Det känns helt osannolikt och man nyper sig i armen. Min blogg har alltså gått till finalen i en tävling som handlar om att utse Sveriges bästa blogg, skriven av en femtiplussare. Dagen uppmärksammar det idag liksom Crossnets hemsida. Och det handlar om en seriös tävling med en professionell jury. Mina konkurrenter är bland annat Birger Schlaugs och Gudrun Schymans bloggar. Vad jag kan se är min blogg den enda i finalen med en kristen profil. Så självklart räknar jag med aktiv uppbackning från kristenheten i omröstningen, och vem som helst kan rösta, och man kan rösta en gång per dygn fram till söndagen. Information om tävlingen hittar man på www.dax.se. Och här kan man rösta på min blogg, genom att klicka på den längst ner på sidan.

Jag har bloggat nu i cirka 16 månader och ser mig fortfarande som en nybörjare. Och det har verkligen varit med och motgång under dessa 16  månader, jag vet inte hur många gånger jag har varit i blåsväder som nybörjarbloggare. Så det känns faktiskt som en riktig uppmuntran att hamna i denna final. Så jag vill ”keep on blogging”.

Jag har fått reda på idag att min blogg har blivit utvald som finalist i en riksomfattande tävling där man ska utse de bästa bloggarna i Sverige, skrivna av personer som är 50-plussare. Jag är en av fem finalister i klassen ”övrigt” – det finns ingen särskild klass för religionsbloggar. Tävlingen är uppdelad i fem olika bloggklasser, med fem finalister i varje klass.

Du kan gärna gå in och rösta på min blogg om du gillar den. Du hittar länken här där du kan rösta.

Förr i världen sjöng man i pingstkyrkorna ”skåda framåt se det dagas, nya tider börja gry”.

Det sammanfattar också den känsla jag har om en ny andlig vårtid. Och det kändes på ett påtagligt sätt när vi i går kväll i Elimkyrkan hade vår första träff för ett församlingsgrundarnätverk för Stor-Stockholm. Cirka 50-60 personer närvande, dels blivande församlingsgrundare, pastorer i nya församlingar, och de som leder nya församlingsplanteringar som har startat senaste åren. Dessa frågor kommer att ha högsta prioritet för både församlingarna New Life och Elimkyrkan i Stockholm, och vi planerar för att se ett antal nya församlingsplanteringar växa fram utifrån dessa församlingar under kommande 10 åren. John van Dinther, Kjell Axel Johansson och jag själv har fungerat som EFK:s församlingsgrundarteam i Stockholm senaste 3-4 åren, och det är vi som har tagit initiativet att grunda nätverket. Det blir inget samfundsexklusivt nätverk, utan är öppet för dem som delar våra värderingar, och som vill arbeta tillsammans mot detta mål.

Vi vill inte sitta med armarna i kors när vi ser stora delar av svensk kristenhet långsamt avvecklas och teologiskt utarmas. Vi tror på att grunda nya församlingar och att det är möjligt. Och att grunda församlingar som grundar församlingar.

I vårt nätverk vill vi ge stöd åt denna process genom mentoring, utbildning, nätverksträffar, hjälpa till med att skaffa fram ekonomiska resurser, och hjälpa till med att få fram know-how, och kontinuerligt förmedla kontakter, resurser, erfarenheter, att vi hjälps åt. Det mål vi har formulerat som ett första steg handlar om 50 nya församlingar i Stor-Stockholm till år 2020. Framförallt tror vi dock på Guds övernaturliga kraft och nedslag i denna process, Andens vind ska blåsa i seglen.

