Jag har ju aviserat att jag ska diskutera Max Wetterlunds bloggserie om sex. Jag läste först ett av inläggen där jag tyckte att han uttryckte sig minst sagt slarvigt om äktenskapsfrågan. När jag läste vidare de andra inläggen hittade jag dock mycket som var bra. Frågan om en kristen syn på porr och onani har jag ju redan skrivit om, och ligger ganska när det synsätt som Max för fram. Jag håller helt och hållet med Max om att vi öppet måste tala om sex i våra församlingar.

Jag tror inte heller på slutna kärnfamiljer. Jag tror att församlingen är kallad till att vara en familjegemenskap. Det är dock viktigt att vi uttrycker oss klart och tydligt när vi talar om detta, det äktenskapliga samlivet gäller en unik relation mellan en man och en kvinna. Som gemensamt tar ansvar för sina barn. I den begreppsförvirring som råder idag på äktenskapsområdet måste man här uttrycka sig tydligt. När vi talar om kommuniteter, utvidgade familjer, att inte isolera kärnfamiljen, talar vi inte om en annan modell för äktenskapligt samliv. Vi talar bara om att kärnfamiljen inte ska isoleras, det behöver vara en öppen gemenskap.

Jag tycker att det råder ett rejält sönderfall på äktenskaps- och familjeområdet, inte minst i västvärldens kyrkor. Jesus talade om det trogna och livslånga äktenskapet. Det är den kristna standarden. Sedan talar Jesus om att man i vissa lägen måste acceptera en skilsmässa, det handlar då framförallt om att ens partner är otrogen. Då har man enligt Jesu undervisning rätt att ta ut skilsmässa. Men Bibeln talar aldrig om att man som kristen har rätt att aktivt verka för en skilsmässa eller bidra till en skilsmässa. Vi behöver skapa kärleksfulla och själavårdande miljöer i våra församlingar, och möta människor där de befinner sig. Det som bekymrar mig är dock att idealen, och måttstocken i undervisningen har devalverats, ju vanligare skilsmässor har blivit. Efter mer än 20 års erfarenhet av att vara pastor, vet jag av erfarenhet, att skilsmässorna i varje fall kan minimeras, om man i en församling jobbar aktivt med äktenskaplig friskvård och aktiv själavård på området. Sedan ska vi naturligtvis stötta de kristna som drabbas av skilsmässor, situationer som man inte har kunnat rå över.

Att vara Jesusefterföljare innebär att man har som norm och aktivt verka för att äktenskapet är troget och livslångt. Annars är det bara flummeri att gå omkring och kalla sig för efterföljare till Jesus. Sedan kan naturligtvis Jesusefterföljare drabbas av livskriser och det är ju inte självklart att ens partner är Jesusefterföljare – vilket kan krångla till situationen.

Max Wetterlunds skriver sedan om att kristen sex är väldigt bra sex. Det är möjligt. Säger inte all erfarenhet att bästa sexlivet får man om man lever i ett långsiktigt, troget och romantiskt äktenskap. Max skriver att det finns amerikanska undersökningar som visar att de som får ligga oftast är konservativa kristna, och som också kommer fram i undersökningarna är att de kvinnor som oftast får orgasm är konservativa kristna.

Här pekar Max på något viktigt. Det finns en myt, och jag är rädd för att den även har spritt sig i kristna sammanhang, är att en strikt sexualsyn och värnandet om äktenskapet, leder till ett tråkigt liv och torftigt sexualliv. Max säger att det är tvärtom, jag tror att han har rätt. Ett bra sexliv kräver att man lär känna varandra väl och att man kan vara fullständigt trygg i varandras kärlek. Det är främst i ett troget äktenskap där inriktningen är att leva hela livet tillsammans, det är i den miljön man skapar bäst möjligheter för bra sex.

Max skriver också så här: ”anledningen till man (alltså kyrkan) murar in sexet tror jag är att sex är något så vackert och kärleksfullt som man måste sätta gränser kring, för att det inte ska bli fel. Murarna signalerar att sex är viktigt och värdefullt. Inte att sex är dåligt eller fel”. Jag håller helt med.

