Vill bara nämna om att jag har en krönika införd i Världen Idag, idag, som kan hittas här. Den handlar om frikyrkans arv, väckelserörelsen under senare delen av 1800-talet, en kritisk analys av dagens frikyrka, och förslag på vad vi ska göra åt saken.

Har försökt skumma igenom de 114 kommentarer som har kommit på mitt tisdagsinlägg med anledningen av Dagenintervjun i tisdagsnumret. Tack för all uppmuntran. Till och med från Norge. Några reflektioner vill jag ge på kritiken.

Jag skriver ibland spontant och ganska känslomässigt, och jag har en hyfsat vass penna. Jag beklagar att det då ibland blir ordval och formuleringar som vissa kan känna sårande. Det jag skrev om Svenska Kyrkan var vasst, men jag kan inte begripa annat än att det är sant. Sedan är det naturligtvis självklart att de som är verksamma i Svenska Kyrkan inte står för de värderingar jag nämner. Men min poäng var, att framhålla frikyrkans unika karaktär, det är inte en församling för alla och för vem som helst. Men Svenska Kyrkan är det. Men förlåt alla trogna Kristi tjänare i Svenska kyrkan som tyckte mina formuleringar var stötande. Och kommentaren var kopplad till Dagenrubriken som lyfte fram EFK-församlingen där inga homosexuella är välkomna.

Jag tycker inte heller att jag kopplade ihop homosexualiteten automatiskt med en promiskuös livsstil, det behöver naturligtvis inte hänga ihop, men beklagar otydlighet i formuleringen.

Och sedan har jag synpunkter på hur tidningen Dagen tog upp frågan. Intervjun med mig kopplades ihop med en annan intervju där de två intervjuerna speglades mot varandra. Och där den andra intervjun var huvudnyheten och huvudrubriken. Och där görs ett normativt journalistiskt ställningstagande. Alla ska få vara med, och ingen ska inte inneslutas. Det är budskapet med Malinintervjun. Medan mina kritiska reflektioner om att ta bort omvändelsekrav för församlingsmedlemskap i perspektivet av Malinintervjun presenterades som utestängande och intolerant.

Och EFK-församlingen presenteras som en sluten och förtryckande miljö där människor inte vågar tala öppet om sina liv. Det blir budskapet i artikeln. Jag är överhuvud taget tveksam till anonyma intervjuer, det ska bara användas i nödfall.  Var det församlingens och pastorns fel att en medlem inte kan berätta om sitt liv? För att få svar på den frågan borde man intervjua fler personer än Malin. Varför hade Malin inte försökt att berätta om sitt liv?

Jag har inget emot att EFK-församlingar granskas kritiskt, men det bör då framgå utifrån vilka värderingar de granskas. Och jag är klart tveksam med greppet av en anonym kritiker mot en anonym församling, är det verkligen ett bra journalistiskt grepp? I vilka kontext använder man sådana journalistiska metoder? Är det inte bara jätteskumma verksamheter där det är nästan omöjligt att få fram öppen information, där man använder en sådan metod?

När jag läser lite olika inlägg på andra bloggar m.m. så konstaterar jag att hela denna diskussion blir svår därför att vi har så olika utgångspunkter och perspektiv. Dagenpresentationen är uttryck för en allmän humanistisk agenda som bygger på människors åsikter och behov av bekräftelse. Men för mig handlar inte kristna tron om åsikter och bekräftelsebehov. Det handlar om att följa Kristus, att inse kampen mot synden i mitt eget liv, och vår kärlek till Kristus visar sig i att vi håller hans ord. Och det handlar om Guds helighet. Synd är något allvarligt, oavsett om det är stora eller små synder. Gud ser med stort allvar på synden i våra liv. Jag undrar var finns Gudsfruktan i denna debatt? Var finns respekten för Guds ord i denna debatt? Var finns syndanöden och förkrosselsen över synden? Istället tycks det vara någon sorts kristendom som handlar om att jag ska få må bra, och få göra som jag vill.

