1. Jag sitter alltså och skriver på ett nytt blogginlägg i försoningsfrågan, men har drabbats av tekniska problem så att en del text försvunnit någonstans ut i cyberspace. Så jag blir klar först under morgondagen. Håll ut kamrater, det kommer någon form av text.

Det här är Esther Louise – världens sötaste bebis.

Den något märkliga situationen har uppkommit att det förs två parallella debatter och samtal på denna blogg, och båda handlar om kristen försoningslära. Dels om Rolands Spjuths text i ämnet och det är väl delvis ett EFK-samtal även om den här typen av samtal aldrig ligger strikt inom samfundsgränser. Dels ett samtal som berör Equmeniakyrkan inom samma ämne.

Som pastor i Elimkyrkan/Folkungakyrkan i Stockholm är jag ju berörd av både diskussionerna, eftersom vår församling är med i båda samfunden.

Kan meddela att jag har haft kontakt även med Sofia Camnerin som har varit i Sydkorea tror jag, hos Kyrkornas Världsråd, eventuellt kommer hon att skriva en kommentar på denna blogg, men jag har ännu inte fått klartecken om detta. Jag tror att Sofia fortfarande är i Sydkorea och förmodligen har annat att tänka på.

Jag ska också kommentera Roland Spjuths båda gästblogginlägg, ska försöka hinna med det före dagens slut, men kan inte lova det.

En känsla jag har är att väldigt få personer har läst de texter jag lyft fram för diskussion och analys. Det är därför det inte blir så många kommentarer som det ofta blir på denna blogg.

Som jag har nämnt tidigare håller jag på att jobba med en bok om korset, betydelsen av Jesu död. Därför tittar jag närmare på en hel del texter, och försöker bland annat sätta mig in i tänkandet bakom Waldenströms försoningslära från 1870-talet. Jag har också tittat en hel del på den moderna kristna debatten i västvärlden, och där jag tycker att man i både USA och England mjukar upp sin syn på dessa frågor i en riktning som leder bort från evangelikalismen. Steve Chalke i England är ju ett bra exempel på detta. Amerikanska emerging Church rörelsen tycks ju problematisera det mesta av etablerade kristna lärosatser, så en luthersk-calvinsk försoningslära åker med av bara farten. Så jag är nog något färgad av dessa glasögon när jag tittar på aktuella svenska texter i ämnet.

I den processen har jag plockat upp Roland Spjuths kapitel och Sofia Camnerins och Arne Fritzons bok. Så från min sida sett är dessa blogginlägg främst syftande till att ställa lite frågor och testa tankegångar inför mitt pågående bokskrivande.

Jag lutar starkt åt de tolkningar av korset och Jesu död som finns hos författare och teologer som John Stott, Agne Nordlander, Per-Axel Sverker, Roland Hellsten, Alister McGrath och enligt min mening starkt hos reformatorerna. Men eftersom jag är i en intensivt bearbetande process är jag just nu som mest mottaglig för nya insikter och perspektiv på ämnet.

Utifrån dessa glasögon blir det ju inte konstigt att jag ställer frågor om Roland Spjuths text eftersom han ganska tydligt kritiserar John Stott i det aktuella bokkapitlet.

Tittar också på det kapitel Niklas Piensoho har skrivit om betydelsen av Jesu död i boken om 1 Petri brev, En för alla- alla för en, tror jag den heter. Jag har svårt att tolka hans text på annat sätt än att det ligger inom ramarna för det man brukar kalla för ”Waldenströms försoningslära”, men om jag har fel där får ni gärna komma med motargument.

 

Roland Spjuth har lovat komma med ett blogginlägg till, där han bemöter de frågor och kritiska reflektioner jag fört fram, med anledning av ett kapitel han skrivit om kristen försoningslära, med kritik av John Stotts teologi om försoningen. John Stott räknas ju ofta som den främste företrädaren i världen av evangelikal kristendom.

Här kommer texten: (notera att jag kommer att vänta med att kommentera Rolands texter, men jag gör det så snart jag hinner, men det dröjer nog några dagar, min almanacka är fulltecknad)

Spjuth fortsätter …. (del II)

Låt oss repetera vad detta samtal handlar om: Inte en försoningsstrid mellan Swärdsteologi & Spjuthsteologi utan: ”Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap” (Ef 3:17-19).

Denna text (såsom hela NT) visar att försoningsteologi handlar om en märklig kombination av något mycket konkret – en historisk person Jesus Kristus – och något som är ”väldigare än all kunskap”. Det som blivit allt viktigare för mig är att ta båda dessa sidor på största allvar. Vad betyder det?

Bibeln är en berättelse om Guds frälsningshistoria med sin skapelse. Därför är budskapet om frälsningen från en sida sett också något mycket påtagligt och enkelt. I Jesus Kristus har Gud gjort något avgörande som förändrar mänsklighetens historia och som Gud nu erbjuder alla människor att bli en del av. Gud vill försona hela mänskligheten med sig i Jesus Kristus och vi inbjuder alla till denna upprättade gemenskap genom att bjuda dem dela vår gemenskap med Kristus. Det är fortsatt lika enkelt och konkret som när Jesus passerade tullhuset i Kafarnaum och sa till Matteus ”följ mig! Låt oss därför inte skapa försoningsteologier som blir abstrakta teorier. Frälsningen är nära och enkel.

Från andra sidan är försoningen samtidigt det oändliga mysteriet att Gud blir människa, tar på sig vår syndahistoria och förändrar den inifrån och inbjuder människan till gemenskap med varandra om med Gud själv. Jesus är sann Gud och sann människa. Så samtidigt som vi ska tala enkelt om försoningen måste vi också tala om det så vårt tal pekar mot ett mysterium (om det handlar om Gud måste det ju vara så!). Det är på grund av detta mysterium som Bibeln och kyrkan använder många bilder och termer för att tala om frälsningen. De är delaspekter som tillsammans pekar på något mycket större.

