Roland Spjuth blir uppenbarligen väldigt upprörd över att man ställer kritiska frågor om hans försoningsteologi.

För att få hyfs i debatten vill jag bara göra några förtydliganden.

För det första – det är Roland som har satt igång debatten, inte jag. Han har skrivit ett bokkapitel med en mycket kritisk hållning till den traditionella undervisningen om korset. Han har följt upp det med både blogginlägg på denna blogg och andra bloggar. Han menar dessutom att jag inte bör skriva böcker i ämnet, ett märkligt debattargument.

För det andra. Det är uppenbart att vi har olika uppfattningar om att Kristus led ett ställföreträdande strafflidande på korset, och att han sonade vår skuld och synd inför Gud. Jag gillar inte ordet vedergällning, tycker inte det är bibliskt när man talar om vad Jesus gjorde på korset, däremot tycker jag att uttrycket ställföreträdande strafflidande uttrycker och sammanfattar detta på ett bra sätt. ”Penal substitution” på engelska.

Jag menar sedan att övergivandet av ”ställföreträdande strafflidandet” leder till en rad konsekvenser både teologiskt och pastoralt.  Enligt min mening leder det till att nåden tonas ner, därför att fokus på Guds handlande med oss flyttas från korset till våra praktiska liv. Jag menar att det också leder till att syndens allvar tonas ner, Gud kan förlåta synder utan Jesus som det ställföreträdande offret.

Det är uppenbart att Roland inte alls delar dessa slutsatser om vad som händer när man överger läran om ställföreträdande strafflidandet. Så det är väl bara att beklaga detta, och läser man min text innantill så handlar det inte alls om någon personkritik, utan jag är endast bekymrad över konsekvenser av att tona ner att Kristus bar Guds dom och vrede över vår synd. När inte Kristus bär detta, så blir det vi själva som får bära detta, i yttersta konsekvensen, enligt min mening.

Jag har följt både den brittiska och amerikanska debatten i detta ämne. Som en renodlad religionssociologisk iakttagelse noterar jag att övergivandet av synen på korset som ett ställföreträdande strafflidande, är mainstream i teologiskt liberala kyrkor i västvärlden. Det är bara en notering, det betyder inte att jag menar att alla som överger synen på korset som ett ställföreträdande strafflidande är teologiska liberaler, Waldenström t.ex. var ju en strikt bibeltrogen person.

Enligt min mening handlar detta inte om perifera och oviktiga lärofrågor, det handlar om grunden i vår tro och i hur vi förkunnar evangeliet.

Jag vet att de ledande evangelikala teologerna i världen helt delar mina ståndpunkter i denna fråga, t.ex. John Stott, Packer, Don Carson, Piper m.fl., och jag vet att det har varit linjen hos Per-Axel Sverker som under många år skötte systematiska teologin på Örebro missionsskola. Läran om ställföreträdande strafflidandet har varit en självklarhet inom Pingströrelsen både i Sverige och internationellt, inom Örebromissionen, Alliansmissionen, inom baptismen etc.

Så grundläggande läror skruvas om i svensk frikyrklighet utan öppen redovisning och att teologiska ståndpunkter granskas, redovisas och diskuteras. Jag noterar att Spjuth ska hålla seminarier på Torpkonferensen om försoningsläran, så uppenbart är att detta har blivit accepterade teser inom EFK. Och för att slänga in en till brandfackla, hur predikar man försoningen i Filadelfia Stockholm nuförtiden?

Oavsett vad Spjuth tycker kommer jag ändå skriva klar min bok, och min känsla är att behovet av den är mycket större, än vad jag trodde när jag började skriva.

Så här presenterar Spjuth hela ämnet i sitt bokkapitel: ”Den svenska traditionen inom såväl Svenska kyrkan som frikyrkan har historiskt oftast förstått frälsning utifrån föreställningen att Jesus dör därför att han tar Guds vedergällande straff över människans synder i vårt ställe; det som brukar kallas läran om Jesu ställföreträdande strafflidande, eller, om man betonar att Jesus tillfredsställer Guds rättfärdiga krav på att bestraffa synden, för satisfaktionsläran. Jag menar att det finns flera grundläggande problem med denna försoningslära. Jag ska illustrera detta genom att analysera den evangelikala teologins kanske viktigaste företrädare: engelsmannen John Stott. John Stott hävdar att människans problem är den oändliga skuld hon har inför Gud på grund av sin synd, Gud tolererar nämligen inte synd. Gud måste straffa ondskan, annars omintetgörs inte bara Guds ära,utan också den ordning som uppehåller kosmos. Den enda lösningen för människan är att Kristus som den unika Gudsmänniskan blir vår ställföreträdare som utverkar gottgörelse (satisfaktion) för våra synder. Jesus tar Guds dom över synden i vårt ställe och han bär Guds straff över synden. Det som överförs på Kristus är enligt Stott alltså inte vårt moraliska fördärv utan syndens lagliga konsekvenser. Hans död betyder att han frivilligt tog på sig ansvaret för våra synder. Enligt Stott är detta innebörden i uttrycken gjord till synd och gjord till förbannelse.” Och så vidare, endast ett kort citat från boktexten. Texten sammanfattar hyfsat vad jag och evangelikaler i allmänhet tror om Jesu verk på korset, men problemet är att Spjuth ägnar hela bokkapitlet åt att kritisera detta synsätt.

