Är i Örebro på Evangeliska Frikyrkans medarbetarkonferens. EFK:s pastorer är ett härligt gäng. De gillar att skratta, de gillar att fika, att äta, och be och lovsjunga Gud tillsammans. Några hundra pastorer från hela Sverige är med. Särskilda gäster är Kerry och Chris Shook från Texas i USA. De började en församling för 15 år sedan i sitt vardagsrum, idag har de en församling på 15.000 medlemmar. De delade med sig av sina erfarenheter av hur man för människor till tro på Kristus. Idag har de talat om att leva som att de närmaste 30 dagarna är de sista dagarna i ens liv. Om man får beskedet att man ska dö om 30 dagar, vad gör man då under dessa sista dagar. Då prioriterar man det allra viktigaste. Shooks budskap var att så ska man leva hela tiden. Med 30 dagar kvar prioriterar man relationer, att be om förlåtelse, klara ut relationer, och man försöker göra saker som är bestående, saker som kan leva vidare efter ens död. I går talade de om att föra en människa till tro på Jesus och att använda de resurser vi har i församlingen, och inte bara sitta och drömma om resurser som vi inte har. Mycket inspirerande undervisning. En sak som Shooks tog upp handlar om att ta risker. Det är mycket viktigt. Och vi kan vara skraja när vi tar nya trossteg, men det är nödvändigt för utveckling och förändring.

I går kväll hade vi en festkväll. Kvällens underhållare var Jörgen Lithell, en av EFK:s unika personligheter. Han är anställd för att jobba med barn och ungdomsarbete med fokus på mellansverige. Jörgen är en unik kommunikatör, en rejäl glimt i ögat, en genomträngande blick, en unik humor, och en fullfjädrad underhållare men inte på ett ytligt sätt, älskad av barnen men också av alla åldrar. Barnbarn till korvdirektören Lithell, och med en helig passion att berätta om Jesus. Jag minns en ganska formell EFK-diskussion om ett dokument som vi skulle anta, Jörgen trädde fram, och han sade två ord, ”mer eld”. Det var allt. Men pricket över i:et, den högsta formen av EFK-fromhet. Jörgen får alltid in skrattet, den innerliga passionen, men också det djupa allvaret.

Christer Roshamn, pastorn i Motala, har också blivit vald som ny ordförande i vårt medarbetarförbund. Ett bra val. Christer är en duktig pastor med en stark fokus på förnyelse och förändring.

Evangeliska Frikyrkans medarbetareförbund samlas dessa dagar i Örebro. Man beslutade under tisdag förmiddag enhälligt om att förorda en modell där statens och kyrkans roll skiljs åt, och att en civilrättslig lagstiftning införs i enlighet med de förslag som förts fram av kristdemokraterna och som fördes fram på SVD Brännpunkt häromdagen, en artikel underskriven av bland annat biskop Anders Arborelius, Sten-Gunnar Hedin och Christer Sturmark. För EFK:s del går frågan nu vidare till styrelsen som ska ta tag i detta. Men signalen från medarbetareförbundet var alltså mycket tydligt.

Jag höll den inledande föredragningen och för mig var droppen som fick bägaren att rinna över statsminister Reinfeldts uttalanden häromdagen, där han som ateist väldigt tydligt uttrycker hur vi ska utforma lära och praxis i kyrkorna. Hålla fingrarna borta från kyrkorna, statsminister Reinfeldt.

Söndagen ägnade jag åt Alunda i Uppland där det i förhållande till platsens storlek finns en stor ekumenisk frikyrkoförsamling, Furuhöjdskyrkan. Tillsammans med Karin Wiborn från baptistsamfundet, Helen Friberg från Missionskyrkan, och ett antal internationella gäster, besökte jag och min fru denna församling som invigde en ny kyrka. Jag representerade Evangeliska Frikyrkan vid denna tillställning. En överfull kyrka, en gripande entusiasm och framtidsvision präglade samlingen. Detta är en församling som verkligen har lyckats, man har under många år haft ett mycket framgångsrikt barn- och ungdomsarbete, och det märktes vid gudstjänsten, alla åldrar fanns representerade, inte minst många barn och tonåringar. En annan nyckelfaktor är pastorn Lasse Levén som har varit där i 30 år. Ett positivt exempel på en pastor som satsar långsiktigt. Och det är ingen sluten kyrka, man har mycket bra relationer med övriga samhället, de delar som inte redan är med i församlingen. Furuhöjdskyrkan är ett vittnesbörd om att den svenska frikyrkan lever och blomstrar. Finns det någon plats i svenska samhället än i frikyrkan där det finns ett sådant ideellt engagemang och där alla kategorier av människor och åldersgrupper kan mötas i en långsiktig gemenskap – när jag tittar runt i vårt samhälle ser jag ingen motsvarighet någon annanstans.