Jag har ägnat mig åt församlingsgrundande hela mitt liv, startade en kristen kommunitet i Järfälla 1974, var med och bildade Järfälla pingstförsamling 1974, och tog initiativ till att grunda en förortsförsamling i södra Stockholm under första delen av åttiotalet som sedan kom att heta Brandbergens frikyrkoförsamling. Den kom sedan att expandera och blev så småningom församlingen Ichtys som sedan döptes om till Söderhöjdskyrkan, som sedan har avknoppat latinamerikanska församlingen Iglesia Ichthus, församlingen Agape i Stockholm har också sina rötter i Söderhöjdskyrkan. Iglesia Icthus har dessutom bidragit till att se församlingar växa fram i Sydamerika, genom personer som blivit kristna i Ichthus i Stockholm och sedan flyttat tillbaka till Sydamerika, man har dessutom flera pionjärprojekt på gång i Sverige.

Men allt detta har hittills gått för långsamt.

Nu ökar vi takten. Öka takten, sista kvarten – som man ropar i Hammarbyklacken.

Under torsdagen började jag piggna till igen efter några sjukdagar. Har hört goda rapporter från EFK:s medarbetardagar som jag missade helt och hållet. Torsdagskvällen blev en riktig höjdare då Elimkyrkans nya Alpha-team började jobba. Vi har lagt ribban högt, vi har målet att starta upp en Alpha med 200 deltagare i mitten av februari. Och ett team på cirka 12 personer i församlingen kommer att leda den satsningen. Detta projekt blir en gigantisk utmaning. Alpha är ju en världsvid satsning som bedrivs i kyrkor över hela världen, det handlar om studie- och samtalskvällar om kristen tro, med föredrag, samtalsgrupper och en gemensam måltid. Det är inte bara en allmän religionsdialog utan också ett redskap för att föra människor till tro på Kristus, i Elimkyrkan finns det ett antal personer som har kommit till tro på Jesus på grund av att någon har bjudit in dem till Alpha i tidigare Alpha-satsningar som har gjorts i församlingen.

Under sen torsdag eftermiddag åt jag också lunch med Andreas Nielsen, pastorn för Hillsong i Stockholm. Jag gillar Andreas, han är framåt, och drivande, och det är ett väldigt spännande arbete som pågår i Hillsong Stockholm, som vi i Elimkyrkan gärna vill ha ett närmare samarbete med. Det händer så mycket grymt bra grejor i svensk kristenhet och svenska församlingar, men tyvärr blir de riktigt bra sakerna för anonyma, och de mindre bra blir för uppmärksammade.

Under fredagen blir det en begravning i Söderhöjdskyrkan. Ett par i Stockholm, Kjell och Lena Persson, blev kristna i slutet av åttiotalet efter en bakgrund som aktiva New Agare, efter ett par år blev de medlemmar i Söderhöjdskyrkan och var med i ledningen för församlingen där under hela nittiotalet, under den period jag var pastor. De var oerhört engagerade ledare och evangelister. Lena fick dock lämna detta jordeliv år 2005 efter en längre tids sjukdom och samma öde har nu drabbat hennes man Kjell, som gick bort för några veckor sedan, efter ett års svårare sjukdom. Idag får vi minnas Kjell och Lena, och det fantastiska som Gud gjorde i deras liv genom deras omvändelse och tjänst.

Under fredagskvällen möts vi i Elimkyrkan för att sparka igång ett nätverk för församlingsgrundande. Vi kommer att höja målsättningarna betydligt på det området för 2010-talet. Det är jag, John van Dinther från New Life och Elimkyrkans tidigare pastor Kjell Axel Johansson som håller i denna kväll och i detta nätverk.

Lördagskvällen blir det 25-årsjubileum av avskedsmöte i Söderhöjdskyrkan klockan 17.00. Det känns lite speciellt. Under dagen har jag lovat fru Swärd att vara hemma och ägna mig åt hushållssysslor. Vi ska bland annat titta på att köpa en ny sovrumssäng. En stor del av sitt liv håller man till i sängen. Det är en viktig fråga, med sängen.

Under söndagen predikar jag klockan 10.30 hos Tyresö frikyrkoförsamling i Södra Stockholm, de möts i föreningsgården i Tyresö centrum. Klockan 15.00 predikar jag hos Trinity, Elimkyrkans satsning och gudstjänst för unga vuxna. Platsen blir Elimkyrkan på Östermalm.