Så visst finns det meningsskiljaktigheter, varför förneka detta? Syftet med denna bloggdiskussion var att försöka klarlägga dem.

 

 

 

 

 

 

Hade förmånen att få intervjua Marcus Birro i Folkungakyrkan lördag förmiddag denna helg. Han är verkligen en slagkraftig kommunikatör av kristen tro och en ordvirtous. Dessutom Södermalmsbo. Här är ett foto på det riktigt tuffa grabbarna.

 

Tänk att du fortsätter placera mig i ett hörn där jag verkligen inte känner igen mig! Jag är förvånad att du kan påstår vissa saker efter vår dialog. Låt mig nämna några uppenbara misstolkningar som gör att jag har svårt att ta din kritik på allvar.

1)      Skulle jag reducera försoningen till ett inomvärldsligt skeende? Det är självklart att treenigheten är centrum också i min teologi! Försoningens förutsättning är att Gud inkarneras för att bära världens synd och död. Om inte Fadern uppväcker Sonen i uppståndelse finns ingen frälsning. Ser du inkarnationen och uppståndelsen som en ”inomvärldslig” händelse? Hur tänker du?

2)      Alla som läst mig borde se att jag inte avser att tona ned Guds dom, Guds vrede över synden, eller behovet av den slutliga domen. Du ser det och ändå inte, eftersom du tycker att det största (och egentligen enda sätt) på vilket allvaret manifesteras är att Gud straffar sig själv i syndarnas ställe. Jag säger tvärtom. Risken är att du tonar ned syndens allvar. Blir den våldtagna kvinnan, offren för massmödare och terrorism, och alla andra miljarder andra som du inte nämner, nöjda för att Gud straffar sig själv i de ondas ställe och sedan kanske t.o.m. förlåter förövarna? Kräver inte frälsningen en rikare teologi om hur Gud tar itu med ondskan och skapar frälsning för en fallen värld? Jag håller helt med om att ropet på rättvisa är fundamentalt i Bibeln och något Gud måste ”lösa” om världen ska frälsas. Men detta kan inte reduceras till en fråga om juridiskt frikännande.  Det är detta som riskerar att tona ned syndens och Vredens allvar.

3)      Det mesta tokiga är att du slutar med att ge sken att jag inte förkunnar nåden!!! Förnekar jag evangelium om frälsning av nåd? Lär jag istället gärningsfrälsning? Hur fräcka anklagelser kan man rikta mot en kär broder och fortfarande vara trovärdig? Jag lever av nåd och jag har aldrig förkunnat en annan frälsning! Hur kan du tro något annat? Inte heller efterföljelse handlar om förtjänst och gärningar. Centrum i allt lärjungaskap är att vi vet att den enda grunden för livet med Gud är nåd och att det aldrig kan bli något annat hur länge vi än vandrar med Kristus. Allt beror på Guds nåd! Annars vore jag förlorad. Det känns barockt att möta en anklagelse att jag har en försoningsteologi som inte betonar nåden!!!

4)      Det positiva är att du håller med mig att vedergällning inte är en grundläggande princip för att tolka Guds försoningsverk och att Gud som är frälsningens subjekt och inte ett objekt som offret måste gottgöra (eller?). Vi är också överens om att Sonen (alltså Gud och inte någon inomvärldslig agent!) bär syndens konsekvenser in i döden och jag antar att du håller med mig att Gud uppväcker oss till nytt liv tillsammans med Jesus Kristus. Detta inkluderar också delaktighet i den nya mänsklighet som Anden samlar i Jesus kropp. Vi betonar delvis olika i hur vi talar om Guds straff. Du håller fast vid en senmedeltida satisfaktionslära som växer fram efter Anselm. Men eftersom vi är överens om det viktiga kanske vi ska sluta anklaga varandra för att inte förkunna ett äkta evangelium. Eller har du bestämt dig för att du ska fälla en dom över mig oberoende av vad jag står för? Undrar om du inte ska lägga ned ditt bokprojekt till dess du tänkt klarare?

