Nu sitter jag igen, igen, igen och igen på tåget till Örebro. För mig har det blivit en del av det kristna livet. Hade jag inte varit kristen hade jag nog aldrig åkt till Örebro. Nu är jag kristen och åker jämnt till Örebro. Jag kan gå baklänges till Örebro mitt i natten, med förbundna ögon och jag kommer att hitta fram. Jag kan köra bil hit med förbundna ögon och hitta rätt. Jag har åkt denna sträcka sjuhundrafemtioelva gånger. För mig har det blivit en ny punkt på syndakatalogen, vad är synd- att inte åka till Örebro. Vad är den stora uppoffringen för mig som kristen, kostnaden i efterföljelsen, priset att försaka, att konstant åka till Örebro. Hur ska Gud kompensera mig i himlen för alla Örebroresor? Något borde han väl hitta på, det går dock över min fattningsförmåga.

Jag försökte vid senaste styrelsemötet för Evangeliska Frikyrkan föra fram ett radikalt förslag, varför inte flytta huvudkontoret till Stockholm. Vi är ju den enda organisationen i hela världen som har huvudkontoret i Örebro. Men om man säger det i Evangeliska Frikyrkan tror alla att jag skämtar, så alla skrattar så går vi vidare till nästa punkt. EFK:arna är snälla. Hade jag varit muslim och föreslagit att man skulle flytta huvudkontoret från Mekka till Hamburg i Tyskland, eller kanske till Mora eller varför inte Rovaniemi i norra Finland, då hade jag nog blivit arkebuserad. Men i EFK möts man av vänliga leenden när man för fram liknande typ av förslag.

Men jag försöker igen här på bloggen. Jag föreslår att vi flyttar EFK:s huvudkontor från Örebro till Stureplan i Stockholm. Vad är man egentligen rädd för? Är det att Anders Blåberg ska börja hänga på Spy Bar varenda kväll. Men tänk er bara att flytta över de viktiga missionsstrategiluncherna från Örebrobaren till Sturehof eller East. Och kvällarnas viktiga missionsförhandlingar kan göras på Spy Bar. Och vi kan ha en missionär genom att bara sticka ut utanför dörren och bedriva missionsverksamheten vid Stureplan. Det skulle bli ett nytt Stureplan, ett förvandlad Stureplan, och visst skulle vi kunna ha härliga bönemöten på fredagsnätterna som överröstade hela Stureplans dunk och partyliv. Och tänk er en ideellt verksam organisation vars hela affärsidé är att ge bort allt och alla pengar, så fort som möjligt, det vore en balans till det giriga finanskapitalet vid Stureplan.

EFK:arna ler, jag drömmer, och för den som vill få mig avsatt är väl detta en smaschboll, Swärd försöker i smyg att flytta över EFK:s huvudkontor till Stockholm.

Hade nog räknat med att Existens skulle försöka göra en sågning (kanske mina förutfattade meningar) av Johannes Amritser och Harvest Center i Märsta. Men det blev ett mycket bra och till och med positivt program. Jag tycker att det är helt nödvändigt att vara öppen inför media, bjuda in dem, svara på frågor, och hantera kritik på ett bra sätt. Nya och pigga församlingar i strålkastarljuset har allt att vinna på detta. Amritser svarade bra på Existensfrågorna, liksom de intervjuade församlingsmedlemmarna. Tyckte också att Dan Salomonsson gjorde en bra insats. Här har vi en pingstpastor som kan agera på ett bra sätt i TV, det är inte helt tunt bakom Sten Gunnar Hedin. Jag tror också att det är klokt att ge utrymme för reflektioner och kanske kritiska reflektioner som Joel Halldorf och Pekka Mellergårdh gav uttryck för. Det skadar inte i ett andligt dynamiskt sammanhang, och framförallt behöver man inte känna sig hotad av det.