I nästa inlägg kommer jag in på sambofrågan.

Svenska Missionskyrkan har en anställd internetpastor som heter Nils Bryntesson, han är också projektledare för amen.se. Han har arrangerat en intressant konferens på lördag som handlar om hur kyrkan jobbar med internet, rubriken är ”Hela Kyrkans Hemsida”. Här hittar du informationen om konferensen, jag tror att det fortfarande går att anmäla sig. Jag är en av de medverkande vid konferensen och jag har ett seminarium om nödvändigheten av att kyrkan finns med i det offentliga samtalet, inte minst på nätet. Andra medverkande förutom Nils Bryntesson är Maria Hägglöf, Stefan Gelfgren och Martin Garlöv. Konferensen kommer att hållas i Elimkyrkan i Stockholm, så det blir hemmaplan för min del.

De påstår på TV-nyheterna ikväll att Ängelholm slog Hammarby i fotboll.

Tillåt mig att tvivla. Är inte inslaget på TV bara sportjournalistens högst subjektiva värderingar? Alla begriper väl att han inte kan tolka matchen på ett objektivt sätt, han har ju sina egna tankekonstruktioner och förutfattade meningar som han utgår ifrån. Kan han verkligen bevisa att Ängelholm slog Hammarby? Är inte ordet bevis omöjligt. Och naturligtvis var sportjournalisten en man, naturligtvis färgade av sina patriarkaliska värderingar, utifrån ett radikalfeministiskt perspektiv skulle man nog bedöma matchen på ett helt annat sätt. Och vem litar på vad de säger på TV? Kan man verkligen vara säker på att det de säger på TV är sant, kan man inte hitta många exempel på osanningar som presenterats i televisionen. Hur vet jag med säkerhet att Ängelholm slog Hammarby?

Om man dock kommer fram till att sportjournalisten har hävdat detta, hur kan jag veta med full säkerhet att jag har uppfattat det han säger på ett riktigt sätt? Är inte språket subjektivt? Kan jag vara säker på att journalistens ord och budskap tolkas och förstås av mig på ett sätt så att jag på ett riktigt sätt uppfattar hans tankegångar?

Om man skulle övervinna sin skepticism och komma fram till att det trots allt är sant att Ängelholm slog Hammarby med 3-2, varifrån kommer föreställningen att man ska räkna mål? Är inte denna kvantifiering uttryck för ett modernt förhållningssätt, målräkningen ger det verkligen en rättvis bild av fotbollsmatchen. Det kanske inte alls är bästa laget som gör flest mål, varför då räkna målen. Att Ängelholm eventuellt gjorde 3 mål och Hammarby 2, varför har det någon relevans? Varför ska man räkna? Dödar det inte fotbollen med detta primitiva räknande av hur många gånger bollen hamnar i nätmaskorna? Varför inte titta på kvaliteten istället för kvantiteten?

Och denna primitiva kamp och tävlan. Var finns jämlikheten någonstans? Varför ska någon besegra en annan? Är det inte bara primitiva djungelinstinkter, våldsbenägenhetens knappa försök till civilisering som vi bevittnar? Är det inte bättre att alla matcherna får vara 0-0, uppgjort i förväg, man slipper då tårarna, kampen, konkurrensen, våldet, och lusten att vinna över någon annan.

Är inte detta trams med tävlan, räkna mål, vinna matcher – inte bara uttryck för det kapitalistiska systemets människosyn, i skarp kontrast mot broderskap, jämlikhet och rättvisa? Att vinna på den svages bekostnad, att klättra uppåt i tabellen, att gå uppåt i seriesystemet, det vi bevittnar är den omoraliska och hänsynslösa kapitalismens insteg på fotbollsplanen.

Hammarby har segrat, jag kommer aldrig att tro på de vinklade, perspektivlösa och helt subjektiva rapporterna från sportjournalisterna. Och om de någon gång har rätt så tycker jag att det är fel att räkna målen och överhuvud taget tävla.

