Jag återkommer till oavslutade debatter här på  bloggen. Beklagar att jag inte hinner ge svar och kommentera så snabbt. Vill nu bara avslöja en liten nyhet. Det är nu klart att jag kommer att få vara med på FN:s klimatkonferens i Cancun, Mexiko, 28 november – 11 december. Jag kommer att ha vissa specifika uppdrag kopplade till konferensen. Till blir ytterst spännande. Bland annat kommer företrädare för alla världens regeringar vara på plats, och världspressen, och företrädare för näringslivsorganisationer, miljöorganisationer och forskare och experter från hela världen.

Jag tror på en kristendom där vi blandar ett karismatiskt församlingsliv, med kreativ och tydlig evangelisation, socialt engagemang, och att vi är en kyrka som lever nära världen och i världen, och djupt engagerar oss i mänsklighetens stora frågor. Allt på samma gång. Att både vara pastor i Elim, vara ute på stan och prata med tonåringar om Jesus och vara med på FN:s klimatkonferens, det är den variant av kristendom som jag förespråkar, och själv eftersträvar att praktisera.

En spännande dag med möten med Elimkyrkans pastorer, förbön för personer med livshotande sjukdomar, en telefonkonferens med ett börsbolag, och en ledig kväll då jag och fru Swärd ska gå till Oscars kyrka och lyssna på ordförande för Tällberginstitutet, Bo Ekman, en f.d. Volvodirektör som jobbar med planetens överlevnadsfrågor. Återkommer om pågående debatterna här på bloggen.

Har haft en spännande helg. Fredagkvällen var jag med ute på stan med Ungdomskyrkan Konnekt, vi höll till vid Slussen denna gång. Många bra samtal, förböner, och allmänt finnas till hands, inte minst för att förebygga våld. Var på möte med polisen och socialen under kvällen som är så glada över att vi kristna är ute på stan på fredagskvällarna. Lördag förmiddag på utflykt med mor och en av mina döttrar, min mamma som nu har blivit änka, en helt ny situation.

Sedan har jag varit i Vargön, bland annat med en gudstjänst idag klockan 11.00. Ett litet brukssamhälle på 6-7000 invånare men där det finns en EFK-församling på 320-330 medlemmar, det är minst sagt imponerande. Det är mycket som inte är mediokert i svensk kristenhet, bland annat denna församling som har vuxit, klarat generationsväxlingar och fått med sig nya ungdomar efter hand. Jag har konsekvent slutat att bara hålla vanliga predikningar i föredragsform, utan jag ger rejält med tid för förbön, profetiska hälsningar, går och ber för folk i bänkarna, och jag fick en del vittnesbörd idag om att folk tog emot Jesus, blev berörda, fick profetiska tilltal m.m. Vill inte bara hålla en predikan utan vill också se Andens rörelse i gudstjänsten, att  människor får möta Gud, blir berörda. Vi sysslar inte bara med religiösa teorier, utan tror på den Gud som lever och verkar när vi möts i namnet Jesus.

Hade också förmånen att få besöka det hus i Vargön där Lewi Pethrus växte upp. Hans föräldrar var ju med och grundade Salemförsamlingen i Vargön, den församling jag besökte denna helg. Det har ställts en staty av Lewi Pethrus utanför huset. En annan pingstlegend som växte upp i samma kvarter var Daniel Bergh, som blev banbrytande i pingstmissionen i Brasilien. Han är mer känd i Brasilien än i Sverige.

Besöket i Vargön påminde mig om att en församling gör vägval som påverkar framtiden. Denna församling har uppenbarligen gjort rätta vägval. Kommer det fler missions- och apostlagestalter från Vargön i framtiden?

Återkommer med Andeuppfyllelse-debatten m.m.

Denna helg överger jag Elimkyrkan i Stockholm och kommer att på söndag 17 oktober predika klockan 11.00 i EFK-församlingen Vargön. Har aldrig varit där tidigare men känner deras pastor, Rikard Eugenzon, sedan en hel del år tillbaka.

Senaste tiden har jag nästan bara predikat om att ständigt bli uppfylld av Anden och bli beklädd med övernaturligt kraft, för att kunna fungera i Andens gåvor så att man kan hjälpa folk som har det svårt på olika sätt. Det kommer nog att handla om det även i Vargön.