Dessutom sitter jag och skriver på en konsultrapport om socialdemokratiska partikongressen som jag ska försöka få klar under helgen, ska försöka skriva under lediga halvtimmar här och där.

En insändare i tidningen Dagen idag, skriven av Ingvar Peterson, f.d. styrelseledamot i Svenska Missionskyrkan, tar upp frågan om att vara biskopskyrka eller en kongregationalistisk församlingsrörelse. För den oinvigde är det fikonspråk, men kongregationalism innebär att den lokala församlingen fattar självständiga beslut, biskopskyrka innebär att det är mer styrt uppifrån, från en biskop, samfundsledning, styrande kongressbeslut m.m. Det Peterson refererar till handlar om Norrmalmskyrkans beslut att som kanske första baptistförsamling i världen tillåta enkönade vigslar. Och signalerna har också kommit från Baptistsamfundets ledning, och från Missionskyrkan att det är bra att den enskilda församlingen fattar egna beslut – speglat inte minst i tidningen Sändaren. Nu lyfts kongregationalismen fram som ideal.

Det är sant och riktigt att kongregationalismen är den bärande traditionen inom Baptismen. Påvar, prelater, biskopar, styrinstrument över församlingar, har aldrig varit populärt i baptistisk tradition. Lewi Pethrus kritik mot Baptistsamfundet för närmare 100 år sedan var att samfundet höll på att överge principerna om den fria och självständiga lokala församlingen.

Jag uppfattar inte alls den baptistiska traditionen som att församlingarna kan fatta vilka beslut som helst, jag vet inte något historiskt exempel på en sådan form av baptism. Kongregationalismen innefattar en hög nivå av samsyn mellan församlingar när det gäller värderingar, bibelsyn och vilken riktning man tar som lokal församling. Om man tänker sig som ett tankeexperiment att jag får för mig att det är riktigt som kristen att leva i polygami och jag lyckas övertyga min församling om detta. Och svenska lagstiftningen kanske kan ge ett godkännande juridiskt inom 6-8 år i en sådan fråga. Då är det alltså helt okey att införa polygami i en lokal baptistförsamling och åberopa kongregationalismen som ledande beslutsprincip? Kan inte samtliga argument som förts fram för enkönade äktenskap inte också användas för polygama äktenskap?

Det blir också en falsk kongregationalism. Därför att när samfundsledningen säger att det är fritt fram för församlingarna att fatta vilka beslut man vill så har man i praktiken godkänt den nya äktenskapsformen, även om man inte säger det högt. Missionskyrkan lutar ju åt denna kongregationalistiska hållning, och det medför också ett indirekt bejakande av den nya samlevnadsformen.

När samfundsledningar, samfundsordföranden och andra nyckelpersoner höjer rösten och försvarar vissa kristna principer och värderingar, får man kritik för att utöva biskopsvälde, då ropas det på kongregationalismen – det ska ni inte lägga er i. Den kritiken har nu drabbat Metodisternas ledning som vill hålla fast vid befintliga äktenskapsformen. Det tycks vara så att kongregationalismen används som en princip som används när det passar. Finns det en underliggande agenda som avgör när en fråga ska lösas kongregationalistiskt eller genom gemensamma beslut? Det tycks vara så att principerna nu används på ett ganska godtyckligt sätt.

Jag får nästan intrycket att kongregationalismen nu används för att ytterligare breda ut sekulariseringen och liberaliseringen inom den krympande frikyrkan. När det inte går att driva inre kyrklig sekularisering och liberalisering tillräckligt konsekvent på samfundsledningsnivå, då tillämpas istället strikt kongregationalism för att driva på sekularisering och liberalisering på församlingsnivå.

Tanken låter hädisk och konspiratorisk. Men det är alltid kul att testa tankar på en blogg, för att se hur reaktionerna blir.

