Ett problem med församlingstuktsdebatten är att det är så få samfundsledande personer och pastorer som deltar i debatten, det känns som att det finns ingen att debattera med. Och Hörnmark hukade sig direkt och tyckte att frågorna inte skulle diskuteras förrän i maj vid ett rådslag, men skrev ändå ett blogginlägg. Uppskattar Carl-Henric Jaktlund på Dagen som försöker att gå in i en seriös diskussion och vrida och vända på argumenten, det är ytterst få som gör det på ett seriöst sätt. Jaktlund har försökt att aktivt följa debatten på min blogg och kommentera det jag har skrivit. Det uppskattar jag. Ska nu granska det Jaktlund har skrivit, och kommentera och debattera. Jag återkommer med ett inlägg, förhoppningsvis under lördagen, hinner jag inte blir det under söndagen.

Nu laddar jag för min predikan i Elimkyrkan söndag 11.00, del 4 i serien om väckelse. Syftet är inte att hålla religiösa föredrag, syftet är att förlösa väckelse – i Elimkyrkan. Ikväll har vi ekumenisk bönesamling för alla kyrkor på Östermalm. Söndag eftermiddag besöker jag Elimkyrkans början till församlingsplantering på Södermalm.

Alpha är en grundkurs i kristen tro. I Elimkyrkan tycker vi att det är ett mycket bra sätt att presentera evangeliet om Jesus för moderna människor. Inte minst för dem som inte har någon bakgrund i en kristen kyrka. Vi planerar att starta Alpha nu i februari i Skärholmen, på Södermalm, i Elimkyrkan på Östermalm, och kanske också för kinesisktalande. Tacksam om mina bloggläsare hjälper mig med att tipsa om kontakter man har i Stockholm, som vi skulle kunna inbjuda till en Alphakurs. Maila gärna mig namn, mailadresser, postadresser eller telefonnummer på personer som du vill att vi ska inbjuda. stefan.sward@elimkyrkan.org

Som pastor i Elimkyrkan i Stockholm, som också hör till baptistsamfundet försöker jag med ena ögat följa frågorna och debatten om Gemensam framtid, det nya samfundet som håller på att växa fram. Eftersom jag inte längre är EFK-ordförande kan jag numera uttrycka mig mer frispråkigt om centrala samfundsfrågor.

Håller med de missionspastorer som skrivit i Dagen att det behövs nytänkande i ledningen, och att man måste tänka nytt när det gäller val av ledare. Av de 25-tal namnförslag som har nämnts anser jag dock att det bara är en som uppfyller kraven på att vara nytänkande och visat förmågan att nå nya människor genom ett kreativt lokalt församlingsarbete. Det är Niklas Piensoho. Han har som pastor visat att han kan leda en verksamhet som blir utåtriktad och når nya människor och som växer. Det är glest i leden med en sådan track record. Dessutom är han evangelikal och karismatiskt öppen.

Men det är troligt att Piensoho inte har något intresse av att byta jobb.

Nu är det onsdag kväll och debatten om församlingstukt tycks fortsätta. Världen Idag har följt upp spåret. Hemmets Vän tror jag kommer med en intervju med mig i morgondagens tidning. Vi får se om det går att länka till det. Noterar att Carl-Henric Jaktlund hos tidningen Dagen mycket engagerat har diskuterat frågorna. Skulle vilja kommentera hans analys av mitt skrivande här på bloggen, ska försöka få till det, under torsdagen har jag dock knappast någon tid över.

Bloggen och hemsidan Rom 10:17 har lagt upp länkar och bra undervisning om ämnet församlingstukt, bland annat en lysande predikan av Roland Hellsten som han höll i Saron i Göteborg 1982. Bra länkar också till Christianity Today, bl.a. John Ortberg ger sin syn på hur man hanterar disciplin-församlingstukt i en megakyrka.

Igår höll jag min tredje predikan över temat ”väckelse” i Elimkyrkan. Det går att ladda ner predikan genom att gå in på www.elimkyrkan.org och klicka på höger sida nedladdning, predikan 2011-01-16.

