Noterar en ny dag med globala ekonomiska krisen i förgrunden. Nu är även det europeiska banksystemet inne i en skakning.

Det finns några enkla andliga och ekonomiska principer som framkommer i denna kris och som även gäller vår privata ekonomi. En princip är att inte leva över våra tillgångar. Det är ett misstag som Wall Street bolagen har gjort, de har haft en tunn egen kapitalbas men bedrivit omfattande affärsverksamheter med lånade pengar. Det straffar sig när vinden vänder. Det är ett stort misstag att leva på lånade pengar. Det är ansvarslöst att köpa bostad och belåna den till 100 procent utan att ha annat sparkapital. Då är man ställd vid en ekonomisk nedgång. Det är också livsfarligt för församlingar, trossamfund och missionsorganisationer att leva över sina tillgångar.

Det är alltid klokt att ha ett visst mått av sparkapital för att ha en buffert i sin ekonomi. Det är också en del av att inte leva över sina tillgångar. De människor, företag och kyrkor som drabbas hårdast i ekonomiska nedgångar, är de som inte har någon buffert – sparkapital.

En tredje princip är att Herren är vår Gud – han är vår herde, han försörjer oss och vakar över våra behov. När inte Mammon och det materiella är vår Gud kan vi vara både trygga och glada när de ekonomiska stormarna drabbar världen. ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet så ska allt det andra tillfalla er”.

Nu är den här veckan över, söndag kväll 00.30. Har idag besökt mina föräldrar och grattat min mor på 84-årsdagen. Och var i Söderhöjdskyrkan idag, och lyssnade på församlingens föreståndare Kjell Söderblom. En väldigt utmanande predikan från Lukas 14 om att försaka allt för att följa Jesus. Nu är det dags att krypa ner i sängen hos Eva, vi har legat i samma säng nu i 32 år, och vi tycker fortfarande om varandra. På återseende.

Är halvledig denna helg och har ägnat en del tid åt att analysera den globala ekonomiska krisen. Jag är ganska omskakad efter denna analys. Knackade ner en artikel som jag skickade iväg till Dagen, och ska prata med en av våra rikstidningar på måndag. Vi som företräder kristna organisationer kan inte vara tysta inför de tunga ekonomiska frågorna.

Det som har hänt på Wall Street är utomordentligt allvarligt. Mitt förtroende för de gigantiska investmentbankerna är fullständigt kört i botten, efter det jag har läst idag, och även diskuterat med en framstående finansmarknadsaktör. Den bolånekarusell som satt igång hela krisen i USA och som nu är på väg att sprida sig globalt, är utom all rim och reson. Var finns de etiska kompasserna? Styrs marknaden bara av girighet och fruktan, och sund riskvärdering slängs över bord? Och finns det bara flockbeteende hos marknaden där alla går åt samma håll, och där kritiska röster bara tystas ner eller negligeras? Det är de frågor jag ställer.

Tycker att Bo Rothstein har vissa poänger med sin artikel i Svenska Dagbladet, lördag.

Och det är de fattiga i USA som drabbats allra mest. Wall Street direktörerna kan springa och gömma sig med sina feta bankkonton, men de fattiga får ta den stora smällen och lämna hus och hem, hårt skuldsatta.

Och i dessa lägen skulle man vilja lyfta fram Bibeln. Begäret efter pengar är roten till allt ont säger Bibeln, och jag tycker nog att giriga bankdirektörer både har lurat folk att ta på sig för stora bostadslån, men också lurat pensionsfonder och andra placerare genom att lura på dem felvärderade bostadsobligationer och kreditderivat, allt för att tjäna mesta möjliga pengar på kort tid – girigheten som drivkraft.

Dagen avslöjar ikväll att Sten Gunnar Hedin ska börja jobba på deltid i Ryttargårdskyrkan i Linköping, EFK. Varmt välkommen in i EFK:s härliga pastorsgemenskap, Sten-Gunnar. Han kommer nog inte ens att sakna pingstbrödernas ryggdunkningar (och alltfler systrars) när han får känna av fromheten i John Ongmans fotspår, laddningen från Torpladan och den magnifika balansen hos den evangelikala, baptistiska, karismatiskt öppna och missionsinriktade EFK-fromheten.

