Just nu känner jag mig lite trött på teologiska diskussioner, det har ju varit ganska mycket sådant här på bloggen senaste månaden. Men inom 1-2 dar har nog den tröttheten gått över. Men just nu grubblar jag inte så mycket över om jag är postfundamentalist, högerevangelikal, vänsterevangelikal eller något annat – men något klokare har jag blivit av diskussionen. Jag har kommit fram till att jag absolut inte är fundamentalist, men det kanske inte är alla som håller med om det. Det finns ju de som tycker jag är ganska liberal också.

Men jag har fortfarande inte blivit klok på vad post-evangelikal är för något.

Jag står ju för en ganska enkel och okomplicerad kristendom som bygger på att förkunna evangeliet, grunda församlingar, föra människor till tro, göra dem till lärjungar, läsa Bibeln och be till Gud. Men teologiska reflektioner behöver man också göra, och jag tycker att det är riktigt intressant – även om jag är ganska novis. Tar dock emot boktipset från Josef Bengtson om att läsa Ola Sigurdsons senaste bok.

Om man nu lämnar teologin något och övergår till hälsofrågor, så jobbar jag ju intensivt med motion, både för att hålla vikten och för att allmänt förbättra hälsotillståndet efter min lilla stroke i mars månad. Och jag tränar bland annat på gym flera gånger i veckan, går power walk, och joggar. Har dessutom en personlig tränare på gymmet som ser över hela processen. Det blev dock räfst och rättating (man säger väl så) i senaste mötet med personlige tränaren. Jag går inte ner i vikt trots all träning, så nu har jag fått glassförbud, chokladförbud, efterrättsförbud, lösgodisförbud, läskförbud, godispåseförbud – fram till jul. Det är verkligen fariseismen som har tagit över på friskvårdsanläggningarna, snacka om detaljregler om hur man ska leva – syndakatalogen är tillbaka, men nu är det gymmen som driver det, inte Filadelfia. Jag arma människa, jag arma syndare. Jag kan inte göra annat än att kasta mig på nåden och nådens kraft till ett heligt liv.

Har under sommaren läst en bok av Tomas & Herti Dixon med titeln ”Rör inte Guds homo”, utgiven på Gospel Medias förlag. Tomas och Herti blev kristna i slutet av sjuttiotalet, och kom från en helt icke-kristen bakgrund. Tomas har varit verksam som journalist och redaktör i många år. Förordet är skrivet av Bengt Pleijel, välkänd författare och präst med karismatisk framtoning.

Bokens grundläggande budskap är att vi är Guds människor, men vi har fängslats, blivit inlåsta bakom murar, och kommit bort ifrån det som skaparen hade tänkts sig från början. Vi har blivit rotlösa. Framförallt tappat våra rötter i Gud, men också våra rötter i familjen, i vår hembygd och att Gud har skapat oss till män och kvinnor. Det handlar om att återvända till det som Gud hade tänkt sig från början.

Det räcker inte att bara känna till målet, man måste känna till utgångspunkten också för att hitta till målet. Det handlar om människans rötter. Dixons visar på betydelsen av adoptivbarnens sökande efter sina rötter. Allt fler människor har avslitna rötter, det handlar om splittrade familjer, människor som lever som flyktingar, och den fria marknadens rörlighet skapar också rotlöshet. ”Du måste veta vem du är, varifrån du kommer och vart du är på väg, för att kunna på dig själv och framtiden”, skriver Dixons.

Dixons lyfter fram betydelsen av det biologiska föräldraskapet, och betydelsen för människor att känna sitt biologiska ursprung. Rotlösheten förstärks av att familjerna är så instabila. Och Dixons kritiserar den svenska familjepolitiken som har bidragit till att destabilisera familjerna.

En del av boken lyfter fram och avslöjar hur olika folkgrupper har förtryckts, och där barn slitits från sina rötter och föräldrar. På våra breddgrader har både samer och romer fått känna av ett förtryck där människor ryckts upp från sin kultur. I andra delar av världen har indianer och aborigener i Australien, fått utstå liknande brutala behandling. Det handlar om människans rotsystem som förstörs – är Dixons träffsäkra analys.

Och vi har också en Gudsrot, vi är skapade för att vara djupt rotade i Gud.