Försoningen handlar inte om att vi ska ha en teori som förklarar Guds mysterier. Låt oss acceptera våra begränsade horisonter (”vi ser i en dunkel spegelbild”). Men till dess att vi en gång ska se ”ansikte mot ansikte” kan vi alla fall vara kanaler för Guds försoning i en fallen värld. Låt oss visa världen att vi lever försoning, för livet talar så mycket högre orden.

 

 

Sitter fredagkvällen och filar på frågor att ställa till Marcus Birro i Folkungakyrkan lördag 10.30, seminariet som ingår i Jesusmanifestationen.

Och om den aktuella försoningsdebatten på denna blogg. Så här skrev jag i december om detta ämne, inför försoningsdebatten i Göteborg.http://www.stefansward.se/2013/12/16/utkast-vad-jag-funderar-saga-pa-tisdag-under-forsoningssamtalet/

Vi laddar för Folkungakyrkans invigning i helgen, då vi har samling med Marcus Birro lördag 10.30 och invigningsgudstjänst söndag 11.00. Sedan blir det Jesusmanifestation på lördag, med stora mötet 14.45 i Kungsträdgården.

Ni som är där och tar bilder, maila dem gärna till mig så lägger jag ut de bästa bilderna på denna blogg. Maila till stefan.sward@folkungakyrkan.org.

Tack, tack.

1. 10. Sedan kommer vi till frågan om ställföreträdandet, där vi också har olika synsätt. Bibeln säger att vi är korsfästa med Kristus, vi är begravna med honom och uppståndna med honom. Det är en form av ställföreträdande där vi är inkluderade i Kristus och hans verk, och den formen av ställföreträdande är vi överens om. Men jag menar att Bibeln talar om en djupare dimension av ställföreträdande. Kristus bar vår synd, han blev syndoffret – som en medveten handling i kärlek. Han dog i stället för oss. Han tog på sig straffet för att vi skulle bli frikända. Det finns inte någon fördömelse för dem som är i Kristus. Det betyder att vi inte längre kommer under någon fällande dom. Rom. 5:6  f.”Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en hederlig människa – kanske vågar någon gå i döden för den som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. När vi nu står som rättfärdiga genom hans blod, hur mycket säkrare skall vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen.” Det finns även andra bibeltexter på samma tema men här talas om ett djupare och ännu mer omfattande ställföreträdande.

11. Jag tycker att man har kan skönja olika synsätt och bibeltolkningar. När man läser andra texter i den teologiska riktning som Roland företräder, och som har haft framsteg senaste 100 åren så uppfattar jag det som en teologisk riktning som försöker tidsanpassa kristendomen till den västerländska humanismen, Steve Chalke säger ju också öppet och tydligt att det är detta han vill göra. Och här hamnar vi ytterst i krock kring Gudsbilderna. Gud kan inte förmänskligas. Vi måste utgå från Bibelns uppenbarelse om Gud, även om det krockar med en modern världsbild. Bibeltexterna om domen över synden, Guds vrede över synden, om den kommande vredesdomen och den yttersta domstolen – vi kan inte plocka bort det från Bibeln – då är det ju inte Bibelns Gud vi talar om, utan vår egen karikatyr av Gud. Det räcker inte heller med att anpassa alla dessa bibeltexter och ge dem en helt inomvärldslig tolkning. Vem som helst kan ju hävda att om man syndar så drabbas man av elände och död. Sådd och skörd. Det är ju en allmänmänsklig princip. Det behöver man inte ens läsa Bibeln för att komma på. Det Bibeln talar om är en Gud som har rätten och makten att döma över levande och döda. Och som ska göra det. Det skulle här vara intressant att höra Rolands reflektioner om alla bibeltexter om den yttersta domen och Guds vredesdom över världen, menar han inte att Gud utövar våld i dessa situationer? Det finns också en grundläggande skillnad i synen på synden. Den teologiska riktning Roland företräder bejakar att synden dödar oss och skadar oss. Och så långt är väl alla med. Men synden skadar också i grunden vår relation till Gud, det är därför Adam och Eva drevs ut ur Edens lustgård. Vi har blivit fiender med Gud, och därför behövs försoning. Det flagranta i mänsklighetens historia är ju också alla fall där synden inte skadar och dödar, där människor har utövat våld, terror och tortyr – utan att någonsin ställas till svars inför någon mänsklig domstol. Utan Guds aktiva dom skulle rättvisa aldrig skipas.