Många religiösa förståsigpåare har sågat och kommer säkert att såga Märsta Pingstförsamling – Amritser – Arlanda Harvest Center. Detta är dock en församling som växer, som för människor till tro på Kristus, är pådrivande och initiativtagande i mission, och som attraherar unga människor. Hur mycket mer bekymrad behöver man inte vara över kristna församlingar som inte för människor till tro, som skär ned på missionen, som inte attraherar unga människor och som inte växer. Det är där de stora problemen i svensk kristenhet finns, inte hos unga, dynamiska och växande församlingar.

Läsarna av denna blogg kan gärna notera att jag och Tuve Skånberg, direktor för Claphamtankesmedjan, går i polemik med broderskaparna i tidningen Dagen idag. Vi vägrar att klassa Clapham som kristen höger, vi polemiserar mot detta, och vi tycker att Broderskaparna argumenterar förmätet. Det handlar om en mycket liten och marginell organisation med konstant sjunkande medlemsantal som berör mycket få kristna, men man tycker sig ändå att ha mandat att kategoriskt dela in kristna i höger och vänster.

Tycker att det är intressant med mellanösterndebatten som har börjat på denna blogg. Hoppas det blir en del till inlägg utifrån olika perspektiv.

Joakim Wohlfeil har ställt frågor till mig om hur jag ser på Israel och mellanösternproblemet. Uppskattar tonläget i hans frågor.

När det gäller Hopp-kampanjen så var jag inte alls imvolverad i diskussionerna inför den. EFK hade ju då bara observatörsstatus i SKR så vi var då engagerade främst i frågor där vi själva visade intresse. Däremot fick jag med några få timmars varsel hoppa in och diskutera Hopp-kampanjen i en TV4 soffa med Diakonias Bo Forsberg. Sedan skrev jag en artikel på DN debatt som även Sten Gunnar Hedin och Rolf Roos från Frälsningsarmen skrev under. Det var ju flera år sedan, så jag minns inga detaljer. Men ett problem var att klara ursprungsmärkningen, det uppfattades nog som att en bojkottkampanj skulle slå mot Israel och så uppfattade dåvarande regeringen problemet. Sedan tyckte jag och jag tror att dåvarande regeringen tyckte lika, att en bojkott var felaktig för den var helt inriktad mot ena parten i en konflikt.

Frågan om Israel har inte varit enkel att hantera för oss kristna, varken i Sverige eller i andra länder. En aspekt är det kristna historiska arvet som är knutet till Israel och till det judiska folket. Man bör inte glömma att den kristna kyrkan växte fram inom judendomen från första början. De första apostlarna var judar, Jesus var jude, den första kristna församlingen startades i Jerusalem av judar.

En annan aspekt handlar om tidstecken och förkunnelsen om Jesu snara tillkommelse som inte minst har prägat min egen rörelse. Även om en Darbyistisk teologi har varit på tillbakagång och inom EFK finns idag olika teologiska synsätt men en gemensam grundsyn är tron på Gudsrikets fullbordan och Jesu tillkommelse. För min del menar jag nog att staten Israels tillkomst är något unikt i mänsklighetens historia och jag kan inte se det på ett annat sätt en som ett tidstecken, tillsammans med ett antal andra tidstecken. Jag tror också, trots att vi lever i det nya förbundet, jag vill tolka och förstå Rom 9 och 11 som att Gud fortfarande har en speciell plan för det judiska folket, men jag vet att det finns olika uppfattningar om hur dessa kapitel ska tolkas.

En tredje aspekt handlar om den faktiska politiska situationen och den konflikt och krigstillstånd som finns i området. Och där behöver man knyta frågorna till grundläggande kristen och humanitär etik, mänskliga rättigheter, icke-våld etc.

En fjärde aspekt som Joakim pekar på är situationen för de kristna i Israel och för de kristna församlingarna. Det är väl den grupp som har hamnat allra mest i kläm, och är utsatta både från muslimerna och från vissa judiska kretsar.