Ett kapitel skriver Dixons om äktenskapet och visar på hur det manliga och kvinnliga tillsammans som ger oss en bild av Gud. Och man visar hur äktenskapet är kopplat till Gud, och att moderna icke-äktenskapliga samlevnadsformer visar att denna Guds tanke blir perverterad.

Intressanta och skeptiska reflektioner över evolutionsläran i några kapitel. Men i ett bra tonfall, och framförallt utifrån en Biblisk-teologisk utgångspunkt, om förhållandet mellan vår Gudsbild och synen på världens tillkomst.

Boken innehåller fördjupade och originella Bibelreflektioner, till exempel om att Gud är far, där ordet far heter ”ab” på hebreiska, och en utläggning av vad ordet ”ab” betyder.

Ett kapitel har rubriken ”Livet från Gud är manligt och kvinnligt” och Dixons skriver bland annat att ”Om det inte hade behövts såväl manlighet som kvinnlighet hade Gud kunnat nöja sig med ett av könen”. Herti Dixon skriver: ”Könsidentiteten är så sammanvävd med själva vårt väsen att man, om man plockar bort den, raderar ut vår personlighet”.

Dixons går vidare i boken och förklarar hur synden förstör våra rotsystem. ”Synd är allt som gnager på och kanske gnager av våra rötter, så att vi inte kan växa in i vår egentliga identitet”. Det handlar om att omvända sig. Jesus dog på korset för att vi skulle få en chans att bli dem vi verkligen är. Dixons skriver att vi alla bär på en destruktiv kraft som kan omvandla vem som helst av oss till ett monster.

I boken visas också hur tio Guds bud handlar om våra rötter, bud 1-3 handlar om vår Gudsrot, bud 4 och 6 om våra biologiska rötter, och bud  5 och 7-10 om våra socio-kulturella rötter. Och alltsammans hänger ihop, och mamma-pappa-barn-relationen blir en puls både i individens liv och i vår Gudsrelation.

Boken är värd att läsas, ger många tankeväckare och aha-upplevelser, och tar tag i svåra och kontroversiella ämnen, och argumenterar utifrån en biblisk helhetssyn. Man måste inte hålla med om allt, men även om man inte gör det, utmanas tänkandet och förståelsen.

En stark avslutning av boken med citat från spirituals, de svarta slavarnas sånger. Dessa som så förbehållslöst nekades rätten til sin mänskliga identitet och degraderades till arbetsrobotar. Men de kunde ändå sjunga ”We all got a right to the tree of life”. Människor med avskurna rötter, förslavade, förlorat människovärdet – men de såg befrielsen – in i framtiden. Hoppet, upprättelsen, den nya tiden. ”Rör inte Guds homo” – är ett budskap in i vår tid, och en utmaning mot allt som vill förslava människan.

�

Nu börjar vi bloggare slå igenom som predikanter. Stjärnbloggaren Alex Schulman höll sin debutpredikan i Hedvig Eleonora, och det var fullsatt. Söndag den 4 oktober klockan 11.00 håller bloggaren Swärd sin debutpredikan som teampastor i Elimkyrkan, närmaste grannförsamlingen till Hedvig Eleonora. Och jag tror att det blir fullsatt i Elimkyrkan också. Räknar med att göra en riktig rivstart.

Och jag kommer då att försöka lyfta mitt bloggande litegrann. Dels börja använda bilder. Dels börja göra videoklipp från mina predikningar i Elimkyrkan. Sedan kan man gå in på Elimkyrkans hemsida och tanka hem hela predikan om man vill. Bra va. Mitt bloggande är ju ganska stenåldersmässigt för närvarande med bara massa texter rätt upp och ner. Men det ska bli bättre.

�

Det har varit en intressant debatt och samtal om höger- och vänsterevangelikaler. Och nu skriver jag några sammanfattande kommentarer och reflektioner.

Det är problematiskt att dela in kristna i de tre grupperna liberala-evangelikala-fundamentalistiska. Ett skäl är att stora grupper av kristna inte identifierar sig med någon av grupperna, varken katoliker, ortodoxa, eller pingstvänner använder dessa ord att beskriva sig själva.