Nu är jag på väg till Örebro för ett sammanträde. Igen. Evangeliska Frikyrkan är ju den enda organisationen i hela världen som har valt att förlägga sitt huvudkontor till Örebro. Jag börjar snart prata med Närkings brytning. Och jag noterar att Örebros fotbollslag har köpt den tungamålstalande och ständigt-prata-om-Jesus- hammarbyaren Paulinho, jag hoppas han var riktigt dyr för Örebro. Han kommer säkert också att ägna sig mer åt evangelisation och bön än fotboll i Örebro, så det kan bli en riktig nitlott för fotbollslaget.

Jag återkommer så snart jag hinner med debatten med utgångspunkt från Max Wetterlunds blogg.

Jag har ju bjudit in samtliga sju riksdagsparti-ledare för en utfrågning i Elimkyrkan/Söderhöjdskyrkan i Stockholm. Mona Sahlin och Jan Björklund tackade nej direkt. Maud Olofsson har också tackat nej. Jag har dock fått mitt första ja, Göran Hägglund kommer gärna till denna utfrågning. Jag väntar på besked från Maria Wetterstrand, Lars Ohly och Fredrik Reinfeldt. Vi får se vilka partier och partiledare som visar intresse för kyrkor och kristna, framförallt kyrkor och kristna i Stockholm. Är det bara Kristdemokraterna? Vi får se.

I Elimkyrkan i Stockholm har vi fyra gudstjänster under söndagen. Klockan 10.30, 13.00, 16.00 för etiopisktalande och 11.00 i vår församlingsplantering i Skärholmen. Jag ska predika i gudstjänsten klockan 13.00 i morgon. Bjud gärna in folk du känner i Stockholmsområdet. Jag kanske kommer att anknyta till pågående debatter här på bloggen, vem vet. Elimkyrkan ligger på Östermalm, t-bana Östermalmstorg, korsningen Storgatan/ Styrmansgatan.

Det blev många kommentarer om inlägget om porr och onani. Jag kan inte gå in och kommentera enskilda inlägg, det har skrivits många kloka saker, en del håller jag med om. En del håller jag inte med om.

Sex är ett känsligt och personligt ämne. Därför behöver man uttrycka sig varsamt. Det är få saker som kan ge en människa så mycket glädje och njutning, och det är få saker som kan orsaka en sådan tragedi och olycka.

Det är bara att följa världspressen om Tiger Woods så inser man att sex är ett känsligt och svårt ämne, och orsakar enorm skada när det går överstyr. Och Bibeln bekräftar alltsammans, kung Davids sexuella eskapader skildrade i Gamla Testamentet, har varit till varning i årtusenden. Nu ser vi hur hela världspressen rasar mot Katolska kyrkan för att präster inte har lyckats hålla fingrarna ifrån barnen. Dessa fromma män, som kan allt om kristen etik och kyrkans lära, klarar ändå inte av att leva efter den kristna standarden. Dessa fasansfulla exempel visar hur svår sexualiteten kan vara att hantera, även om vi har höga normer och ideal.

Jag kan inte se att kristen tro på något sätt är sexualfientlig. Läser man Bibeln möter man en frapperande öppenhet på området. Det handlar inte bara om Höga Visan. Ordspråksboken är mycket frispråkig. Paulus är mycket konkret och tydlig i sin vägledning i sina brev. Att betrakta sex som något syndigt i sig och bara till för barnalstring måste nog betraktas som ett sidospår i kyrkans historia. Och jag tycker att det är viktigt att i kristna församlingar öppet tala om ämnet. Under alla mina år som pastor i Söderhöjdskyrkan, (som tidigare hette Ichtys, och allra först Brandbergens frikyrkoförsamling), brukade jag ha som praxis att ta upp ämnet sex i en predikan, minst en gång per år. Och då kunde jag bland annat ta upp konkreta saker som jag gjorde i mitt förra blogginlägg om porr och onani.

Det har diskuterats efter mitt förra blogginlägg om skillnader mellan kvinnlig och manlig sexualitet. Jag tror inte att jag går in på det mer, det har skrivits en del kloka saker redan i kommentarer. Läser man Bibeln tycker jag nog att man hittar exempel på mycket aktiv kvinnlig sexualitet.