Det tycks inte vara någon ordning alls längre på samfundsetiketterna. Vem kunde i sin vildaste fantasi ana att en missionsförbundare skulle bli pastor i Filadelfia i Stockholm. Man bara undrar vad som kommer att hända härnäst? Blir Runar Sögaard Pelle Hörnmarks efterträdare i Jönköping Pingst? Eller blir Emanuel Karlsten kommunikationschef hos Adventistsamfundet? Eller blir EFK:s ordförande erbjuden posten som biskop för Luleå stift, då skulle jag komma mycket närmare min svärmor, det skulle bli en höjdare. Carin Stenström på Världen Idag föreslog ju för ett par år sedan att Ulf Ekman borde bli ärkebiskop efter KG Hammar men kyrkomötet nappade visst inte på idéen. Vem vet – kanske Peter Halldorf slutar sin bana som Maranatapredikant, Peter har ju haft en viss benägenhet att skifta nyanser under resans gång. Eller Siewert Öholm kanske blir pastor i Säffle missionsförsamling?

Äsch, det här blev lite gubbigt, grabbigt, – det är tur att Gudrun Schyman inte läser min blogg. Då hade jag blivit utskälld direkt. Saknar Ida Andersson, en verklig kvinnlig apostel, som grundade massor av församlingar, och som nu är målad på en stor tavla på Örebro Missionsskola. När får vi en ny Ida Andersson? Någon kvinna som är beredd att anta utmaningen?

Eller varför inte röra om i grytan ännu mer. Kristi kropp är global. Varför i hela världen har vi nationella kyrkostrukturer? Och varför ska nödvändigtvis svenskar leda svenska församlingsrörelser och trossamfund? Varför inte i större utsträckning rekrytera ledare från delar av världen som lever i väckelse och där kristna kyrkan är på stark frammarsch?

Kommer hem vid midnatt efter att ha stekt pannkakor i Tantolunden för en massa tonåringar. Första halvan av kvällen hade Helen Jaktlund drogutbildning för en grupp medarbetare i Ungdomskyrkan Konnekt. Jag fick lära mig massor denna kväll. I Tantolunden har hasch och lustgas dominerat bland drogerna denna sommar, men även en del Rohypnol har förekommit. En sak som Helen lärde oss är att hasch kan inte längre klassas som en lätt drog. Den är starkare och farligare idag än för 20-30 år sedan då haschet var mycket lindrigare.  Och det värsta med hasch är att det lagras i hjärnan och kan utlösa haschpsykoser långt efter användning. Haschet bränner en massa hjärnceller och man blir slö och dum av att använda denna drog. Kokain är också en innedrog och den används långt utanför Stureplanskretsarna, populär inte minst bland fotbollshuliganser.

Ecstasy och Rohypnol är två populära och moderna droger men fruktansvärt farliga. Det läskiga med Ecstasy är att det slår ut kroppens normala känslohormoner och man kan bli känslomässigt skadat för livet genom att prova drogen några gånger. Rohypnolet kan utlösa agressivitet, och slår ut känslor och empati. Lustgas har blivit en annan populär tonårsdrog som ger korta och snabba rus, men som skadar en massa hjärnceller på kuppen.

Drogmissbruket är idag mycket mer mångfascetterat och man har mycket mer att välja på, i jämförelse med knarkandets barndom på 60- och 70-talet. Och alltmer kan enkelt och billigt beställas över internet.

Varför lär människan sig aldrig. Sökandet efter berusningen, kicken, verklighetsflykten – det behovet tycks aldrig ta slut. Jag kan göra en lista på gamla skolkompisar vars liv slutade alldeles för tidigt beroende på missbruk.

Det materialistiska och gudlösa samhället fyller inte människans innersta behov. Jesus talade om att den som dricker av det vatten han ger blir aldrig törstig igen. Jesus är mycket bättre än kemikalier. Människans allra innersta behov är andliga, och drogmissbruket är en metod för att på ett felaktigt sätt tillgodose detta andliga behov. Sveriges tonåringar behöver Jesus istället för rohypnol, ecstasy, kokain, cannabis, marijuana och lugnande tabletter.

Nu sitter jag och äter spaghetti i Göteborg, och ska snart åka till flyget för att ta mig tillbaka till civilisationen. Packat med folk på bokmässan. Hade ett panelsamtal med Sten Gunnar Hedin, Torsten Åhman från Missionskyrkan och under ledning av Siewert Öholm. Vi var nog ganska överens. Ateismen och de anti-kristna krafterna är starka i Sverige men vi tror att intresset för Jesus, Gud och andlighet är stort. Vi var också överens om att de frikyrkor som kan överleva i framtiden är hängivna, andefyllda, aktivt troende, relationsorienterade och missionerande kyrkor, och det har då ingen större betydelse vilken samfundsskylt man klistrar upp.