I Romarbrevet kapitel 1:21-32 har vi en ganska lång syndakatalog, bland annat nämns  om skvaller, förtal, svek, illvilja, trolöshet, kärlekslöshet, hjärtlöshet, ondska, girighet, elakhet, homosexualitet m.m.. Längre fram i samma brev läser vi om Jesu seger över synden. Vi läser också att syndens lön är döden. Min fråga är kort och gott, är någon eller några av de synder som tas upp i detta bibelavsnitt inte längre synder? I så fall vilka synder? Och vem bestämmer vad som inte är synder längre? Vilka av dessa synder kan man hävda att de är helt okey att göra och samtidigt vara kristen? Är vi syndfria – naturligtvis inte -Vi kämpar alla vår kamp mot synden. Men kan man då hävda att något av de synder som tas upp, är acceptabla kristna beteenden, som man stolt kan berätta om, och hävda sin rätt att få göra, att detta får jag göra och leva med som kristen? Är det okey att vara kristen och förtala? Är det okey att vara kristen och vara elak? Är det okey att vara kristen och vara girig? Vi skulle nog inte svara ja på frågan rakt av, men vi skulle nog reservera oss med att säga att vi känner av vår kamp mot ondskan inom oss. Ingen skulle nog säga att jag är kristen och elak, och är stolt över det, och kräver min rätt att få vara elak, och jag tänker inte ändra mig och bli mindre elak. Ordet elak kan bytas ut mot andra ord i denna lista.

Så tänker jag. Det är Gud som bestämmer. Han har talat till oss genom sitt ord. Vi behöver lära oss hans ord och visa respekt för hans ord.

Och pastorer och församlingsledningars uppdrag är att lära ut Guds ord, och lära församlingen att leva efter Guds ord, och själva vara goda föredömen.

Har ägnat hela tisdagskvällen åt att vara ute på Storholmen, utanför Lidingö, tillsammans med Söderhöjdskyrkans församlingsledning. Har inte alls varit uppkopplad. Noterar dock att det har kommit in 113 kommentarer under eftermiddagen och kvällen, denna fråga intresserar verkligen och berör. Jag har ingen chans att titta på alla kommentarer utan ska försöka göra detta under onsdagen. Det här börjar nästan att konkurrera med Blondinbella.

Stora glädjeämnet senaste dygnet har varit Hammarbys seger över Djurgården med 3-1. Det ger all anledning att prisa Gud. Det finns ju ett annat bekymmer inom Evangeliska Frikyrkan som jag ännu inte har tagit upp, det handlar om det fanatiska intresset för ett okänt landsortslag som heter Örebro SK. Jag är djupt bekymrad, det kan nästan klassificeras som avgudadyrkan, det fullständigt kryllar av ÖSK-are inom EFK. Jag tror dock inte att Anders Blåberg har ramlat ned i denna dekadens, han håller väl mest på med sina blommor på fritiden. Jag funderar på att skriva en debattartikel i Dagen om det, om ÖSK-infiltrationen i EFK.

Oj vad roligt, skämtet kändes fullständigt fantasilöst, det är bäst jag går och lägger mig, Godnatt för den här gången. I morgon kommer jag att skriva ruskigt spännande grejer på denna blogg, som du inte kan missa.

Med anledning av tidningen Dagens minst sagt vinklade huvudrubrik idag kring denna debatt så känner jag mig nödgad att kommentera detta. Det handlar om tjejen som egentligen inte borde få vara med i en EFK-församling för hon är homosexuell.

Nu blir jag inte så diplomatisk i vad jag säger, mer spontan och personlig.

Jag har varit EFK-pastor i Stockholm 20 år. Och jobbat med kristet ledarskap i Stockholm hela mitt vuxna liv. Det finns nog ingen sexuell störning eller frestelse som jag inte har mött under dessa år. Jag har mött människor som sexuellt attraherats av lik, av djur, jag har mött sexmissbrukare, har jobbat en hel del med att hjälpa pedofiler m.m. Jag vet inte hur många dagar av mitt liv jag har engagerat mig i att hjälpa och stötta människor som brottas med sin homosexuella läggning. Och jag tror att det sista vi ska göra är att förtränga, tysta ner, sopa under mattan. Hela min pastorsgärning har handlat om att få folk att sluta sopa under mattan, och alla våra böjelser, frestelser, skavanker, det vi skäms för – behöver upp till ytan och bearbetas inför Gud och i församlingsgemenskapen. Det är nödvändigt för rening, upprättelse och befrielse.