Jag tror att huvudskiljelinjerna inom svensk kristenhet går mellan liberalisering/sekularisering på ena sidan och bibeltrohet/lärjungaskap/Jesusefterföljelse på andra sidan. Båda sidorna innehåller också en rad olika nyanser, och dessa etiketter kan inte tillämpas på ett svart-vitt sätt. Och uppdelningen går inte strikt mellan kyrkor och samfund utan inom dem, och också inom församlingarna. Och också inom den enskilda personen. Jag vore en lögnare om jag inte erkänner att jag får kämpa en daglig kamp mot sekulariseringen, Kristus och världen sliter om herraväldet.

Istället för att vara på Evangeliska Frikyrkans medarbetardagar ligger jag sjuk hemma i sängen. Och i stället för att få be tillsammans med, prata med, skratta med, prata allvar med, en massa EFK-pastorer, får jag ha min egen morgonbön själv istället.

Men jag och Gud, det kan bli fantastiska konferenser det med. Det är livets yttersta mening att älska Herren vår Gud och vår nästa som oss själva. Det är när vi ägnar vår energi åt detta som vi hamnar rätt. Och det dagliga personliga umgänget med Gud är då avgörande.

Den här morgonen läser jag i Jesu bergspredikan: ”Saliga är de som blir förföljda för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket. Saliga är ni, när människor hånar och förföljer er, ljuger och säger allt ont om er för min skull. Gläd er och jubla, ty er lön är stor i himlen. På samma sätt förföljde man profeterna före er.”

Det jag funderar över om Jesus visar på ett kristet liv som är ganska långt från mainstream-kristendomen i Sverige. Att bli accepterad av världen, av media, av kommunhuset, av politikerna, av allt och alla tycks vara en kristen över-ideologi – och när vi någon enstaka gång inte blir det, då bara åberopa religionsfrihetskraven. Det är väl svensk kristen praxis. Och när någon kristen grupp eller person hamnar i blåsväder och blir förföljd (jag tänker då inte på Knutby där det faktiskt begicks brott, eller struliga präster som hamnar i blåsväder på grund av sina synder), är vi snabba med att markera att så extrema är inte vi. Självklart ska vi inte genom ovislighet göra oss till ovänner med folk. Men det finns också en andlig strid. Och Guds rike är i opposition med mörkrets rike. Och det måste märkas på något sätt.

Eller är det så att den allmänt accepterade kyrkan som alla gillar, är den totalt ofarliga kyrkan. Som inte utmanar någon, som varken stör djävul eller överheten eller någon annan. Men Gud vill kanske ha en profetisk-revolutionär-utmanande kyrka, som predikar ett nytt liv, ett nytt rike.

Jag ligger alltså i sängen. Och tar mig inte till EFK:s medarbetarkonferens i Linköping. Tyvärr. Hade velat träffa alla pastorskolleger, men fyra av mina medarbetare från Elimkyrkan är där.

Hälsar via bloggen till alla EFK-pastorer. Ha en härlig konferens, bli uppmuntrade, och uppmuntra varandra, till goda gärningar och till att utbreda Guds rike.

Idag har jag varit helt däckat i magsjuka. Det enda jag har klarat av har varit att gå till toaletten för att tömma min egen spy-hink. Så jag orkar varken tänka eller skriva. Förhoppningsvis har jag repat mig i morgon, och vi hörs då. Godnatt.

Nu är jag i slutet av helgen där jag under lördagen umgicks med Europeiska Baptistfederationens generalsekreterare Tony Peck, visade honom bland annat regeringskvarteren, Helgeandsholmen och Gamla Stan i Stockholm, och turen avslutades med ett trevligt restaurangbesök i Gamla Stan.

Halva söndagen ägnades åt Elimkyrkans församlingsplantering i Vårberg/Skärholmen i sydvästra Stockholm. Ska man spana efter morgondagens kyrka är detta en perfekt plats. Spännande att se engagemanget och möta människorna, hängivna kristna, de som är nyfikna på kristen tro, och de som nyligen har kommit till tro. Fascinerande vittnesbörd som jag fick lyssna till.

