Idag gästbloggar jag hos www.amen.se och du hittar inlägget här. Amen.se är Missionskyrkans satsning på internet, och Nils Bryntesson är deras internet-pastor.

Mycket intressant projekt, och det känns jättekul att gästblogga där. Jag har skrivit om att internet liknar urkyrkan och betydelsen av kristen närvaro i cyberspace, vi ska vara där mötesplatserna finns.

Det har kommit många synpunkter på mitt inlägg om kommunitetsliv häromdagen. Jag vill utveckla några av synpunkterna samtidigt som jag kommenterar några av kommentarerna.

1. Kristet liv handlar om ett liv i gemenskap och i en gemensam efterföljelse av Kristus. Den individualistiska form av kristendom som har varit vanlig i västvärlden, där allt handlar om att jag gör vad jag vill, ser vi inte i Nya Testamentet. Bilden av församlingen som Kristi kropp, t.ex. i 1 Kor. 12 förutsätter ett liv i nära gemenskap. Andra bilder som Guds familj och Guds hushåll pekar i samma riktning. De var ett hjärta och en själ läser vi i Apg. 4.

2. Hur detta gemensamma liv praktiskt gestaltas kan ta sig lite olika uttryck. Vi kan dock konstatera att i församlingen i Jerusalem möttes man dagligen för både måltider och för gemensamma andakter. När Paulus blev kristen står det att han stannade några dagar hos lärjungarna i Damaskus, den formuleringen förutsätter att lärjungarna levde i ett gemensamt dagligt liv. När han kom till Korint i Apg. 18 står det att han stannade hos dem, de som alltså var de första medlemmarna i församlingen. Det står om Paulus i Apg. 21:7 att han kom till Tyrus, sökte upp lärjungarna, stannade där i sju dagar. Lärjungarna beskrivs hela tiden i Nya Testamentet, som en gemenskap, kyrkan liknas aldrig vid en byggnad, eller en enstaka gudstjänst i veckan.

3. Hemmen var centrala i den nytestamentliga församlingen, kyrkbyggnader fanns inte på den tiden. Gång på gång läser vi om hur man möttes hemma i husen.

4. Livet i gemenskap formades redan i evangelierna under Jesu tjänst, lärjungarna levde tillsammans med Jesus i centrum. Allt tyder på att den modellen fortsatte i församlingen.

5. Ett nära ekonomiskt ansvar finns uttryckt i NT. Man hade allt gemensamt i Jerusalem. Även om vi inte möter den modellen exakt i övriga NT möter oss ett starkt engagemang i varandras liv, ”alla lemmarna har omsorg om varandra” 1 Kor. 12:25. I 2 Kor 8 läser vi om insamlingen till församlingen i Jerusalem, för de var fattigare än församlingarna i Makedonien, Korint m.fl. platser.  ”Hjälpen åt de heliga” – för att alla ska ha det lika säger Paulus i det kapitlet, de församlingar som hade svårt ekonomiskt skulle få hjälp av de rika församlingarna, det möter oss i 2 Kor. 8.

6. Det gemensamma livet handlar ju inte i första hand om yttre formerna, de kan se lite olika ut. Det viktigaste är kvaliteten i gemenskapen, att bekänna synder för varandra, att leva i total öppenhet, att leva i gemenskap på liknande sätt som Fadern, Sonen och Anden har gemenskap, det finns antytt i 1 John. 1. Att hjälpa varandra och vara trofasta varandra, i nöd och lust. Det är kristna församlingslivets kännetecken.

7. Den konsumistiska självcentrerade kristenlivet existerar inte i NT.

8. Tror att det är viktigt att dagens församlingar hittar vägar för att praktisera detta. För människor som kommer till tro, som saknar en kristen bakgrund, är det viktigt att komma in i ett radikalt församlingsliv präglat av lärjungaskap och gemensam efterföljelse.