Både om man är kristen eller inte alls troende behöver man ha en etisk vägledning om hur man ska leva på sexualitetens område. Som kristen tror jag att sexualiteten är en god gåva från Gud, men tror att det är viktigt att följa Guds bruksanvisning. Det är precis som att köra bil. Bilen kan vara hur bra som helst, utan trafikregler blir det ett självmordsredskap.

I dagens Sverige som med internationella mått mätt är ett ganska sexliberalt samhälle finns det ändå ganska strikta lagar och regler på sexualitetens område. Vi har mycket kraftigt markerat mot incest, all form av sexuellt våld, sexuella trakasserier och förolämpningar är olagligt. Prostitution är olagligt och det finns ett mycket starkt avståndstagande mot pornografi. De allra flesta människor tycker att otrohet är djupt omoraliskt, och då handlar det om otrohet både för gifta par, sambopar och par som bara sällskapar. Samtidigt finns det en mycket hög nivå av sexuell tillåtlighet i Sverige om man är singel. För mig som har jobbat en hel del ute på stan bland tonåringar, är väl medveten om att dagens tonårskultur i ganska stor utsträckning är präglad av en ”knulla runt”-attityd, där man ligger med ett antal olika partners för lustens och vänskapens skull, utan en fast relation. Vanliga vuxna som jobbar med ungdomsvärlden är mycket bekymrade över attityderna bland unga när det gäller sex.

Samhällets normer som jag nämnt om nu kan vi som kristna ställa upp på och stödja. Sedan ser jag som kristen äktenskapet som Guds unika ram för sexuallivet, och där skiljer jag mig som kristen från samhällsnormerna. Utvecklar detta i ett senare blogginlägg.

Men även vårt sexliberala Sverige ger ändå en ganska hög aktning av äktenskapet, sambolagstiftningen är mycket svag och outvecklad i jämförelse med äktenskapslagstiftningen. Ska man ha ordning och reda i sitt liv och i sin ekonomi och lever i ett parförhållande, man ska då enligt svensk lagstiftning absolut gifta sig. 

Talar vi om sexuella normer tycker jag att allt som skadar andra människor är helt förkastligt, och utifrån Bibeln och tradition kan klassas som synd och även liberala Sverige tycker i stor utsträckning att sådana handlingar är förkastliga. Vi talar då om prostitution, sexuellt våld, sexuellt utnyttjande, incest, samhällets tydliga markering mot porren, sexuella trakasserier, pornografi kopplat till barn etc. Även otroheten kan räknas in här även om det inte är olagligt.

När det gäller porr som jag skrev i mitt förra inlägg – även om man konsumerar porr som individ så kan det ändå vara till skada för andra människor (förutom en själv). Framförallt om man lever i ett äktenskap eller ett förhållande, men också med tanke på hela den porrindustri som ligger bakom de bilder man tittar på. Så kritiken mot porr tycker jag att vi kristna kan dela med många andra. Sedan måste man vara ärlig inför pornografin. Inte minst för män är det en svag punkt, och man måste ha några andra personer som man öppet kan tala med, om man känner sig attraherad att via internet gå in och titta på en massa sidor med pornografiskt innehåll. Sex är en svag punkt, och när man är trött, och när man är själv, kan man lätt bli frestad att göra saker som man egentligen känner är fel.

Sedan är ju pornografi relativt. Lättkläddhet och nakenhet måste inte alltid vara pornografisk, mycket av klassisk konst är ju naket utan att uppfattas som pornografiskt. Klädvanor har varierat mellan kulturer och under historiens gång. Men bilder och filmer som tydligt syftar till att väcka sexuell upphetsning måste klassas som pornografiskt. Jag vet dock inte med vilket syfte Anders Zorn målade sina icke påklädda dalakullor.

Jag tycker att porren är enkel att etiskt bedöma, men svårare att hantera i själavård och i praktisk livsstil. Lära och liv går inte alltid hand i hand, det är bl.a. det församlingar är till för, att hjälpa kristna så att lära och liv går hand i hand.