Och sedan beror det på att ordet fundamentalistisk inte används av någon kyrklig gruppering idag vad jag känner till, utan används endast som ett skällsord över det man inte gillar. Flera av skribenterna har lyft fram John Stotts definitioner av fundamentalism som skillnad mot evangelikalism, och Clas Newman har också försökt att utveckla detta. Det finns dock en punkt som Stott tar upp som jag inte helt kan identifiera mig med, det handlar om eskatologin där jag menar att Bibeln inte är så entydig att det inte skapar utrymme för olika Bibeltolkningar (men jag delar Clas oro att det ska bli knäppa tolkningar, viss amerikansk influens kan utan tvivel klassas så), och Israelsynen (och även där finns extremvarianter, t.o.m. religionssynkretistiska). Jag tror också att på denna punkt är det ganska stor skillnad på amerikansk och brittisk evangelikalism. Men är beredd att fortsätta diskutera frågorna.

Jag tycker att jag i tidigare sammanhang tydligt har markerat mitt skarpa ogillande mot att kristen tro kopplas sammanhang med högerpolitiska värderingar. Att kristen tro starkt kopplas samman med tron på starkt militärt försvar, skepsis mot miljöengagemang, och ett starkt försvar för traditionella institutioner som kungahuset t.ex då har man passerat för vad som handlar om Bibeltro och ägnar sig åt renodlad politik. Och jag tycker att det är mycket olycklig att kristen tro politiseras på detta sätt. Däremot kan jag inte se det som högerpolitik att vara emot abort eller försvara äktenskapet mellan man och kvinna. Jag menar att det är en 2000-årig kristen tradition, man kan försvara utifrån skriften, och helt bejakas av de katolska och ortodoxa kyrkorna, och har inte hittats på av vare sig fundamentalister eller evangelikaler – det är bara sekulära medias nidbild att göra dessa frågor till högerpolitik och koppla det till fundamentalism.

Men Clas ställer frågan vad ska man då kalla sig. Jag tycker dock att ordet evangelikal inte är särskilt slitet i ett svenskt kontext, går man ut på gatorna i Stockholm och frågar folk vad de tycker om evangelikaler så vet de nog ingenting. Och det är främst EFK som har lyft fram begreppet i svensk kontext, men notera att EFK inte bara kalllar sig evangelikaler utan vi kopplar också ihop begreppet med baptism, karismatik, och missionsfokus. Man behöver också komma ihåg EFK:s historia och hur begreppet evangelikal utmejslades genom teologiska arbetet på missionsskolan under 70-80-talet.

Men även jag har problematiserat begreppen evangelikal-liberal-fundamentalist. Vad ska man då kalla sig? Låt mig få tänka högt, detta är inte EFK:s ståndpunkt, EFK:s teologiska hållning utmejslas inte på bloggdebatter. Varför inte kalla sig för Jesusefterföljare. Då kommer man bort ifrån den intellektuella och lärofokus som finns med de andra beteckningarna. Det kristna livet handlar om lära men så mycket mer, det handlar också om lärjungaskap, lydnad, efterföljelse. Och ordet visar att kristet liv är inte något statiskt, en fast punkt, utan det är en vandring, en resa. En pågående förändring. Och ordet Jesusefterföljare inrymmer både en stringent bibelsyn, bibelfokus, det handlar ju om att göra det Jesus har sagt – och det finns nedtecknat i NT, det inrymmer karismatiken – mycket av Jesu verksamhet handlade om det, det inrymmer missionsperspektivet, och det lyfter fram det baptistiska arvet – Jesus sade åt sina lärjungar att gå ut och göra alla folk till lärjungar och döpa dem, och forma en församlingsgemenskap av dessa lärjungar.

�

Nu är det sen söndag kväll. Nästa söndag ska jag ha min sista predikan i Söderhöjdskyrkan innan jag börjar som teampastor i Elimkyrkan. Det blir en speciell dag. Fredag och lördag denna vecka har vi styrelsemöte i Evangeliska frikyrkan.

Noterar den livliga debatten här på bloggen efter att jag tog upp frågan om jag är höger- eller vänsterevangelikal. Beklagar att jag inte hinner delta i debatten hela tiden. Tänkte dock skriva ett summerande inlägg och återigen kommentera det Clas Newman har skrivit. Det beror inte på att jag inte bryr mig om alla andra kommentarer, men det är bara uttryck för att jag är så begränsad.