9. Ytlig, borgerlig medelklasskristendom, där församlingsliv kretsar kring en byggnad, och en verksamhet som inte berör människors liv på djupet – har knappast någon framtid.

10. Som pastor i Elimkyrkan vill jag både uppmuntra till olika varianter av kommunitetsliv, och ett fördjupat cellgruppsliv, där man mer på djupet delar varandras liv, och tillsammans vandrar i Jesu efterföljelse. Det kommer jag att ta upp i predikan kommande söndag.

Jonas L, inlägg 1, jag bodde en kort period hos Redeemer Church kommunitet, som då låg en bit väster om London, nära Reading, jag tror att det fortfarande finns kvar.

Jonny, inlägg 3, tror att det är bra och nödvändigt att kommuniteten är relaterad till en större kristen gemenskap, och handlar det om yngre människor, är det nödvändigt med relationer med mer erfarna kristna ledare. Vår sjuttiotalskommunitet var relaterad till Järfälla Pingstförsamling och dess pastor Kjell Sjöberg, det var nödvändigt.

Emil Mattsson inlägg 10, du ställer viktiga frågor. När jag var 20 år tog jag mer eller mindre helt avstånd från den borgerliga medelklasskristendom som jag tyckte präglade alla medelålders kristna vid den tidpunkten. Men livet har olika faser, perioden som tonårsförälder är inte helt enkel att kombinera med radikalt kommunitetsliv. Vi behöver dock mer utmaning i församlingarna, borgerlig individualistisk medelklasskristendom där kyrkan blir en söndagsaktivitet måste konstant konfronteras och utmanas.

Göran Axelsson inlägg 16, jag tycker absolut att man ska värna om kärnfamiljen, äktenskapet och förhållandet mellan barn och föräldrar. Däremot tror jag också att man ska i församlingen leva i nära gemenskap med varandra, det stärker både äktenskapen, och underlättar för barnen som växer upp i församlingen.

�

Nu är jag på väg hem till Stockholm efter två dagars styrelsemöte för Evangeliska Frikyrkan, på Götabro, två mil utanför Örebro. Det har gått bra och vi har fattat viktiga beslut om EFK:s verksamhet kommande år, och budget för kommande år. Efter förra styrelsemötet beslutade vi om en böne- och fastekedja i styrelsen på grund av kärv ekonomi, och förutom att vi själva har blivit välsignade av bön och fasta, har det också förbättrat ekonomin för Evangeliska Frikyrkan under hösten.

Noterar att det har kommit många inlägg med anledning av mitt inlägg om kristna kommuniteter. Återkommer i den frågan. Och så påminner jag att det går att rösta fram till i morgon, i finaltävlingen om Sveriges bäste bloggare, bland femtiplussare.

Nu sitter jag på tåget på väg till Örebro för ett nytt styrelsemöte med Evangeliska Frikyrkan. Det blir två dagars möte då vi bland annat ska besluta om budget för nästa år och beslut om verksamhetsplaner för hela Evangeliska Frikyrkans omfattande verksamhet över hela världen, vi är ju verksamma i ett 40 olika länder, driver utbildning och skolor i Sverige, ordnar ett antal konferenser, samt jobbar med att stötta och utveckla de drygt 300 församlingarna som är med i EFK. Och sedan är det naturligtvis också vårt EFK Ung, en nyckelaktör med fokus på ungdomsvärlden.

Att läsa verksamhetsplaner är en njutning. Det är ofattbart hur mycket som kan åstadkommas när en begränsad grupp av församlingar gör något gemensamt.

En stor del av mitt liv har jag levat i olika varianter av kommunitetsliv. Det betyder att man som kristen lever tillsammans med, och bor tillsammans med andra kristna. Riktmärket är den första kristna församlingen som ”varje dag var de endräktigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och höll måltid med varandra i jublande, innerlig glädje”. Apg. 2:47. ”Alla troende var tillsammans och hade allting gemensamt”. v. 44. Kommunitetslivet har sedan funnits som en röd tråd genom hela kyrkans historia, framförallt genom klosterväsendet.

