Nu har jag just lyssnat på när Mona Sahlin omvaldes som partiledare. Det är en fullständig enighet och uppbackning bakom henne i partiet. Och samma uppslutning tycks vara bakom Thomas Östros som partiets ekonomisk-politiske talesman, och den man hoppas på som blivande finansminister om man vinner valet.

En sorgens dag. En dag då tårarnas flöde aldrig sinar. En smärtans dag. En dag då sorgen griper tag i det allra innersta som ett oläkligt sår. En dag då solen aldrig går upp, utan då mörkret är kompakt.

”Alla hennes portar är öde, hennes präster suckar. Hennes jungfrur är bedrövade, och själv sörjer hon bittert. Hennes ovänner har makten, hennes fiender känner sig säkra.” ”ingen kommer till hennes hjälp, ser hennes ovänner med hån på hennes undergång.” ”Hon har sjunkit ofattbart djupt och ingen finns som tröstar henne. O, Herre, se mitt betryck.” ”Allt hennes folk suckar och söker efter bröd. De ger sina dyrbarheter för mat för att hålla sig vid liv.” ”Kan någon plåga vara lik den plåga som drabbat mig”. ”Därför gråter jag, mina ögon flödar av tårar. Ty fjärran ifrån mig är den som kan trösta mig och vederkvicka min själ”.

Ikväll är det bara Klagovisorna i Bibeln som känns verklighetsanknutet. En Hammarbyares själ är denna kväll i djupa kval.

Nu har jag lyssnat på tal av Mona Sahlin, Islands statsminister och norges statsminister Jens Stoltenberg, på den socialdemokratiska partikongressen. Zapatero från Spanien har skickat hälsning över video. Jag tycker att Stoltenberg imponerar som retoriker och politisk ledare. Det är också väldigt tydligt hur nära svenska och norska socialdemokratin ligger varandra.

Hinner inte skriva om några kvinnliga församlingsföreståndare idag heller, ska försöka under morgondagen.

Idag ägnas dagen åt Diakonia under första delen, EFK är ju en av huvudmännen för bistånds och utvecklingsorganisationen Diakonia, och andra delen ägnas åt socialdemokratiska partikongressen, där jag ska vara och skriva och reflektera över socialdemokratins utveckling.

Ska försöka hinna med att få färdigt ett blogginlägg om kvinnliga församlingsföreståndare, har börjat fila på det, men är inte klar. Återkommer om detta.

Idag blev jag bjuden på lunch hos restaurang Lebanon vid Norrmalmstorg i Stockholm. Den som bjöd mig var Hernan Clavijo, en av pastorerna i Stockholm för en latinamerikansk församling, Iglesia Ichthus som hyr in sig i Adventskyrkan vid Norra Bantorget. Hernan berättade för mig vad som händer i församlingen, människor som kommer till tro, människor som upplever dramatiska Guds ingripanden i sina liv, hur grannar blir kristna, hur man startar upp nya husförsamlingar och cellgrupper i hemmen, hur människor blir fyllda med Anden, hur man sänder i väg människor, både till Sydamerika och andra platser i Sverige, och som direkt börjar föra människor till tro på Kristus och grunda församlingar. Allt Hernans tänkande var bara fokuserat på en enda sak, att utbreda Guds rike. De ”vanliga” svenska församlingarna borde mycket mer lyssna på våra nya svenskar och deras brinnande kristna engagemang.

Och så tänker man på rubrikerna i den kristna pressen senaste veckan. Ändrad äktenskapssyn både i Svenska Kyrkan och Norrmalmskyrkan. Det känns som en debatt och ett kristet tänkande som är på en annan planet än vad Hernan Clavijo representerar.

Egentligen bryr jag mig inte så mycket om vad Svenska kyrkan gör och beslutar, jag har lämnat den för länge sedan. För mig är det viktigare vad Norrmalmskyrkan hittar på.