Tack för engagerad debatt. Jag beklagar att jag inte har möjlighet att aktivt delta hela tiden. Det har nu blivit en bra bit över 100 kommentarer om mina skrivningar om höger- och vänsterevangelikaler. Jag väljer att bara kommentera en kommentar, den som Claes Newman har skrivit. Det beror på att Claes ställer direkta frågor till mig och i sådana lägen vill jag gärna försöka svara om jag kan. Det är kommentar nr 10 i mitt inlägg den 17 september.

Claes frågar om hur jag ser på evangelikal i förhållande till liberalism kontra fundamentalism. Om evangelikalism är en medelväg.

För det första tror jag att indelningen i liberal-evangelikal-fundamentalist är ett sätt att kategorisera kristna som inte fungerar. En förutsättning för att sådana etiketter ska fungera är ju att de som får etiketten klistrad på sig, anser att klassificeringen är riktig. Det finns mycket mer nyanser bland kristna än vad dessa tre ord står för.

Hur ska man definiera fundamentalism bland kristna i Sverige idag? Ordet används ju bara som ett skällsord med negativa associationer så jag vet ingen kristen gruppering som kallar sig fundamentalister. Där skulle det vara intressant att höra Claes bedömning av vilka han definierar som fundamentalistiska kristna i Sverige idag, och vilka kriterier han då utgår ifrån. Eftersom jag inte riktigt vet hur jag ska uppfatta fundamentalism så har jag svårt att göra avgränsningar och dra gränser gentemot evangelikalismen.

Begreppet evangelikalism är ju inte heller så enkelt. Många kristna grupper som man rimligtvis kan definiera som evangelikaler vill ju inte själva beskriva sig på det sättet. Svenska pingstvänner t.ex. beskriver sig i regel inte som evangelikaler, men de är ju absolut inte liberala, och de vill inte beskriva sig som fundamentalister, så detta visar att denna begreppsindelning inte riktigt funkar. För mig är inte ordet evangelikalism det centrala, det exakta ordet finns ju inte ens i Bibeln, utan den viktiga frågan för mig är de trosövertygelser som man brukar sammankoppla med evangelikalism. Claes N pekar på att ordet evangelikalism har hamnat i dåligt rykte, och därför kallar han sig hellre bibeltroende. Nu tror jag att ordet evangelikal inte har använts särskilt flitigt i Sverige, så jag har svårt att se att ordet har en negativ klang i ett svenskt kontext. I den svenska kontexten är det väl framförallt Evangeliska Frikyrkan som har använt ordet evangelikal som identitetsmarkör. Tycker också att Claes förslag på att kalla sig bibeltroende är problematiskt. Jag tycker att det är självklart att man är bibeltroende när man är kristen. Vilka kristna är då inte bibeltroende enligt denna indelning, och vari består skillnaden mellan bibeltroende och icke-bibeltroende kristna – det tål också att fundera över.

Skulle också vilka lyfta fram följande reflektioner kring begreppen liberal-evangelikal-fundamentalist.

1. Att vara en karismatisk kristen som tror på Andens gåvor i funktion, och Guds övernaturliga ingripande här och nu, det förutsätter väl en ganska bokstavstroende Bibeltolkning? Det bygger ju på att man läser evangelierna och Apostlagärningarna ganska bokstavligt, men också tror på att detta kan fungera även idag.

2. Ett kristet liv med fokus på efterföljelse och överlåtelse till Jesus och med Jesus i centrum förutsätter inte det också en ganska bokstavstroende bibeltolkning. Jesus säger i Joh. 14:21 att den som har mina bud och lyder dem, han är den som älskar mig. Det förutsätter en kunskap om vad Jesus har givit för bud, och att göra detta. Och källan till den kunskapen är endast Bibeln, naturligtvis under Andens upplysning. Och det förutsätter väl att vi ganska strikt följer Bibeln, för efterföljelsen blir ju inte verklig om vi kan sitta och välja och vraka bland vilka av Jesu bud vi ska följa. Och efterföljelsen av Jesus innebär väl också en respekt för Jesu Bibelsyn, han gjorde ju en rad ganska strikta tolkningar av besvärliga GT-texter, och hävdade i bergspredikan att inte en bokstav, en prick, av lagen ska förgås förrän allt har fullbordats.