Det största sveket mot de homosexuella vänner jag har haft handlar om att säga att nu är allt tillåtet, du får gärna leva så här, och vara med i församlingen. En del av dem söker sig till gemenskapen för kraft och hjälp till ett nytt liv. En kompis till mig levde ett promiskuöst homosexuellt liv i 20-årsåldern, och mötte Jesus. Och blev förvandlad, och kom helt på egen hand till insikt om att han levde fel och omvände sig, och började från början. Trots bisexuella böjelser, gifte han sig heterosexuellt och har sedan lyckats leva i ett troget heterosexuellt äktenskap. Och tar avstånd från från homosexuell livsstil på grund av sin kristna övertygelse. Han skulle aldrig vilja ha en kyrka som skulle acceptera den homosexuella livsstilen och inte vilja utmana till omvändelse.

Och jag tycker att det är ganska tröttande med dessa resonemang om att den och den får inte vara med.

Vi har en kyrka i Sverige där alla får vara med, utan något krav på omvändelse, efterföljelse, överlåtelse, engagemang, kristen livsstil, närvaro, att man lever efter Bibeln – det är Svenska Kyrkan. Där kan du vara med och vara rasist, förtrycka kvinnor, vara självisk materialist, vara våldsbenägen, du behöver inte ens tro, du kan vara hur girig och avundsjuk som helst, utveckla vilka sexuella böjelser och beteenden som helst, och ingen kommer att bry sig.

Frikyrkorna bildades på 1850-talet och framåt för att vi inte gillade den modellen. Frikyrkorna bildades för att man ville ha ett församlingsliv i överlåtelse, med aktiv närvaro, och där man aktivt utvecklade en kristen livsstil enligt Bibeln och i efterföljelse till Jesus.

Därför vill jag vara med i en frikyrka. Jag vill inte vara med i en mesig kyrka. Trots att jag är en välkänd kristen ledare så kämpar även jag med synden. Jag vill bli tillrättavisad, utmanad, ifrågasatt, men samtidigt älskad och bemött med nåd. Jag vill att min benägenhet till andlig ljumhet konfronteras, jag vill att den själviskhet, girighet och materialism som man lätt utvecklar som väletablerad Stureplanskonsult, jag vill bli utmanad i detta i min kyrka. Jag har vid ett antal tillfällen böjt knä vid korset i Söderhöjdskyrkan för att bekänna min synd som gäller ljumhet och materialism.

Alla som vill att frikyrkorna ska bli som Svenska kyrkan, och de församlingar som vill vara sådana, där alla får vara med utan några omvändelsekrav, är det inte bättre att de går med helt och hållet i Svenska Kyrkan. Och vi som vill ha församlingar med fokus på lärjungaskap, efterföljelse, konfrontera vår synd – kan inte vi få satsa på detta – utan att ständigt förhånas och utsättas för gliringar av olika slag.

Signaturen ”E” har ställt en fråga om hur församlingstukt fungerar idag. Ordet församlingstukt handlar om att man förr i frikyrkan uteslöt människor ur församlingen av många olika skäl, det handlade om att man inte uppförde sig som en god kristen. Eftersom allt detta med uteslutningar inträffade före min engagemangstid i frikyrkan, så har jag inga direkta erfarenheter av detta.

Min bedömning är dock att uteslutningar är ganska ovanligt i den moderna frikyrkan. När en vänsterpartipolitiker för några år sedan medverkade i en porrfilm blev han utesluten ur vänsterpartiet, jag vet inte hur många frikyrkor han skulle kunna bli utesluten ur för detta.