Så det finns fyra olika agendor och problem kopplat till situationen och man kommer till lite olika slutsatser beroende på vilket av de fyra perspektiven man betonar.

När det gäller den fjärde aspekten var det dock en fantastisk upplevelse för mig att vara med på en kristen förbönskonferens i Jerusalem för 6-7 år sedan när det var oroligt politiskt, och då judiska kristna, arabiska kristna och kristna från andra delar av världen tillsammans bad för fred. I vår kristna gemenskap upplevde vi att striden och motsättningarna inte existerade.

När det gäller den politiska situationen så tycker jag nog att Israel är den part som har visat störst vilja till fred. Efter första kriget 1948 var Israel redo att gå med på en fredsuppgörelse som obstruerades av den arabiska sidan. Efter kriget 1967 har Israel varit beredd att byta ockuperat land mot garantier för en stabil och långsiktig fred. Man har ju slutit fredsuppgörelser med Egypten redan i slutet av sjuttiotalet och sedan med Jordanien. Sedan har naturligtvis fredsviljan hos Israel varierat under årens gång, också beroende på vilken regering som har suttit vid makten.

Man måste dock komma ihåg att Israels konflikt handlar inte bara om palestinierna, det handlar om mycket större fiender än så. Det var inte många år sedan då Saddam Hussein försökte skjuta åtskilliga missiler mot Israel från Irak. Under senare år hotar Iran med militär aggression. Man får inte glömma bort att Israel lever med ett konstant hot att utplånas. Och därför har jag svårt med analyser som bara pekar ut Israel som ”the bad guy” i mellanöstern. Och där tycker jag att Diakonia har varit för ensidig i sin mellanösternanalys, vilket jag har påpekat vid flera årsmöten för organisationen.

Detta är ett jätteämne, bara några enkla och summariska reflektioner från min sida.

Idag har jag och Tuve skånberg ett genmäle infört på Svenska Dagbladets Brännpunktssida där vi bemöter kritiken från Broderskaparna. Vi hävdar bland annat att vi inte alls anser att Clapham är kristen höger. Vi tycker också att vissa inslag i broderskaparnas program är kristet allmängods som är självklart för den breda majoriteten av kristna, som t.ex. engagemang för bistånd, flyktingfrågor. Sedan undrar vi om deras resonemang att all kärlek är bra, den inställningen krockar rejält med kyrkornas inställning. Kommer broderskaparna att stödja kraven på gruppäktenskap m.m. – är en fråga vi ställer. På tisdag förmodligen, kommer ett svar också i tidningen Dagen.

Andra spännande saker som händer denna vecka: på onsdag har vi samtalsdag i Örebro inom Evangeliska Frikyrkan, bland annat om vigselrätt och kristen opinionsbildning. Vigselrättsfrågan har ju blivit het denna helg och kanske hamnat i ett helt nytt läge. På torsdag blir det en debatt mellan mig och Emanuel Karlsten från tidningen Dagen, under ledning av Mikael Kindbom Kristna Publicistklubben. Vi ska diskutera kristen bloggverksamhet. Det blir med lunch klockan 12.00 hos Café Utsikten, Betlehemskyrkan.

Inom Evangeliska Frikyrkan har vi en Mission Consultation kommande helg, då vi har bjudit in företrädare för missionsorganisationer som vill sända missionärer till Sverige.

På Söndag kväll 19.00 har vi en kick-off för Ungdomskyrkan Konnekt i Söderhöjdskyrkan. Alla som vill veta mer och är nyfikna på denna satsning är välkomna.

