Jag noterar att jag får både ros och ris i bloggkommentarerna för mitt inlägg om kungafamiljen, tron och grundlagen, skrivet tillsammans med Christer Sturmark.

Jag håller med om att detta är ingen stor eller viktig fråga, men jag tycker precis så som jag skriver i artikeln, även om det denna gång råkar vara politiskt korrekt. Sedan råkar jag vara republikan sedan tretton års ålder.

Jag tror att kristen tro och pånyttfödelse upplever man genom hjärtats tro, omvändelsen och att ta emot Andens nya liv, och det kan inte grundlagar reglera, och det kan inte påtvingas någon, inte ens kronprinsessan.

Det finns bara en kung för mig, och det är Jesus.

Det är intressant i Bryssel. Inledningsanförandet stod den världsberömda artisten sir Bob Geldof för. Han är också starkt engagerad för rättvisefrågor och fattigdomsbekämpning. Ett visionärt och inspirerande tal. Det är värdefullt när artister engagerar sig för att lösa våra världsproblem. Har också lyssnat bl.a. till Brasiliens energiminister och en ytterst klok man, John Browne, som varit koncernchef för BP i många år.

Som kristen känner jag en särskild samhörighet med organisationer och aktivister som kämpar för att göra vår värld bättre, och kämpar mot fattigdom, orättvisor och miljöförstöring. Ska jag vara riktigt ärlig så känner jag ofta större samhörighet med den typen av personer än ljumma och totalt oengagerade så kallade kristna som inte bryr sig om någonting mer än sitt eget liv. Det finns något som tangerar ett Gudsrikespatos hos människor runt om i vår värld som engagerar sig på ett djupare plan, inte minst när det gäller att avskaffa världsfattigdomen. Många av dessa aktivister saknar dock den unika gemenskap med Gud som man bara kan få genom tron på Jesus Kristus, evangeliet om korset och uppståndelse, och att jag som syndare kan bli förlåten och totalt benådad och få ett nytt liv, när jag tror och omvänder mig. Kan rättvisepatosen kombineras med detta, skulle bilden bli komplett.

Under måndagen åkte jag till Bryssel för att vara med på en stor global kongress. Jag har lovat en massa oroliga grannar, hustrun, EFK-personal, församlingsmedlemmar m.m. att ta det lugnt och försiktigt, men jag känner mig i toppform och har varken haft hjärnblödning, hjärtinfarkt eller proppar på tio dagar, kan det vara bättre?

Men OK, jag ska gå på halvfart den här veckan, har lagt in två dagars semester längre fram.

Hade dålig tillgång till internet men återkommer med någon kommentar med anledning av monarki-debatten på min blogg, senare idag kommer jag tillbaka i det ärendet.

Efter en lång och minst sagt het kyss till min läckra fru innan jag åkte till Bryssel igår, drog jag hit, och ska vara med på en global kongress, där forskare, politiker, massa folk som jobbar med teknisk utveckling på olika bolag runt om i världen, ska samtala, diskutera, presentera lösningar – om hur vi ska hitta mer miljövänliga transportbränslen inför framtiden. Det som diskuteras här kommer att påverka hela världen inom några få år, för oljan är motorn i hela världsekonomin, och det diskuteras här vad som ska ersätta, eller i varje fall komplettera oljan.

Det är på sådana här tillställningar som framtiden formas, och här finns folket som formar framtiden. Och den här verkligen är ljusår från både teologer, filosofer och teologiska diskussioner, som i ett större perspektiv är ganska perifera verksamheter. Och här lever hela paradigmet, med teknikoptimismen, utvecklingstron, forskningsfokus, stark tilltro till att marknaden och företagen kan leverera lösningar etc.

För övrigt kommer jag med en krönika i Världen Idag under onsdagen, det har förts fram synpunkter här på bloggen att jag skriver så politiskt korrekt och är inte tillträckligt radikal kristen. Rekommenderar att läsa krönikan i morgon, om inte den är uttryck för radikal kristendom, då vet inte jag vad som är radikal kristendom.

På söndag ska jag hålla predikan i Elimkyrkan klockan 11.00, korsningen Styrmansgatan/Storgatan på Östermalm. Laddar redan för den. Jag lutar åt att tala ganska visionärt om potentialen för Guds rike i Stockholm, och vad jag ser kan hända närmaste tio åren, och vad vi ska göra för någonting. Hoppas på att leverera en profetisk predikan som berör, utmanar och skakar om.