Hade sedan ett panelsamtal med kristdemokratiske riksdagsledamoten Eva Johnsson om äktenskap och familj, och vi var också rörande överens, det är bra med stabila äktenskap och familjer, framförallt för barnens skull. Och även om jag strök under att det är en kristen norm som kan härledas inte minst från Jesu undervisning, är det ideal som är bra för samhället i stort. Skulle det vara förbjudet för folk som inte är kristna att kika lite i Bergspredikan för att få vägledning hur man ska leva? Det är många människor som har gjort det under senaste två tusen åren, många av dem bekänner sig inte till någon kristen tro.

Och vem träffar jag på bokmässan om inte Emanuel Karlsten, vi bloggare – det är något speciellt mellan oss. Vi förstår varandra, vi är kolleger, vi simmar i samma båt, som den forne finansmannen Refaat el Sayed brukade säga.

Noterar också att Göteborgare är kaxiga, jag skrev mitt förra blogginlägg för att testa den hypotesen. De är som kommunalrådet Göran Johanssons valpar allihop. Och de blir kaxiga ganska snabbt efter att ha flyttat dit, noterar med bävan och sorg att det är en ex-Stockholmare som låter som den mest kaxiga Göteborgaren. Jag tänker närmast på den förlorade sonen när jag läser inlägget, men Fadershuset är alltid öppet. Det är inte kört för någon, inte ens om man har börjat tro att Hisingen är den coolaste platsen på jorden.

Noterar också att folk läser min blogg lite överallt, i Australien, i Kinas inland, i Kanada, i Detroit, i Birmingham i England, i Schweiz, i Serbien. Jag har också läsare i Togo i Afrika och i Singapore – vilket förbryllar mig. Det är dock tre platser i Sverige där det helt saknas läsare, Kiruna, Kalmar och Gotland. Vad gör jag?

Måste släpa mig upp mitt i natten för att ta ett plan från Arlanda 6.25 i morgon bitti, för att släpa mig iväg ut på landsbygden bort till Stockholms yttersta utmarker. Närmare bestämt till Göteborg och till bokmässan. Jag begriper inte hur man kan förlägga en bokmässa till en så avlägsen och liten håla men det beror väl förstås på att Göteborgs starke man Göran Johansson har fått glesbygdsstöd från EU för att förlägga mässan dit, och säkert något landsbygdsbidrag och regionalt stöd från Maud Olofsson. Jag försöker bara skoja lite med Göran Johansson, Göteborgs starke man, och det är ganska riskfritt för jag är idiotsäker på att han inte läser min blogg, han läser väl absolut ingenting som kommer från Stockholm. För Göran Johansson är Göteborg universums centrum och medelpunkt, det himmelska Jerusalem, kulturens Greenwich, utgångspunkten utifrån vilket allt annat ska granskas. Det är synd att han inte är kommunalråd i Stockholm, då hade han säkert fixat för länge sedan att hela EU flyttat från Bryssel till Stockholm. Men inte så illa att fixa bokmässan till Göteborg.

Äsch – jag skojar bara lite med Göteborgare, för att testa hur många Göteborgare som läser min blogg. Jag erkänner villigt att min mediokra Stockholmshumor inte på långa vägar matchar den Göteborgska komiken.

Ska grillas av Siewert Öholm om samfund och kyrka, tillsammans med Sten Gunnar Hedin och Torsten Åhman och sedan diskutera äktenskap och familj med riksdagsledamoten Eva Johnsson, också utfrågad av Öholm – direktsänt i TV10. Vi får väl se om det blir en ny Dagenrubrik om storbråk mellan Swärd och Hedin.

Jag som är miljöradikal och klimatmedveten evangelikal karismatiker, varför flyger jag till Göteborg? Det beror på att alla tåg var helt fullbokade. Eftersom det nästan bara är Stockholmare på bokmässan, så blir det fullt överallt när de ska transporteras västerut. Och jag får väl minska koldioxidutsläppen på något annat istället.

Jag tycker att det blev en mäktig manifestation utanför Indiens ambassad. Vi räknar med att 500-600 personer var med. Flera av oss medverkande representerar kristna organisationer med systerkyrkor och mission i det berörda området. Kristina Frisk från Frälsningsarmén, Birgitta Ekman från Livets ord och jag själv representerande Evangeliska Frikyrkan – vi har alla via våra direkta kontakter fått rapporter senaste månaden om förföljelse mot kristna i delstaten Orissa i Indien.

Huvudskälet för denna demonstration är att stå upp för våra trossyskon som lider. Paulus skriver i 1 Kor 12 att om en lem lider så lider alla lemmarna med den. Kristi kyrka är en och global och i dessa situationer behöver vi visa engagemang och delaktighet.