När jag talar om att höja ribban i frikyrkan, så tror jag att börja med en massa uteslutningar är helt fel väg att gå. Första steget är att höja nivån när det gäller undervisningen om vad det innebär att vara kristen och leva i en församling, både förpliktelser, ansvar och förmåner med detta. Och sedan behöver vi bygga församlingen så att det finns närhet och omsorg. Man behöver bli medveten om att vi är Kristi kropp, vi tillhör Kristus och vi tillhör varandra, och därför lever vi våra liv både inför Gud men också inför varandra, och har ansvar både inför Gud och för varandra. Livsstilsfrågor anser jag ska hanteras i gemenskapsprocessen i församlingen. Och jag tror att det är nödvändigt med ordentliga introduktionskurser in i församlingen, att man känner till visioner, värderingar och målsättningar. Det är självklarheter i alla sorts mänskliga sammanslutningar, och det gäller även församlingar.

Den slapphet och oengagemang som idag finns kring medlemskap, tror jag drar ner nivån på församlingen. Är den viktig, är den betydelsefull, då finns det också en överlåtelse och engagemang i att vara med.

När Bibeln talar om församlingstukt handlar det oftast om att korrigera och förmana den som har hamnat i en dekadent livsstil, men som inte vill lyssna på råd och förmaningar, Det tas upp bland annat i Paulus brev till Tessaloniki. Men där handlar det inte om uteslutning, utan jag skulle nog vilja kalla det för ”utvisning”- i hockeyspråk, och för att hjälpa den berörda personen. Det finns också exempel på uteslutningar i Nya Testamentet, men då handlade det om ganska grova övertramp, och där personen inte ville lyssna eller bättra sig, t.ex. i 1 Korintierbrevet.

Oj, oj, oj – ibland skenar debatterna på denna blogg iväg, så att man fullständigt drunknar i alla kommentarer och inte ens klarar av att läsa igenom alla.

Gjorde i morse en intervju med tidningen Dagen som en uppföljning från Dagens sida, av intervjun med Hagerius. Det blir intressant att se hur Dagen vinklar detta, om det är Hagerius som får föra fram huvudbudskapet, och hur presenteras vi skeptiker. Och hur rubriksättningen blir. Vi får se. Jag har ingen aning. Här är en länk till intervjun i Dagen.

En debattartikel har också skrivits ihop senaste dygnet av några teologer och ett antal EFK-pastorer med kritiska kommentarer på Hagerius synpunkter. Jag finns med bland undertecknarna.

Vill bara kortfattat kommentera några kommentarer här på  bloggen:

Dan C; vem får vara EFK-församling? Det är EFK:s styrelse som fattar beslut om att ta in en församling i EFK-gemenskapen, vi gör det mer grundligt nuförtiden än för en del år sedan. Vi går igenom vad vi tror på, står för, och sedan fattar styrelsen beslutet. Det är också styrelsen som kan fatta beslut om att en församling inte längre får vara med. Och där har vi börjat bli tuffare, och vi har senaste året ifrågasatt församlingar där det har förekommit ekonomiska oegentligheter t.ex.

Emil M; Du efterlyser mer av Jesus i denna diskussion. Du tycks tydligen ha anammat liberalteologins förkunnelse om att det är skillnad på evangelierna, och Pauli brev. Jesus är nådefull och snäll, och Paulus är sträng – heter denna nidbild. Men så är det ju inte. Jesus var syndarens vän, men han var knivskarp i sitt budskap och sin undervisning om omvändelse. Så det som ville börja följa honom, behövde göra det utifrån omvändelsens utgångspunkt. Man bör också komma ihåg att Jesu verksamhet bedrevs före pingsten. Från pingstdagen gäller för alla att Anden är utgjuten och Guds Ande bor i den som tror på Jesus, och Anden ger oss kraften att leva ett nytt liv. Jag tror att det går att förena Jesu folklighet och öppenhet, med hans utmanande undervisning, och hans frontalangrepp mot synden, bland annat i bergspredikan. Jag har skrivit om detta i flera artiklar senaste året, och bl.a. i Örebro missionsskolas jubileumsbok.

Sedan kommer frågan om synden in i flera inlägg. CH förstår inte hur jag kan göra skillnad på synd. Roberth talar om hetsjakt på syndare förr i frikyrkan.