Världen Idag tar idag upp församlingstuktsdebatten och de publicerar en intervju de har gjort med mig. Man hittar den här. Notera också att Felicia Svaeren skriven en ledarkommentar i ämnet idag.

Ett kort inlägg från min sida på denna blogg där jag kommenterade några meningar i en Dagenintervju med pingstledaren Pelle Hörnmark har skapat en gigantisk debatt. På min egen blogg har det kommit cirka 400 kommentarer i frågan, och det är ett antal bloggar  som har tagit upp ämnet, jag har själv läst i varje fall 15-20 bloggar och har nog ingen heltäckande bild. Jag har blivit intervjuad av Världen Idag vilket kommer nästa vecka, jag har en intervju på gång med Hemmets Vän och tidningen Dagen har lyft fram bloggdebatten.

Jag har därför inga möjligheter att kommentera enskilda bloggar eller kommentarer utan måste uttrycka mig mycket mer allmänt.

Att jag använder ordet församlingstukt, beror endast på att Hörnmark använde ordet i intervjun. Sundsvallspastorn David Axelsson föreslår ordet lärjungafostran, Jonas Lundström föreslår församlingsfostran, någon nämner ordet tillrättavisning. Det kan diskuteras, orden med fostran är bättre och mer tidsenliga. Men det får diskuteras en annan gång, har kvar ordet församlingstukt i detta blogginlägg bara för konsekvensens skull, även om jag inte gillar ordet.

Jag är förvånad över att debatten har blivit så omfattande och engagerad. Jag tycker också att den har varit förvånansvärt sansad och konstruktiv, hade nog räknat med betydligt mer kritik.

Jag vill också stryka under att mitt blogginlägg handlade inte om svensk lagstiftning, det handlade bara om hur en församling ska agera när en medlem i församlingen syndar, i flera av mina exempel handlar det om handlingar som helt strider mot svensk lag, och som naturligtvis bör polisanmälas. Men man måste ändå diskutera hur församlingen ska hantera situationen. Om man hävdar att församlingen inte alls ägnar sig åt församlingstukt och utesluter medlemmar, då utesluter man väl knappast medlemmar som begår lagbrott.

Jag tycker att mitt tidigare blogginlägg ganska bra förklarar vad församlingstukt är, och vad Bibeln lär i ämnet, så jag har ingen anledning att upprepa detta. Vill dock förtydliga några detaljer.

Jag har inte gått in och närmare analyserat svensk frikyrkohistoria. Inte minst Carl-Henric Jaktlund på Dagen har lyft fram barlasten i denna historia. Jag tror att stora felgrepp och missbruk har skett i frikyrkans historia, även om det helt ligger utanför mina erfarenhetsramar (min enda erfarenhet är hur pingströrelsen behandlade oliktänkande predikanter på sjuttiotalet – t.ex. Kjell Sjöberg, Stanley Sjöberg, Samuel Edestav m.fl. men detta betraktar jag inte som församlingstukt utan som illegitim religiös maktutövning av stalinistisk karaktär). Jag har dock bedrivit omfattande studier av svensk väckelse- och frikyrkohistoria, och problemen med församlingstukt är ju något som främst har belysts i modern tid. Under väckelseepoken då baptistförsamlingarna- missionsförsamlingarna och pingstförsamlingarna kraftigt växte och expanderade över hela Sverige, under den perioden uppfattades detta inte som något problem. Vi behöver nog ha en viss ödmjukhet när vi tolkar historien på detta område. Vi vet inte alltid bäst idag. Jag upplever också att i arbetet bland Stockholmare som helt saknar bakgrund i frikyrkan är denna fråga inget problem, jag tror endast att det är i traditionella frikyrkomiljöer och kanske inom Bibelbältet som denna typ av frågor uppfattas som problem och historisk barlast. Har varit pastor och församlingsledare i Stockholm hela mitt vuxna liv och har i stort sett aldrig stött på personer som har sår och skador på grund av tidigare församlingstuktserfarenheter.