När jag undervisar om försoningen brukar jag (som alla andra) presentera olika bilder på försoningen såsom olika former av segermotiv, juridiska bilder, syndabocken, Adam-Kristus typologin, med mera. Jag försöker måla ut deras positiva bidrag men också visa hur de alla har begränsningar som gör att ingen bild kan vara den teori som förklarar försoningen. Ett exempel är Jesu ord om att han ger sitt liv som ”lösen” för att köpa människor fria. Tidigt i kyrkan började funderingarna på ”vem betalar Jesus lösen till?”. Oftast blev det självklara svaret att det är djävulen som håller människan fången och som Jesus betalar till (jfr C S Lewis berättelse om Häxan och Lejonet!). Anselm av Canterbury var en som på 1000-talet insåg de problem som en sådan tanke väcker för Gudsbilden (har djävulen rättigheter som Gud måste respektera?). Därför utvecklar han satisfaktionsläran som istället säger att Jesus måste betala lösen till Gud för att Guds ära ska bli tillfredsställd (satisfied). För mig visar en sådan debatt att bilden nu blivit en teori som ska ge en rationell förklaring och då hamnar teologen ofta i återvändsgränder.

Ett problem i min frikyrkliga kontext är att den bibliska tanken på Jesus liv som ett ställföreträdande offer ibland har upphöjts till en sådan teori som förnuftigt ska förklara försoningen. Även om jag tycker Stefan gett en mycket snedvriden presentation av min försoningsteologi, så har han rätt i att detta är ett område som jag brottats mycket med. Idag ser jag att grundproblemet uppstår när bilden av Jesus ställföreträdande offer blir en rationell teori. Då blir det ofta ungefär så här:

Gud har ett dilemma. Å ena sidan är Gud rättfärdig och måste straffa alla synder eftersom Gud måste uppehålla vedergällningen om Gud ska vara rättfärdig (vedergällningen är alltså lagen om ”öga för öga”; att ett brott måste sonas med motsvarande straff). Å andra sidan är Gud kärleksfull och vill rädda mänskligheten. För att lösa detta dilemma blir Gud människa så att Guds rättfärdiga straff dödar Jesus. Genom att själv bära straffet som en människa, kan Gud lösa sitt dilemma att både upprätthålla vedergällningens ordning och förlåta. Denna teori betonar alltså mycket starkt att Jesus död är ett ”ställföreträdande strafflidande” (engelska penal substitution).

Jag vet att jag förenklar bilden. Inte många teologer skulle uttrycka det som jag gör ovan och jag tror Stefan säkert vill skriva om det. Men det är i alla fall inte ovanligt att bilden blir en teori där denna andemening är central.

Ett första problem är antagandet att Gud har motstridiga egenskaper som Gud måste lösa. Tänker vi så om Gud så är det i alla fall inte klassisk kristen tro i betydelsen hur fornkyrkliga teologer tänkte. Övertygelsen om att Gud är en och oföränderlig till sin natur gjorde sådana mänskliga bilder omöjliga. Det stora problemet är också att det tvärtemot Bibelns texter talar om försoningen utifrån ”Guds dilemma”. Försoning handlar inte om Guds dilemma utan det är människan som har ett dödligt problem! Det är en omänsklig uppgift att tala om försoningen ur Guds eviga perspektiv.

Teorin ovan bygger på en mycket mänsklig Gudsbild.  Det gudomliga dilemma som beskrivs ovan är typiskt för en traditionell papparoll. Pappan är den som i sitt inre kämpar med hur han både ska vara den som rättvist straffar sitt barn för olydnad och samtidigt visa att han älskar sitt barn. Om vi inte tilltalas av en sådan fadersroll, då kanske vi inte ska läsa in den i Gud heller! Det ger också en mycket begränsad bild av frälsningen. Det bländar av det som är centralt i synen på frälsning och synd mot det som är en aspekt i helheten (skuld och straff).

Jag har också betänkligheter för att teorin gör vedergällningstanken till nyckeln för att förstå försoningen. Är Gud ”låst” av vedergällningsprincipen? Är det förnuftigt att dödandet av en oskyldig människa väger upp all världens synd och ondska (jfr mitt förra inlägg om exklusivt eller inklusivt ställförträdande)? Men grundproblemet i teorin är att det gör straffet och vedergällningen till försoningens nyckel. Guds vrede kan bara stillas genom att Gud straffar. Om inte Gud straffar kan inte Gud förlåta, eller, Gud kan förlåta för att Gud först straffar. Stefan verkar inte dela min syn att det finns ett problem här. Jesus lär oss i bergspredikan att vi ska älska våra fiender, för att det är så Gud har bemött sina fiender.

För mig blir det ofrånkomligen en spänning i Gudsbilden om försoningsteologin däremot blir en teori som lägger fokus på antagandet att Gud måste upprätthålla vedergällning och straffa för att kunna förlåta. Våldet är också ett av kyrkans största problem genom historien. Det handlar om korståg, krig som välsignats av kyrkan, dödstraff över heretiker, män som misshandlat barn och fruar, med mera. Därför är det viktigt hur vi talar om Guds relation till straff och vedergällning.  

Min poäng är verkligen inte att förneka Jesu ställföreträdande offer eller tona ned Guds dom över synden. Jag tror att vi kan tala om ”ställföreträdande strafflidande” så att det pekar på något viktigt i försoningen. Jag uppfattar att jag här står nära den evangelikale exegeten N T Wright som så övertygande visat hur denna tanke får en annan innebörd än ovan när den förstås i sitt frälsningshistoriska sammanhang. Innan Swärd och andra fäller domar, skulle jag rekommendera er att försöka förstå Wrights utläggning av bibeltexterna på denna punkt. En kort text att börja med är ”The Cross and the Caricatures” där han år 2007 kommentera den heta engelska debatten om frågan (http://www.fulcrum-anglican.org.uk/news/2007/20070423wright.cfm?doc=20OBS: det är den sista tredjedelen som behandlar denna fråga).

