Ikväll var det Gardell program nummer 2. Jag fick tillfälle att säga några meningar om betydelsen av Jesu död, och uttryckte en helt annan inställning än Gardells huvudtes i programmet. Den grundläggande skillnaden mellan mig och Gardell är att jag tror att ondskan är ett verkligt problem, och att det Bibeln kallar för synd har fått greppet om mänskligheten. Men Gud har gjort något åt det, genom Jesu död och uppståndelse har han besegrat synden, dödens och mörkrets makter. Gardell hoppar över detta och utgår ifrån att Gud älskar oss som vi är. Håller delvis med men då måste Gud gripa in för att röja undan det som skiljer oss från Gud. Gud älskade världen genom att han gav sin son, Gud bevisade sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. Så läser vi i Nya Testamentet.

Nu har vi startat Alphakurserna i Elimkyrkan. Tyvärr har vi inte nått de mål jag utbasunerade om totalt 200 deltagare, inklusive församlingsmedlemmar som är med och hjälper till. Vi har fått ihop 30 anmälningar plus de från församlingen som är engagerade så totalt landar vi väl på 50-60 engagerade personer. Vi satsar dock hårt på detta, och har redan börjat planera för att gasa ännu mer till hösten, och då kanske nå målet 200 personer. Alpha är en grundkurs i kristen tro, som kommer från Anglikanska kyrkan i England. Det bygger på ett antal kvällar med gemensamma måltider, föredrag och gruppsamtal. Av Elimkyrkans medlemmar är det en hel del som har kommit till tro på Jesus genom en Alphakurs.

Idag är det den internationella kvinnodagen. Ett av syndafallets värsta konsekvenser är förtrycket mot kvinnor som vi ser många exempel på runt om i världen.

Jag läser varje vecka den brittiska tidskriften ”The Economist” – det är snabbaste sättet att skaffa sig en bred översikt över vad som händer runt om i världen, politiskt, ekonomiskt och allmänna sociala och vetenskapliga trender. ”The Economist” är helt överlägsen den kunskap man får genom de mycket begränsade svenska media och TV-kanalerna.

I senaste numret tar The Economist upp som huvudämne flickaborterna. Man liknar det vid ett systematiskt folkmord som pågår i världen. Man räknar med att långt över 100 miljoner flickor har aborterats under senaste årtiondena, framförallt i Kina och Indien men även i andra asiatiska länder. Aborterna görs bara på grund av kön. Anledningen till detta är traditionella könsvärderingar kombinerat med den strikta familjepolitiken där antalet barn strikt ska begränsas, samtidigt som alltfler har tillgång till ultraljudsundersökningar. Om en familj bara kan få ett barn, då vill man absolut ha en pojke.

The Economist konstaterar också att Sydkorea tidigare hade liknande problem men där har man kommit tillrätta med detta, det föds lika många flickor som pojkar i i Sydkorea nuförtiden.

Detta globala jätteproblem pekar på vikten av att flickor och pojkar värderas lika. Men det pekar också på abortproblematiken. Det är en djup tragedi att vara oönskad av sina föräldrar. Och den djupaste tragiken är att mista sitt liv redan i mammas mage därför att man är oönskad. Det The Economist pekar på är att flickor är mer oönskade än pojkar – en djup tragik.

Nu är det sen lördagskväll och jag sitter och förbereder söndagens predikan i Elimkyrkan. Vi har ett särskilt tema under mars månad som handlar om korset. Jag kommer att ta upp i morgon om att det inte finns någon fördömelse för dem som är i Kristus, att vi har blivit frikända, förklarats rättfärdiga, att Kristus dog i syndarens ställe. Orden pekar i riktning mot en domstol, där Gud är domaren, djävulen är åklagaren, vi är de skyldiga, och Jesus är vår försvarsadvokat, och måttstocken och normen vi ska dömas utifrån är Guds lag. Det som händer är att vi blir frikända, det är vad det betyder att det inte finns någon fördömelse.

Jag kommer att ta upp om hur lagen anklagar oss, och vi blir frikända för att Kristus har hållit lagen och tagit på sig våra synder, han tar vår synd för att vi ska få hans rättfärdighet – att kunna stå helt ren, och utan skuld inför Gud.

Jag blir ytterst inspirerad själv av detta.

Utmärkt tidningen Dagen som idag uppmärksammar Evangeliska Frikyrkans satsning på att grunda församlingar i Stor-Stockholm, 50 stycken på 10 år. Min kollega i New Life, John van Dinther, blir intervjuad och berättar om visionen. Vi har också startat upp ett församlingsgrundarnätverk med människor som vill satsa på att genomföra detta. Vi kommer att mötas i morgon kväll.

Vi ser detta som ett fullständigt nödvändigt initiativ som kontrast och motvikt mot alla satsningar som görs på att minska frikyrkan i Sverige. Sammanslagningar mellan församlingar och även samfund är ju ofta bara uttryck för att administrera sin tillbakagång. Vi vill gå och motsatt håll, och satsa offensivt. Med Guds hjälp och i Guds kraft är det möjligt.