Bibeln talar mycket om synden. Det är allt som stör vår relation med Gud, men som ofta skadar både oss själva och andra. När Gud och Bibeln varnar för synden är det i all välmening, vi ska hålla oss borta från det som bryter ner oss och som skadar andra. Kristus kom för att ta på sig världens synd, för att vi skulle vara fria, det är evangeliet. ”Vi som har dött bort från synden, hur skulle vi kunna fortsätta att leva i den?” säger Paulus i Rom. 6:2. Det nya livet i Kristus och pånyttfödelsen och uppfyllelsen av Anden, ger oss en helt ny utgångspunkt, och ger oss kraften att övervinna synden.

Synd kan vara många olika saker, och det finns specificerat på  många sätt i Nya Testamentet. De finns dessutom olika grader av synd. Det Jesus gör i bergspredikan är att höja ribban, synd handlar inte bara om våra gärningar, utan också om våra tankar och dolda motiv.

Men Bibeln lär också att vi blir inte syndfria när vi blir kristna. Och det upptäcker man nog vid ett närmare studiebesök i vilken kristen kyrka som helst, varsomhelst på jordklotet. Men församlingsgemenskapen är till för att vi ska hjälpa varandra att uppfyllas av Anden, leva nära Gud, bekänna vår synd och kontinuerligt omvända oss från synden, som vill skada oss och andra människor, och vår Gudsrelation.

Man behöver dock vara överens om vad som är synd, hur man övervinner synden, och att vi kristna faktiskt är kallade till att leva i seger över synden.

Synd bedrövar Guds Ande, och förhindrar Guds närvaro i den kristna församlingen. Därför är det så viktigt med renhet och helgelse.

När vi blir kristna och går igenom och upplever omvändelsen och pånyttfödelsen, så sker en inre förvandling av oss. Vi blir inte syndfria eller problemfria, men vi får en ny orienteringspunkt och utgångspunkt för våra liv. Jesus blir Herre och hans ord blir en auktoritet för oss. Man kan likna frälsningen vid att den gamla bilen skrotas och vi får en ny bil. Men även den nya bilen behöver tvättas och städas hela tiden. Vi blir konstant nedsmutsade och orenade här i världen, och därför behöver vi kontinuerligt bekänna vår synd, och aktivt sträva efter att leva i renhet.

Även om Jesus bor i mig, jag är uppfylld av Anden, så får jag ändå kämpa en daglig kamp mot synden, jag kan lätt bli frestad till frosseri, det händer att jag blir sur och besviken på medmänniskor, fastän Jesus vill att jag ska älska min nästa som mig själv, som Stockholmare känner jag konstant av materialismens lockelser. Vi lever i en kamp här i världen. Och därför behöver vi församlingen. Inte för att bli fördömda, uteslutna, eller nedtryckta, utan för att vi ska hjälpas åt att leva som kristna här i världen. Men församlingsgemenskapen måste bygga på en gemensam grund, omvändelse, strävan efter ett heligt liv, strävan efter efterföljelse och lärjungaskap, och Bibeln som auktoritet i våra liv. Att bejaka, godkänna och acceptera synden blir helt fel utgångspunkt.

Ja, det finns mycket mer att säga, en halvlång kommentar.

�

Nu är det sen söndagkväll. Förbereder mig för kommande vecka. En höjdpunkt blir debatten med Humanisternas ordförande Christer Sturmark på torsdag klockan 17.00, hörsal A2 på Frescati, Stockholms universitet. Vem som helst är välkommen. På fredag kväll och natt blir det fullt drag då massa folk från Credos årskonferens följer med oss ut i Stockholmsnatten, bland Stockholms tonåringar, och berättar om Jesus. Som ni märker är det kristna liv jag eftersträvar att leva inte särskilt introvert kyrkorienterat utan mycket handlar om livet utanför kyrkan. Nästa söndag ska jag predika i en av Stockholms förortsförsamlingar, Skarpnäckskyrkan, klockan 11.00. En av Alliansmissionens satsningar i Stockholm. Som ni hör på namnet ligger kyrkan mitt i Skarpnäck, i sydöstra Stockholm.

Sedan har det varit full fart i helgen, med anledning av debatten om medlemsfrågan i EFK:s största församling, Saron i Göteborg. I morgon bitti blir jag intervjuad av tidningen Dagen om den frågan. Bortåt 5500 personer har läst på min blogg denna vecka, så det har varit bra drag.