Wrights misstanke är att den våldsamma dom som vissa evangelikaler fällt över de som ifrågasatt ”teorin om ställföreträdande strafflidande” bygger på deras ovilja att tala konkret om frälsningens innehåll. Hellre en abstrakt korsteologi än evangeliernas konkreta berättelser om Jesus Kristus väg till kors och uppståndelse. Och hellre en ganska abstrakt teologi som ska förklara hur vi löser individens skuld inför en himmelsk domare än inbjudan till evangeliernas efterföljelse. Hans utmanande ord på slutet är: “Might it not be the case that the marginalisation of the four gospels as serious theological documents within Western Christianity, not least modern evangelicalism, is a fear that if we took them seriously we might have to admit that Jesus of Nazareth has a claim on our political life as well as our spiritual life and ’eternal destiny’?”

Jag vill än en gång tacka Stefan för att han så generöst gett mig utrymme på sin blogg. Två alltför långa inlägg! Ändå finns det så många viktiga frågor som jag inte hunnit beröra! Vad är offer i GT? Handlar inte Guds rättfärdighet om Guds förmåga att ”ställa till rätta” snarare än om ”vedergällning”? På vad sätt är hela evangelierna en berättelse om försoning? Varför är efterföljelse inte alls gärningsfrälsning? Med mera. Tyvärr hinner och orkar jag inte följa med i bloggar och i de fortsatta samtalen på nätet. Hoppas ändå att jag på något sätt stimulerat till fördjupning bortom enkla missförstånd. Det är nyttigt att bli utmanad. Stefan har stimulerat mig själv att tänka vidare. Det är viktigt att vi tillsammans försöker fördjupa vår försoningsteologi.

Roland Spjuth

PS! Jonasq frågar om inte individualism är ett ”hjärnspöke”. Viktig synpunkt. Jag delar helt hans bedömning att frikyrkan levt frälsning som gemenskap och att det snarare var de stora folkkyrkornas syn på församlingsliv som gjorde tron privat och osynlig. Däremot fick frikyrkan ofta en ensidigt teologisk betoning på det personliga som gjort att många frikyrkor idag inte kunnat hantera övergången från ett kollektivt samhälle till individualism. Detta är ett av de fenomen i dagens kontext som kräver fördjupad förståelse av försoningen. Men det gäller nog inte Johanneskyrkan och United! Däremot är Luther inte min teologiska förebild.

Det vore också kul om någon kunde svara Björn Ws fyndiga och viktiga invändning. Säger kristendomen att människans problem beror på att Gud inte kunde förlåta två impulsiva och ångerfyllda tonåringar som åt frukt i Edens lustgård?

Det har ju brutit ut en våldsam debatt i tidningen Dagen med anledning av artikeln förra veckan av Nätverket för klassisk baptism, undertecknad av Thomas Forslin, Lars-Göran Berg och Claes-Göran Bergstrand. Artikeln hittar man här. Artikeln var en kritik mot Sofia Camnerins försoningslära. Jag anknöt ju till denna debatt även på denna blogg med mitt inlägg för någon vecka sedan om Camnerin & Fritzons bok om försoningsläran.

En kritik som förts fram är att de tre skribenterna feltolkar Camnerin. Eftersom jag har lusläst den aktuella boken, och verkligen försökt anstränga mig att förstå den, trots att den är komplicerat skriven, jag har svårt att begripa att de feltolkar. Sedan är det ju så att vi som inte sysslar med akademisk teologi inte alltid har lätt att förstå vad dessa akademiker skriver och säger, så där kan det finnas utrymme för missuppfattningar. Men jag kan inte se annat än att de ger uttryck för vad boken faktiskt påstår.

Jag har svårt att begripa den stora upprördhet som artikeln skapat.

Det har nu kommit ett antal genmälen. Hela ledningen för Equmeniakyrkan skriver ett svar, inklusive regionala ledare där man betonar samfundets öppenhet och högt i tak. Det innebär ju rimligtvis att de ståndpunkter som Forsling, Berg och Bergstrand företräder också ryms inom samfundet och bör respekteras. Elimkyrkan ryms naturligtvis också inom samfundet trots att man har en pastor som predikar att Kristus gav sitt liv som ett offer, för världens frälsning. Som tog på sig vår synd, betalat syndens skuld åt oss, blidkat Guds vrede över synden och ondskan, för att vi genom tro och omvändelse blir förklarade rättfärdiga, pånyttfödda, vi har dött med Kristus, blivit begravna med honom för att uppstå med honom.

Så får man tycka och predika i Equmeniakyrkan. Det är utmärkt.

Men jag har tittat lite ytterligare på debatten. Både i Dagen och något i bloggsfären. Jag har svårt att förstå den kraftiga reaktionen mot dessa tre personer som framför kritik, och som är bekymrade över situationen.

Jag hör till dem som är mycket bekymrad över situationen i svensk kristenhet. Det är därför jag tar till orda på min blogg med jämna mellanrum. Det är en profetisk känsla som driver mig. Jag har djup nöd över teologisk förflackning, andlig kraftlöshet som medför bristande växtkraft och andligt liv i våra församlingar. Om allt stod väl till skulle våra församlingar blomstra av andligt liv, se en ström av människor komma till tro, och en djup hängivenhet i bön och tillbedjan. Men det saknas ofta. Är något fel i grunden?

När vi talar om korset så talar vi om de absoluta grunderna i själva evangeliet och i det budskap vi förkunnar. Att vi urvattnar och vacklar där, tror jag är en av de viktigaste förklaringarna till den traditionella frikyrkans tillbakagång.

Det är helt nödvändigt att vi för ett samtal om korsets betydelse, och den här typen av kritiska röster (som de tre Dagenskribenterna) måste vi lyssna på och ta på allvar. Jag tycker nog att de tre författarna möter samma reaktioner som jag själv möter ibland, tonfallet är fel, vi har misstolkat, vi stör enheten, det är inte kärlek, vi kritiserar människor m.m. Istället för att bemöta våra argument så blir det känslomässiga och räddhågsna reaktioner.

Varför tycks etablerad svensk frikyrklighet vara så rädd för en öppen debatt i centrala trosfrågor. Jag får det intrycket när jag läser reaktionerna. Får man inte ställa kritiska frågor om Camnerins försoningslära?