Men jag känner bara en sådan total distans till hela diskussionen. Jag är inte ens beredd att sätta mig vid ett bord och diskutera en ändrad kristen äktenskapssyn, för mig är det en fullständigt icke-fråga. Jag kan inte se något skäl varken utifrån respekt för Bibeln eller för den kristna traditionen att ens diskutera frågan. Och jag vet att pingstvänner, katolska kyrkan, ortodoxa kyrkor och trosrörelsen helt delar den uppfattningen. Så vitt jag vet också pastorerna inom Evangeliska Frikyrkan.

Samtidigt känner jag en stor distans till vissa kristna röster som ger hela frågan för stora proportioner och hamnar i ett tonläge som blir fel. Och där kommunikationen mot omvärlden blir att vi kristna inte gillar homosexuella. Budskapet blir då helt fel.

Så jag står gärna för min hållning när jag får frågorna, men jag har inget intresse av att delta i kampanjer mot homosexuella eller uttrycka mig nedlåtande om homosexuella. Jag kan inte heller se något bibliskt stöd för att lyfta fram homosexualiteten som någon unik synd vid sidan om alla andra synder. Gud älskar oss alla, och vi är alla syndare, och Guds erbjudna nåd är tillgänglig för alla människor. Därför behöver vi möta alla människor med respekt, även i sådana fall de lever i synder som vi inte alls gillar.

Utmaningen för oss kristna i storstäderna är hur vi kan presentera evangeliet om Jesus och Guds rike på ett sådant sätt att vi når fram till olika grupper av människor, oavsett sexuell läggning, och att mötet med Jesus utmanar och leder till omvändelse, oavsett vilka irrvägar mitt liv har hamnat i.

Jag har under många år på olika sätt stöttat och relaterat till människor som har brottats med sin sexuella läggning. Och jag måste ärligt säga att jag har känt en djup kärlek till dem och ett engagemang över deras livssituation. Jag vet också att det finns inga patentsvar eller enkla lösningar. Men jag vet att det finns en väg för varje människa som vill vara en efterföljare till Jesus.

Jag tycker att både Norrmalmskyrkan och Svenska Kyrkan sviker de människor som brottas med sin sexuella läggning, men som i respekt för Bibeln och för kyrkans tradition, och i respekten för efterföljelsen till Jesus, har valt ett liv i celibat.

Idag höll jag en predikan i Elimkyrkan på Storgatan i Stockholm. En audio-version av predikan kan laddas ner från Elimkyrkans hemsida, www.elimkyrkan.org och sedan klicka till höger på nedladdningar, och sedan klicka på predikan 2009-10-25 (predikan) och därefter klicka på download, eller på ”Mittfältet” som är rubriken på predikan. En 3,5 minuters sammanfattning kan man hitta i detta Youtubeklipp som man kan klicka på nedan. Feedback, frågor och kommentarer går utmärkt att komma med här på bloggen. Jag återkommer med inlägg om kvinnliga församlingsföreståndare, Norrmalmskyrkan strulade till senaste bloggveckan för mig.

Nu är det lördagskväll och jag sitter och förbereder predikan i Elimkyrkan i morgon klockan 11.00. Den kommer att handla om församlingens vision och framtid – del 2. Predikan kommer att läggas ut i audio-form på Elimkyrkans hemsida i morgon eftermiddag, www.elimkyrkan.org, och ska också försöka lägga ut ett treminuters youtube-klipp som summerar predikan, i morgon eftermiddag eller kväll.

Har nu ögnat igenom alla kommentarer med anledning av mina två inlägg om Norrmalmskyrkan. Jag har bara möjlighet att försöka besvara och kommentera några av kommentarerna.