Noterar med viss förvåning och intresse Sten Gunnar Hedins debattartikel på SVD Brännpunkt idag om att helt släppa ”bevara äktenskapet” och istället stötta en civilrättslig samlevnadslagstiftning som staten sköter och så får vi i kyrkorna sköta vigslarna inför Gud, utan någon juridisk mening. För mig som EFK-are är detta inget dramatiskt förslag, vi har inte haft vigselrätt särskilt länge. Min morfars föräldrar vigdes inför Gud i baptistkapellet på 1850-talet, och de fick därför inte vigas hos Svenska Kyrkan, så formellt föddes min morfar utanför äktenskapet, vilket var skandal på den tiden. De ingick vad som då kallades för baptistäktenskap. Vi har många års tradition i EFK:s modersamfund av att äktenskap ingås i församlingen och sedan får man sköta det juridiska hos de statliga myndigheterna.

Ett problem dock är att samtliga 27 medlemskyrkor i Sveriges Kristna Råd har drivit en gemensam linje, en linje med vissa nyansskillnader, men ändå med en enhetlig hållning att bevara grunddragen i nuvarande äktenskapslagstiftningen och att bevara begreppet äktenskap som gällande för en relation mellan en man och en kvinna. Jag ser en pedagogisk utmaning i att förklara omsvängningen.

Det gäller här att hålla isär två saker, dels hur vi ska leva som kristna , dels hur samhällets familjelagstiftning ska se ut. Att leva som kristna och med våra övertygelser om det kristna äktenskapet går naturligtvis utmärkt med Hedins modell. Vi fortsätter med våra vigslar inför Gud i kyrkorna precis som tidigare. Och sedan går vi iväg till kommunhuset och fixar till det juridiska.

Men vi måste också tänka på samhället i övrigt. Och där anser jag att ur en allmänmänsklig synpunkt att det är lämpligt att argumentera för en familjelagstiftning som gynnar stabila äktenskapliga förhållanden. Det är bäst framförallt för barnens skull, men det är bra för makarnas skull, så att lagstiftningen kan fungera som en viss broms mot förhastade skilsmässor. Och därför tycker jag att nuvarande äktenskapslagstiftning är bra ur samhällssynpunkt, även om jag skulle vilja ha mer av inslag med rådgivning och betänktetider när det gäller äktenskapets upplösning, särskilt om det finns gemensamma barn med i bilden. Jag ser en risk med att en civil samlevnadsbalk ytterligare kan nedgradera betydelsen av den stabila äktenskapsinstitutionen, som inte är något specifikt kristet, utan som har funnits i alla former av samhällen och religioner.

Ett annat skäl är att en enbart civil samlevnadsbalk ytterligare kommer att försvaga Svenska Kyrkans ställning. Jag föreställer mig att Svenska Kyrkan kommer att protestera mot Hedins förslag. Därför att mycket av deras identitet som folkkyrka kommer att urgröpas, då folk kommer ha mindre skäl till att ingå vigslar i kyrkan. Det är naturligtvis inget jätteproblem för mig som EFK-are, men jag tycker ändå att det är bättre att vanligt folk gifter sig hos prästen än hos en kommunal tjänsteman. Och som sann ekumen tycker jag ändå att jag kan peka på att förslaget kan skapa problem för Svenska Kyrkan.

Debatten med broderskaparna kommer att rulla vidare, Svenska Dagbladet har gett mig och Tuve Skånberg genmälesmöjlighet, så vi kommer med ett genmäle endera dagen på SVD Brännpunkt. Tidningen Dagen har också hört av sig så vi kommer med ett gemensamt inlägg för att bemöta kritiken från Broderskaparna. Tuve har gjort grovjobbet med skrivandet men jag har varit engagerad också och kommer att skriva under.

Har för övrigt ägnat fredagskvällen åt Stockholms ungdomsproblem på gatorna, har bland annat varit med på möte med polis, social och föräldravandrare. Har haft ingående samtal med ett punkgäng i Tantolunden, bland annat om Jesus, men också fått veta en hel del om deras värld och liv. Nu vet jag vad som är favoritdroger för punkare, rejvare, huliganer och skinnhuvuden. För Ungdomskyrkan Konnekt blev det en dramatisk kväll, två av oss blev fysiskt attackerade och hotade, men det redde ut sig.