THS-professorn Thomas Kazen uttrycker detta med sådan tydlighet i Dagen. Han kallar de tre skribenterna för respektlösa, teologiskt enögda och historiskt naiva. De svartmålar, de demoniserar. De försöker sig på en splittrande och nedbrytande verksamhet. Kazen avslutar artikeln med: ”Känner man sig obekväm med olikheter och mera hemma med hierarkiska, dogmatiska system inspirerade av sentida amerikansk fundamentalism, där alla tycker likadant, så finns det en hel del andra alternativ än just Equmeniakyrkan. Så varför detta angrepp? Ett kuppförsök? Låt oss för Guds skull slippa sådant!”

Det var ord och inga visor. Jag antar att omdömet lika mycket är riktat till mig eftersom jag i stort sett säger samma sak i mitt blogginlägg som de tre skribenterna.

Det får finnas olikheter inom Equmeniakyrkan enligt Kazen, men det måste vara en måtta på olikheterna. De som tror på en mer traditionell frikyrklig försoningslära som präglat Lutherska kyrkan, calvinismen, väckelserörelserna, dagens globala pingströrelse, global baptism, de får tydligen inte vara med.

Innebär detta att Kazen menar att Elimkyrkan inte får vara med i Equmeniakyrkan med den försoningslära vi står för och predikar?

Kazen är ju inte vem som helst, han har ett avgörande ansvar för utbildningen av samfundets pastorer med sin professur i NT-exegetik.

Roland Spjuth har lovat att skriva ett uppföljande blogginlägg som kommer endera dagen. Jag kommer att vänta med att skriva någon kommentar förrän Roland lagt ut sitt andra inlägg. Jag har inte lusläst  det han har skrivit nu, men en snabb genomläsning kändes ju som mycket mer samma våglängd som jag tänker och förstår Bibeln i försoningsfrågan. Vilket jag ser som mycket positivt. Men jag återkommer alltså när Roland skrivit sitt andra inlägg.

Till min stora glädje har Roland Spjuth tackat ja till att skriva ett gästblogginlägg och kommentera de frågor och synpunkter jag har haft på hans text om försoningen. Jag tror att Roland dessutom återkommer med ett till gästblogginlägg där han utvecklar några frågor.

Här följer texten:

Något om Spjuths syn på Spjuths försoningsteologi

Först ett tack Stefan för att du tar upp en mycket viktig fråga. Jesus Kristus och försoningen är centrum i kristen tro och det är avgörande att vi tillsammans försöker fördjupa förståelsen av detta. Vi behöver samtala mycket och i många forum! Tyvärr har jag inte lärt mig att leva i bloggosfären, men Stefan har varit vänlig att via personligt mail ge mig möjligheten att ge en längre respons på hans blogg om min försoningsteologi. Jag tackar inte minst för att det var OK att skriva ett långt inlägg! Förstår att detta är en nåd som inte är självklar på alla bloggar.

Vad Spjuth inte säger

Jag måste börja lite tråkigt med att konstatera att jag inte alls känner igen mig i Stefans beskrivning av min position. Det kan bero på att Stefan bara använder en artikel som medvetet skrevs tillspetsats. Men de slutsatser Stefan drar i sin blogg okt 30 är väldigt missvisande. Så låt mig tydligt säga till alla er som inte hört mig undervisa om dessa saker: För mig är det självklart att Jesus Kristus är ställföreträdare och att hans död är ett offer i vårt ställe; att han bär våra synder in i döden. Lika självklart är det för mig att Gud är vred över synd och ondska, att synden är djävulsk och att Gud bär ett högt offer för att besegra synden och ondskan (med mera … ser egentligen ingen av de punkter som Stefan anklagar mig för som jag tar till mig som rättvisande!).

Det oroar mig att Stefan tycks uppfatta att jag är tveksam till dessa övertygelser. Hur kan han till exempel skriva: ”Spjuth hävdar hela tiden att det inte finns något ställföreträdande i Jesu död”? Jag har aldrig ifrågasatt detta! Blandar Stefan ihop mig med Camnerin (jag vet inte vad hon säger om detta!)? Är jag så otydlig i den artikel han refererar? Det är i alla fall tråkigt att Stefan misstänker dessa saker om min position!

Min klagan är verkligen inte att Stefan kritiserar mig. Tvärtom är jag tacksam att personer utmanar och ifrågasätter. Det är ju detta som kan få oss att korrigeras, förtydligas och växa. ”Bröder och systrar” mår gott av det och Stefan får gärna fortsätta kritisera det han tycker är tokigt i min teologi! Däremot skulle det vara trevligare om det gjordes i en ton där jag inte misstänks för att ”nedmontera” försoningen utan att vi gör det för att vi tillsammans försöker fördjupa förståelsen av försoningens oändliga mysterium! Eller som det står i Ef 3:17-19: ”Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap”.

Jag är alltså inte ”sur” för att Stefan kritiserar mig! Tvärtom gläder det mig att vi får samtala om försoningen och att det är på allvar. Men för alla de jag möter (och inte längre möter eftersom de försvunnit från frikyrkan) som frustreras över ytliga och enkla förklaringar på frälsningens mysterium, är det viktigt att Stefan och jag tar vårt ansvar och inte signalerar ifrågasättande och dom över de som vill söka fördjupning på detta område. Jag tror säkert att jag själv gör mig skyldig till detta i den artikel Stefan kritiserar (och jag undervisar inte på det sätt som denna artikel är skriven!). Så det är också med självkritik jag skriver detta.

Det är ju som upplagt för en försoningsstrid mellan Swärd-teologi och Spjuth-teologi! Men en försoningsstrid som bygger murar mellan bröder och systrar vore den största synden! Det betyder inte att det inte finns avgörande frågor och gränser. Men det vore gott om vi kan acceptera att vi båda har som ledstjärna att förstå försoningen genom att ta Bibeln på allvar, att vi ställer oss i en ”klassisk kristen tro” och samtidigt vill fördjupa vår förståelse så att vi kan tala meningsfullt om detta in i vår egen kontext.