Det har kommit många inlägg under helgen, ska försöka få tid under måndagen att skriva en kommentar på alla inlägg.

Och en annan sak, jag kommer att ha en diskussion med Jonas Gardell denna vecka om hur han och jag ska samtala och debattera om Jesus. Återkommer när vi har kommit fram till formerna för detta.

Har lovat kommentera intervjun med Joakim Hagerius om Sarons öppnare medlemskap. Sammanfattningsvis tycker jag att Saron är inne på fel väg. Jag vill motivera varför. Tycker dock att det är bra att tidningen Dagen tar upp dessa frågor, det har diskuterats inom EFK i slutna rum i flera år, och jag tycker att det är bra att vi rensar luften. Tycker att det är bra att Joakim är tydlig och konsekvent i att presentera var Saron står.

Det är viktigt att hålla isär frågorna om medlemskap och hur vi ska leva som kristna, men de båda frågorna hänger också ihop.

Jag tycker att det är helt fel utgångspunkt när man talar om lärjungaskap, radikal kristen efterföljelse och hur vi ska leva som kristna, att utgå från frågan om homosexualitet, som i det sammanhanget är en mycket marginell fråga. Eftersom Dagenartikeln och Hagerius utspel hade fokus på den frågan måste jag också ha den utgångspunkten för att göra diskussionen begriplig.

1. Evangeliska Frikyrkan är en evangelikal rörelse, och vi har Lausannedeklarationen som ett av våra grunddokument. Det säger att Bibeln är rättesnöret för lära och liv. När det gäller bedömningen av homosexualiteten behöver vi alltså i första hand söka oss till Bibeln för vägledning. De enda texterna vi har i Nya Testamentet om detta är 1 Kor. 6:9-11: ”Vet ni inte att inga orättfärdiga skall få ärva Guds rike? Bedra inte er själva! Varken otuktiga eller avgudadyrkare, varken äktenskapsbrytare eller de som utöver homosexualitet eller de som låter sig utnyttjas för sådant, varken tjuvar eller giriga, varken drinkare, förtalare eller utsugare skall ärva Guds rike. Sådana var en del av er. Men ni har tvättats rena, ni har blivit helgade, ni har förklarats rättfärdiga i Herren Jesu Kristi namn och i vår Guds Ande” och Pauli ord i Rom. 1:24-27 som kraftigt fördömer den utlevda homosexualiteten. I dessa båda texter tas det upp också ett antal andra saker som är oförenligt med kristen livsstil, så i Nya Testamentet som helhet har homosexualiteten en begränsad plats, men det ges tydliga riktlinjer när det nämns. Så jag tycker att Hagerius har fel när han svarar så pass vagt och trivialiserande på frågan om den utlevda homosexualiteten är synd. Vad jag kan förstå har det under hela kyrkohistorien varit en ganska enhetlig bedömning av den utövade homosexualiteten som synd, inte förenligt med efterföljelse av Kristus och att leva ett liv som behagar Gud. De äldre kyrkorna, den katolska, och den ortodoxa är solklara i sin syn på denna fråga. Jag tycker att man orienterar sig bort från den evangelikala bibelsynen om man menar att utlevd homosexualitet är en acceptabel kristen livsstil.

2. En del kristna och kyrkor som tycker att utövad homosexualitet är helt okey, har naturligtvis inga problem med att acceptera praktiserande homosexuella som medlemmar. Sedan finns det de som accepterar Bibelns undervisning och kristna kyrkans hållning under 2000 år som vägledande, men man menar att församlingsgemenskapen ska vara präglad av nåd, låga trösklar, öppenhet och vi ska inte avvisa någon. Vi brottas alla med synd. Hagerius är inne på denna tankegång när han säger att vi ska respektera en människas utgångspunkter. Hagerius hamnar dock här i en mellanposition, han sällar sig inte till bl.a. de biskopar som fullt ut bejakar den homosexuella livsstilen, han kan inte viga dem eller ha välsignelseakter, men han kan acceptera dem som medlemmar, och han trivialiserar och är otydlig om homosexualitet som synd. Hagerius går halva vägen. De kan inte bli ledare i församlingen, men han säger att detta kan förändras i framtiden. Samtidigt är det något inkonsekvent att hävda att en viss kategori av medlemmar inte kan bli ledare. De som lever i registrerat partnerskap lever ju i en medvetet vald livsstil, det handlar ju inte om människor som brottas med sin homosexuella läggning eller något annat, utan om personer som fullt ut har bejakat sin homosexuella läggning, annars skulle man inte leva i ett partnerskap.