12. Guds vrede över synden, och Guds dom över synden är centrala bibliska begrepp, både i Gamla och Nya Testamentet. Det framgår ju att Roland inte förnekar detta, personer som helt förnekar vreden och domen menar jag inte alls utgår från en biblisk uppenbarelse, Roland är tydlig på denna punkt att ha Bibeln som riktmärke, och där var ju Waldenström också mycket tydlig. Roland menar dock att det som hände på korset var varken att blidka Guds vrede över synden, eller att Kristus på ett ställföreträdande sätt tog på sig domen över synden. Så menade ju Waldenström också. Han menade också att om man fortsätter att synda drabbas man av Guds vrede, det upphör inte i och med korset. Och i slutändan drabbas man av den eviga domen. Hur kan en kristen människa som brottas med sin synd, och tycker att man lever ett stapplande och svagt kristet liv, hur kan man vara säker på att inte drabbas av Guds vrede och Guds dom? Det är en fråga jag skulle vilja ställa till både Waldenström och Spjuth. Jag lever i en trygg förvissning om att jag inte drabbas av vare sig Guds vrede eller Guds dom eller evig förtappelse, inte på grund av förtjänst, utan på grund av att jag fullständigt litar på och klamrar mig fast vid Kristi verk på korset, han tog på sig både vreden och domen – för att den inte ska drabba mig. Men om detta inte skedde på korset – vilket både Spjuth och Waldenström menar – hur lever en troende i trygg frälsningsvisshet utan fruktan, på vilken grund då?

13. Men vad blir det för skillnad? En stor skillnad blir i hur vi förkunnar evangeliet, och vilket evangelium vi förkunnar. Att förkunna ett fullständigt kors är befrielsens budskap för syndare. Det är nådens budskap. Den grundläggande frågan är, om inte domen drabbade Jesus, och om inte Guds vrede över synden drabbade Jesus, hur kan jag komma undan domen och vreden?

Det är ju detta rättfärdiggörelsen handlar om. Jag är frikänd, jag har en oändlig skuld inför Gud, men skulden är betald, någon annan har tagit domen och straffet. Det är ett budskap som befriar och frälsar, och ger kraften att börja leva i efterföljelsen och vandringen med Jesus.

Om vi talar om ett mer begränsat kors och där tonvikten läggs vid efterföljelsen, risken är att det leder till ett lagiskt kristet liv, och där jag inte upplever den fullständiga frihet som det innebär att veta att Jesus har burit allt i mitt ställe.

Ju tydligare kristet budskap om domen, Guds vrede över synden, risken för den eviga förtappelsen, ju tydligare budskap om nåd och frälsning, befrielse, rening – inte genom mina gärningar, utan genom Kristis fullbordade verk.

När vi i det lokala församlingslivet ska hjälpa människor in i det fungerande kristet liv, är segern, befrielsen, frälsningen, frikännandet – grundat i mig eller i något utanför mig. När vi lyfter fram korset betonar vi att frälsningen inte är grundat i hur jag mår eller känner det, eller hur väl mitt kristna liv fungerar –   det är grundat i att jag tror på Kristus som har gett sitt liv för mig på korset, ett historiskt faktum.

Den kristne som i svaghet brottas med sin synd, som känner sig dömd av lagens krav, kan här hitta en grund för befrielse och hopp.

Det finns en annan svaghet i Spjuths teologi och i hela den riktning som han representerar och som bygger på att Gud förlåter utan straff. Hur hanteras brottsoffren i en sådan teologi?

Genom korset visas ju att Gud tar synden på mycket stort allvar. Den kan inte bara efterskänkas, skylas över, benådas hur som helst. Det handlar ju också om alla människor som har drabbats av syndens härjningar. Jag tänker på de många miljoner kvinnor som har våldtagits under historien, jag tänker på alla barn i mänsklighetens historia som utsatts för sexuella övergrepp och våld, jag tänker på alla som utsatts för massmördande och terrorhandlingar.

Finns det någon chans för förövarna att finna nåd och frälsning hos Gud? Och om Gud bara benådar dessa syndare, vad kommunicerar det till brottsoffren?

Genom en helhetssyn på korset, där Kristus faktiskt har tagit på sig straffet för världens synd och tagit på sig Guds vrede över synden, finns det en grund för att benåda en människa som begått det värsta tänkbara brott. Och det finns också ett budskap till den som utsatts för övergreppen, Gud ser så fruktansvärt på den synd som du utsatts för, så att enda chansen att ge rimlig vedergällning och återställelse av brottet, är att Gud själv, Jesus Kristus tar på sig domen och det fruktansvärda straffet och lider i syndarens ställe.