”Klassisk kristen tro” är ett svårt begrepp, men det syftar ofta på den fornkyrkliga teologi som kommer till uttryck i de bekännelsetexter som de flesta kyrkor har gemensamt. Intressant nog tar de aldrig upp vilka bilder eller termer vi ska använda för att beskriva försoningens betydelse. Däremot lägger de stor tyngd vid frågan om vem Jesus var. Det centrala blev att säga att Jesus är sann Gud och sann människa. Men skälet till att detta blev gränsfrågan för sann respektive felaktig teologi var i hög grad frågan om frälsning. Det viktiga var alltså att säga att det är bara Gud som av nåd kan rädda människan (Jesus måste därför vara sann Gud) och samtidigt måste Gud rädda människan (Jesus måste vara sant mänsklig). Detta ser jag fortfarande som ett mycket klokt sätt för att pröva olika förhållningssätt till försoningen. Därmed också sagt att jag – och Stefan – båda önskar stå i en bred, allmänkristen förståelse av försoningen.

Vad Spjuth vill säga

Vad är det då som ligger bakom mina reflektioner kring försoningen? Min egen brottning med dessa frågor har framför allt handlat om att jag tycker att frikyrkan ofta lidit av en alltför individualistisk frälsningssyn som gjort frälsningen för liten. Jesus talade om frälsningen som ”Guds rike” som omfattade Guds önskan att återupprätta hela skapelseverket. Paulus formulera detta mycket tydligt bland annat i Kolosserbrevet 1:19-20: ”ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.” Frälsningsverket handlar alltså om återställelse och fullbordan av Guds totala skapelseverk (se verserna innan).

Ska vi ta NT på allvar betyder det att frälsning är en inbjudan till människor att delta i detta rike. Ofta har vi däremot talat om frälsningen som en privatsak mellan den enskilde och Gud. Efter att en individ fått erfara Guds förlåtelse kommer det i ett andra steg frågan om ”du ska gå med i församlingen?” och ”vill du bli en lärjunge som tar efterföljelsen på allvar (helgelse)”? Frikyrkan har lidit mycket av att vi inte haft en helhetsförståelse som tydliggör att frälsning handlar om en överlåtelse till Guds allomfattande frälsningsverk. Dop, församling, Andens gåva och efterföljelse är inte tillägg efter frälsningen utan är en del av vad frälsningen innebär. Den som starkare än andra aktualiserade detta var Dietrich Bonhoeffer som under nazisternas styre i Tyskland profetiskt gick till rätta med sin samtida kyrka för att förkunna en billig nåd som förlorat efterföljelsen. Kritiken mot en individualistisk tolkning betyder inte att jag vill tona ned frikyrkans fokus på den personliga avgörelsen. Tvärtom behöver vi snarare än mer tydliggöra vad detta innebär.

En nästan allmän teologisk insikt är att en ökad helhetssyn betyder att vi behöver använda många bilder för att tala om försoningen. Frälsningen kan inte heller bara handla om korset. Det är hela Jesu Kristi livsverk – inkarnation, liv, kors och uppståndelse – som verkar frälsning. Det är i grunden berättelsen om Jesu liv som är Evangelium. Till skillnad från Stefan tycker jag alltså att Evangelierna är viktigare än Hebreerbrevet om vi ska förstå försoningen. Kanske är det för att jag inte tänker försoningsteologi som en teori som ska förklara mysteriet utan att alla teologier och bilder ska tjäna till att vi än tydligare kan förmedla Evangeliets berättelser. Om Evangelierna är centrum betyder det också att det blir naturligt att förstå frälsning som Guds närvaro för att återställa gemenskapen mellan Gud och mänskligheten (och skapelse). De juridiska bilderna som betonar skuld och frikännande är en aspekt av ett mycket större budskap om återupprättad gemenskap (här kan jag till exempel påminna om den evangelikala teologen Stanley Grenz många böcker om att Gud är treenighetens gemenskap som i frälsningen inbjuder människan in i Guds gemenskap).

Jag är lite förvånad att Stefan tonar ned NTs starka samband mellan försoningen och kallelsen att bli lik Jesus och att bära sitt kors. Det är svårt att blunda för att hur vi talar om Jesus frälsningsgärning också skapar en modell för hur vi talar om efterföljelsen. Men viktigare är att Stefan i sin separation reducerar efterföljelsen till människans försök att efterlikna Jesus = den subjektiva försoningslära som jag inte trodde Stefan gillade (eller som han kanske tänker att den är bra om den är en modell bland andra?). Jesus Kristus är självklart den ende frälsaren. Ingen annan människa kan ta den rollen! Däremot är Paulus teologi (t.ex. i doptexten i Rom 6) tydlig med att frälsning handlar om en djup identifikation med Jesu frälsning. Vi ska inte bara försöka likna Jesus. Vi ska förenas med Jesus. Det betyder att vi ska dela hans död så att vi dör från synden och domen, vi ska ta emot uppståndelsen nya liv som mitt nya liv i Guds nåd, och vi ska dela Jesu offer som inte besegrade det onda genom att slå tillbaka utan genom att bära försoningens offer. Vi är inte frälsare! Det är nåd att våra liv kan räddas genom delaktigheten med Jesus liv. Men det är radikalt! Försoning finns bara genom att Jesus frälsningsgärning blir mitt liv (och min död). Den kroatiske teologen Miroslav Volf, som skrivit ett par viktiga böcker om försoningen, talar om detta som ”inklusivt ställföreträdande” som han ställer i kontrast till tanken att Jesu gärning sker helt utanför människan (exklusivt ställföreträdande). Se Free of Charge, s 147.

Det är alltså detta jag syftar på när jag knyter samman Evangeliernas betoning på lärjungaskap med Paulus teologi om att den kristne lever ”i Kristus”. Min tanke är inte att urvattna försoningsteologin utan att försöka ta dessa Bibliska aspekter på allvar.

Inser att jag skrivit en alldeles för lång text för en blogg! Ändå har jag inte kommit till det som kanske är den viktiga skiljepunkten mellan Stefan och mig: vilken roll vedergällningen har för att förstå försoningen. För att inte alla (antar ändå att de flesta inte orkat ända hit) ska tröttna helt på Spjuths teolog så får jag ta det i ett annat inlägg om Stefan tycker det är OK att jag återkommer om några dagar med ytterligt ett inlägg!