Stefan Gustavsson ledde tillställningen på ett utmärkt sätt och Stanley Sjöberg gav en mäktig avslutning. Anneli Enochson medverkade också och hon jobbar med de politiska kontakterna, och har bland annat ställt en fråga till Carl Bildt i riksdagen om vad regeringen gör i denna fråga. Hon har också direktkontakt med Indiens ambassadör i Stockholm. Chefredaktörerna Ruben Agnarsson och Elisabeth Sandlund undrade över varför svenska media är så tysta när det gäller denna typ av händelser.

Tycker att manifestationen var ytterligare ett exempel på en frimodig och engagerad kyrka som håller på att resa sig upp.

Nu förbereder jag mitt tal som ska framföras utanför Indiens ambassad under onsdag förmiddag 11.00. Arbetsfördelningen mellan talarna är den att jag ska ta upp fakta om vad som faktiskt händer. Mordet på en mycket välkänd hindunationalistisk ledare i Orissadelstaten, den 22 augusti, satte igång förföljelserna. De kristna har på helt felaktiga grunder anklagast för att ligga bakom mordet. En maoistgerillagrupp har senare tagit på sig detta mord. Man räknar med att 115 kyrkor har jämnats med marken. Minst 40.000 kristna har varit tvungna att fly från sida hem. Amnesty International meddelade redan för några veckor sedan att 20 kristna hade mördats, men den siffran är förmodligen mycket större nu. Många kristna har flytt till djungeln, där de har svårt att överleva någon längre tid. Bed för våra lidande trossyskon, demonstrera och protestera mot övergreppen. Tyvärr kommer inte Indiens ambassadör att vilja träffa oss under onsdagen. Det finns en hel del tecken som tyder på att det kommer massor av folk till denna demonstration.

Arvid Nordquist har skrivit kommentar nr 87 som följd av min bloggtext 11 september om Pelle Hörnmarks radiodebatt med Mats Selander. Nordquist tycker att jag bör be om ursäkt till anklagade ledare, jag bör ödmjuka mig och undrar försynt om jag vill skapa en ny syndakatolog med fokus på kristna apotekare som skriver ut abortpiller, mot kristna lärare som lär ut läroplanens liberala sexvärderingar och mot kristna som jobbar i sjukvården med anknytning till abortverksamhet. Sedan tycks även han antyda att jag driver en kampanj mot pingströrelsen.

Inlägget är så pass kraftigt och principiellt viktigt så jag ser mig nödsakad att ge en kommentar.

För det första: detta är en blogg – jag tycker att det är obegripligt att jag ska bli kritiserad för alla inlägg som skrivs på min blogg. Vem som helst får skriva på min blogg. Jag har hittills inte haft möjlighet att redigera inläggen och har inte censurerat inläggen. En blogg är ”Speakers Corner”, Fria talares tribun, vem som helst får skriva inlägg på min blogg. Börjar det publiceras obscena och nynazistiska budskap, får jag naturligtvis se över detta, men än så länge har alla kommentarer publicerats. Det är helt riktigt att det har skrivits många kommentarer på denna blogg som är negativa till Pelle Hörnmarks agerande i denna fråga – men jag kan inte ta ansvar för det. Kommentarerna hade mycket väl kunnat gå i helt motsatt riktning.

I mitt första inlägg den 8 september var jag noga med att poängtera att jag inte kände till något om situationen i Jönköping. Inlägget handlade bara om abortfrågan ur principiell synpunkt. Jag bara anknöt till denna demonstration, som ett skäl till att ta upp abortfrågan.

I mitt andra inlägg den 11 september tog jag kortfattat upp om radiodebatten mellan Mats Selander och Pelle Hörnmark, och ställde bara frågan varför Hörnmark inte svarade på Selanders frågor. Hörnmark hade ju enkelt kunna blåsa av hela debatten genom att svara på Selanders frågor. Men det har han inte gjort utan har kommit med vaga antydningar som bara har satt myror i huvudet på oss andra. Så min kritik den 11 september handlade enbart om Hörnmarks kommunikationsstrategi.

I ett ytterligare inlägg skrev jag om en kristen syn på abortfrågan, som har genomsyrat kyrkans historia, och som är förankrad i Bibelns undervisning om det ofödda barnets status. För mig blir det en tydlig etisk konsekvens att jag som kristen inte kan göra abort eller medverka på ett direkt sätt i abortverksamhet. Jag tar för givet att Pelle Hörnmark håller med, men skulle önska att han sade det lite tydligare.

Att försvara 2000 års gammal kristen etik, som är välgrundad i Bibeln, tänker inte jag be om ursäkt för. Jesus och Bibeln är mitt rättesnöre, inte tidsandan – det är min strävan, även om jag vet att det inte är lätt alla gånger.