Först vill jag stryka under att syftet med dessa två inlägg var inte att igen diskutera ämnet homosexualitet. Utan det jag försökte peka på var att kyrkor som går i liberal riktning i de flesta fall är kyrkor som minskar i medlemsantal och har en stigande medelålder. Och jag tycker att Norrmalmskyrkan belyser detta med all tydlighet. Att gå i liberal riktning innefattar ju mycket, och framförallt tänker jag på grundläggande lärofrågor, som om Jesus är enda vägen till Gud, tron på jungfrufödelsen och Jesu fysiska uppståndelse, är Bibeln Guds ord, tron på att gå evigt förlorad utan Jesus – mer öppenhet för universalismen, och uppmjukning efter tidsandan i vissa moralfrågor – inte minst när det gäller äktenskapssynen (och då tänker jag i första hand på de heterosexuellas situation). Homosexualiteten är i detta sammanhang en marginell fråga men har fått ett stort medialt genomslag och blivit en symbolfråga.

Min bedömning är att väckelserörelser och kyrkor som är starkt progressiva och växande, och som drar till sig många ungdomar, inte gör de vägval som Norrmalmskyrkan gör. Det var egentligen bara detta jag försökte säga. Och jag kan inte se någon kommentar som argumenterar emot den ståndpunkten.

Jag går inte in i frågan om homosexualiteten, hur man ska tolka bibeltexterna, utan ansluter mig till den undervisning som inte minst Per-Axel Sverker har gett via Örebro missionsskola och den diskussion om bibeltexterna i Romarbrevet 1 som Lundaprofessorn Chris Caragounis förmedlar i en bok som kom ut för cirka 10 år sedan.

Några frågor tas upp av Jonas Lundström som jag vill kommentera (några inlägg som präglat debatten): Jonas skriver i inlägg 35 under senaste bloggposten att: ”Bibeln verkar för dig, Stefan, och din hejaklack, vara ett tidlöst dokument som tolkar sig själv. Hur Bibeln ska förstås och tillämpas är självklart, därför framstår också andras tolkningar inte som tolkningar, utan som illvilliga försök att förvrida sanningen. Allt oftare undrar jag hur mycket denna falangen egentligen har läst Bibeln när man har ett sådant synsätt.”

Min kommentar: Att Bibeln skulle tolka sig självt har jag nog aldrig påstått. Jag har under alla år som pastor varit en ganska noggrann bibelutläggare och jag försöker alltid utgå från historisk kontext och ett språkligt studium av texterna. Jag har läst minst 5-6 exegetiska arbeten om homosexualitet (även liberalt orienterade texter), bl.a. hänvisar jag ovan till Sverker och Caragounis, och jag tycker nog att dessa författare rejält brottas med bibeltexterna och gör grundliga både historiska och språkliga analyser. Hur kan du hävda att de som tolkar Romarbrevet kapitel på ett traditionellt sätt, att de menar att Bibeln tolkar sig självt. Vad har du för belägg för det? Skulle dessa bibeluttolkare vara mindre seriösa än mer liberalt orienterade bibeluttolkare? I vilka avseenden då? Hur vet du det? Den globala katolska kyrkan, alla ortodoxa kyrkor, den globala pingströrelsen och karismatiska rörelsen delar min syn på hur dessa texter ska tolkas. Är det oseriösa bibeltolkare i dessa sammanhang? Är du själv en mer seriös och förutsättningslös bibeltolkare? Sedan finns det många frågor i Bibeln som är svåra att förstå och där Bibelläsare med samma bibelsyn kan komma fram till olika slutsatser. Bibeln är inte alltid helt entydig, och är inget uppslagsverk. Det finns en spännvidd i många frågor, jag har dock svårt att hitta spännvidden just i denna fråga.

Jonas Lundström skriver också i inlägg nummer 36: ”hur ser ni på vår kompromiss med rikedomen? Fördömer inte Jesus rikedom mycket tydligare och mer konsekvent än alla bibelord sammantaget om homosexualitet? Och i så fall har vi väl alla i Sverige avfallit för länge sen? Detta är en ärlig fråga från min sida, jag fattar faktiskt inte hur ni får ihop det.”