3. Det jag försöker säga är att både en karismatisk kristendom och en kristendom med stark fokusering på lärjungaskap och efterföljelse, behöver utgå ifrån en ganska bokstavlig läsning av Bibeln.

4. En annan distinktion där skillnaden blir mest påtaglig mellan katoliker, ortodoxa och protestanter av alla dess sorter, handlar om kristna traditionens betydelse, där de äldre historiska kyrkorna mer lyfter fram traditionen tillsammans med Bibeln, mer än vad moderna pingstvänner och evangelikaler gör. Men den skillnaden fångas inte alls upp av distinktionen liberal-evangelikal-fundamentalist.

5. En annan viktig distinktion är betoningen av att kristet liv handlar om kärlek till Kristus, hängivenhet, upplevelsen av Anden. Man kan vara hur rätt som helst i teologi, lärosatser, övertygelser, bekännelser – men missar ändå alltsammans om man saknar kärlekten och passionen till Kristus. Ett annat sätt att dela in oss kristna skulle kunna vara ljumma – icke-ljumma, men vem vill göra den indelningen?

6. Min slutsats är att frågan är inte enkel, och behöver analyseras. Och jag tycker mig också se att det finns förskjutningar som tar sig en rad olika uttryck i värderingar, och jag tror att en del värderingsförskjutningar bland svenska kristna idag helt enkelt beror på begränsad kunskap i Bibeln, och att man därför för mycket styrs av den sekulära agendan. Att ha rätt bibelsyn har ju ändå ingen betydelse, om man inte har djupare kunskaper i Bibelns innehåll.

Det finns mycket mer att säga om detta stora ämne, men detta var några korta reflektioner från min sida.

 

�

Denna helg ordnar Elimkyrkan i Stockholm en viktig konferens med rubriken ”Transformation – att leva i den helige Andes kraft”. Du hittar länken här med information, tider, anmälan. Det är ett team från Bergen som är på besök, och syftet är att lyfta fram på ett praktiskt sätt hur vi som kristna kan leva i Andens kraft. Det kommer att bli en mycket viktig helg och jag vill gärna peppa så många som möjligt att komma med.

Noterar och läser med intresse alla kommenterar om att vara höger- eller vänsterevangelikal. Hoppas diskussionen fortsätter och räknar med att skriva en kommentar över alla kommentarer under morgondagen.

I går förmiddag var jag med på Sveriges Kristna Råds konferens om klimatfrågan som Dagen uppmärksammar idag. Jag är ju med i SKR:s klimatgrupp. Fick bl.a. tillfälle att prata med ärkebiskop Wejryd och han och jag delade på en smörgås. Under resten av dagen var jag med på den stora konferens om bioenergi som svenska regeringen står bakom, och som arrangeras på Älvsjömässan, där närmare 1000 personer deltar från hela världen. Det samtalas om och ett antal experter håller föredrag om mer miljövänlig energianvändning. Fick också tillfälle att umgås och prata med Energimyndighetens väldigt duktige generaldirektör Tomas Kåberger, vi satt och pratade om planetens överlevnadsfrågor i över en timme. Jag tycker att Kåberger är en av Sveriges främsta experter på detta område. På kvällen var det en stor middag i Stockholms stadshus. Kungen var också med och höll inledningsanförandet under dagen, men det var av mindre intresse.

Så visst är jag en typisk höger-evangelikal. Det märks väl.

Det har nu gått ett par veckor sedan den intensiva debatten mellan mig och Pekka Mellergård på denna blogg, en debatt som sedan fördes vidare på ett antal bloggar, och uppmärksammades i både tidningen Dagen och i Nerikes Allehanda. Nästa helg har vi nästa styrelsemöte i Evangeliska Frikyrkan och någon form av uppföljning kommer säkert att göras där. Eftersom jag drog iväg till Malta på semester, så kopplade jag av denna debatt, men lovade att återkomma med en kommentar i efterhand. Jag vill nu bara kommentera några av de saker som fördes fram i debatten, jag vill inte nu ta upp något av det som jag och Pekka diskuterade.

Jag är inte besvärad av att den blir offentliga diskussioner mellan kristna ledare, naturligtvis under förutsättningen att diskussionen förs i ett bra tonläge. Det är bättre med öppenhet och att göra tydligt meningsskiljaktigheter, än att sopa saker under mattan.