När vi diskuterar dessa teologiska grundfrågor handlar det ytterst om vad vi predikar i våra församlingar, och blir det ett budskap som sätter människor fria? Förkunnas evangeliet klart och tydligt leder det till frälsning, omvändelse och befrielse.

Kommentar på Roland Spjuths inlägg, inlägget blir så långt att jag delar upp det i två delar, här kommer första delen.

1. Är mycket tacksam för att Roland vill ägna tid åt att kommentera ett blogginlägg. Hela mitt syfte är att försöka klargöra på vilket sätt jag och Roland tänker olika om försoningen, och tolkar Bibeln olika om försoningen. Det innefattar också att klargöra om vi verkligen tänker olika, eller om det bara handlar om ordval och små nyanser i uttryckssätt.
2. Jag håller helt med Roland kring från om att ”försoning betonar snarare att Gud i Kristus agerar för att återföra människan in i gemenskap med sig själv genom den nya mänsklighet som Anden formar till Kristi kropp. Frälsningen är inträde i Guds rike”. O.s.v.  Samtidigt förstår jag inte logiken att detta är kopplat till att man behöver överge tanken på att på korset sker ett ”ställföreträdande strafflidande”. Skulle John Stott inte hålla med om skrivningarna om Kristi kropp? De skrivningar som Roland gör och även Fredrik Wenell gör i sina kommentarer, håller jag helt och hållet med om– när det gäller betydelsen av Jesu liv, och att ha en helhetssyn på hela försoningsprocessen.
3. Bara för att man betonar betydelsen av korset, och vad som hände på korset, betyder inte det att man nedringar betydelsen av Jesu liv, och efterföljelsens betydelse. Det betyder inte att man bara står för en syn på korset av abstrakta himmelska transaktioner, eller beskriver Gud som en snål bankman som inte vill efterskänka skuld. Det är nidbilder. Bara för att man betonar att Kristus tog på sig syndens straff i mitt ställe, och att Guds vrede över synden, drabbade Kristus, inte mig, betyder inte det att man hävdar att vedergällning är i centrum för försoningen. Det är också en nidbild. Ordet vedergällning leder tankarna till hämnd och speglar inte på ett riktigt sätt vad som hände på korset.
4. Jag tycker nog att frälsning i nya testamentet beskrivs både som en punktuell händelse och  en pågående process. Men det kan säkert finnas en poäng i att engångsupplevelsen har överbetonats i väckelsekristna och evangelikala sammanhang, men jag har svårt att förstå logiken i att det hänger ihop med synen på vad Jesus gjorde på korset. Det finns inte något självklart samband. För individualistisk syn på frälsning- det tror jag stämmer, men även här tycker jag inte att det hänger ihop med synen på frälsningsverket på korset. Tanken att bli kristen på bara ett individuellt sätt existerar ju inte i Nya Testamentet, och det borde väl alla som ser sig som bibeltroende vara överens om, vi blir ju kristna för att höra till Guds folk, Guds familj, Kristi kropp, Guds hus m.m.
5. Att kristen etik är att välsigna sina fiender, vända andra kinden till, belöna ont med gott, är ju självklart. Men är det inte detta som sker på korset, världen blir inte dömd, blir inte straffad för sina synder, utan det som sker är att den treenige Guden själv bär det. Han ger sitt liv för att frälsa världen. Ställföreträdande strafflidandet och offret kan ju bara ses inom treenighetens perspektiv. Det är ju inte vedergällning utan fullkomlig kärlek där man ger sitt liv för mänskligheten. Den fysiska våldsutövningen utövades av de världsliga makterna, inte Gud, men den treenige Guden överlät sig till detta, och gick frivilligt med på detta, både Fadern och Sonen, för att frälsa världen. Spjuths beskrivning av att Gud utövar våld på korset, och att det legitimerar våld, något även Sofia Camnerin lyfter fram i sin bok, är en fullständig nidbild av en traditionell kristen syn på korset.
6. När jag läser texter som framförallt doktor Q refererar till i denna debatt, inser jag att detta är en diskussion som pågår i hela västvärldens kristenhet. I England utlöstes debatten för drygt 10 år sedan genom en bok av Steve Chalke och Mann. I Sverige hade vi den stora försoningsdebatten på 1870-talet då brytningen uppstod mellan EFS och missionsförbundet, men man bör komma ihåg att Pingströrelsen, Örebromissionen, Helgelseförbundet och Baptistsamfundet följde EFS-linjen kring försoningsläran. Detta var ju en av punkterna som orsakade brytningen mellan fribaptisterna och baptistsamfundet, då Helge Åkesson klassades som heretiker, bland annat på denna punkt, då han anslöt sig till samma syn på försoningsläran som Waldenström.
7. Jag tycker att Rolands syn på traditionell försoningslära uttolkat genom Rosenius, Calvin, Stott m.fl. är en karikatyr. ”Gud räddar genom att straffa Jesus” – brukar man verkligen formulera sig på det sättet? Jag har aldrig uttryckt mig på det sättet. Sonen gav ju frivilligt sitt liv. Och ytterst var det de världsliga makterna som dödade Jesus, inte Gud. Men Gud använde detta illdåd för att frälsa världen. Det som hände på korset var att de världsliga makterna dödade Jesus, sonen gav frivilligt sitt liv för världens frälsning, och Fadern lät domen över världens synd och sin vrede över världens synd drabba Jesus, därför att han älskade världen. Man allt gjordes i ett samspel inom gudomen, att då beskriva det som att Gud straffade Jesus, blir en karikatyr av Bibelns undervisning. ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son”.