En grundfråga i hela debatten är hur vi ser på en kristen församling. Jag ser en kristen församling som en lokal kristen gemenskap, där kristna lever i gemenskap med varandra, och tillsammans lever i efterföljelse och lärjungaskap. Det innebär en miljö av uppmuntran, stöd för varandra, förbön för varandra, hjälpa varandra, vara delaktiga och engagerade i varandras liv, men det innebär också en miljö där vi i kärlek kan förmana varandra, när vi gör något som är skadligt för andra, för oss själva, eller för vår Gudsrelation, det är sådant som Bibeln kallar för synd och det kan ta sig många olika uttryck. Det är bara i en sådan församlingsmiljö där begreppet församlingstukt är relevant. Att bara betrakta församlingsmedlemskap som ett allmänt föreningsmedlemskap – då har man helt missat församlingsmedlemskapets andliga innebörd.

Den församlingssynen, som har djupa rötter i vårt väckelsearv, är något helt annorlunda en många moderna frikyrkor, som mer kan betraktas som religiösa serviceinstitutioner. Man erbjuder vissa religiösa tjänster som gudstjänster, ungdomsarbete, vigslar, begravningar, själavård, fritidshobbies m.m. men medlemmarna kan konsumera de religiösa tjänsterna som man vill, tolka sin tro som man vill, och utforma sitt kristna liv som man vill. Det är en helt individualiserad form av kristendom, och en helt relativiserad form av kristendom. I en sådan miljö är det helt opassande att närmare tala om synd, och utmana en person för dess synd, och utmana till radikal efterföljelse av Jesus. 

Det har ingenting att göra med det gemensamma lärjungafostrande liv i gemensam efterföljelse av Jesus, som jag tror på och som hela friförsamlingstraditionen bygger på. I denna miljö bryr sig de kristna aktivt om varandra, det innebär också att vi aktivt undervisar och förmanar varandra, inte minst när någon broder eller syster glider bort från Kristus och alltmer dras till synden.

Jag vill bara vara med i en församling som aktivt kan förmana mig när jag syndar, och ställa mig till svars om jag blir ljum och sömnig i mitt kristna liv. Att bekänna synder för varandra, är något centralt i den församling som nya testamentet talar om.

För att sammanfatta. Lärjungafostran, församlingsfostran, tillrättavisning (sammanfattat i ordet församlingstukt) handlar om tre saker.

1. Det handlar om helighet i församlingen. Man måste våga tala om synd, våga konfrontera synd, och det gäller alla i församlingen. Men detta kan bara ske i en kärleksfull miljö där vi visar omsorg om varandra, och på djupet delar varandras liv. Bibeln säger tydligt att synder hos enskilda medlemmar kan i vissa lägen skada hela församlingen.

2. Det handlar om ett liv i gemensamt lärjungaskap och efterföljelse, och där vi lär varandra, undervisar varandra, och också kan tillrättavisa varandra. Där behöver vi skapa en miljö där vi i ödmjukhet kan lyssna på varandras förmaningar. Församlingstukt är den strängaste formen av förmaning, när inget annat har hjälpt. Syftet är att hjälpa den troende brodern eller systern på rätt väg, att upprätta och hela. Men med en tydlig markering av att en syster eller broder gör fel.

3. Församlingstukt handlar i vissa extrema lägen om uteslutning ur församlingen. Det är den yttersta åtgärden när inget annat hjälper, och måste tillämpas med mycket stor försiktighet. När en person vägrar lyssna, helt går emot vad församlingen står för och tror på, och gör saker som uppenbarligen skadar församlingen, och kanske även församlingens externa anseende. Då kan uteslutning vara den enda lösningen. Men först behövs mycket tålamod, och en korrekt bedömning av situationen. Att hävda att man aldrig använder uteslutning i en församling, innebär ju att det inte finns någon gräns i församlingen varken när det gäller lära eller livsstil, man kan leva och tro hur som helst utan att det för några konsekvenser för ens församlingsmedlemskap. Det är ju helt orimligt, och jag har svårt att begripa att någon kan hävda en sådan ståndpunkt.

Debatten om församlingstukt har blivit omfattande. Nu har frågan kommit upp på ett antal bloggar som i sin tur skapar nya debatter. Det medför att jag måste få lite mer tid på mig innan jag skriver mitt nästa inlägg. Vill dock göra några påpekanden när jag nu tittar på debatten. Ska försöka återkomma inom de närmaste två dagarna.