De profetiska signalerna vi känner av just nu i de kretsar jag rör mig i, i Stockholm, handlar om att vi står inför en ny våg av väckelse och andeutgjutelse, det kanske börjar redan nu under oktober. Var redo. Jesus kommer, riket ska manifesteras.

Jag studerar just nu den gamla klassikern John Wimber: Helandets kraft, det låg bakom mitt blogginlägg häromdagen. Ska skriva ihop något mer genomtänkt och utförligt under dagen kring temat karismatisk kristendom. Jag längtar efter mer av kraften.

Observera att jag också har börjat twittra och korta, snabba småinlägg lägg jag nu ut på twitter istället för bloggen, jag rekommenderar mina bloggläsare att också börja följa mig på twitter, det gör man genom att gå in på www.twitter.com/stefansward och där kan man registrera sig som follower.

Blev också berörd av den Transformation-helg vi hade i Elimkyrkan i slutet av september, med bland annat Bob Ekblad från Seattle som gäst. En kristen socialliberal vänsteraktivist som mött den Helige Ande på ett påtagligt sätt under senare år, och nu konstant håller på och ber för sjuka, driver ut andar och profeterar. Håller nu på att studera hans bok, ”A new Christian Manifesto”, där han förenar en radikal karismatisk kristendom med en mycket radikal social kristendom. Ekblads kristna sociala engagemang ledde honom till slut till en återvändsgränd där han insåg att han i sin egen kraft inte kunde hjälpa de marginaliserade, fattiga och utsatta. Det behövdes något mer. Och detta mer var Andens kraft och Andens gåvor.

Många gånger är jag ganska trött på den variant av medioker lagom-kristendom som råder i Sverige. Att vara kristen lite lagom, att förvanska det radikala evangeliet till en kulturanpassad socialliberal kristendom som inte stöter någon men inte heller attraherar och utmanar särskilt många.

I Lukas 9 läser vi om när Jesus sände ut de tolv lärjungarna. Han gav dem makt över alla onda andar och kraft att bota sjukdomar. Och han sände ut dem att predika Guds rike och bota sjuka. Lagom-kristendomen tror inte på onda andar, lagom-kristendomen botar inte sjuka, och går inte heller ut och predikar Guds rike bland vanligt folk utan administrerar verksamheten i trygga interna kyrkmiljöer.

Jag vill göra det Jesus gjorde, bota de sjuka, befria från onda andar och gå ut och predika Guds rike. Vi behöver ett paradigmskifte bort från kulturanpassad kyrkkristendom som styrs av sammanträden, till en kristendom styrd av bön, där vi går ut och gör det Jesus har kallat oss till att göra.

Nu ska jag möta Elimkyrkans pastorsteam om en liten stund, det här blir agendan.

Trots att vi har sjukvård i världsklass, och psykiatri i världsklass, så räcker inte det. Människor längtar efter helande och befrielse, och att Gud ska gripa in i deras liv. Men det verkar som om vi hellre serverar kyrkligt kulturprogram hellre än att komma med den radikala kraften som befriar.

En kortfattat kommentar av mig här på bloggen, där jag ifrågasätter traditionell pingstteologi när det gäller Andedopet och tungomålstalandet har orsakat viss debatt. Jag ska här försöka förtydliga mig.