3. När det gäller synen på medlemskapet så är det viktigt att betona Evangeliska Frikyrkans baptistiska rötter. Baptism handlar ju bland annat om en församlingssyn med fokus på församlingen som de heliga, de som är avskilda från världen, och som följer Kristus. Baptismen växte fram som en protest mot folkkyrkans bristande betoning på omvändelse och radikal kristen livsstil. Och här är jag mycket skeptisk till Hagerius resonemang om att visa respekt för en människas utgångspunkter. Utgångspunkten är pånyttfödelsen och omvändelsen, att vi blir delaktiga av Kristi död och uppståndelse till förvandlade liv. Vi blir naturligtvis inte färdighelgade på en gång, men Gud gör en storstädning med oss, och vi får en ny utgångspunkt för våra liv genom omvändelsen. Sedan ska omvändelsen och helgelsen pågå alltid i våra kristna liv. Men omvändelsen innebär att jag i grunden vänder mig bort från det som är destruktivt och som inte behagar Gud i mitt liv, omvändelsen innebär olika saker för olika människor och går olika snabbt för olika människor, men för den människa som kommer till Kristus och som brottas med sin homosexualitet, behöver omvändelsen innebära att jag blir medveten om att den aktiva homosexuella livsstilen inte behagar Gud. Jag har under årens lopp haft ett antal homosexuella kristna vänner som har kommit fram till en sådan omvändelseprocess. Det innebär inte att de aldrig upplever frestelser eller faller i sin kamp, men man har fått en ny utgångspunkt. Så om man accepterar Bibelns undervisning om homosexualitet men ändå fullt ut bejakar aktiva homosexuella som församlingsmedlemmar, innebär det att man orienterar sig bort från en baptistisk församlingssyn – enligt min mening. Den baptistiska synen är fullt förenlig med öppenhet, och att ta emot människor där de befinner sig – man kan göra det och ändå vara radikal i sin omvändelseförkunnelse. Den baptistiska församlingssynen går också mycket djupare än den ytliga föreningsmedlemsskapsmodellen som har blivit förhärskande i svensk frikyrka. Baptistisk församlingssyn handlar om att vara Kristi kropp tillsammans, dela varandras liv, leva i överlåtelse och förpliktelser gentemot varandra.

4. Bibeln ger en mycket tydlig undervisning om hur vi ska leva som kristna på alla livets områden. Det finns ett antal texter i både breven och evangelierna om detta. Homosexualiteten är en liten detalj i sammanhanget, eftersom det berör en begränsad grupp människor. Men många synder berör oss alla, i varje fall de flesta av oss, och det är viktigt med en tydlig undervisning i kristna församlingen om hur vi ska leva. Samtidigt behöver undervisning bäras upp av Guds nåd, Andens kraft, och leda till kraften att leva ett heligt liv, annars blir det bara omöjligt och träldom. Förkunnelse av lag måste alltid gå hand i hand med förkunnelse av nåd. Det som driver oss är längtan efter helighet, Kristuslikhet, att leva i lydnad till Kristus. Om man bara upplever det heliga livet som lagiskt och betungande så har man inte fått grepp om vad det handlar om.