8. Roland ställer frågan: ”Varför blir det så viktigt för dig att försöka hålla kvar tanken att Gud förlåter därför att Gud straffar, när det inte står så i NT?”

 Det ställföreträdande strafflidandet, att Jesus tog på sig domen, och Guds vrede över synden tycker jag att man kan finna i ett antal bibeltexter. Vad betyder det t.ex. som står i 1 Tess. 1:10 att Jesus har frälst oss från den kommande vredesdomen? Det kommer alltså en vredesdom, av andra passager hos Paulus vet vi att det handlar om den yttersta dagen då Gud ska döma alla människor och som kommer att resultera i en dubbel utgång. För Paulus finns det bara två grupper av människor, de som ”blir frälsta” och de som ”blir förtappade”. Den förra gruppen är ”i Kristus” och den senare är ”i Adam”. Vad kan det betyda att det är Jesus som frälser oss från den kommande domen? Ja, förmodligen handlar det om det som är centrum i Paulus teologi, korset, alltså Jesu död och uppståndelse. Varför då? Jo, för att all dom har gått över Jesus i vårt ställe! Straffet var lagt på honom, synden fördömdes i hans kropp, han identifierade sig med vår synd och bar lagens förbannelse och Guds vrede i syndares ställe. Han blev ”en lösen för många” genom sin död för oss. Petrus använder Jesaja 53 i 1Pet 2:24 och säger att han ”bar våra synder”. I vilken bemärkelse då, bara som syndens olyckliga konsekvenser i den här mer opersonliga betydelsen som Spjuth hävdar? Jesaja säger ju uttryckligen att ”straffet var lagt på honom” (jes 53:5). Vem är det som står för det straffet om inte Gud. Det var Gud som lät det straff som synden förtjänar drabba Kristus i vårt ställe. Och i Rom 8:3 säger Paulus att Gud ”fördömde synden” i Jesu kropp. Vad är det om inte att Gud lät straffet för synden drabba Jesus för vår skull? Och vad betyder det att Kristus ”blev gjord till synd” som det står i 2 Kor 5:21, och att han blev ”gjord till förbannelse” i Gal 3:13. Och paulus tal om rättfärdiggörelse har som synonym ”frikännande” i Romarbrevet och dess motsats är ”fördömelse”. Det är ju helt klart juridiska straffkategorier. Sen är det inte sant att Gud inte kan straffa för att han befaller oss att vända andra kinden till och inte bruka vedergällning. Paulus för ju ett resonemang där han uppmanar oss att inte hämnas (straffa) och att vi ska lämna hämnden åt Gud. Det är ju för att Gud i egenskap av rättvis domare ska skipa rätt som vi inte ska göra det. Gus kommer alltså inte att vända andra kinden till på domens dag.

9. En grundläggande skillnad mellan mig och Spjuth och hela den teologiska riktning han representerar, i kontrast mot traditionell reformatorisk- evangelikal syn, uttolkat bland annat genom John Stott, är att Spjuth menar att Jesus bar våra synder, syndens konsekvenser överfördes på Jesus. Spjuth skriver: ”Vad är ett offer i Bibeln? I stället för att tolka offer som ”Guds aktiva straffande av offret istället för att straffa syndaren” är offret det på vilket syndens konsekvenser överförs. Döden är alltså syndens konsekvens. Jesus inkarneras i en syndig mänsklighet, han dör, vilket är syndens yttersta konsekvens.” Syndens lön är döden och Jesus bär detta straff – så långt är Spjuth med.

