Mitt bokprojekt har orsakat en hel del kommentarer, litteraturtips m.m. En doktorand har hört av sig som skriver på en avhandling i ämnet och en student i religionshistoria. Så jag får uppenbarligen en hel del tips för att kunna fullfölja projektet. Jag återkommer med en kommentar, ska försöka hinna med det under torsdagen.

Institutet för Pentekostala Studier har lagt fram en tvärvetenskaplig rapport om församlingsmedlemskap i Pingströrelsen. Läste med intresse Nils-Eije Stävares uppsats. Kan konstatera att mina tankar om församlingsmedlemskap ligger mycket väl i linje med den anabaptistiska traditionen och de svenska väckelserörelsernas – frikyrkornas tradition.

Blev påmind idag på twitter om Rob Bells bok som är på gång om helvetet, eviga straff m.m. Nu avslöjar jag en nyhet. Har en halvskriven bok i detta ämne, som jag jobbade med under åren 2000-2002, men projektet fullföljdes aldrig. Nu har jag bestämt mig för att fullfölja skrivandet och göra boken klar. Har gått igenom ganska noggrannt de olika bibeltexterna i ämnet, har tittat översiktligt hur kyrkan har predikat detta under historiens gång. Och har lite närmare tittat på Ingemar Hedenius skrivande och helvetesdebatten från femtiotalet i Sverige, och också följt debatten i Missionsförbundet för drygt 100 år sedan, då EJ Ekman blev avsatt på grund av för heteriska läror på detta område.

Jag tycker själv att denna fråga har varit den svåraste i kristna tron, och därför har jag av helt personliga skäl fördjupat mig i ämnet.

Min bedömning är att i svenska traditionen har tron på helvetet och eviga straffen haft ett starkt grepp. Det har varit Svenska Kyrkans helt rådande doktrin i varje fall fram till 1960-talet. Detsamma inom frikyrkligheten, det var väl främst fribaptisterna och Helge Åkesson som var inne på universalistiska tankegångar och den nämnde EJ Ekman som blev avsatt.

I min bok kommer jag att hamna i tydliga avståndstaganden mot universalistiska tankegångar, att det inte finns några eviga straff. Samtidigt kommer jag att brottas rejält med bibeltexterna, och kommer även att angripa en självgod kristen dömande attityd, Skriften är glasklar, vi ska alla möta Kristus som domare en dag, även de mest brinnande kristna personerna, även mitt liv kommer att granskas noggrannt – trots min tydliga bekännelse till kristen tro. Och jag kommer i en kommande bok att stryka under Joh. 3:16, Kristus kom för att frälsa världen, för att den som tror på honom inte ska gå förlorad. Man kan alltså gå förlorad. Ska försöka förklara i boken vad det innebär att gå förlorad.

Tycker att den moderna kyrkan i Sverige har hamnat i en moralisk kollaps kring denna fråga. Tror man på helvetet och eviga straffen, då är det moralisk katastrof att inte lyfta fram det i förkunnelse och undervisning. Sedan kan jag naturligtvis förstå att i mötet med sekulariserade svenskar, som helt saknar en biblisk referensram, går det inte att börja i denna ände. Men tron på domen, och möjligheten att gå förlorad, behöver ha en central plats i kristen förkunnelse. Att sopa det under mattan, för att man tycker det är svårt, eller för utmanande – är logiskt ohållbart, och mycket kärlekslöst mot alla människor vars liv kraftigt kommer att beröras av detta.

En annan möjlighet är att präster och pastorer inte tror på detta idag. Men detta har Kristna kyrkan i Sverige predikat sedan Ansgars dagar i över 1000 år. Så vitt jag vet under den för-lutherska eran före 1550 så var det ingen skillnad i förkunnelsen på denna punkt. Sedan protestantismens insteg i Sverige har kyrkan tydligt predikat om himmel och helvete. Om man som pastor och präst påstår idag att kristna kyrkan har haft helt fel i denna fråga i 1000 år (jag talar nu om Sverige), i en så totalt avgörande fråga, vem vill då tro på en präst eller pastor som idag predikar en motsatt uppfattning, och inte tror på att man kan gå evigt förlorad, eller som inte vill tala om detta.

Vilken trovärdighet har en sådan kyrka? Noll enligt min mening. Om man har haft fel i 1000 år, och ändrat uppfattning senaste 40 åren, hur kan man då veta att de senaste 40 årens nedtoning av förkunnelsen om att gå evigt förlorad, att det stämmer – när kyrkan enligt denna mening har haft fel i 1000 år?