Det finns en tråd i diskussionen som jag tycker är intressant och som bland annat Jonas Lundström tog upp här på min blogg, och som även Joachim Elsander har tagit upp på sin blogg www.kolportoren.com. Det handlar om nyansskillnader inom det vi brukar kalla för evangelikalismen. Det ordet står som en bred samlingsbeteckning för kristna som betonar Bibeln som rättesnöre, fokus på mission och evangelisation, betonar Jesus som enda vägen, människans behov av personlig omvändelse och frälsning etc. Ofta brukar man beteckna pingstvänner, baptister, karismatiker etc. som evangelikaler. Evangeliska Frikyrkan har ju angivit att vi är evangelikala som en av våra identitetsmarkörer. Det är ju också en markering som används som gemensam nämnare för Svenska Evangeliska Alliansen.

Och jag håller nog med flera av inläggen om att det börjar bli större skillnader mellan olika delar av vad man brukar kalla för evangelikala kristna, inte minst inom Evangeliska Frikyrkan, min känsla är att konsensunivån var högre för 10-15 år sedan. Det är dock viktigt att samtala om vari vissa skillnader består så att inte spänningar uppkommer utifrån missförstånd och bristande kommunikation.

För att göra diskussionen hanterlig skulle jag vilja dela upp frågorna i flera områden.

1. Ett område handlar om Bibelsyn, och kunskapssyn, och inställningen till Jesus som världens enda frälsare, att gå evigt förlorad utan Jesus och de mest centrala trosfrågorna. För mig är det mycket viktigt att slå vakt om Bibeln som Guds ord, att det är Guds tilltal till oss som vi kan förstå, och som ger oss vägledning i vår efterföljelse och lydnad till Kristus. Och jag tror också att betoningen av Jesus som enda frälsaren och vägen till Gud, och att vi går förlorade utan Kristus (även om begreppet förlorad kan tolkas på lite olika sätt), är centralt både för evangelisation, mission och församlingsgrundande. Och det är viktigt att slå vakt om både utifrån respekt för kristna historien och vår egen historia i Örebromissionen och Helgelseförbundet. Nu finns det även inom Bibeln nyanser även i dessa frågor, och det tycker jag att en evangelikal kristen kan reflektera över. Det märks ju även i EFK:s historia genom Fribaptistsamfundet. Men jag tycker att det finns en kärna här som är viktig att slå vakt om, det var därför jag reagerade på Brian McLaren. Här skulle man kunna dela upp evangelikaler i vänster om man nyanserar dessa frågor och rör sig mot ytterkanterna mot vad som skulle kunna definiera som evangelikalism, eller höger-evangelikala om man ganska strikt slår vakt vid hur tron har uppfattats i vår tradition, och en strikt betoning på den bibliska grunden.

2. En annan viktig dimension handlar om kristet socialt engagemang. Socialt engagerade uppfattas ibland som vänster-evangelikaler och de som mer betonar individens frälsning och omvändelse är höger-evangelikaler. Tror dock inte att dessa saker hänger strikt ihop. Inom EFK tycker jag att församlingar med en tydlig karismatisk och teologiskt högerevangelikal profil, har varit spjutspetsar inom socialt engagemang. Jag tänker bland annat på Stockholmsförsamlingar som New Life och Rinkeby, Josua i Gamleby, och Korskyrkan i Gävle, som alla har gjort banbrytande arbete när det gäller socialt arbete, och jag tror inte att någon av de församlingarna skulle vilja klassa sig teologiskt som vänster-evangelikala. En spjutspets i arbetet med ”Rättvisemärkt” är Lars Lindén som är medlem i Elimkyrkan i Stockholm, som jag inte tror någon vill klassa som vänster-evangelikal. Så min poäng är att det finns skillnader mellan evangelikaler när det gäller socialt engagemang, men att detta inte följer mönstret i en teologisk orientering. Det finns dock en skillnad, vänster-evangelikaler har en benägenhet att mer lyfta fram inomvärldsliga frågor och att förbättra denna värld, vilket höger-evangelikaler inte gör på samma sätt, de sistnämnda betonar nog mer socialt engagemang på individnivå mer än att förbättra världen.