En punkttjej trodde att jag var heroinist. Så långt har jag kommit i min vandring med Kristus och i utstrålningen av Guds härlighet och Kristuslikhet. EFK har en ordförande som uppenbarligen ser ganska härjad och medtagen ut. Stackars Evangeliska Frikyrkan.

�

Jag blev sur (det var ett snällt ord, hade jag inte varit officiell kristen ledare hade jag använt ett kraftigare uttryck) när jag igår läste Svenska Dagbladet. Det är broderskapsrörelsen som presenterar ett nytt kristet vänstermanifest. Och man ställer det i skarp kontrast till kristen höger. Och när man ska peka ut vad som är kristen höger i Sverige så är det Claphaminstitutet som pekas ut. Och eftersom jag är styrelseordförande i just detta institut så är jag något träffad och förtörnad på denna analys.

Kristen höger är enbart ett skällsord i Sverige. Broderskaparna vill gärna klistra på detta skällsord på dem man ogillar. Broderskaparna kopplar kristen höger bl.a. till tilltagande militarisering. Som Claphamordförande är jag pascifist så jag har svårt att känna igen mig i denna definition av kristen höger. Jag har dessutom ungefär samma uppfattning i miljöfrågor som den välkände broderskaparen Stefan Edman, och sympatiserar med djurrättsrörelsen. Jag har skrivit två av (de hittills publicerade) Claphamartiklarna, den ena ihop med Sturmark om religionsfriheten, den andra häromdagen, Dagenartikeln om girigheten som uppstår med vildvuxen kapitalism. Det skulle vara intressant att veta vad detta har med kristen höger att göra. Mycket av det jag har skrivit på denna blogg handlar om att vara en socialt engagerad kyrka – är det kristen höger?

Förmodligen är det så att det man menar med kristen höger är att man är skeptisk till aborter, vill problematisera den liberala abortsynen, och att man vill värna om stabila och heterosexuella äktenskap. Men då är väl Katolska Kyrkan den verkliga kristna högern, de värnar väl mer om äktenskap och är emot aborter, mer än vad de flesta protestanter är. Varför säger man då inte att Katolska kyrkan är den kristna högern? Vad är Claphaminstitutet i jämförelse med den gigantiska katolska kyrkan med 1,1 miljarder medlemmar. Clapham har 85 medlemmar. Eller företräder Clapham någon annan hållning i dessa moralfrågor än vad Katolska Kyrkan gör? Kan jag få en förklaring?

Men det broderskaparna då klassar som kristen höger – det är väl vad den kristna kyrkan har stått för i alla tider, även broderskapsrörelsen. Broderskaparna var abortkritiska i varje fram till sjuttiotalet, och man värnade om traditionella äktenskap – omsvängningen i äktenskapsfrågan har väl kommit under de senaste tio åren. Var broderskaparna kristen höger tidigare?

I Claphaminstitutet finns företrädare för alla samfund och fyra samfundsledare finns med i styrelsen. Att lyfta fram detta lilla och nystartade institut som kristna högerns spjutspets – det är intellektuell härdsmälta.

�

Ekonomi har dominerat mediebruset även denna dag. Nu märker vi också effekterna som kan påverka vanligt folks personliga ekonomi. Varslen ökar i de svenska företagen. Räntorna har stigit kraftigt senaste dygnet. För mig som kristen är det grundläggande i alla situationer att förtrösta på Gud. Jag drabbades av en svår privatekonomisk smäll vid den stora ekonomiska krisen i början av nittiotalet,  men kunde ändå vara helt lugn mitt i stormen, jag litade på att Gud skulle hjälpa mig och min familj, vilket han också gjorde. Den privatekonomiska smällen var inte heller Guds eller Djävulens fel, det var på grund av att jag belånade vårt hus och placerade pengarna i riskfyllda värdepapper, så jag gjorde i princip samma misstag på familjenivå som nu har hänt i den kraschlandande amerikanska ekonomin.