Ska med intresse läsa den amerikanske megachurch-pastorn Rob Bells bok som kommer ut endera veckan.

Carl-Henric Jaktlund har naturligtvis rätt när han i ett blogginlägg, refererande till debatter jag varit inblandad i, pekar på att bloggdebatter kan ibland skapa större motsättningar än vad som finns i verkligheten. I det sammanhanget vill jag bara påpeka att Micke Hallenius, som var en mycket uppskattad predikant i Elimkyrkan i helgen, är lärare på Örebro Missionsskola, och har rekryterats dit av Pekka Mellergård.

Onsdag har varit en lång heldag i Örebro och är nu på väg till Stockholm 20-tiden på kvällen. Har haft ett möte om äktenskapsundervisning och äktenskapssyn, bra möte. Bl.a. med Anders Blåberg och en del andra EFK:are. Har blivit intervjuad av en student vid Örebro missionsskola och skakat hand med Pekka Mellergård, vi hann dock inte prata något.

Vi har haft en härlig helg i Elimkyrkan med Mikael Hallenius från Örebro på besök. Idag var det en överfull kyrka och en utmanande predikan av Hallenius som man kan lyssna på genom att gå in på www.elimkyrkan.org och klicka till höger på nedladdningar, på dagens datum. Jag har nu predikat om väckelse i en månad, och tycker att vi börjar röra oss i en riktning med starkare Gudsnärvaro, och att vi börjar se människor bli frälsta, helade, uppleva Guds under i sitt liv, och utmanas till en djupare överlåtelse till Kristus. Ser fram emot ett spännande år 2011.

Enligt Googles statistik har det varit 20.100 besök på min blogg senaste 30 dagarna. De siffrorna visar inte unika besökare, utan totala antalet besök. Siffran speglar nog ändå ganska bra omfattningen på läsarna, även om en hel del läser denna blogg i stort sett dagligen är det också många besökare som dyker upp då och då. Noterar också att Sverige helt dominerar bland mina läsare, men 211 besök har gjorts från Finland, 83 från Norge och 81 från England. Från Frankrike 64 besök och 37 från USA. Jag noterar också att det finns läsare i Kina, Indien, Sydafrika, Australien, Japan, Etiopien, Grekland, Danmark, Schweiz, Brasilien, Irland, Holland, Tyskland, Österrike, Italien, Serbien, Ukraina, Ryssland och en del andra länder.

Mest lästa av mina blogginlägg senaste 30 dagarna har varit ”Vad menar Pelle Hörnmark” med 2293 unika läsare och ”Till försvar för församlingstukten” med 1942 unika läsare.

Bloggsfären revolutionerar media och påverkar dramatiskt kristna mediesektorn. De bredaste och viktigaste debatterna hamnar ofta i bloggsfären. Det intressanta är dock interaktionen mellan tidningarna och bloggarna. Man kan öka läsning och intresse för både traditionella tidningar och bloggare genom att länka till varandra och kommentera vad som skrivs. Jag kommenterar ofta vad som skrivs i Dagen och Världen Idag (och naturligtvis också allmänna media) men noterar att dessa tidningar också följer och tar upp vad som skrivs på min blogg.

Det har varit lite tekniskt krångel när det gäller min blogg senaste dygnet så jag har inte kunna skriva något nytt inlägg men nu verkar det funka igen. I Elimkyrkan i Stockholm har vi en församlingshelg med Mikael Hallenius från Örebro på besök så mesta av helgen joinar man Hallenius. I går kväll var vi ute med Ungdomskyrkan Konnekt och Stureplansgruppen hakade också på, och vi var ute tre team i går kväll med folk från Elimkyrkan, Söderhöjdskyrkan och Korskyrkan, vi var vid Mariatorget, Slussen och Stureplan. Mäktig upplevelse att stå i en rund ring i Slussen fredag 22.30, i bön och tillbedjan, kyrkan flyttar ut på stan- det är ju hela konceptet.

I morgon har vi storgudstjänst i Elimkyrkan då Hallenius predikar och det kommer att bli packat med folk, härlig stämning, och bl.a. ska vi välkomna de rysktalande, vi har ju börjat med ryska gudstjänster i Elimkyrkan, och en rysk församling har börjat formas.

Vår systerförsamling Hillsong, har Brian Houston på besök från Australien. Hoppas på att få lite tid över för att gå över tid och hälsa och lyssna på Brian.