I mitt tal till församlingen betonade jag tre nyckelfaktorer som kännetecknar Furuhöjdskyrkan, innerrlighet, tydlighet och folklighet. Alla tre delarna behövs, och detta kommer att prägla den församling som har framtiden för sig. Alunda är också ett bra exempel på hur en vanlig församling på en mindre ort kan satsa på mission och vänförsamlingar. Vid invigningsfesten fanns det med företrädare från kyrkor i Indien, Moldavien, Estland och Rumänien.

Min fru talade med en äldre medlem som heter Runar. Han har varit med i församlingen sedan 40-talet. Hon blev mycket berörd av samtalet. Inte minst det engagemang som denne äldre medlem visade för det stora och prioriterade barn- och ungdomsarbetet i församlingen. Det är i Furuhöjdskyrkan där någon händer för ungdomarna i bygden, här står kyrkan fortfarande mitt i byn, inte på grund av lagstiftning, utan på grund av attraktionskraft.

Tidigt på tisdag morgon reser jag till Örebro, bl.a. för att ta upp vigselfrågan. Ska med intresse granska alla inlägg i frågan som har kommit in på min blogg. Inläggen kommer att påverka mitt tänkande inför morgondagen.

Frågan om äktenskapslagstiftningen har nått ett politiskt klimax senaste dagarna. För min del har jag brottats med frågan. Som kristen har jag en klar uppfattning hur vi som kyrkor ska agera med vår lojalitet till Bibelordet i första hand och inte till en sekulariserad stat, men jag har inte varit klar över hur jag ska förhålla mig till kyrkornas vigselrätt och ett kristet perspektiv på lagstiftningsfrågorna i det uppkomna läget.

På tisdag förmiddag börjar Evangeliska Frikyrkans medarbetaredagar i Örebro. En fråga som ska tas upp handlar om vi ska behålla vigselrätten eller inte. Mitt ansvar är att hålla inledningsanförandet när den frågan tas upp. Jag har varit ambivalent inför detta. Det senaste dygnets utveckling har dock fått mig att luta åt att avsäga mig vigselrätten bland annat som en direkt protest mot statsminister Reinfeldt gör markeringar som handlar om inskränkt religionsfrihet.

Läste ikväll ärkeliberalen Henrik Alexanderssons blogg, en av de drivande krafterna bakom FRA-kampanjen. Nu går samme man in i äktenskapsdebatten och tar ställning för kristdemokraterna mot Reinfeldt. En anledning är att Reinfeldt senaste dagarna har gett signaler om att vilja styra över kyrkornas lära och praxis. Ateisten Reinfeldt uttrycker synpunkter på hur vi ska viga folk i kyrkorna. En sekulariserad och ateistisk statsminister har inte med det att göra. Där är jag och Alexandersson överens. Jag hörde själv statsministern säga i TV häromdagen om att kyrkklockorna ska ringa i midsommar för homosexuella par, och det förutsätter att Svenska Kyrkan ändrar en ordning som har gällt sedan 1500-talet. Så Reinfeldt anser alltså att han styr över kyrkorna och genom lagstiftning ska bestämma hur vi ska göra. Nu har han gått över gränsen. Ett liknande typ av uttalande gjorde han i DN häromdagen där han menade att kyrkorna ska och kommer att anpassa sig efter en ny lagstiftning.

Denne ateistiske statsminister vet uppenbarligen ingenting om hur kyrkor fungerar. Menar han på fullt allvar att katolska kyrkan kommer att rätta sig efter Reinfeldts pekpinnar och viga enkönat? Han borde rimligtvis känna till att Katolska kyrkan är en global kyrka med 1,1 miljarder medlemmar och äktenskapet mellan man och kvinna är ett sakrament inom kyrkan, fullständigt opåverkbart för en svensk statsminister. Tror han på allvar att ortodoxa kyrkor kommer att dansa efter statsministerns pipa? Tror han på allvar att muslimer kommer att göra det? Vet han ingenting om det äktenskapstänkande som finns inom dessa kyrkor och religioner, och hur beslutsfattande går till i dessa sammanhang.

Svenska kyrkan har en viss vana vid att lyda statsmakten och den kan han nog få ner på knä, på liknande sätt som despoten Gustav Vasa försökte tvinga kyrkan in i sitt ledband för ett antal hundra år sedan.