Jag rör mig ju i ganska vida kretsar långt utanför de kyrkliga sfärerna. Vi kristna behöver vara engagerade i vårt samhälle och kristna ledare får inte låsa in sig i slutna kristna miljöer.

Ett sätt för mig att markera vikten av att vi kristna är engagerade i vårt samhälle, är att fungera som kristen samhällsdebattör, och också samverka med personer som står för något helt annat än kristna värderingar, men vi kanske är överens om vissa sakfrågor.

Jag har nu skrivit en artikel ihop med Christer Sturmark igen. Den publicerades idag i det nya web-debattforumet www.newsmill.se, som håller på att bli Sveriges viktigaste debattforum. Vi är överens om att grundlagen behöver ändras när det gäller kungafamiljens religiositet. Kronprinsessan bryter mot grundlagen om hon går med i en av Evangeliska Frikyrkans församlingar (vilket jag inte gillar) och hon bryter också mot grundlagen om hon går med i Humanisterna (vilket Sturmark inte gillar).

Här är länken till artikeln, http://www.newsmill.se/artikel/2009/03/14/evangeliska-frikyrkan-och-humanisterna-andra-grundlagen-om-monarkin

Jag vet att detta är kontroversiellt för många kristna, så jag återkommer i frågan, och förklarar mig.

 

Har ett nytt spännande debattutspel på gång tillsammans med en annan person långt bortom kyrkliga sfären, men jag återkommer med lite mer information när jag vet var och när publiceringen blir. Men jag kan avslöja ämnet, det handlar om kungahuset, religionen, religionsfriheten och kronprinsessan, och det anknyter till synpunkter jag redan fört fram på bloggen. Återkommer snarast när jag vet lite mer.

För att undvika alla missförstånd, texten skrevs innan jag blev sjuk förra fredagen, jag satt inte på S:t Görans-akuten och skrev den berörda artikeln.

Har en fredag och fredagkväll då jag helt och hållet är hemma och umgås med hustrun och en hemmavarande dotter. Och så har vi styrelsemöte för Evangeliska Frikyrkan i Örebro, fredag och lördag. Och Ungdomskyrkan Konnekt-teamet är ute på stan ikväll. Och jag är inte med, jag är halv-sjukskriven efter min lilla propp förra fredagen. Och de klarar sig utmärkt utan mig. Vad bra. Ibland gör vi oss själva till alldeles för viktiga. Och Gud klarar sig utan oss också. Men han vill gärna ha oss med.

Läser ikväll om Håkan Gniste, pastorn i Uddevalla. Han är fortfarande helt nersövd efter den svåra olyckan med branden i familjen Gnistes hem. Och han kommer vara det under lång tid. Läkarna är dock hoppfulla och räknar med att han ska överleva. Jag ber om ett Guds övernaturliga ingripande i hans liv.

Jag känner Håkan och kan gå så långt tillbaka som till 1974 då jag har mina första minnesbilder. Han inbjöd mig att predika, jag var då en 19-årig predikant, och Håkan jobbade i Vasakåren i Stockholm. Jag predikade i ett ungdomsmöte, och pratade om att överlåta sitt liv till Jesus. Och jag minns att Håkan tyckte att min predikan inte var bra. Han hade nog rätt. Sedan jobbade han som ungdomsledare i Citykyrkan i Stockholm, och var ledare för ett ungdomsmöte i november 1975, och jag var då ute på min första date med min blivande fru, och vi gick tillsammans till Citykyrkan, en historisk kväll. Vi skulle bara vara kompisar Eva och jag, men hon lade sin hand på min hand, och det var som om det gick elektrisk ström genom mig. Och sedan gick vi hand i hand till Citykyrkan för att lyssna på Håkan Gniste. Ett drygt halvår senare gifte i oss.

Sedan har Håkan och hans fru gjort en mångårig satsning med centrum i Fristaden i Uddevalla. Ett arbete som inger stor respekt. Långsiktigt, visionärt, förnyelseinriktat, med ett stort engagemang för enskilda människor. Vi kristna i Sverige behöver Håkan, många år till. Herre, hör min bön.