Min kommentar: håller i stor utsträckning med Jonas i denna fråga. Självklar och helt uppenbart är att Bibeln mycket mer handlar om hantering av pengar och rikedom än om homosexualitet. Så vitt jag vet har jag aldrig påstått något annat. Jag har hållit ett oändligt antal predikningar under 35 års tid om pengar och rikedom, och jag har hållit åtskilliga predikningar om sex och samlevnad, men jag har aldrig hållit en predikan om homosexualitet, dock snuddat vid ämnet vid några tillfällen. ”Pengar, sex och makt” är ett vanligt förekommande ämne i kristna kyrkor, och var huvudtema för Frizon häromåret. Och jag delar Jonas bekymmer över bristen på Jesu efterföljelse när det gäller ekonomi. Jag tycker dock att man ska vara försiktig med att generalisera. Det finns många kristna i Sverige som jag känner som är djupt engagerade i att hjälpa de fattiga på många olika sätt, och som ger bort ansenliga delar av sin inkomst för att på olika sätt hjälpa människor i nöd. Men helt rätt – borgerlig medelklasskristendom är ett stort problem och vi som predikar och undervisar och leder församlingar och samfund har ett ansvar för att ständigt ta upp dessa frågor. Sedan har jag kanske lite annan syn än Jonas på hur vi kan hjälpa de fattiga, att bara ge bort pengar rakt av är inte alltid det som hjälper bäst på sikt. Jesus talade också om att förvalta och investera sina pengar, och då kan man få mer kapacitet, att ge ännu mer på längre sikt. Ger man bort allt på en gång, har man sedan inget kapital kvar, och har ingenting att ge. Percy Barneviks arbete med mikrolån och att hjälpa fattiga kvinnor i Indien att komma igång med egna små företag, är en mycket bättre metod för att hjälpa de fattiga än att bara ge bort klumpsummor rakt av. Men detta är en annan diskussion.

Men jag förstår inte Jonas argument, du menar att på grund av att kristna kyrkan är ganska avfällig på ett område, så är det alltså legitimt att vara avfällig på ett annat område. Jag vill då ta upp en annan moralisk fråga som kommer att bli den stora utmaningen i Sverige under 2010, nämligen rasismen. Ser det som en av kyrkans stora utmaningar att bekämpa rasismen, speciellt när det aktivt söker sig in i svenska riksdagen. Jag kommer att väsnas en hel del om detta kommande 10 månader. Menar Jonas att jag och övriga kyrkan måste vara tysta i den frågan, för att vi har kompromissat för mycket med Mammon? Jag förstår inte riktigt logiken.

Tyvärr har torsdagen varit för körig så jag har inte hunnit ägna mig åt bloggen. Dessutom föddes jag den 22 oktober 1954 (i en avlägsen forntid under förra årtusendet, dock efter Gustav Vasas död) och det kräver att jag är lite fokuserad på annat under senare delen av kvällen. Ska försöka återkomma under morgondagen. Har lovat att skriva både om kvinnliga församlingsföreståndare och kommentera den intensiva debatten på min blogg om Norrmalmskyrkans ställningstagande. Återkommer. God natt.

Nu har det kommit 127 kommentarer om mina inlägg om Norrmalmskyrkan. Och jag har inte ens hunnit läsa igenom dem. Ska försöka samla ihop mig någon gång under torsdagen och skriva ett inlägg med försök till svar på frågor som har ställts till mig. Nu handlar ju inte mitt inlägg om homovigslar utan om vad som kännetecknar krympande respektive växande församlingar, jag kommenterar denna händelse utifrån detta perspektiv. Tycker egentligen att fallet Norrmalmskyrkan är intressantare att diskutera än vad vår halvstatliga och halvoffentliga kyrka hittar på, den har ju gått i statens och husses ledband sedan Gustav Vasas dagar på 1520-talet, och de mönstren är nog svåra att ändra på. Jag och Christer Sturmark har ungefär samma uppfattning om detta fenomen.

Under torsdagen ägnar jag mig bland annat åt att undervisa SALT-studenter (teologistuderande) om att nå ut i media och om bloggande, och dessutom kommer jag att ha överläggningar med en ledande vänsterpartist. Men hoppas på att kunna blogga något. Torsdagskvällen ägnas åt Elimkyrkans styrelse.