Andra halvan har ägnats åt en farsdagmiddag hemma, då 3/4 av barnen var hemma utom yngste sonen som jobbar i Kina. Jättenice.

Kommande vecka händer spännande saker med bl.a. EFK:s medarbetardagar i Linköping och vi drar igång ett nytt församlingsgrundarnätverk i Stockholm.

Det har varit intressant att analysera reaktionerna på att jag meddelade att jag inte ställer upp för omval som EFK-ordförande. Som väntat väcker det mycket mer uppmärksamhet om jag gnäller på FRA, avslöjar att jag är omskuren, pratar med Jonas Gardell eller försvarar Åke Green.  För de EFK-are som är ledsna, kan jag trösta med att säga att jag inte försvinner, och de frågor jag är bra på, kommer jag fortsätta att driva outtröttligt. Kan förmodligen driva dessa frågor ännu bättre, om jag inte är EFK-ordförande, jag tänker främst på församlingsväxt, församlingsgrundande och kyrkans relation till samhället och media.

Ganska festligt med tidningens Dagens markörer om läsaren blir glad, arg, ledsen, förvånad över en viss nyhet och artikel. De flesta blev glada över att jag ska sluta som EFK-ordförande. Det var intressant. Jag vet inte om detta är representativt på något sätt. Man kan ju vara glad på det sätt som min fru blir glad, fruar vill ju alltid att man ska göra färre saker. Eller också blir man glad för min skull, att jag kommer bättre till min rätt i andra funktioner än att vara samfundsordförande. Eller också blir man glad för EFK:s skull, att EFK slipper ha mig som ordförande. Jag vet alltså inte hur glädjen ska tolkas. En teori kan vara att det är en massa Elim-medlemmar som klickat på glad, för att jag ska kunna ägna mer fokus åt lokala församlingen Elim i Stockholm. Världen Idags spegling av avgångsnyheten (OBS – det är ingen avgång, jag har bara tackat nej till omval) hittar man här.

Tycker också att Emanuel Karlsten på ett bra sätt fångar upp problematiken med att vara en samfundsordförande med ett formellt sett ganska svagt mandat, och samtidigt vara en aktiv samhällsdebattör, och den som hörs mest i egna samfundet. Det finns något som är ohållbart i denna konstruktion.

David Axelsson inlägg nummer 4, viktig fråga du tar upp. Jag tror att Jesu ambassadörer ska finnas där folk möts och där samtalet pågår. I vår tid handlar det i stor utsträckning om media av olika former. Och jag tycker här att frikyrkorna har en alldeles för defensivt förhållningssätt, både lokalt och nationellt. Vi måste ta för oss, sticka ut, och agera aktivt på dessa arenor. Vad har vi för kristen TV-strategi idag? Dessa frågor borde vara självklara på alla pastorsutbildningar.

Robert, inlägg nummer 15, jag påstår inte alls att jag har gjort bra ifrån mig i media, jag har dock gjort försök att lyfta vissa frågor, och att nyansera bilden för att visa att kristen tro och Bibeln kan vara relevant i en rad olika aktuella frågor. Artikeln som du refererar till om Åke Green i Svenska Dagbladet, ansågs av medieetablissemanget i Stockholm vara så bra, att det var slagsmål om att få publicera den, det var nämligen så att flera tidningar kände till att jag hade skrivit artikeln. Men visst har jag fått kritik för den från vissa håll. Det jag försökte säga var bara att samtliga religioner har en skeptisk inställning till homosexualitet – vilket är ett obestridligt faktum, och att Åke Greens grundtankar var baserade på Romarbrevet 1 som kristna menar är Guds ord. Sedan har jag både i den artikeln och i andra sammanhang distanserat mig från Greens ordval, men jag kan inte distansera mig från att han läser Rom 1. Gör man det kan man knappast kalla sig för evangelikal kristen.