Och visst är det så, Jesus drabbas av all tänkbar ondska och syndens yttersta konsekvens döden. Det tror jag alla kan hålla med om. Det kan även en icke-troende extern iakttagare av hela händelseförloppet hålla med om, det är ju en renodlad inomvärldslig tolkning av vad som hände på korset. Jag menar dock att bibeltexterna pekar på ett mycket större och djupare perspektiv, Gud utgav sin son, och Jesus gav sitt liv för världen, som en aktiv handling, och då bar han Guds vrede över synden, tog på sig domen i vårt ställe, som en aktiv handling, och Fadern lät sin dom och vrede över synden drabba Jesus – för att frälsa världen.

Här tror jag att jag och Spjuth skiljer oss åt tydligt, kring hur vi tolkar vad som skedde på korset.

Tack för visat intresse i samtalet om försoningen och korset. Läser och begrundar. Ska försöka skriva ihop en ny kommentar i ämnet under onsdagen.

Här är min ledare idag i Världen Idag, där jag skriver om betydelsen av att satsa på församlingsplantering. Viktigt budskap till kristenheten, sprid gärna texten på olika sätt.

Återkommer så snart jag kan med en kommentar i försoningsdebatten.

 

Stefan,

Jag är verkligen glad för ditt engagemang i försoningsteologin och för din vilja att förstå det jag vill säga. Det är ju inte så enkelt att lyckas få dialog med mig via bloggo-sfären, men tack för att du inte ger upp! Vi borde ses framöver! Försoningen är ett mysterium så vi lär väl behöva fortsätta åtminstone fram till evigheten med att försöka förstå detta än djupare. Så tack för att du fortsätter öppna upp för dialogen och att tänka tillsammans. Vi behöver lära av varandra och det är skönt att vi kan komma bortom förenklade och förhastade domar över varandra (det har både du och jag gjort tillräckligt av redan). Så du behöver inte ursäkta att du tar upp mina texter till dialog igen även om det är mycket klokt att du kallar mig en ”god broder”. Det är för lätt att vissa tror att vi inte ser varandra som ”syskon”. Så låt oss också kämpa för att visa att vi tror på försoning och att vi kan föra djupa teologiska samtal FÖR ATT vi är goda syskon – inte för att vi vill motarbeta varandra. Det är uppenbart också att din ”kamp” med mina texter visar att jag inte är klar i mina tankar. Vi behöver skärpa varandra! Låt mig därför försöka peka på det jag tycker är viktigt utifrån mitt sätt att förstå försoningsteologin (med risk att jag bara upprepar tidigare dunkelheter).

Jag tycker det är tydligt exegetiskt att de juridiska bilderna inte är de centrala för att förstå frälsningen i Bibeln. Förlåtelse är en viktig aspekt i biblisk frälsningsteolog, men inte den centrala. Försoning betonar snarare att Gud i Kristus agerar för att återföra människan in i gemenskap med sig själv genom den nya mänsklighet som Anden formar till Kristi kropp. Frälsningen är inträde i Guds rike (= nyckeln i synoptikerna), ”i Kristus” (= Paulus nyckelterm), i Kristi kropp, döpas in i en ny mänsklighet och inympas i Guds folk. Detta har varit en självklar praktik i väckelsekristendomen. MEN teologiskt har vi ofta talat om frälsning som en punktuell händelse (= nu blir jag förlåten) och SEDAN kommer frågan om jag också ska döpas, gå med i församling, leva helgat, e.t.c. som något som kommer EFTER frälsningen och inte som en integrerad del av frälsningen. Kol 1:15-20 är ett av många exempel på att vi måste ha ett rikare centrum för att tala om Guds frälsning och som sannare speglar den konkreta praktik som präglat väckelsekristendomen. Frälsning är försoning i betydelsen hur den söndriga värld som synden skapat räddas och upprättas av Gud tillbaka till hel gemenskap med Gud och varandra. Jag tror faktiskt att jag har en del fog för att säga att vi haft en individualistisk syn på frälsning som inte tydliggjort den rikedom som faktiskt finns i församlingspraktiken (fanns? … skördar vi frukter av en förytligad teologiska förståelse). Wenell stöder detta i sin forskning om ÖMs teologi om ungdomars omvändelse.