Varsågod statsminister Reinfeldt, här får du min vigselrätt, jag funderar på att säga så till pastorna på tisdag – jag vill inte behålla en vigselrätt när staten och statsministern försöker diktera över vad man ska tro och praktisera i kyrkorna. Och jag hoppas innerligt att kristna och alla sorts religiösa människor bojkottar Reinfeldt i nästa val. Göran Hägglund har betydligt större förmåga att lyssna till de religiösa opinionerna. Jag stöder hans förslag när det gäller äktenskapslagstiftningen.

Bloggsfären är spännande, allt finns där och den totala anarkin råder. Alla tänkbara perspektiv och åsikter, och i denna genuint postmoderna miljö får vi kristna röra oss och göra vår röst hörd, på samma villkor som alla andra. Bloggtoppen.se har en lista på 225 bloggar under rubriken Filosofi och Religion, och där finns min blogg med. För närvarande ligger jag på tredje plats bland dessa bloggar, rankat utifrån antalet besökare på bloggen. Säker och stabil etta ligger den kristna bloggen Aletheia som uppenbarligen väcker intresse hos många med sina kritiska granskningar av Katolska kyrkan, Sveriges Kristna Råd, trosrörelsen, slängar åt pingströrelsen m.m. Jag är glad över att EFK är för oansenligt för att drabbas av Aletheias kritiska ögon, än så länge.

Bloggtoppens rankning är ju inte alls heltäckande utan tar endast med de bloggar som frivilligt anslutit sig till denna bloggförteckning. Men vad jag förstår är det den mest heltäckande under rubriken religion.

Men de bloggar som ligger bredvid min på andra och fjärde plats är Trollhare och Antigayretorik har en något annan profil än min blogg. Trollhare presenteras som  ”Från borderlinebrud till bög är resan jag hoppas på: Brutalärligt bloggande om livet, döden och allt däremellan. Queerfeminist, veganterrorist och världens största miffo.” Antigayretorik är en blogg som presenteras som ”Granskning retoriken och argumenten från personer, religösa samfund och organisationer som motsätter sig homosexuellas förbättrade villkor, och som aktivt och konsekvent arbetar för att konsolidera en negativ och diabolisk bild av homosexuella.”

Så i den miljön och sällskapet får min blogg röra sig, på samma arena som Trollhare och Antigayretorik. Budskapet om Kristus och trons praktiska konsekvenser i vår tid, är ett budskap som ska presenteras överallt, i alla miljöer, och överallt där det finns någon som lyssnar. Bloggen har blivit ett av de viktigaste forumen för detta.

Genomförde på min blogg en mycket spontan och informell medieundersökning för några veckor sedan och drygt 30 personer svarade. Den svarande gruppen kan man nog anse vara en speciell grupp, med övervägande delen storkonsumenter av kristna media. Min gode vän i Söderhöjdskyrkan, Marcus Rosander, har hjälpt mig med att gå igenom svaren och gjort en sammanställning. Man bör också komma ihåg den speciella förutsättningen, undersökningen gjordes här på bloggen och var därmed offentlig. Det är säkert en begränsad grupp personer som offentligt svarar på frågor om vad man läser. Eftersom det var flera frågor med öppna svar så finns det många olika svar på flera frågor.

Här följer resultaten:

Den Gud jag tror på lever och kommunicerar aktivt med oss människor. Jag tror att vi kan höra Guds röst, vi kan höra Gud tala till oss personligen. Jag har upplevt det många gånger och på många olika sätt. I lördags kväll upplevde jag detta på ett påtagligt sätt. Att höra Guds röst kommer som en stark inre röst, en mäktig kraft. Jag tror att den kristna kyrkan behöver vara profetisk, det innebär bland annat att leva nära Gud och kontinuerligt ta emot Guds tilltal och uppenbarelse.

Det jag upplevde Gud sade gällde Sverige. Vi kommer att få en ny Jesusrörelse i Sverige (Jesusrörelsen var en rörelse i slutet av sextiotalet början av sjuttiotalet främst i USA, den delen av alternativrörelsen och hippierörelsen som innebar att ungdomar blev kristna och blev det ofta på ett mycket radikalt sätt). Många av dagens tonåringar står nära Guds rike. Men de har ingen koppling till någon kyrka eller organiserad religiös verksamhet. Men Jesus verkar bland dem, väcker deras intresse och vi kommer att få se en våg närmaste åren när många av dem aktivt kommer att söka Gud och kommer att vända sig till Jesus. De har inga förutfattade meningar, de är inte begränsade av någon religiös barlast, utan de kommer att storma in i det kristna livet. De kommer att vara mycket ivriga att leva ett radikalt kristet liv och lärjungaskap i en efterföljelse och överlåtelse till Jesus. De söker sig till Jesus för de är trötta på mycket av det som det etablerade samhället och kulturen har att erbjuda. Vi som är etablerade kristna behöver förbereda oss för denna nya våg – vi behöver koppla oss samman med denna rörelse bland ungdomarna. Det kommer att skapa helt nya utmaningar för oss kristna. Men de kyrkor och församlingar som förbereder sig, som öppnar sina dörrar, och vill vara en del av detta kommer att få se många komma till tro på Jesus.