Roland Spjuth

Skriver en extraledare i Världen Idag idag som anknyter till frågan om försoningsläran. Där går jag inte in och diskuterar konkreta texter och böcker, utan det är en mer allmän text.

Men den visar att jag är bekymrad över hur försoningsläran förändras i svensk kristenhet, och att jag tycker att i varje fall i frikyrkan görs det utan någon öppen debatt där argumenten granskas. Smygande teologiska förändringar utan en öppen redovisning är jag allergisk emot.

Vi kan inte undvika ställningstaganden i försoningsläran, alla pastorer predikar om det, och det lyfts fram varje gång vi har nattvard i våra församlingar. Varje pastor måste ge ett vettigt svar på frågan vilken betydelse har Jesu död för oss. Och hur hänger det ihop. Det är kärnan i evangeliet.

 

Senaste blogginlägget var bara en sammanfattning och referat vad Roland Spjuth skriver om kristen försoningslära i ett kapitel i en bok som kom ut 2007, jag tolkar texten som att han där ger uttryck för sin syn på denna fråga. Jag hoppas att jag har gett en rättvisande bild av hans tankegångar, har jag missuppfattat något hoppas jag att Roland kan lägga detta tillrätta. Observera att det endast är denna text jag utgår ifrån.

Synen på korset handlar om kärnfrågor i kristen tro. Varje pastor predikar om detta med jämna mellanrum. När vi firar nattvarden i våra kyrkor tar vi alltid upp om korsets betydelse. Vad säger vi då? Vid varje Alpha-kurs ges en förklaring av korsets betydelse.

En pastor kan inte undvika dessa frågor utan måste ta ställning.

Om jag uppfattar Spjuth rätt, det som hände på korset var inte att Jesus tog på sig vår synd, betalade syndens skuld, led i vårt ställe, lät Guds dom över mänsklighetens synd drabba Jesus.

Det som hände på korset var att Jesus blev utsatt och drabbad av mänsklighetens ondska. Så säger också Sofia Camnerin. Hon hävdar dock att det inte finns något frälsande i korset som sådant, utan det var en avskyvärd handling som vi måste ta avstånd ifrån. Det var inte Gud som var verksam i Jesu död, det var ondskans brutalitet.

Roland Spjuth håller egentligen med, det var ondskan som drabbades Jesus. Men han hävdar ändå korsets avgörande betydelse. Men inte i bemärkelsen att Jesus tog vår synd och straff på sig, utan det avgörande var att han förlät sina fiender, han gav inte igen, han bemötte inte ondskan med vedergällning. Det var förlåtelsen han visade, det är detta som besegrar ondskan.

Vi blir frälsta genom att identifiera oss med Jesus, bli ett med honom, hans seger över ondskan genom förlåtelsen, blir vi delaktiga av genom omvändelse och tro på Jesus.

Även om dessa tankegångar finns med i en traditionell försoningslära så utesluter detta resonemang en rad viktiga saker. Att Jesus på korset förlät sina fiender, och inte ägnade sig åt vedergällning, det finns inte någon som förnekar detta. Det säger Bibeln klart och tydligt. Men den säger mycket mer än så om korset.

Följande frågor får jag när jag läser Spjuths text:

1. Det Spjuth egentligen säger är att Gud förlåter vår synd, vår ondska, utan någon vedergällning, utan tanke på dom. Varför inträffade då syndafallet? Var det nödvändigt att utvisa Adam och Eva från Edens lustgård? Var det något som hindrade Gud från att leva i gemenskap med dem? Varför kunde Gud inte bara förlåta dem och inte bry sig om deras felsteg?
2. Jag förstår inte alls varför Spjuth problematiserar skillnaden mellan vår efterföljelse och det Kristus har gjort på korset. Kristus bar världens synd på sig, han är mänsklighetens frälsare, han bar fram ett enda offer för världens synd, som överstepräst, det är en unik funktion bara han har. Det är inte något vi ska göra eller efterlikna. Sedan finns det aspekter av korset som vi kan och ska efterfölja som Spjuth helt riktigt påpekar, t.ex. att förlåta dem som behandlar oss illa.  
3. Varför talar då Bibeln så mycket om Guds dom och Guds vrede över synden, hur hänger det ihop med Spjuthteologin? Bibeln lär klart och tydligt om Guds vrede över synden. ”Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen”. Rom. 1:18. Gud dömer synden. Syndens lön är döden. Alla har syndat. Vad menas med Rom. 8:1 att nu finns ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus, jag har alltid fattat det som att det inte längre finns någon fällande dom. Traditionell försoningslära säger att Jesus har tagit domen på sig för att vi ska bli frikända. ”Hur mycket säkrare skall vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen”. Rom. 5:9 ”allt sådant nedkallar Guds vrede över olydnadens barn” Kol 3:3 där ett antal synder beskrivs. Liknande tankegång i Ef. 5:6, ”allt sådant nedkallar Guds vrede över olydnadens barn”. Hur skall man över huvud taget förstå hela Bibelns undervisning om Guds dom, om Guds hela gensvar till ondskan endast är att förlåta? Åtskilliga texter i NT handlar om Guds dom, både nu och i framtiden. All traditionell försoningslära hävdar att Kristus har tagit domen, straffet och vreden på sig, för att vi ska bli förlåtna, benådade och förklarade rättfärdiga.
4. 4. Spjuth hävdar hela tiden att det inte finns något ställföreträdande i Jesu död. Endast ett exempel på att förlåta sina fiender, och det exemplet ska vi följa (visst ska vi göra det, men korset handlar om så mycket mer). Hur förklarar man då de bibelställen som pekar i riktning mot ställföreträdande och att Jesus tog på sig vår synd? Jag tänker t.ex. på Rom. 5:8 ”Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare”. ”Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne”. Rom. 5:6. ”Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd”. 2 Kor. 5:21. ”En har dött i allas ställe, och därför har alla dött, och han dog för alla”. 2Kor. 5:15. Hur förklarar man dessa bibeltexter om man förkastar ställföreträdartanken? Det är bättre att en man dör för folket än att hela folket dör, yttrade Kaifas, omedvetet profetiskt.