Det kristna standardtipset om botemedel mot porr är  Pauli ord ”det är bättre att gifta sig än att vara upptänd av begär”. En som har stark dragning till porr är ”upptänd av begär” men kanaliserar det på fel sätt. En gift person som har dragning till porr bör satsa mer på äktenskapliga sexlivet, det är nog bästa botemedlet. Men det är ju enkelt att säga.

Onanin är en knepig fråga. Det skadar ju ingen annan. Det står inte heller något uttryckligen i Bibeln om onani. Jag tycker dock att när onani blir tvångsmässigt och beroendeframkallande behöver man som kristen få förbön och hjälp, Gud vill att vi ska leva i frihet. Sedan tycker jag att onani är inte Guds avsikt med sexualiteten, den är till för gemenskap med en annan människa. Men jag tycker ändå inte att man kan moralisera eller syndstämpla onanin som inte är tvångsmässig, om det handlar om att hantera sin lust som singel. Som gift par kan man ju inte heller alltid ligga med varandra, barnafödande ger ett avbrott i sexlivet, sjukdom kan göra det, och många människor har resor i tjänsten som gör att man tvingas vara ifrån varandra. Det finns nyanser och gradskillnader. Tror att det är bäst att man kan undvika onanin.

Men jag är väl medveten om att ett sådant råd låter vansinnigt, i det sexliberala Sverige.

Ska återkomma till att kommentera Max Wetterlunds skrivelser, detta inlägg var bara en kommentar på alla kommentarer som har kommit.

Tack för alla kommentarer om porr och onani. Tyvärr har jag suttit i möten hela torsdagen. Bland annat haft både rådsmöte och styrelsemöte för Claphaminstitutet där jag är ordförande. Vill både kommentera det som har skrivits och fortsätta skrivandet i ämnet, men det hinner jag inte med i kväll. Återkommer fredag kväll eller senast under lördagen. Men fortsätt gärna och skriv era kommentarer.

Max Wetterlund är en kristen aktivist i Malmö. Jag känner inte Max personligen, men vi har hälsat på varandra vid några tillfällen. Han har inte minst en cool uppsyn, när det gäller frillan, yttre utstyrsel m.m. En period var han ordförande i EFK Ung och med i styrelsen under en längre period.

Han har skrivit på sin blogg om sex. Och inbjuder till diskussion. Jag nappar på den inbjudan. Jag uppskattar Max vilja att ta upp frågorna rakt på sak. Samtidigt är jag mycket bekymrad över hans luddighet, framförallt i frågan om äktenskap. Jag tycker bara att det är en sekularisering och brist på Jesu efterföljelse när elementära kristna hållningar överges, vilket jag ser exempel på i Max text. Jag återkommer till den frågan.

Jag börjar med de mer positiva trådarna. Avsnittet om porr är bra. Jag håller med Max om att det inte är ovanligt att kristna tittar på porr. Ofta i smyg. Och ofta kopplat till skuldkänslor. Jag tycker också att hans analys är bra, porr är dålig sex. Hela tanken på ömhet, gemenskap och ömsesidig åtrå och kärlek försvinner, och det gör kvinnan (för det handlar i regel om det) som ett objekt för ens egna lustar och begärelser. För en gift person är porr förödande. Det kan totalt förstöra ett äktenskap. Det handlar egentligen om en form av otrohet och ett äktenskapsbrott. Har en gift man problem med porr behöver man få hjälp i förbön, själavård, och komma ur ett beroende. För det handlar ofta om ett beroende. Samtidigt är porren en stor lockelse för män, den manliga sexualiteten triggas av att se vackra kvinnokroppar – det kan vi inte förneka. Porr är dock en konstlad sexualitet, bara kropp, bara yta. Ingenting mer. Inte det som Gud har tänkt sig för sexuallivet.

För den som inte är gift är porren också skadlig. Det skapar en skev bild av sexlivet, och ger en mycket dålig förberedelse för ett äktenskap. Det skapar fantasier och bilder som knappast finns i verkligheten.