�

Under många år har jag fått nyhetsbrev från olika missionsorganisationer som i bilder och siffror presenterar framgångsrika missions- och evangelisationskampanjer. Ständigt har man läst rubriker som ”50.000 frälsta i framgångsrik kampanj”, ”segerrapporter från Afrika”, ”stora framgångar – 200.000 lyssnade till Guds ord”, ”tusentals mirakler i Asien”, eller i den stilen.

Den tycks inte finnas någon hejd på framgångarna. Världen håller på att frälsas.

Finns det missionsorganisationer som har en precis motsatt profil och framtoning? Den totala motsatsen skulle jag vill hävda är Evangeliska Frikyrkan. Så här löd rubriken i vår tidning ”Direkt” häromåret: ”Evangeliska Frikyrkan finns på plats – en katastrof för de drabbade länderna”.

Här möter oss all framgångsteologis yttersta motsats, den totala förnekelsen av den egna prestationen och insatsen, den kristna ödmjukhetens övergång i självförnekelsen  och totala ringaktandet av de egna gärningarnas betydelse. Segerrapporternas totala negationers negation ”Evangeliska Frikyrkan finns på plats – en katastrof för de drabbade länderna”.

Och för att riktigt markera hur detta är en del av en trygg identitet så finns i anslutning till denna rubrik en bild på den dåvarande regionledaren Hans Lindstrand, glatt leende. Att bara vissa att glädjen finns där, mitt i självmedömkans träsk, mitt i förnekelsen av det egna jagets prestationer, i det bottenlösa träsket av att jag kan inget, jag förmår inget, jag duger till inget. Att då bara le, en helgonlik egenskap. Här möter oss fromhetens absolut högsta nivåer, inga stora rubriker, inget skryt, inga överdrifter däremot en underdrift på graden till självutplåning. Läs, begrunda, lär:

Allt tyder på att Obama kommer att vinna presidentvalet i USA. Det märks att det är en ganska sargad nation som går till val. Ekonomin är den helt avgörande valfrågan för amerikanarna denna gång. Terrorismen och de utrikespolitiska frågorna har marginaliserats.

Även om det finns vissa skillnader mellan de två kandidaterna så blir det en tendens med två konkurrerande partier att båda partierna rör sig i riktning mot den politiska mitten och de större skillnaderna mellan partierna slipas bort. Och så bör man komma ihåg att amerikansk politik handlar om så mycket mer än en president, som i regel är en symbolisk figur på toppen men den faktiska amerikanska politiken utformas i kongressen, i domstolarna, i ledningen av delstaterna och i presidentens stab. Presidenten är en symbolisk toppfigur men som dock kan ha ett avgörande inflytande främst i frågor som gäller den internationella politiken.

I svenska och europeiska media handlar analysen av USA:s politik så väldigt mycket om presidenten, och den politiska granskningen blir alldeles för ytlig och personfixerad och i sin värsta form demoniserande. T.ex. har svensk debatt om kristen höger och president Bush varit alldeles för grund och onyanserad. Okunnighet odlar schabloner och plattityder.

Jag har bara jämfört presidentkandidaterna på några enstaka politiska områden så jag kan inte bedöma vem jag tycker står för den bästa politiken. Det som dock är glädjande är att för första gången får USA en svart president.

Har haft en ledig förmiddag under tisdagen då jag dels har ägnat mig åt bön, andakt och bibelläsning i Psaltaren och tränat på gymmet. Det gäller ju att ta hand om både sin själ, ande och kropp. Alltför många missar alla områdena. Att ta hand om kroppen är en viktig del av det kristna livet, Bibeln kallar vår kropp för den helige Andes tempel. Jag anlitar ibland en personlig tränare och hon körde hårt med mig idag. Motion och sund kost är viktigt. Jag har dock lite halvhemliga laster, jag har svårt att avstå från godis och söta saker till kaffet, livsnjutartendenser och jag är lite för förtjust i restaurangbesök. Och det kan ibland bli alldeles för mycket, vilket är extra dåligt om man jobbar hårt med att ha koll på vikten och blodtrycket. Ibland undrar jag – är det ett missbruksproblem – med för mycket socker?