1. Anden är en person, antingen har vi tagit emot Anden eller också har vi inte tagit emot Anden – Anden kan inte delas upp. Man kan inte vara kristen, född på nytt utan att ha fått Anden. Rom. 8:14 säger att ”alla som drivs av Guds Ande är Guds söner”. ”Vi har fått barnaskapets Ande” står det några verser längre ner. ”I en Ande har vi alla blivit döpta för att höra till en kropp” säger 1 Kor. 12:13. Här görs en direkt koppling mellan Andens dop och att vara en lem i Kristi kropp. I 1 Kor. 6 skriver Paulus om att våra kroppar är Andens tempel. Han åsyftar här de troende i allmänhet. I Apg. 8 talas om att de som hade kommit till tro i Samaria tog emot Anden när apostlarna lade händerna på dem. Hade de Anden innan? Det framgår inte av Bibeltexten i varje fall, och då hade de alltså inte uppfylld de bibliska kriterierna för att vara ett Guds barn. Att ta emot Anden ser jag som en del av processen att bli kristen. Sedan kan jag tänka mig att processen kan ta tid, och att upplevelsen av att ta emot Anden, görs vid ett senare tillfälle än när man kommer till tro och blir döpt. Men då kan jag inte se att frälsningsprocessen har blivit fullbordad förrän den Helige Ande bor i en person. Samma sak gäller i Apg. 19 där frågan gällde om de tog emot Anden när de kom till tro. Att det finns många kristna som inte har erfarenhet av Andens liv och verk, kan helt enkelt bero på att de ännu inte har blivit helt födda på nytt, och tagit emot Anden i sitt liv.

2. Anden verkar i oss på olika sätt. Mycket förenklat handlar det om Andens verk i oss, Andens frukt, som är godhet, kärlek, tålamod, barmhärtighet o.s.v. Den andra sidan handlar om kraften och nådegåvorna, Anden bekläder oss med kraft, Anden verkar i oss genom att ge oss av gåvorna. Detta är en process med frukten och gåvorna, och därför behövs en ständig uppfyllelse av Anden. Jag kan inte se annat än att tungomålstalandet är en del av Andens gåvor, men att det framgår tydligt av Apostlagärningarna att den gåvan kan komma igång direkt när man tar emot Anden, även att profetera. I 1 Kor 14 beskrivs både profetian och tungomålstalandet som allmänt spridda gåvor. Visst säger Apostlagärningarna att personer som tar emot Anden börjar tala tungomål, men att av detta dra slutsatsen att det alltid ska vara så, är att övertolka skrifterna, enligt min mening.

3. Det viktigaste enligt min mening är inte vad vi kallar saker och ting för,  om vi menar att det finns ett Andedop tydligt skilt från pånyttfödelsen, och att tungomålstalandet är ett tecken på detta Andedop. Det viktigaste är att det fungerar i praktiken. Att vi kristna är konstant fyllda med Anden och att vi ständigt flödar i Andens gåvor. Den stora bristen i svensk kristenhet är att vi i för stor utsträckning saknar verkliga ”pingst”-församlingar, församlingar där människor tränas i att börja fungera i Andens gåvor, där de ständigt uppfylls av Anden, och där det ständigt sker tecken, under och mirakler därför att de troende är fyllda av Anden. Det är den stora utmaningen.

Har haft en hyfsat spännande onsdag. Efter sjukhusbesök efter en endygns blodtrycksmätning var jag hos Sveriges kristna råd och möte i dess klimat- och miljögrupp. Sedan hörde TV4/kvällsöppet av sig och uttryckte intresse av att få med mig i kvällens TV-diskussion om Sverigedemokraternas uppträde i kyrkan, men jag var visst för SD-kritisk för att passa in i programmet. Därefter har jag mött personer från Elimkyrkan och Korskyrkan för att diskutera mission vid Stureplan. Ett arbete har ju bedrivits där under fem år, och vi har haft bön och samtal om hur vi ytterligare kan utveckla arbetet och mobilisera för det. Vid Stureplan når man ju en annan målgrupp än vad vi gör med Konnekt-arbetet. Att snacka om hur vi kan vara missional church vid Stureplan – det är väl cutting-edge snack i kvadrat?

Tack och godnatt för den här gången.

Jag använder ju min blogg för att testa idéer, kasta fram saker för att se vad responsen blir. Jag testade tanken att utmana Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson till debatt. Jag tycker inte alls att de etablerade politikerna har klarat av debatten. De har kört en konsekvent mobbnings- och utfrysningsstrategi och nu sitter Sverigedemokraterna med 20 platser i Sveriges riksdag. Från att ha varit mobbade av TV blir Jimmie Åkesson och andra i partiledningen intervjuade i TV varje dag för närvarande, och de spelar i praktiken en vågmästarroll i riksdagen.

