Nu har vi smygit igång Ungdomskyrkan Konnekt i Stockholm. Konceptet är att inte riva kyrkans väggar eller sänka dess trösklar, utan att flytta ut hela kyrkan på stan. Att vi kristna ska vara där folk är, och på ett naturligt sätt bry oss och samtala om Jesus när det finns intresse av det. Fokus är tonåringar som är ute på stan på fredagsnätterna, och i den målgruppen ligger alla tonåringar i riskzonen, i riskzonen för att hamna i våld, kriminalitet och/eller missbruk. Nu har vi varit ute ett antal fredagar.

Tantolunden på Söder i Stockholm är en stökig plats på fredagskvällarna och nätterna. Det är en mysig plats vid vattnet, med stora gräsytor men också en hel del avskilda ytor där man lätt kan dra sig in i skuggorna bland träden. Som mest har det varit upp till 1000 ungdomar där på en fredagskväll/natt och de allra flesta konsumerar en hel del alkohol, och under träden och lite i skymundan förekommer både haschrökning och att man knaprar i sig droger. I natt fick jag reda på att lustgas är en populär drog och jag fick också veta var man kan köpa det på Söder. Pratade med en polis igår kväll som sade att om han hade varit tonårsföräldrer skulle han aldrig låta sitt barn vara i Tanto.

Några iakttagelser och funderingar efter att Konnekt har varit 7-8 fredagar i Tanto. Jag är förvånad över hur stort intresset är bland ungdomarna att samtala om Gud. I går kväll hade jag tre ingående samtal med tonårsgrabbar om Gud, tro, religion m.m., allra mest ingående med en 18-årig punkare, vårt samtal kom in på en nivå som man sällan möter bland etablerade kristna. Nyfikenheten på kristen tro är stor. Samtalen om Gud är mer nyfikna och intresserade, på en helt annan nivå och intresse än det genomsnittlige kyrkkaffesamtalet bland övergödda frikyrkomänniskor, som har hört allt så många gånger att intresset och engagemanget har falnat. I Tantolunden finns det nyfikna intresset på Gud och kristen tro. Ungdomskyrkan Konnekt har som princip att inte pracka på någon något om kristen tro, utan det lågmälda samtalet är vår approach. Det är ungdomarna i Tantolunden som hela tiden sätter igång samtalet. Pratade med en annan tonårsgrabb som kallas för ”the King of Tanto”, har är också nyfiken och positiv, och redan efter några kvällar påtagligt positiv till oss kristna och kristen tro. Ungdomarna i Tantolunden saknar alla former av frikyrkokonnektions, (det mest närliggande jag hittills har kommit på är en grabb vars mamma är missionsförbundare), och de har inte ens förutfattade meningar om kyrkan, de är så pass unga så de har inte Knutby i sina tankebanor och har inte hört om rättegången mot Åke Green, och den kampanj som det skapade mot oss kristna som homofober.

Ungdomskyrkan Konnekt bygger också på principen att evangelisation och kristet socialt engagemang kan man inte skilja på. Jag har varit med vid fem tillfällen i Tantolunden när våld har börjat urarta, senast i går kväll då det var en mycket hotfull stämning i början av kvällen då en kokainpåverkad kille försökte reta upp så många som möjligt och leka Tarzan. Inom några få minuter var dock polisbilar på plats och grep våldsverkaren. Men att vara närvarande som vuxna, på stökiga platser, är en viktig insats för att motverka våld. Vi kristna ska inte bara gå omkring med plakat och säga att vi är emot våld, vi behöver också göra en praktisk insats på platser där våldet lurar om hörnet.

Det framförs från många håll att många tonåringar mår psykiskt dåligt, det bekräftas också av ett antal kvällar och nätter i Tantolunden. Att finnas till hands för samtal, förbön och att ge goda råd – är en viktig kristen insats. En avgörande princip för Ungdomskyrkan Konnekt är att bygga relationer med ungdomarna. Det förutsätter att vi är långsiktiga, att vi finns på plats, att vi finns på samma ställe varje fredag och att vi fortsätter.