Under sjuttiotalet lyftes kommunitetsfrågorna upp på agendan, och många varianter av Jesus-hus och kristna storfamiljer formades både i USA, i Sverige och i England och på många andra platser.

En positiv trend är att intresset för kommunitetslivet börjar komma tillbaka igen bland unga kristna. Jag tycker att det är en utveckling som det finns all anledning att stödja.

Den mest överlåtna formen av kommunitet är att bo tillsammans under samma tak och ha allting gemensamt, en gemensam ekonomi. Ett gift par och en familj kan även i den boendeformen ha utrymme för ett viss avskildhet. Det finns också olika grader av gemensam ekonomi. I mitten av sjuttiotalet besökte jag en kommunitet väster om London, som bodde i ett stort slott, 110 personer. Där hade kärnfamiljerna som smålägenheter och vissa avskilda ytor inom ramen för det stora slottet. Men alla måltider hade man gemensamt.

Det kan dock finnas praktiska problem med den renodlade storfamiljen, då det kräver mycket stora hus. En modifierad variant är att en kärnfamilj lever med flera inneboende som delar familjelivet, eller att flera kärnfamiljer bor tillsammans.

När vi började Söderhöjdskyrkan på åttiotalet, med småbarnsfamiljer som grundstomme, praktiserade vi att bo i samma bostadsområde och att kärnfamiljerna i regel hade någon mer som bodde med dem. I mitten av sjuttiotalet var jag med och byggde upp en kommunitet i Järfälla med singlar, och vi bodde i större lägenheter i samma bostadsområde, vi hade helt och hållet gemensamma måltider, och delvis integrerad ekonomi.

Det centrala med kommunitetslivet är dock inte den yttre formen, utan det inre livet. Att mötas dagligen för gemensam andakt, bibelläsning och bön är centralt. Att arbeta med lärjungaformande i det gemensamma livet är en annan viktig princip. En grundbult är också att man delar varandras liv, och lever i en överlåten gemenskap, därför att man tillhör samma kropp i Kristus, och är en Guds familj.

En vanlig cellgrupp eller husförsamling kan röra sig i riktning mot kommunitetsliv, genom att börja dela varandras liv mer aktivt, t.ex. genom gemensamma måltider flera gånger i veckan. Det är en bra modell när det finns praktiska svårigheter med att bo tillsammans.

Tidningen Världen Idag har också uppmärksammat mitt deltagande i finalen om Sveriges bäste 50pluss-bloggare. Man kan rösta på min blogg dagligen fram till söndag. Du röstar genom att gå in på www.daxbloggen.se och sedan klicka på rösta, och sedan gå in på kategorin övrigt, där du sedan kan klicka på min blogg om du vill rösta på den.

Det är sen onsdagkväll. Jag vandrar själv ute på Djurgården, förbi Rosendal, bort mot Waldemarsudde, och sedan förbi Italienska ambassaden och Skansen, tillbaka in mot stan. Det är mörkt. Och man är alldeles ensam när man vandrar i de mörka Djurgårdsskogarna. Vad gör jag då? Jo, jag umgås med Gud, jag ägnar tiden åt bön och tillbedjan. Älskar att komma ut i skogen, eller annan variant av natur, och bara umgås med Gud. Bibeln säger att ”Herren umgås förtroligt med dem som fruktar honom, sitt förbund gör han känt för dem.” Gud umgås med oss. Det är just denna överväldigande känsla jag har denna onsdagkväll, i vandringen över Djurgårdens skogar. Jag bara känner att Gud finns där, och uppfyller hela mig, med sin närvaro, sin kärlek och frid.

