena är församlingsmiljön, undervisningen och hur vi ska leva som kristna. Och hur vi hanterar homosexualiteten där. På denna nivå tror jag inte detta är någon stor fråga, kanske i enstaka församlingar som ska ta ställning till detta. Denna arena handlar också om teologin och diskussionen om hur vi ska tolka Bibeln. Denna arena handlar också om evangelisationen och hur vi möter människor som är homosexuella eller som brottas med sin sexuella läggning.

2. En annan arena handlar om politiken och lagstiftningen. Ska man motverka enkönade äktenskap och ytterligare liberalisering eller kan man som kyrka bejaka denna utveckling.

3. En tredje arena handlar om media och hur kyrkan ska agera gentemot media, eftersom de är mycket aktiva i att uppmärksamma om kyrkor kan acceptera samkönade äktenskap. Medias strålkastarljus har skapat en image kring kristna kyrkor att de är emot homosexuellas rättigheter.

Något förenklat skulle man kunna dela in kristna i liberala och konservativa. Men sen finns det gradskillnader. Konservativa värnar om kristna traditionen och den klassiska tolkningen av Bibeln. Homosexualiteten har uppfattats som synd och något som ska fördömas, det har varit huvudlinjen i kristna kyrkan i 2000 år.

Liberaler vill anpassa sig till samhällsutvecklingen och menar att kyrkan tidigare har haft fel i denna fråga, och för snävt tolkat Bibeln.

Man bör också påpeka att man kan vara konservativ när det gäller församlingen och kyrkans liv, men liberal när det gäller politiska arenan. Som kristen ser man homosexualiteten som synd men ser inte att man kan påtvinga övriga samhället sina kristna ideal, utan bejakar religionsfrihet och yttrandefrihet – det kan vara en möjlig ståndpunkt.

Det är inte kristna kyrkan som har lyft fram frågan om homosexuellas rättigheter på offenliga agendan, det är media och politiken som har lyft fram detta.

Katolska kyrkan har i sin etik i stor utsträckning förenat kyrkans etik och undervisning och vilken politik man förordar, och driver en konservativ kristen hållning i denna fråga, både när det gäller kyrkans inre liv och när det gäller politisk påverkan. Det har också varit den allmänna hållningen bland pingstförsamlingar och evangelikala kyrkor.

Genom att i stort sett alla kyrkor i Sverige, även de mest konservativa, har accepterat registrerade partnerskapet, så har vi i praktiken skilt på kyrkans etik och hur vi anser att samhällets regler ska utformas. Och här har det blivit en omsvängning väldigt snabbt utan större debatt i svensk kristenhet, när det registrerade partnerskapet infördes i mitten av nittiotalet var det nästan bara ärkebiskop KG Hammar som accepterade denna samlevnadsmodell. Det är märkligt med denna omsvängning, utan större debatt – där jag bland annat själv har varit aktiv. Som konservativ evangelikal kan jag dock få ihop denna liberalisering i synen på lagstiftningen, genom att skilja på kyrkans inre liv, och samhällets lagstiftning.

Mediaarenan är mycket svår för oss kyrkor att hantera. Homosexualiteten är en het mediefråga, vare sig vi vill eller inte. Och vi får frågorna från journalisterna hur vi ställer oss, vare sig vi vill eller inte. Och pingströrelsen fick under flera år kämpa intensivt med sin Åke Green-debatt, men vi i de andra kyrkorna var berörda av detta. Och media under trycket av hbt-rörelsen sätter trycket på kyrkan i dessa frågor. Och här känner många av oss att medias fokus på denna fråga, inklusive kristna pressen, kan skymma huvudfrågorna i evangeliet och i evangelisationen. Jag tror inte att det finns någon seriös kristen ledare som vill att vår inställning om homosexualitet ska vara det budskap som hörs från kyrkan i första hand. Det är nog mest kyrkans kritiker som försöker skapa denna mediafokus just på denna fråga.

Och hur vi ska lösa detta ligger utanför min förmåga att begripa. Att få medias och samhällets godkännande i denna fråga, kräver, i varje fall i Sverige, att man helt ställer upp på hbt-rörelsens krav, inklusive samkönade vigslar i kyrkorna, en omöjlighet för en katolik, en ortodox, en pingstvän och en evangelikal kristen. För att nu inte tala om muslimer, för dem är det en total omöjlighet.

Här menar jag att vi kristna inte får styras av samhällstrycket. Vår lojalitet måste alltid vara till Kristus, Guds ord, och vi behöver också söka vägledning från kyrkans historia under 2000 år när vi tolkar skrifterna. Samtidigt måste vi kunna ompröva oss, och erkänna när vi har tolkat Bibeln fel, och när vi har gjort fel bedömningar.

Och jag tycker att vi kan erkänna att vi har haft fel när vi tidigare har anpassat oss till övriga samhällets homofobi och den kränkning av människor med en homosexuell läggning som har kännetecknat historien. Historiskt tror jag där att kyrkan har varit styrd av tidsandan. Att möta människor med kärlek och respekt är nödvändigt, och visa förståelse för brottningskampen med synden och livet – som vi alla känner på olika sätt – är nödvändigt. Och här har vi felat.

Att konsekvent hävda nåden och evangeliet, och samtidigt lyfta fram omvändelsens utmaning som gäller oss alla, samtidigt som man handfast håller fast vid den kristna äktenskapssynen och synen på sexualiteten – det är den enda framkomliga vägen som jag ser det. Men det skapar varken godkännande eller applåder i sekulära media.