5. I Joh. 1:29 läser vi om Jesus och han kallas för Guds lamm som tar bort världens synd. Hur tas synden bort om inte gör det genom ett ställföreträdande straff?

6. Hur ska man förstå alla bibeltexterna om att friköpa och förlossa. Det handlar ju om att sätta en slav fri, att betala en lösepenning, frigöra m.m. Syndens makt binder oss och Kristus sätter oss fri. 1 Tim. 2:5 Kristus gav sig själv till lösen, ”I honom är vi friköpta genom hans blod” Ef. 1:7, ”I honom är vi friköpta och har fått förlåtelse för våra synder”. Kol. 1:14. ”De står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Jesus Kristus har friköpt dem”. 1 Petr. 5:18 talar om att ”ni vet ju att det inte var med förgängliga ting, med silver eller guld, som ni blev friköpta från det meningslösa liv ni ärvt från era fäder, utan med Kristi dyrbara blod, som med blodet av ett lamm utan fel och lyte.” Pekar inte dessa texter mot att något mer hände på korset än att Jesus inte bara gav igen, och förlät sina fiender?

7. Handlar inte försoningen mellan Gud och människa om ömsesidighet, Gud och människa behöver försonas. Det är inte bara människan som behöver försonas med Gud. Kol. 1:22 ”Också er har han nu försonat med sig, när han i sin jordiska kropp led döden”. ”Genom honom försona allt med sig”. Kol. 1:20. 2 Kor. 5:18 Allt kommer från Gud som har försonat oss med sig själv genom Kristus”. Om korset bara handlar om att Jesus förlåter den som dödade honom, då är det ju inte något hos Gud som behöver ske för att vi ska bli försonade med Gud? Nu är vi inne på Waldenströms försoningslära 1870 – Spjuth är ju inne på dessa tankegångar, men går betydligt längre än Waldenström enligt min mening.

8. Kristus gav sitt liv för oss är ju en klassisk kristen tanke. ”En är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus, Jesus, som gav sig själv till lösen i allas ställe.” 1 Tim. 2:5. ”Gud utgav sin enfödde son” – hur är det möjligt om Jesus på korset bara drabbades av ondska. Då var det ju inget aktivt Guds handlande på korset. Hur hänger det ihop?

9. Det Roland Spjuth skriver om vårt liv i Kristus, vi har dött med honom, blivit begravna med honom, vi har uppstått med honom – det är ju en kärna i kristna tron. Men bygger inte det på ställföreträdandet? Kristus tog på sig konsekvensen av vår synd, han dog, för att vi skulle få del av hans liv. Utbytet på korset, hur blir det annars möjligt, om man släpper tanken på ställföreträdande och att Jesus gjorde det istället för oss? Bygger inte vår förening med Kristus på att försoningsverket är fullbordat, att vi har blivit benådade, rättfärdiggjorda, fått en rätt ställning inför Gud, vi har förklarats rättfärdiga-  och allt detta är Guds verk, inte vårt verk.

10. Hebreerbrevet kanske är den viktigaste bibelboken om vi ska förstå korset. Där placeras allt in i ett tankesätt om offer, blod, förlåtelse. Kristus presenteras som översteprästen som en gång för alla har löst syndens problem.

Heb. 8:12 beskriver det nya förbundet ”Jag skall i nåd förlåta dem deras missgärningar, och deras synder skall jag aldrig mer komma ihåg.”

Men på vilken grund, är det så att Gud bara förlåter?

”gick han en gång för alla in i det allra heligaste .. och vann en evig återlösning” Heb. 9:12 v, 14- ”Hur mycket mer skall då inte Kristi blod rena våra samveten från döda gärningar, så att vi tjänar den levande Guden. Ty Kristus har genom den evige Ande framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud”.

”han genom sin död har friköpt oss från överträdelserna under det första förbundet”. Heb. 9:15.

”Nu har han trätt fram en gång för alla vid tidernas slut för att genom sitt offer utplåna synden. – så blev Kristus offrad en gång för att bära mångas synder, Heb. 9:26,28.

”Jesus har framburit ett enda syndoffer för alla tider,.. genom ett enda offer har han för alla tider gjort dem som helgas fullkomliga”.

Allt detta handlar om korset, det hände så mycket mer än att Jesus drabbades av ondskan och bara förlät.

Han frambar sig själv som ett felfritt offer åt Gud. Genom sitt offer har han utlånat synden. Han har burit mångas synder.

Det finns mycket mer att säga om detta. Men det är exempel på frågor jag ställer när jag läser Roland Spjuths text om försoningen. 

Jag kommer att kontakta både Roland Spjuth och Sofia Camnerin och erbjuda dem att skriva gästblogginlägg. Jag pratar gärna om dessa frågor runt runda bord också. Men Roland och Sofia skriver om sina tankar om försoningen, och det gör jag också.

Jag nämnde i blogginlägget häromdagen att jag har stora bekymmer när försoningsläran ändras radikalt i grunden. Det får stora konsekvenser för hela kristna tron, det påverkar hur vi ser på frälsningen, evangeliet, Jesus, vår synd, Gud etc.

Man måste ha rätt att få ifrågasätta och problematisera på dessa områden. Och vad kristna ledare och ansvariga för pastorsutbildningar säger i dessa frågor har vi som bibelläsande frikyrkofolk all rätt i världen att granska kritiskt.

Med en förändrad försoningslära kan man behålla de traditionella orden, men de är definierade på ett annat sätt. Och man ändrar i evangeliets innehåll.

Ett bekymmer är att förändringarna sker utan någon öppen granskning, ofta med en stor omedvetenhet från kristet folk i allmänhet.