Bara lite rekommenderad Bibelläsning i den ekonomiska höststormen:

1. Hesekiel kapitel 26-28 är intressant läsning. Det handlar om Tyrus (nuvarande Libanon) som var en ekonomisk stormakt och handelscentrum på 600-talet före Kristus. I Hesekiel läser vi om hur rikedomen och högmodet tog knäcken på Tyrus. Den ekonomiska stormakten säckade ihop på grund av moraliska problem. I Ordspr. 11:28 läser vi ”den som förtröstar på sin rikedom kommer på fall”.

2. Psaltaren 23 är mitt favoritbibelord när det gäller att förtrösta och tro på Gud. Fil. 4:19 är ett bra exempel i NT, Gud ska i Kristus ge oss allt vi behöver – efter sin rikedom. I den första kristna församlingen fanns det ingen som led nöd läser vi i Apg. 4:34, på grund av att man hjälptes åt, och ingen kallade det man ägde för sitt.

3. Att arbeta, vara flitig, skicklig och nitisk i sitt arbete och tjäna pengar är ett vanligt tema i Bibeln. Ordspråksboken 31 är ett bra exempel. Tjuven ska börja arbeta läser vi i Ef. 4:28, så att man har något att ge bort till den som behöver. Samma tema finns i Tessalonikerbreven. Enligt Ordspråksboken kan fattigdom bero på att man är lat, och då ska man inte skylla på Gud eller någon annan. Ordspr. 10:4,5: Lat hand gör fattig man, flitig hand ger rikedom, En förståndig son samlar in om sommaren, en vanartig son sover i skördetiden.” Ordspr, 12:11 Den som brukar sin åker får bröd så det räcker, den som jagar efter fåfängliga ting, saknar förstånd.

4. Att förvalta egendomar och kapital på ett bra sätt finns också med i Bibeln. Liknelsen om talenterna i Matteus 25 är ett bra exempel.

5. Att vara givmild, generös, ge tionde till kristet arbete m.m. och en enkel livsstil är centrala ämnen i Bibeln. ”Den ene strör ut och får ändå mer, den andre snålar och blir bara fattigare. Den frikostiga blir rikligen mättad, den som vederkvicker andra blir själv vederkvickt.” Ordspr. 11:24,25.

6. Ekonomisk moral och ekonomisk ärlighet är ett vanligt tema i Bibeln. Ett välkänt exempel är Sackeos som mötte Jesus och blev omvänd, en konsekvens av detta var att han gjorde upp med den ekonomiska brottslighet han hade ägnat sig åt, och han började ge mycket till de fattiga.

7. Jag uppfattar Bibelns huvudspår att det är inte fel att tjäna pengar, men det är fel att förtrösta på sin rikedom, och det är fel att vara snål och inte dela med sig av sina pengar och ägodelar, och det är fel att leva ett liv i lyx när andra människor svälter. Och det sistnämnda är en gigantisk utmaning för hela västvärldens kyrka.

Ja detta, var bara några små aptitretare från Bibelns vägledning när det gäller ekonomi.

Läsarna av denna blogg kan gärna notera att jag idag publicerar en utförlig artikel i kristna dagstidningen Dagen med en analys av den aktuella ekonomiska krisen, utifrån ett kristet perspektiv. Flera av de tankegångar som förts fram här på bloggen finns med i artikeln. Bland annat pekar jag på att marknadsekonomi utan etisk kompass tenderar att styras av girighet och fruktan. Girigheten bäddar för kraschlandningar i högkonjunktur, och fruktan skapar rädsla och överdriven försiktighet i nedgångar vilket förstärker lågkonjunkturen.