Jag är positivt överraskad av det stöd man får när man vill problematisera den liberala, högt-i-tak frikyrkan, av folkkyrkokaraktär, som alltmer breder ut sig. Inte minst märker jag bland unga kristna en trötthet på intet förpliktande församlingar med låg nivå av överlåtelse, med en light-variant av underhållande kristendom – där man istället längtar efter mer av närhet, äkthet, att bygga en radikal kyrka med fokus på efterföljelse och lärjungaskap. Och där detta inte bara blir ord, utan verklighet. Bloggen Hela Pingsten tycker jag uttrycker detta ganska tydligt.

Jag gillar inte alls ordet församlingstukt, själva ordet känns för gammaldags, inte modern svenska, men eftersom Hörnmark använde ordet har jag hakat på. Det är ju också ett etablerat begrepp i svensk frikyrklig tradition.

Men församlingstukten blir en vattendelare. Ska man bygga en församling som bygger på lärjungaskap och efterföljelse, och där man kan ställa krav på medlemmarnas liv, eller ska man bygga öppna folkkyrkor, med en individualiserad kristendom, där kyrkan mest levererar vissa religiösa tjänster som gudstjänster, ungdomsarbete m.m, men där medlemmen lever sitt eget liv.

Och här tror jag att de traditionella samfundsstrukturerna inte längre är relevanta. GF-kyrkan i all ära, jag uppskattar viljan till nytänkande, men ett problem är att det bygger på de traditionella samfundsstrukturerna. Jag tror att huvudlinjen blir mellan radikala lärjungaskapsinriktade församlingar som bygger på tydlig undervisning, en överlåtelse till varandra, och en strävan till ett gemensamt liv i Kristi efterföljelse, och mer öppna folkkyrkor, där kristendomen blir mer och mer individualiserad, jag lever mitt eget liv och jag går till kyrkan för viss religiös konsumtion, där jag själv väljer vad jag vill tro och hur jag vill leva.

Och här tror jag att församlingar som har fokus på efterföljelse, lärjungaskap, och som tror att det finns en given moralisk standard för oss kristna, kommer att hitta varandra. Här har nog en trosförsamling, en katolsk församling, väckelsegrupper inom Svenska kyrkan, en konservativ baptistförsamling, en missionsförsamling som lever kvar i samfundets väckelsetradition, och radikala EFK- och pingstförsamlingar mer gemensamt – i det att man är ganska överens om hur man ska leva det kristna livet, och uttrycka det i en lokal överlåten gemenskap.

Tycker att katoliken Bengt Malmgren, Bengts blogg, breddar denna debatt på ett bra sätt, och visar att detta är en gemensam kristen angelägenhet.

Svensk frikyrka håller ju nu på att formera sig i två stora block, GF-blocket och ett block som består av EFK/Pingst och SAM. Men samfundsstrukturerna kommer inte att fungera inför framtiden, och inte heller våra utbildningsinstitutioner – om man inte hyfsat är överens om hur man bygger en församling, vad innebär det att vara Kristi kyrka, vad innebär lärjungaskap och efterföljelse idag.

Det är stor skillnad på att leda en frikyrka som är en öppen folkkyrka, med låga förpliktelser när det gäller överlåtelse och lärjungaskap, och en församling som bygger på ett gemensamt liv i Kristi efterföljelse och där man inte relativiserar den kristna tron och livsstilen.

Jag återkommer.

Noterar att ”församlingstukts-debatten” har tagit fart, tagits upp av tidningen Dagen, och kommenterats på ett antal bloggar, bland annat Carl-Henric Jaktlund, Mikael Karlendal, Götabrobloggen, notera gärna bloggen om klassiska baptismens bekännelser. Jag laddar nu om för ett nytt inlägg. Hoppas hinna skriva innan onsdagens slut.

Har tittat igenom kommentarerna på min egen blogg. En varning, S-E Sköld skriver för ofta. Jag har sagt tidigare att tre inlägg per dag från samma person är max, det är inte trevligt för någon om några enstaka personer skriver för många kommentarer på en blogg. Skärpning Sköld, annars tillämpar jag ”blogg-församlingstukt”, och plockar bort dina inlägg.