Bibeln har inget att säga om porr, därför att det knappast fanns före boktryckarkonsten. I IT-åldern har porren dock exploderat och ligger bara några mustryckningar bort. Pornografin stämmer inte alls med Bibelns bild av sexualiteten. Den är så viktig och en så fin gåva, så att den behöver utövas med största varsamhet, inom ramen för ett troget, trofast, förpliktande förbundsförhållande – på svenska kallas det för att vara gift. Den kristna sexualsynen skiljer sig fullständigt från den som ofta är rådande i vårt samhälle, sex handlar om orgasm och tillfällig njutning i stor utsträckning – i en kristen syn handlar sex om att bygga upp en trofast och förpliktande kärleksrelation inom ramen för ett äktenskap. Och inom den ramen blir sexlivet också bäst.

Det värsta vi kan göra som kristna är att sopa saker under mattan. Attraheras man av porr måste man vara ärlig. Och man behöver i varje fall några kristna vänner där man kan dela sitt liv, och delar frågor som gäller sexuella böjelser och frestelser.

Det finns en annan aspekt av porren som är viktig. Den moderna feminismen inte minst, avskyr porren, därför att den är kvinnoförnedrande. Kvinnan förvandlas bara till ett sexobjekt. Är uttryck för en förlegad kvinnosyn. Jag håller med.

I mitten av sjuttiotalet ordnade jag och några kompisar ett bokbål mot pornografin. Vi fick tag i en massa herrtidningar och ordnade en stor brasa. och Expressen skrev om tillställningen som vi hade utanför Aspnäskyrkan i Järfälla. Idag är det dock svårare när allt kommer fram via internet. Men det behövs krafttag mot porren, här borde kyrkorna alliera sig med Feministiskt initiativ bl.a.

Håller också med om Max analys av onanin. Det är också dålig sex. Gud har tänkt sig sexualiteten som gemenskap mellan en man och en kvinna för ömsesidig glädje. Att hålla på och onanera själv, eller runka som vi säger i Stockholm, är inte särskilt roligt. Bibeln har dock inget att säga om saken så det finns ingen anledning att jättemoralisera över detta. Men det stämmer inte med Guds tankar om sexualiteten. Man bör också ställa sig frågan över vad man tänker på när man onanerar. Det kan kopplas till fantasier och bilder som inte är särskilt bra. Och som kan bli tvångssyndrom. Även här behöver man leva i öppenhet, inte sopa under mattan. Jag tycker också att det blir fel om onani blir en så stor grej så att ens kristna liv helt sjunker ihop i fördömelse och misströstan på grund av detta. För en gift person är onani inte bra, därför att den kärlek man bör ge till sin partner, rinner iväg åt annat håll istället.

Men hur som helst, onani är dålig sex. Och jag håller med Max om att det är mycket vanligt. Men det finns gradskillnader, onani kan bli förslavande och tvångsmässigt. Har jag en kristen grundsyn behöver jag bearbeta detta i förbön och själavård. En variant är begränsad onani för att lätta på trycket, det kan även gälla gifta par som är ifrån varandra på grund av resor eller liknande, eller kärlekskranka singlar. För en kristen person gäller dock alltid att pröva tankar och motiv inför Gud. Hur man än ser på onanin så handlar det i varje fall inte om det som Gud har tänkt sig för sexualiteten.

I nästa inlägg tar jag upp frågan om äktenskap och sambo. Återkommer.

Jag noterar att tidigare EFK-Ung-ordföranden Max Wetterlund har skrivit en hel serie på sin blogg om sex. Och om samlevnad och äktenskap. Jag tror att jag tar upp Max kastade handske och går in i debatten. Behöver dock läsa igenom hans texter en gång till. Räkna med ett sprakande blogginlägg närmaste dygnet någon gång. Har man varit gift i 34 år och producerat fyra barn kan man ganska mycket om ämnet.

Sitter och filar på en text till ”Pastorn har ordet” i Elimkyrkans församlingsblad. Försöker sammanfatta den undervisning om korset som vi har haft i församlingens olika gudstjänster under fem veckor. Här följer mitt textförslag, observera att detta är ingen uttömmande utläggning om försoningen, utan visar bara några centrala aspekter som jag tycker lyfts fram i Nya Testamentet.