Som kristen ledare känns det som att man måste ge någon form av respons på situationen. Jag har ju skrivit tidigare här på bloggen att den kristna kyrkan är global och Guds rike är något mycket större än nationsgränser. När kyrkan blir strikt sammankopplad med nationalstaten blir den förkrymt. Ett rikt land som Sverige behöver av etiska skäl vara generösa när det gäller flyktingpolitiken. Sedan tycker jag att regeringen, kommunerna och företagen ska vara aktiva i att få igång flyktingarna i arbete i Sverige, att lära sig språket och bli självförsörjande så snart som möjligt. Det går att göra mycket mer när det gäller integrationen. Jag tycker också att när förutsättningarna förändras i det land där flyktingen kommer ifrån, ska vi vara aktiva och generösa att hjälpa personer att flytta tillbaka om man så önskar. Sverige behöver dessutom arbetskraftsinvandring av krasst ekonomiska skäl. Vi har en liten befolkning, föder ganska få barn, och ska vi expandera ekonomiskt behöver vi en viss inflyttning av personer som vill arbeta i Sverige.

Den kristna kyrkan har ett uppdrag och en utmaning att vara en spjutspets i att ta emot flyktingar, driva på integrationen och skapa mångkulturella miljöer.

Jag har läst igenom de 38 inläggen på min blogg om detta, det har också kommit en del kommentarer på twitter. Det jag kan konstatera är att en bred majoritet är för att jag tar denna debatt. Tyngsta rösten är utan tvivel Torsten Åhman, som efter Vårgårdautfrågningarna har blivit den ledande kristna politiske utfrågaren i Sverige. Tycker Torsten att det är en bra idé, då måste det nästan vara en bra idé. Sedan håller jag med om att en sådan debatt ska inte göras till för stor sak, det viktigaste är de goda exemplen, vad vi i kyrkorna gör i praktiken. Ska diskutera med Elimkyrkans församlingsråd och pastorsteam hur man kan gå vidare med detta.

Kent i inlägg 37 ifrågasätter drevet mot Sverigedemokraterna och pekar på att Gud har definierat gränserna. Men frågan är bara hur Sveriges gränser är definierade och vad som är en svensk. Sveriges gränser har ändrats vid åtskilliga tillfällen under de senaste 1000 åren. Vi var stormakt under 1600-talet och tidigt 1700-tal, och både Norge, Finland och Baltikum har hört till Sverige en gång i tiden, liksom norra Tyskland och Polen. Är det detta Sverige som Gud vill ha eller är det dagens gränser? Skåne har tidigare hört till Danmark? Var det fel när det gjorde det, och är det rätt nu? Sverige formades som en centraliserad nationstat vid Gustav Vasas tid, det var ett betydligt mer fragmentiserat land innan – vad är Guds gränser? Ska vi återupprätta svearnas rike? Det har talats olika språk i Sverige. Samerna är det mest kända exemplet. Finskan har av tradition varit ett ganska utbrett språk i Sverige.  Vad är svenskhet, svenska gränser – det finns inga tydliga kriterier för detta. Sverige har historiskt haft en invandring, jag tänker på tyskar på 1500- och 1600-talet, valloner på 1700-talet. Vad gör vi med folk som inte har ett eget land, det har varit judarnas situation under flera tusen år, det är romernas situation. Varför ska inte Sverige vara generösa och ta emot människor? De som driver tesen om Guds gränser har stora historiska och logiska problem, Europas gränser har ändrats konstant under de senaste två tusen år.

Robert i inlägg 21 tror att Jimmie Åkesson sopar banan med mig i en sådan debatt. Jag tror att du något överskattar Åkesson. Jag skulle dock förbereda mig noga inför en sådan debatt och inte minst sätta mig in i den aktuella forskningen, både historiskt, och sociologisk och kriminologisk forskning som visar hur situationen faktiskt ser ut i Sverige idag. Jag menar också att det finns rasistiska attityder i Sverige som är ganska utbredda, trots att vi tror att vi är så toleranta. Vi särbehandlar människor utifrån accent, hudfärg, etnicitet.

Jag återkommer i denna fråga.

Tack för en engagerad diskussion både om idén att bjuda in Jimmie Åkesson, och om andedopet. Ska läsa igenom och bearbeta de olika kommentarerna och återkommer med inlägg i början av kommande vecka. Tack och godnatt för den här gången.