�

På tal om evangelikal och frikyrklig närvaro i Gardellprogrammet. Sveriges Television har viskat i mitt öra att Niklas Piensoho har blivit intervjuad och ska vara med i några av programmen, men SVT har dålig koll på namnen på pastorer så jag kan ha missuppfattat saken, men jag tror att det är så. Vi får se om han får göra mer än 5-sekundersinlägg.

Noterar en viss debatt här på bloggen om Gardell-programmet. Jag har några kommentarer.

För det första så skickade jag ett mail till Jonas Gardell ikväll och framförde synpunkter på att vi evangelikaler och mainstream-kristna (ett nytt ord jag uppfunnit) blev så förskräckligt snålt behandlade i hans program. Jag tyckte att Jonas och SVT kunde bjuda på mer än de 20 sekunder som jag och Stanley Sjöberg fick för att säga någonting. Det återstår sju program så jag hoppas på bättring.

Jag klassar Gardell som en religiöst sökande människa, jag kan inte klassa det han säger och skriver som kristen tro i vedertagen mening (min analys om hans Jesusbok presenterades här på bloggen under 2009, jag tror det var i slutet av mars, början av april någon gång). Vi som hör till det kristna etablissemanget behöver dock möta människor med ödmjukhet och respekt, det gäller både kändisar och vanligt folk som vi möter i vardagslivet. Jag tar helt avstånd från den näst intill hatiska och vulgära Gardell-kritiken. Jag tycker att han ska mötas med respekt som vilken människa som helst, och vi behöver kunna ha dialog och samtal med människor oavsett vad de tror. Och jag tycker att det är tragiskt att vi saknar ledare och predikanter i svenska kristenheten som kan föra ut sin tro eller icke-tro med samma övertygelse och skicklighet som Gardell gör.

Hypotesen att jag och Stanley Sjöberg skulle utnyttjas som någon sorts gisslan för att ge legitimitet åt programmen, tror jag inte alls på. Varken Gardell eller SVT har något intresse av det, tror inte att de bryr sig ett dugg om vad vanligt frikyrkofolk tycker om detta.

Vi måste som kristna leva med att det är en brokig och rörig religiös bild och landskap i Sverige idag, där många olika livsåskådningar och trosuppfattningar, och även kristendomstolkningar lever sida vid sida. I den miljön behöver vi frimodigt stå upp för vår tro och våra övertygelser, men det gör vi inte främst genom att klanka ner på andras tro, utan främst genom att berätta om vårt eget möte med Jesus och vår tro på honom.

Nu säger jag godnatt, fru Swärd sover gott redan.

Bara en kort kommentar efter första programmet med Jonas Gardell om Gud. Vad Jonas tänker och tycker i dessa frågor vet vi ganska väl, så i det avseendet innehöll programmet inga överraskningar. Jag blev dock besviken över att de evangelikala och allmänkristna rösterna fick en så begränsad plats i programmet. Nu fick Gardells hållning helt och hållet dominera, även bland präst- och pastorskommentarerna. Det var väl jag själv och Stanley Sjöberg som representerade alternativen till Gardell, och vi fick väl några enstaka sekunder vardera av programtiden. Och klippen var så korta så det var omöjligt för en oinitierad tittare att se att vi representerade helt andra synsätt än Gardell. Så jag hoppas på att de alternativa rösterna för större utrymme i kommande program. Noterar att både Emanuel Karlsten och Carl-Henric Jaktlund har skrivit kommentarer på sina bloggar.

Noterar att Dagen-redaktören Carl-Henric Jaktlund har skrivit positivt om mitt engagemang för tonåringar. Det var kul, för det hör ju inte till det mer spektakulära man håller på med. Han är dock tveksam till begreppet tonårskyrka. Det jag menar är helt enkelt att församlingar måste hitta modeller för att nå fram och få dialog med tonåringarna. Jaktlunds bok har ju som fokus de tonåringar som växer upp i våra församlingar, och det är naturligtvis ett avgörande ansvar för kristna församlingen. I det djupt sekulariserade Stockholm är dock problemet att vi inte har så mycket familjer med tonårsbarn i de traditionella frikyrkorna, där är problemet ännu större. Ska 99 procent av tonåringarna som inte har någon kontakt med någon form av frikyrka överhuvud taget få höra något om Jesus av trovärdiga kristna som kan få kontakt med dem på ett bra sätt – det är frågan. Så min formulering ska inte tolkas alltför bokstavligt, det handlar med om frustration över att nå de 99 procenten. Det är bara detta det handlar om. Vi behöver höra om bra exempel från församlingar som lyckas med detta – i de miljöer där bara någon eller några procent av hela befolkningen är aktiva kristna.

Igår höll jag alltså en predikan om korsets betydelse i den kristna tron. Tyvärr blev det inget sammanfattande Youtube-klipp den här gången. Det går att lyssna på predikan genom att gå in på Elimkyrkans hemsida och ladda ner den, www.elimkyrkan.org och gå in på höger sida ”nedladdningar” och klicka på predikan 2010-02-28 med rubriken ”människor med vision” – predikan fick sedan lite annan inriktning än vad rubriken i förväg antydde.

Hur har jag uppfattad försoningen och Jesu verk på korset? Finns det aspekter jag missar. En predikan är ju koncis och koncentrerad, och kan inte rymma alla nyanser. Kom gärna med feedback.