”Under mars månad fram till påsk har vi särskilt ägnat oss åt korset och Jesu seger genom sin död och uppståndelse – i vår förkunnelse och undervisning i Elimkyrkan.

Vi förkunnar en korsfäst Kristus, så skriver Paulus i brevet till församlingen i Korint. I Elimkyrkan förkunnar vi också en korsfäst Kristus. Det är kraft och befrielse i det budskapet. På korset vann Jesus seger över fördärvsmakterna, Satan, synden och döden. Han tog på sig förbannelsen för att vi skulle bli välsignade. Lagen blev naglad fast vid korset för att vi inte längre skulle kunna anklagas och komma under någon dom.

Varför behövde Jesus dö? Vore det inte trevligare med en kristendom utan blod, utan en brutal avrättning som främsta symbol?

Jesu död var nödvändig för syndens skull. Bibeln säger att alla människor är syndare. Syndens lön är döden. Synden är allt som skiljer oss från Gud, det handlar om att vi har gått snett och bort ifrån det som Gud tänkte det från början. Även de mest fromma och präktiga människor visar ändå i svåra situationer en tendens till avundsjuka, hämndlystnad, bitterhet mot andra, egenintresse m.m. Synden har blivit ett dödligt virus som har besmittat mänskligheten. Synden dödar oss. Synden förstör relationerna mellan människor och synden förstör vår relation med Gud. Genom synden så har vi blivit dömda till både fysisk och andlig död.

Och vi kan inte frälsa oss själva. Det räcker inte med att skärpa till sig för att bli fri från sin synd. Bibeln säger att vi har blivit slavar under synden.

Det var därför Jesus dog. För att befria oss på synden. För att ta på sig vår synd. För att ta på sig syndens straff och konsekvens – döden. För att befria oss från ondskans makter som har fått grepp om våra liv på grund av synden.

Bibeln liknar det vid en rättegång. Gud är domaren. Jesus är vår försvarsadvokat. Djävulen är åklagaren. Domaren dömer utifrån lagen, Guds måttstock och standard. Djävulen lyfter fram alla våra felsteg och anklagar oss. Syndaren döms till döden.

Det Jesus gjorde på korset var att i vårt ställe tog på sig vår synd och syndens skuld och straff. En annan bild som Bibeln använder är att friköpa någon, betala och lösa ut någon mot en lösepenning. Trots av vi var skyldiga, trots att vi var dömda, trots att vi hade brutit mot Guds lag, förklarar Gud oss frikända. Det är detta det betyder att det finns ”ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus”. Vi kommer inte längre under någon dom. Vi är frikända för att någon annan har tagit på sig vårt straff.

Men korsets seger handlar inte bara om domstol och juridik. Det handlar också om att Jesus trädde fram som representanten för en ny mänsklighet. Det kunde han göra för att han inte var av Adams säd, han var inte besmittat av den synd som drabbat och besmittat mänskligheten. Han var född av Gud, hade en annan bakgrund. Bibeln säger att vi är korsfästa med Kristus. Vi är sammanvuxna med honom genom en lika död som hans. Vi är genom dopet sammanvuxna med hans död och begravning och vi är delaktiga i Jesu uppståndelse. Han uppstod som representant för en ny mänsklighet. Vi är sammanvuxna med Kristus genom en lika uppståndelse som hans. Hans död är vår död. Hans liv är vårt liv.

En ny mänsklighet där varken synden eller döden har kvar greppet och förslavar människor – det var detta Jesus gjorde på korset. Så länge vi lever kvar i våra förgängliga kroppar har vi en fortsatt kamp med synden. Men synden härskar inte längre över oss, den har förlorat makten och kontrollen.

Vi kan inte undvika den fysiska döden. Men det liv vi har i Kristus har redan gått igenom döden och därför har vi fått del av hans uppståndelseliv. Vi har fått del av det eviga livet, vi är försonade med Gud, vi är rättfärdiga – och med detta menas att vi är inför Gud som om vi aldrig hade gjort något fel.

Det är detta korset handlar om.”

 