The Economist är en världsledande brittisk tidskrift som skildrar och analyserar vad som händer i världen, politiskt, ekonomiskt, vetenskapligt, sociologiskt, religiöst. Deras skribenter är ytterst kunniga och sakliga personer så det är intressant att läsa Economist, inte minst i ämnet religion. I det senaste numret har Economist lyft fram forskning om föräktenskaplig sex. The Economist skriver att hittills har tesen att vänta med sex till äktenskapet,varit något som prästerna och kyrkan förespråkat, men det har varit svårt att vetenskapligt bevisa att det har gett några direkta fördelar för övrigt.

Nu har det kommit en ny amerikansk omfattande studie som har undersökt 2035 gifta par och undersökt hur bra deras äktenskap är, och när de började sexlivet. Undersökningen visar tydliga skillnader, de par som väntade med sex tills de gift sig fick ett bättre äktenskap. Kommunikationen fungerar bättre, kvaliteten i sexlivet blir bättre, tillfredsställelse i relationen blir bättre, och även stabiliteten i förhållandet.

Vi som alltid har förespråkat att sex hör till äktenskap, vi har ju alltid talat om värdet att börja ett förhållande med att utveckla kommunikationen,  uttrycka kärlek på många andra sätt än sex, och sedan börja sexlivet när man har lovat varandra trohet och att älska varandra i nöd och lust, då kommer sexualiteten in på rätt plats. Den amerikanska studien tycks visa att vi har rätt.

Det intressanta med Economist är att de tycks ta för givet att kyrkan och präster förespråkar att sex hör till äktenskapet – som svensk nästan ler man. När man vet något om hur svenska präster och pastorer fungerar som samlevnadsrådgivare och undervisare på detta område, så visar Economist hur extrema vi är i Sverige i vissa frågor.

Tidningen Dagens skribent Carl-Henric Jaktlund har aktivt följt församlingstuktsdebatten bl.a. på denna blogg, och skrivit en del inlägg i ämnet på sin egen blogg.

Jag håller med Jaktlund om att börjar man borra i frågorna lite djupare handlar det om vad för sorts församling man vill bygga, medlemskapsfrågan och frågor som gäller församlingens gränser kopplas till grundläggande församlingssyn.

Jaktlund tycker att jag är för inåtvänd i min definition av församlingen.  Men några blogginlägg i ett avgränsat ämne ger ingen korrekt bild av hur man ser på evangelisation, att vara en öppen kyrka m.m. Jag kan inte hålla med om att det skulle finnas en motsättning mellan att en församling är tydlig i sin undervisning, praktiserar lärjungaskap, och ställer krav på sina medlemmar – och att vara utåtriktat, öppen, evangeliserande, vara en öppen gemenskap där vem som helst känner sig välkommen.

Mitt ideal är den församling vi läser om i Apostlagärningarna och den är både öppen och har en stark inre gemenskap.  Både förmågan att nå ut och vara tydlig i undervisning och lärjungaskap. Jaktlund sammanfattar sin dröm på följande sätt: En församling som tydligt utmanar och vägleder till överlåtelse till och efterföljelse av Jesus. Som delar människors liv och hjälper dem vidare och djupare i relationen till Gud, sig själva och sin omgivning. Som är familjär i sin karaktär men inte intern. Som välkomnar brett men utmanar smalt.”

Och den beskrivningen kan jag ställa upp på till 100 procent. Problemet är att den ger ingen vägledning alls i frågor som gäller medlemskap och ”församlingstukt”.

Med folkkyrka menar jag i princip Svenska kyrkans församlingsmodell. Där ställs det inga krav alls på hur man lever, hur man tror eller om man är där eller inte – för att vara medlem. Om man extraknäcker som bankrånare, är aktiv Tibetanbuddhist eller aktiv ateist, eller aldrig deltar i kyrkans verksamheter, det bryr man sig inte om. Det avgörande för medlemskap är om man är registrerad som medlem och att man betalar kyrkoskatt – och det sköter Skatteverket automatiskt. Och medlem blir en majoritet av svenskarna genom ett formellt dop i spädbarnsåldern. Det som kännetecknar folkkyrkomodellen är många medlemmar, men oengagerade medlemmar. Ett annat kännetecken är att kyrkan fungerar som en religiös serviceinstitution. Kyrkan erbjuder ett antal tjänster, som de passiva och frånvarande medlemmarna får konsumera om man vill.