Drömmer om en ny kristen rörelse i Sverige, en ”emerging church” som tar med sig Jesus ut på stan, och tar med sig Jesus till de platser där det är som mest stökigt, mest våldsbenäget, mest droger, mest missbruk, det är där han behövs allra mest. Det är inte de friska som behöver läkare sade Jesus utan de sjuka. Hoppas på en ny kristen trend där Pannkakskyrkan, kristna Hultsfredssatsningar, Helen Jaktlund, Klara kyrkas sociala arbete, och den typen av initiav formar agenda och inriktningen för hur vi är kyrka.

Och det nya sättet att vara kyrka, det behövs varken sammanträden, stora budgetar, verksamhetsplaner, tjänster, det är bara att sätta igång. Gå ut på stan redan på fredag, gå dit där behoven är som störst.

Den kristna kyrkan i Sverige har brottats med en hel del motvind senaste 50-60 åren. Den äldre frikyrkligheten har också under många år känt av vikande medlemssiffror, även om det fortfarande är i varje fall en halv miljon svenskar som räknar sig som aktiva kristna.  De internkristna debatterna har varit intensiva om hur trenden ska vändas. Frikyrkorna tycker jag dock borde få underkänt, vi förmedlar ett unikt budskap, evangeliet om Jesus Kristus, men har inte lyckats kommunicera detta på ett bra sätt till svenska folket. De äldre frikyrkosamfunden är ganska långt ifrån fornstora dar.

Idéerna och debatterna har pågått i många år om hur trenden ska vändas. En idé har varit en mer användarvänlig och lättillgänglig kyrka, med låga trösklar, framförallt med amerikanska Willow Creek som förebild. En annan idé är att mer söka sig tillbaka i kyrkans historiska rötter, och gräva ur kyrkans tradition, att mer intressera oss för det katolska och ortodoxa arvet. Det är framförallt Bjärka-Säby i Linköping och Peter Halldorf som driver den linjen. En variant av detta som är på agendan idag är att söka oss tillbaka till de anabaptistiska rötterna, en radikal kyrka med en alternativ livsstil. Ett tredje spår är mer av det pingst-karismatiska, den senaste trenden är att åka till Lakeland i Florida och få del av den väckelse som finns där, och som pågår just nu. Andra har sökt inspiration genom att åka till världens största kyrka i Seol Korea, och lära sig om smågrupper och annat. Att hitta nya vägar för bön och bönestrategi menar en del är lösningen. En annan kristen variant är det som präglar Allhelgonakyrkan i Stockholm där Olle Carlsson är präst och Jonas Gardell är en av huvudaktörerna. En renodlat postmodern kyrka med ett mycket högt tak och där man inte prackar på folk färdiga tros- eller moralpaket. Allhelgonakyrkans tak är dock så pass högt så jag tycker att man har tappat bort det som är signfikant kristet.

Ett problem med alla dessa modeller är att de är ganska inåtvända. Det handlar om att få folk att komma till kyrkan. Kom till oss är budskapet, och man försöker göra kyrkan sådan att folk vill komma. Men det vill de ju inte, inte minst frikyrkorna når en ganska begränsad grupp människor utanför egna kretsarna, och den långsiktiga trenden är nedåtgående. Vi kristna vill leva i våra trygga miljöer, och kyrkan är vår hemmaplan, vår bekvämlighetszon. Men Jesus kallade sina lärungar för 2000 år sedan att gå ut. Att vara där folk är. Att spela matcherrna på bortaplan istället.

Jag har ett annat uppslag och spår om hur framtidens kyrka ska se ut och hur vi ska vända trenden. Det är ingen unik idé, men jag tycker inte att det kommer fram på ett tillräckligt dominerande sätt i de ovan beskrivna modellerna. Att jag har ett annat förslag betyder inte att jag tycker att allt det andra är fel.