Ett annat exempel på detta fenomen med förändrad försoningslära är Roland Spjuths kapitel i boken ”Så som det har berättats för oss” utgiven på Libris 2007. Där gör Roland upp med mycket av evangelikal teologi enligt min mening. Roland är ju en god broder och mycket sympatisk person, men jag har svårt att förstå vad han menar med denna text. Självklart kommer jag enligt min praxis erbjuda honom att skriva ett gästblogginlägg där han får lägga tillrätta om jag har missuppfattat det han skriver. Roland är ju huvudlärare i systematisk teologi på Örebro Teologiska högskola. Jag har läst en till text av Roland i ämnet men den är mer teknisk-akademisk, den här texten i Librisboken är mer intressant för den uttrycker hur han faktiskt ser på försoningsläran.

Hur som helst gör han en tydlig markering mot traditionell evangelikal teologi, och det gör han klart och tydligt. Det är framförallt den världsledande evangelikalen John Stott han markerar emot. (man bör också komma ihåg att Ladd som också haft ett avgörande teologiskt inflytande på missionsskolan också har samma syn som Stott i försoningsfrågan)

Roland skriver: ”John Stott hävdar att människans problem är den oändliga skuld hon har inför Gud på grund av sin synd. Gud måste straffa ondskan, annars omintetgörs inte bara Guds ära utan också den ordning som uppehåller kosmos”. Roland skriver vidare att ”Stott menar att termen gottgörelse är så avgörande att den skiljer dem som är trogna mot Nya testamentet från dem som inte kan smälta dess tal om Guds heliga kärlek”.

Roland skriver vidare att: ”Den svenska traditionen inom Svenska kyrkan som frikyrkan har historiskt oftast förstått frälsning utifrån föreställningen att Jesus dör därför att han tar Guds vedergällande straff över människans synder i vårt ställe; som brukar kallas läran om Jesu ställföreträdande strafflidande eller, om man betonar att Jesus tillfredsställer Guds rättfärdiga krav på att bestraffa synden, för satisfaktionsläran”. ”Den enda lösningen för människan är att Kristus som den unika Gudsmänniskan blir vår ställföreträdare som utverkar gottgörelse för våra synder. Jesus tar Guds dom över synden i vårt ställe och han bär Guds straff över synden. Det som överförs på Kristus är enligt Stott alltså inte vårt moraliska fördärv utan syndens lagliga konsekvenser.”

Roland Spjuth är kritisk mot denna förkunnelse, som man bör komma ihåg har präglat Evangeliska Frikyrkan och ursprungssamfunden Örebromissionen och Helgelseförbundet. Han skriver att länge har varit kritisk mot tanken på Jesu ställföreträdande straff. Huvudinvändningen är att det skapar en motsats mellan hur Gud bemöter ondskan i korset och hur den kristne ska bemöta ondska. Det gör att sambandet mellan Guds frälsning och efterföljelsen blir oklar. Vi bör se på försoningsverket i efterföljelsens perspektiv. Det måste finnas en korrespondens mellan innebörden i Jesu kors och den kristnes efterföljelse. Det blir en dubbelhet menar Spjuth, när man talar om korset som Guds bestraffning för synden men också en manifestation av Guds utgivande kärlek. Det är bara det sistnämnda den kristne kan efterlikna i sitt lärjungaskap. En utgångspunkt enligt Spjuth bör vara vår förståelse av försoningen i Jesu efterföljd. Vi ska förlåta varandra som Kristus har förlåtit oss är NT:s budskap enligt Spjuth. Förlåtelsens mål är att utplåna det onda så att gemenskap upprättas. Förlåtelse handlar både om att fördöma det onda och att efterskänka skulden. Förlåtelsen bryter syndens och ondskans herravälde. Förlåtelsens syfte är försoning. Förlåtelsens mål är inte rättvisa straff utan målet är försoning.

Spjuth menar att frälsningen i Stotts termer blir ett juridiskt frikännande som sker utan direkt koppling till människans sociala, kroppsliga och historiska tillvaro, till konkret efterföljelse i gemenskapens kontext.

Spjuth menar att Pauli uttryck ”i Kristus” ger ett annat perspektiv på försoningen. Frälsning handlar då om att en människa identifierar sig med Jesu historia, Jesus blir representanten för en ny mänsklighet för dem som vill följa honom. Försoningen blir ett byte av herravälde. Vi har dött med Kristus och tror att vi också ska leva med honom. Dessa saker är inte en konsekvens av frälsningen utan är den frälsande föreningen med Kristus. Det som händer Kristus händer också alla dem som är förenade med honom. Spjuth skriver att försoningen vilar helt i den nya historiska verkligheten som Jesu liv öppnat upp i kors och uppståndelse.  Det blir dock ingen försoning om gåvan inte mottas.

Spjuth skriver: Föreningen med Kristus är inte en extern, osynlig och himmelsk transaktion utan en mycket påtaglig förändring av en människas livshistoria där hennes liv blir till ett med Kristi liv och rike. Kristi död blir hennes omvändelse, Kristi uppståndelse hennes kraft att återupprätta livet.

Spjuth skriver vidare att bergspredikan visar försoningens logik. I polemik mot Stott skriver han att korset uttrycker enligt Stott att Gud måste straffa synden enligt vedergällningens logik. Eller ska den kristne efterföljaren leva i samma dubbelhet, att hävda att syndaren ska få sitt straff och samtidigt förlåta dem.

Gud möter människan med förlåtelse skriver Spjuth. Gud negligerar inte synden, korset visar syndens oerhörda djup. Ondskan kastas mot Jesus, men han väljer att som oskyldig inte driva egna rättmätiga krav på dom över förövarna. Han erbjuder förövarna förlåtelsens gåva och försoning. Därmed har ondskan förlorat sin makt över honom. Den helade relationen mellan Gud och människor återställs inte därför att skulden betalas med ett lämpligt straff utan därför att Guds självoffer undanröjer den besmittelse som förstört relationen.

Att möta den onda verkligheten med förlåtelse, det är korsets budskap enligt Spjuth. Och så ska vi leva som kristna.

Han sammanfattar: ”Istället förkunnar korset att Gud besegrat ondskan på ett radikalt och chockerande sätt och att den nya mänsklighet som växer ur föreningen med Kristus fortsätter sprida Kristi försoning genom att bära korset. Segern vinns genom att älska sina fiender.”

Det här resonemanget väcker ett antal frågor hos mig. Jag återkommer till dem i nästa blogginlägg.