Frikyrkorörelsen växte fram som en kritik och reaktion mot den statskyrkliga folkkyrkomodellen. Man utvecklade bekännelse- och troendeförsamlingar, med krav på aktiv tro, aktiv omvändelse och aktiv närvaro. När frikyrkor idag utvecklas i riktning mot att ta bort kraven i praktiken, backar man egentligen tillbaka i tiden till före 1850, och borde rent logiskt lägga ner sina frikyrkoförsamlingar, och gå in i Svenska kyrkan igen. När en frikyrkoförsamling låter sin medlemsmatrikel och medlemsbegrepp bara bli en adresslista, utan att bry sig om hur de lever som står med på listan, eller om de faktiskt är närvarande i församlingen eller inte, då har man tappat bort både den nytestamentliga församlingssynen, och frikyrkorörelsens arv. Och när medlemsskap har blivit så innehållslöst som Jaktlund beskriver, ett namn i en adresslista, då har man i princip hamnat i samma sorts urvattnade medlemskap som Svenska Kyrkan.

Jaktlund tycks antyda att det skulle vara en motsättning mellan att bygga en gemenskapsinriktad och lärjungainriktad församling, och vara utåtriktad och välkomnande, att evangelisera, och ständigt få med nya människor.

Jag tycker att det förhåller sig precis tvärtom. Svenska kyrkan är inte någon särskilt attraktiv kyrka trots att man har mer än 70 procent av befolkningen som medlemmar, allt färre av de kristet aktiva är engagerade i Svenska Kyrkan. Man upprätthåller sin folkkyrkostruktur och sin religiösa servicefunktion som man kan finansiera via kyrkoavgiften, och därmed kan man hålla verksamheten igång. De församlingar som mest växer och når nya människor, kännetecknas i de flesta fall av att man förväntar sig överlåtelse, engagemang och efterföljelse av sina medlemmar. Tittar man på de EFK-församlingar som har vuxit mest under den senaste tioårsperioden och nått flest nya människor, tycker jag att de kännetecknas av detta. T.ex. New Life i Stockholm, Korskyrkan i Karlstad, Korskyrkan i Gävle, Immanuelskyrkan i Malmö, Elsborgskyrkan i Falun – för att ta några exempel.

Utåtriktade, välkomnande församlingar som vinner och når nya människor, har också hittat bra modeller för hur människor stegvis kan komma med i församlingsgemenskapen. Det kan ta tid för människor att komma till tro, ett flerårigt ungdomsarbete, eller några Alphakurser kan t.ex. vara mycket bra inkörsportar i en församling. Men vi måste också vara öppna för att processen ibland går snabbt, det sker dramatiska omvändelser även idag. Genom den begränsade kunskapen som finns om kristen tro, tycker jag att det är viktigt med en process för att bli medlem i en församling. Där man lär känna församlingen, lär känna kristna tron, och när man verkligen har tagit ställning, kan detta konfirmeras genom dop och församlingsmedlemskap. Jag har som pastor alltid arbetat med introduktionskurser för alla som har velat bli medlemmar i församlingen, även för etablerade kristna. För att de ska få kännedom om hur församlingen fungerar, vad vi tror och varför, vad det förväntas av en som församlingsmedlem, vad kan medlemmen förvänta sig av församlingen m.m. I en sådan kontext kan det passa utmärkt att ta upp hur man som församling ser på frågor som samlevnad och äktenskap, ekonomi och materialism, kristen tro kontra andra religioner – och andra heta ämnen.

Den svenska frikyrkomodellen bygger på fullvärdigt medlemskap, när man har blivit medlem har man också rösträtt och därmed sammanhängande ansvar. Det förutsätter att församlingsmedlemmen har kommit fram till ett visst mått av ansvar och överlåtelse till sin lokala församling, och fått ett visst grepp om den kristna tron. Man är ju med och fattar beslut om församlingens inriktning som medlem.

Jag tycker att det är en bra modell att organisera frikyrkor juridiskt som ideella föreningar. Men eftersom det tydligen är så att många idag anser att detta juridiska medlemskap, konstituerar det verkliga församlingsmedlemskapet, vilket inte alls behöver vara fallet, tycker jag att man ska skrota kopplingen mellan föreningsmedlemskap och församlingsmedlemskap. Församlingsmedlemskap är något mycket djupare, en överlåtelse till Kristus och en lokal kristen gemenskap, en överlåtelse till att aktivt delta i en gemenskap och tillsammans vandra vidare som lärjungar. Föreningsmedlemskapet, den juridiska personen, kan göras frivilligt, och begränsas till en mer begränsad grupp i församlingen.

Det här var ett kort blogginlägg, jag kan backa upp mina påståenden med en massa bibelreferenser. Men det hinner jag inte just nu.