Det handlar om att vara en socialt engagerad kyrka. Att vara där behoven är som störst. Att bry sig, att engagera sig i sina medmänniskor. Att kyrkan ska vara en spjutspets när det gäller evangeliet och socialt engagemang. Frälsningsarmén har det i sina gener. Hela satsningen på Ersta byggdes upp av socialt engagerade kristna som både förde fram evangeliet om Jesus men också engagerade sig i utsatta människors situation. Hela frikyrkorörelsen i Sverige växte fram hand i hand med nykterhetsrörelsen, under andra halvan av 1800-talet, dåtidens vassaste och angelägnaste sociala rörelse i Sverige.

I den moderna frikyrkan har det sociala engagemanget ofta professionaliserats. Det sköts av professionella sidoorganisationer, ofta med en viss distans från vanliga församlingar. De vanliga kyrkorna har i alltför stor utsträckning blivit borgerliga medeklassmiljöer för de välmående och välanpassade. Vi kyrkor har ju ofta en radikal social profil, t.ex. uttryckt i uppropet för flyktingar häromåret. Men om vi gör dessa plakatmanifestationer utan att faktiskt engagera oss för flyktingar i vår församling, då blir vi inte så mycket mer än fariseer och hycklare. Naturligtvis finns det många positiva undantag, församlingar med starkt engagemang för flyktingar, för missbrukare eller någon annan grupp i samhället som behöver stöd. Ett positivt paradexempel är Klara Kyrka i Stockholm och EFK-församlingen New Life i Stockholm.

Vad är de stora utmaningarna idag och där vi som kristna behöver gå in och engagera oss på ett praktiskt sätt? I Stockholm har den mest heta frågan senaste 8 månaderna handlat om ungdomsvåldet. Och alla vet att ungdomsvåld är nära kopplat till missbruk av någon form. Och all vet att våld och missbruk ofta är kopplat till frånvarande och oengagera föräldrar, eller en trasslig hemsituation. Jag var med i samband med Anton Abeles stora anti-våldsdemonstration i Kungsträdgården i höstas, efter Ricardo-mordet. Och jag undrade då var vi kristna var någonstans. Vi var inte ens på banan, vi var inte där, det verkade som att vi inte brydde oss. Trots att vi representerar fredens, fridens och icke-våldets evangelium om Jesus Kristus. Istället för att vara spjutspetsar kändes det som att vi inte ens fanns på åskådarläktaren.

Jag och några vänner har nu börjat Ungdomskyrkan Konnekt i Stockholm. Det handlar om att vara ute på fredagsnätterna bland tonåringar som dricker (för mycket) öl och röker hasch. Anton Abele efterlyste vuxna som är ute på nätterna. Vi gör pannkakor, har med oss en jättestor kaffetermos och bjuder tonåringarna på. Och det känns som att alla gillar att vi kommer ut. Att flytta ut kyrkan på stan är konceptet. Att vara där folk är. Att vara där behoven finns. Vi står och gör våra pannkakor, bjudet på kaffe och pratar med ungdomarna. Och när de hör att vi kommer från en kyrka, känns det som att många vill prata med oss om Gud och tro, och det verkar som om 15-18 åringarna som aldrig har varit i en kyrka inte har en barlast med massa förutfattade meningar om oss kristna. De nattliga samtalen kring grillen, det är min nya kyrka. Det är där min kristna tro blir verklighet. Långt bort från katedraler, och alla dessa oändliga sammanträden som vi kristna slösar bort vår tid på.

Jag har nu varit ute ett antal fredagskvällar- och nätter. En sak förundrar mig. Trots 8 månaders debatt om ungdomsvåld så är det väldigt få föräldrar som är ute och nattvandrar. Och från kyrkorna är det några enstaka personer. Vi har en person som verkligen bryr sig. Det är Helen Jaktlund, som leder arbetet med farsor och morsor på stan. När vi har varit i Tantolunden på fredagsnätterna, vem dyker inte upp där om inte Helen Jaktlund. Är hon den enda kristna personen i Stockholm som långsiktigt och konsekvent har engagerat sig för ungdomarna ute på stan, för ungdomarna i riskzonen?