3. En tredje dimension handlar om politisk orientering. Det man där kan konstatera är att frikyrkomänniskor är i stor utsträckning en borgerlig medelklass, och det tror jag inte hänger ihop med teologisk positionering – det tycker jag är bekymmersamt (att vi är en borgerlig medelklass).

4. En fjärde dimension handlar om att hitta nya vägar för församlingslivet och hur vi uttrycker oss i evangelisationen. Och även här har jag svårt att hitta ett tydligt mönster mellan teologiskt vänster-evangelikala och höger-evangelikala. Och de som söker fördjupat församlingsliv i form av kommunitetsliv m.m. menar jag nog har varit ganska tydliga i sina grundläggande värderingar kring Bibelsyn m.m. Men naturligtvis finns det grupper med vänster-evangelikal profil som har varit spjutspetsar i nya former av församlingsliv.

5. En femte dimension handlar om moralfrågor där man skulle kunna klassificera höger-evangelikala som mer strikta ifrågor som gäller äktenskap, aborter m.m., d.v.s. frågor som är ganska kontroversiella i ett samhälle av Sveriges typ, och de som mjukar upp inställningen till sambo, homosexuella förhållanden, m.m. Jag tycker dock att det blir en karikatyr att beskriva vissa kristna som att man bara sysslar med ”underlivsetik”. Den kyrka som är mest tydlig i frågor som gäller aborter, äktenskap och homosexualitet är Katolska kyrkan, men den kyrkans etik sysslar sannerligen inte bara med ”underlivsfrågor”. Kristna som värnat om dessa frågor har i regel betonat betydelsen av fattigdomsbekämpning och problematiserat materialismens betydelse. Men när det gäller moralsynen finns en tydlig vattendelare.

6. Det finns också en ytterligare dimension, det handlar om öppenheten för liturgi och kyrkans historiska rötter. Spjutspetsar idag inom detta område är bl.a. Peter Halldorf och Ulf Ekman. Men detta är en annan dimension. Det är omöjligt att hävda att Halldorf och Ekman rör sig i en liberal riktning, dock i en annan riktning än vad klassisk evangelikalism står för.

Det jag tycker är viktigt är öppna samtal om dessa frågor, och att teologiska förändringar inte smygs in bakvägen i evangelikala sammanhang. Ett samfund som Evangeliska Frikyrkan har definierat tydliga ramar för vad vi står för, men inom dessa ramar så finns det ganska högt i tak, men taket är inte hur högt som helst. När vi talar om baptism, evangelikalitet och karismatiskt som riktmärken, då kan man inte utforma en församling hur som helst. Men visst ryms både David Wilkerson, Shane Claibourne och Hillsong inom det taket.

Stort grattis Dagen. Helt lysande. Saker och ting behöver inte vara mediokra bara för att det sker i kristen regi.

Nu är det sen söndagkväll och jag är ganska trött. Idag har jag varit tillsammans med två av Evangeliska Frikyrkans församlingar i Stockholm. Visst kan vi problematisera om den svenska frikyrkans situation, men det viktigaste är att se alla positiva tecken, och uppmuntra alla vanliga församlingar att vara frimodiga, att se hoppfullt på framtiden och inse att man har världens bästa budskap.

Är verkligen taggad och upplyft denna söndagkväll. I Söderhöjdskyrkan, EFK:s söderförsamling, var det massor av folk klockan 11.00, och räknar man in barnen, så var medelåldern knappast mer än 20 år på gudstjänstdeltagarna. Mycket inspirerande. Ni förstår att jag drog upp medelåldern betydligt denna söndag.

Klockan 16.00 besökte jag och predikade hos EFK:s latinamerikanska församling i Stockholm, Iglesia Icthus, och det var mycket inspirerande. Massor av folk, massor av ungdomar, en hel del har kommit till tro på Jesus senaste tiden, och man planerar en större dopförättning om två veckor. En av EFK:s grundpelare är den karismatiska öppenheten, och därför predikade jag om betydelsen av Andens gåvor i funktion, och talade om tungomålstalande, profetia, kraftgärningar, hela de sjuka etc. Folk rusade fram till förbön, och man blev djupt berörda, det blev en massa gråtande och skrattande människor i en stor hög framme vid korset, det blir lite mer känslomässigt i en latinamerikansk gudstjänst än i en typisk svensk, men jag trivs i den miljön.

Det finns hopp för svenska frikyrkan.