Det står i Bibeln i Gamla Testamentet om en man som hette Hanok, i 1 Mosebok 5. Det står att han vandrade med Gud. Han levde nära Gud under många år. Det är en utmaning för moderna svenskar att vara en sådan person. Det är fortfarande fullt möjligt. Men det kräver avstängd dator, TV, och massa andra influenser, för att vara stilla inför Gud.

I Elimkyrkan på Östermalm har jag utmanat hela församlingen att dagligen ägna tid åt Gud, att läsa Bibeln, att hitta stillheten för att be och lyssna på Guds röst. Jag har utmanat församlingen att ägna 10 minuter om dagen åt detta, minst, och tycker man att det är för begränsat, ägna 30 minuter åt dagen åt Gud, och är det för begränsat, ägna 1 timma om dagen åt Gud.

Detta är en jätteutmaning i det materialistiska och inte särskilt andliga Sverige.

Syndakatalogen är ett välkänt begrepp och förknippas med kristna kyrkan. Det talas om en massa levnadsregler som den kristne skulle följa för att få vara med i kyrkan. Men hur är det idag? Har syndakatalogen försvunnit? Knappast. Men nu är det nya förkunnare av nya syndakataloger. Budskapen kommer inte längre från pingstkyrkan utan från diverse friskvårds- och renlevnadsinrättningar som vårt samhälle är överfullt av.

I den friskvårdsträning jag bedriver på ett gym har jag fått strikta förhållningsregler, som jag strikt förväntas följa:

1. Jag får inte äta lösviktsgodis.

2. Jag får inte äta bakelser.

3. Jag får inte äta tårta.

4. Jag får inte äta kakor.

5. Jag får inte äta efterrätter.

6. Jag får inte äta bullar.

7. Jag får inte äta chokladkakor.

8. Jag får inte dricka läsk.

9. Jag får inte äta små goda grejer till kaffet som dammsugare, biskvier och liknande.

10. Jag får inte dricka en massa sötade juicer och liknande.

m.m.

Är det något jag får göra, JAAAAA; äta morötter. Visst är man lycklig.

Bilden nedan visar att jag lever som jag lär, jag följer syndakatalogen. Bilden visar när Elimkyrkans ordförande Daniel Pettersson försöker pracka på mig en stor tårtbit, som frestarens lakej kommer han och lockar mig insmickrande, men möts av ett bestämt nej.

 

 

 

 

�

Det känns helt osannolikt och man nyper sig i armen. Min blogg har alltså gått till finalen i en tävling som handlar om att utse Sveriges bästa blogg, skriven av en femtiplussare. Dagen uppmärksammar det idag liksom Crossnets hemsida. Och det handlar om en seriös tävling med en professionell jury. Mina konkurrenter är bland annat Birger Schlaugs och Gudrun Schymans bloggar. Vad jag kan se är min blogg den enda i finalen med en kristen profil. Så självklart räknar jag med aktiv uppbackning från kristenheten i omröstningen, och vem som helst kan rösta, och man kan rösta en gång per dygn fram till söndagen. Information om tävlingen hittar man på www.dax.se. Och här kan man rösta på min blogg, genom att klicka på den längst ner på sidan.

Jag har bloggat nu i cirka 16 månader och ser mig fortfarande som en nybörjare. Och det har verkligen varit med och motgång under dessa 16  månader, jag vet inte hur många gånger jag har varit i blåsväder som nybörjarbloggare. Så det känns faktiskt som en riktig uppmuntran att hamna i denna final. Så jag vill ”keep on blogging”.

Jag har fått reda på idag att min blogg har blivit utvald som finalist i en riksomfattande tävling där man ska utse de bästa bloggarna i Sverige, skrivna av personer som är 50-plussare. Jag är en av fem finalister i klassen ”övrigt” – det finns ingen särskild klass för religionsbloggar. Tävlingen är uppdelad i fem olika bloggklasser, med fem finalister i varje klass.

Du kan gärna gå in och rösta på min blogg om du gillar den. Du hittar länken här där du kan rösta.