5. Jag förordar både en evangelikal bibelsyn, och en baptistisk församlingssyn. Att praktisera en baptistisk församlingssyn i dagens sekulariserade svenska frikyrka är dock inte enkelt. Det kan kräva en längre omställningsprocess. Och det finns ofta felaktiga bilder av vad det innebär. En baptistisk församlingssyn innebär att vi lever ett gemensamt liv i Kristi efterföljelse, tillsammans studerar Bibeln för vägledning, och hjälper varandra i den vandringen, och har rätten att tala in i varandras liv, och gå tillrätta med varandra. Det kan också innefatta korrigering för att hjälpa varandra i vår kamp mot synden. Nya Testamentet undervisar om att tillfälligt avvisas från församlingsgemenskapen kan i yttersta nödfall vara en del av den korrigeringsprocessen. Bara för att detta har missbrukats i frikyrkohistorien, kan man inte av det skälet avvisa den undervisning som finns i NT på detta område. Många moderna frikyrkor har tappat bort lärjungaskapsaspekten och helgelsen när det gäller församlingslivet, och hamnat i en modell av passivt medlemskap där folk i praktiken får leva som de vill, ganska långt från den baptistiska församlingssynen. Vill församlingsledningen ändra i detta måste det göras stegvis. Jag anser inte att det är förenligt med kristet liv varken att leva i sambo, homosexuella förhållanden, bunden av girighet och penningbegär, eller leva i skvaller och förtal. Det går inte bara att börja utesluta  en massa människor ur församlingen, det är helt fel sätt att höja ribban. Tydlig undervisning, tydlig församlingsordning, genomarbetade introduktionskurser in i församlingen, fortsättningskurser på Alfa, och aktiv själavård, cellgrupper, där man stegvis engagerar sig mer i varandras liv, är rätt väg att gå för den sekulariserade församlingen.

6. Den svenska frikyrkan har alltmer sekulariserats under de senaste 40 åren och att nu kategoriskt hävda att den och den livsstilen är acceptabelt, och man kan leva så som kristen och vara med i församlingen, det handlar om att ytterligare främja denna sekularisering. De argument som Hagerius för fram, har förts fram i massor av liberala kyrkor i hela västvärlden under senaste 40 åren, Saron befinner sig ungefär där många missionsförsamlingar befann sig för 20 år sedan, och där Svenska Kyrkan var för 30 år sedan. Idéerna är ju inte särskilt originella, det handlar att följa de liberala kyrkorna, och gå i deras fotspår. Jag anser att det är helt fel väg. De liberala kyrkorna har dock inte visat någon större förmåga att främja väckelsekristendom, och att föra många människor till tro på Kristus. Väckelse och stark församlingstillväxt och många som kommer till tro, i ett globalt perspektiv, sker det i evangelikala kristna miljöer och där man står för en mer konservativ bibelsyn och syn på den kristna läran.

7. Jag tycker också att vi måste visa ett visst mått av respekt för Evangeliska Frikyrkans egna rötter, och titta på både Örebromissionens och Helgelseförbundets ursprung och tradition. Helgelseförkunnelsen var mycket påtaglig inom dessa rörelser. En skillnad mellan då och nu var att då läste kristna Bibeln och den allmänna bibelkunskapen var mycket god hos vanliga kristna. Det blir hopplöst i dagsläget att föra debatter med människor som har mycket grumliga kunskaper om Bibelns vägledning i olika frågor, ett dilemma man ofta hamnar i, i etikdebatter inom kristenheten.

8. Tycker att EFK:s största församling har ett särskilt ansvar att förvalta arvet från EFK:s rötter och också att synkronisera sitt agerande med samfundsledningen.

Det finns mycket mer att säga i denna fråga, men detta var några korta reflektioner.

 

�

Jag och min fru har ägnat hela fredagskvällen åt att besöka pastorsparet Lars Göran och Christina Sundberg i Elimkyrkan, och deras dotter Anna, så jag har inte hunnit skriva någon kommentar med anledning av Dagenreportaget om Saron och Joakim Hagerius. Ska försöka återkomma under lördagen.

Jag har redan fått massor av frågor med anledning av Dagens artikel idag med intervjun med Joakim Hagerius. Som en modern, ständigt kommunicerande, bloggande, konstant uppkopplad kristen ledare, ser jag mig tvungen att säga något om hur jag ser på saken. Försöker dock få kontakt med Joakim för att ställa några kompletterande frågor, så att jag inte missuppfattar några detaljer. Denna fråga är ju ingen nyhet för EFK-ledningen utan en dialog har pågått med Saron under flera år om denna sak, även om det först nu blir känt för allmänheten. Men räkna med någon kommentar här på bloggen från min sida senare idag, eller under lördagen.