När det gäller det ställföreträdande offret försöker jag visa att vi kan läsa det på två olika sätt. Det ena är det du företräder där Gud straffar Jesus istället för att straffa oss. Ett problem med detta blir att förlåtelse förutsätter straff (”utan att först straffa kan inte Gud förlåta”) vilket upphöjer vedergällningen till en orubblig princip. ”Straffet” får alltså en helt avgörande frälsande funktion. (Det står dessutom aldrig i NT att Gud straffade Jesus; värt att tänka på i och med att du gör den tanken till så fundamental för en biblisk försoningsteologi.) Det motsäger t.ex. hur Gud behandlar sina fiender enligt Matt 5. Det finns en rad andra problem också som jag tidigare påpekat. Därför tänker jag att det är rimligare att tolka det ställföreträdande offret på ett annat sätt. Några viktiga byggstenar i detta:

Vad är ett offer i Bibeln? I stället för att tolka offer som ”Guds aktiva straffande av offret istället för att straffa syndaren” är offret det på vilket syndens konsekvenser överförs. Döden är alltså syndens konsekvens. Offren riktas alltså inte till Gud för att blidka, tillfredsställa, ändra på en vred Gud (något profeterna i GT kraftigt polemisera mot). Det är Gud som genom offret erbjuder människan något Gud själv skapat (och äger – livet) för att låta någon annan bära syndens konsekvenser. Om detta stämmer med GTs offerteologi betyder det alltså att Gud sänder sin son som ett syndoffer för att han ska inkarneras in i en syndig mänsklighet och bära konsekvenserna av dess ondska och synd in i döden. INTE för att Gud måste straffa för att kunna förlåta, UTAN för att Gud vill ta på sig synden och ondskan för att bryta dess makt och uppväcka en ny Adam som kan nyskapa mänskligheten. Men här är nyanserna flytande. Om vi med ”Guds straff”menar att syndens lön är döden och att Jesus bär detta straff, då blir det alltså i den bemärkelsen OK för mig att tala om Jesu strafflidande.

Det jag för det andra värjer mig emot är hur Gud segrar genom Jesus Kristus. Att betona Guds straff utifrån vedergällningens logik gör det svårt att göra rättvisa åt NTs betoning på att Gud segrar på ett helt annat sätt. Jag inser självklart att Stott, Swärd, Calvin, m.fl. ALLA förstår försoningen som Guds oändliga kärleks- och nådeshandling. Min polemik syftar verkligen inte till att tona ned det vi har som gemensamt centrum i Kristen tro. Men är det inte tydligare utifrån Bibeln att förstå försoningen i linje med Matt 5:38-48 än utifrån medeltida föreställningar om satisfaktion?  Matt 5 säger nämligen att Gud och vi kan besegra det onda på ett annat sätt än genom att straffa och att det är detta ANDRA ALTERNATIVET TILL ATT STRAFFA SOM ÄR EN VIKTIG NYCKEL TILL ATT FÖRSTÅ JESUS LIVSGÄRNING.

Varför blir det så viktigt för dig att försöka hålla kvar tanken att Gud förlåter därför att Gud straffar, när det inte står så i NT? Det traditionella svaret har varit att om inte Gud straffar så tar Gud inte synden på allvar. Det jag ville påpeka med referensen till Nelson Mandela är att försoningsprocessen i Sydafrika INTE betyder att Mandela tar lättare på ondskan än de som ropade på straff mot förövarna (eller att Jesus bagatelliserar äktenskapsbryterskans synd genom att upprätta hennes liv).  Däremot visar det att ropet på ”straff” sällan lyckas besegra ondskan. Straff tenderar bara att leda till nya våldsvåger. Straff kan vara nödvändigt i denna värld (se Rom 13 om staten), men det är inte frälsande (det som stat och domstol inte kan ge oss). Här tror jag alltså att det finns ett viktigt skäl till att inte på ett felaktigt sätt tala om att Gud räddar genom att straffa Jesus, eftersom det mycket lätt kan överföras till en tanke om straffets nödvändighet också i mänskligt liv. Vi ska likna Gud, stå i försoningens tjänst, ta på oss Kristi kors … allt blir mer begripligt om vi tänker att vi ”segrar genom att bli delaktiga i det Gud har gjort i Jesus Kristus” snarare än att Gud straffade Jesus i vårt ställe, vilket betyder att vi därför inte ska straffa våra fiender.

Nu har jag väl egentligen bara upprepat vad jag skrev förra gången! Har vi blivit något klokare? I väntan på det så får vi i alla fall glädja oss åt och tacka Gud för att vi lever tack vare Guds frälsning.

Din broder,

Roland Spjuth