Vi behöver särskilt tänka på och be för Håkans familj och för församlingen Fristaden.

Den senaste veckan har min blogg marscherat in i kategorin bloggar som skulle kunna klassas som ”Hyper-segerrapporter” eller ”Triumph stories” eller kanske det lite mer modesta ”Victory Voice”.

Eller vad sägs om följande rubriker:

”Förgänglighet och åter förgänglighet”

”På akutmottagningen”

”Inlagd på hjärtavdelning på S:t Görans sjukhus”

”Hälsning från S:t Göran”

”Måndag – hemma från sjukhuset”

”Med ambulans till S:t Göran”

”Hemskickad från S:t Göran – läget under kontroll”.

What a week. Men så har min vecka sett ut. Det blir lite som att läsa Psaltaren, vissa psalmer blir bara en massa lovsång, tacksägelse och Halleluja, och andra psalmer är bara klagan och elände.

Men Gud var med lika mycket denna vecka som alla andra veckor, och trots att jag känner mig ganska matt och mör, så känner jag att krafterna och energin återvänder – sakta men säkert.

Och det mest obegripliga av allt är att jag har haft fler läsare på bloggen än någonsin – under senaste veckan. Fattar inte att folk vill läsa om mina små krämpor. Det var uppe i någonstans närmare 6000 unika besökare enligt Bloggtoppen och nästan 4000 enligt det mer kommersiella Tailsweep, där jag hade många fler besökare än mediaproffs som Helle Klein och Lotta Gröning. Märkligt.

Ska jag fortsätta i denna jämmerdal och klagovisor, så blir väl rubrikerna, ”Gravsten beställd”, ”väljer mellan offerter hos begravningsentreprenörerna”, ”Fast bäddplats på S:t Göransakuten”- eller något sådant. Nej, nu vänder det, men jag lovar alla bekymrade läsare att ta det mycket lugnt resten av denna vecka. Men löftet gäller inte från och med nästa vecka.

En annan notering om förgängligheten. Upptäcker att jag har hamnat på cyperspace-uppslagsverket ”Wikipedia”, och de andra EFK-are jag hittar där är John Ongman som dog 1931, Hedin och Emil Gustafsson som dog vid förra sekelskiftet ungefär – och jag, och jag känner mig också hyfsat krasslig. Det verkar som om man hamnar på Wikipedia om man är avliden eller närmar sig att bli avliden. Wikipedia följer ju inga direkt objektiva kriterier (jag vet att ordet objektivitet skapar problem för vissa läsare av denna blogg), så jag tycker att det finns massor av EFK-are under senaste 100 åren som mycket hellre borde ha hamnat där, men de har väl inte väsnats så mycket i cyberspace. Kan inte vänner till mig som läser denna blogg hjälpa Wikipedia att få lite ordning på texten om Stefan Swärd. Det står främst om mitt bloggande och om NOD-debatten, som om det vore mina största insatser under min ytterst korta stund på jorden.

En avslutande seriös reflektion. Vi som är dagens generationer av kristna, vi är mycket upptagna av de inomvärldsliga frågorna. Den fysiska döden får stora proportioner. Men talade inte Jesus om att den andliga döden var mycket värre, och fick värre konsekvenser?

�

Undersökt på S:t Göran och det visade sig att det var ingen ny stroke, eller den lindrigare varianten med TIA-attack, så nu är jag hemma igen. Och läget är stabilt och under kontroll. Nu hoppas jag på att detta är över, och att jag nu kan ägna mig åt friskvård och stärkt hälsa. Gud är med alltid, även i ambulanser och på sjukhus.

Hoppas att mitt bloggande återigen ska börja handla om mer intressanta saker än mitt hälsotillstånd.

Mitt bloggande handlar ju i stor utsträckning om vad jag gör och tänker, och just nu är mina hälsobekymmer i fokus. Råkade ut för en liten kollaps idag, när jag åt lunch med Elimkyrkans nuvarande och blivande ordförande, och det blev ambulanstransport till S:t Görans sjukhus igen. Läget är dock stabilt just nu och jag väntar på läkarnas bedömning. Har dock en stark känsla av att Gud ska resa mig upp och ge ny kraft och nytt liv åt min bräckliga och skrangliga kroppshydda.