Återkommer med kommentar om Åhman-debatten

Noterar att det har varit stort intresse för debatten mellan mig och Torsten Åhman i torsdags om eviga domen och evigheten. Fler än 1000 personer har följt debatten via webb-sändningen. Debatten har kommenterats här på denna blogg och andra bloggar. Dagens och Världen Idags webb-tidningar har uppmärksammat debatten och det har hamnat mycket högt i läs- och uppmärksamhetsmätningarna.

Räknar med att skriva ihop en kommentar ikväll eller måndagen hur jag uppfattade debatten.

Och i morgon har jag bjudit Mymlan på lunch och vi ska ha ett spännande samtal på T-bar i Stockholm om frikyrkan. Vi får se vad jag och Mymlan hittar på, vi är ju båda så pass kommunikativa så vi kommer säkert att spegla samtalet på något sätt.

Om megakyrkor och husförsamlingar

Jag skulle vilja fortsätta diskussionen jag tog upp om Charles Kridiotis blogginlägg om så kallade ”Simple church”. Jag och Charles har träffats för ett lunchsamtal för att försöka reda ut detta.

Skulle vilja utveckla diskussionen och förklara mig. Kristna församlingar organiserar sig på många olika sätt idag. Det finns små församlingar, det finns stora församlingar. Det finns megakyrkor, och husförsamlingar. Det finns förortsförsamlingar och innerstadsförsamlingar. Det finns landsbygdsförsamlingar och storstadsförsamlingar. Det finns mycket traditionella församlingar och det finns mycket moderna församlingar. En del föredrar historisk-liturgisk kyrka, en del föredrar avslappnad form med pastor i jeans och senaste musiktrenden.

Även i Sverige är den lutherska enhetskyrkans tid över, då alla gick till samma kyrka och samma samfund. Allt annat var förbjudet för 200 år sedan.

Kristi kropp är en, Kristi kyrka är en, men vi möts på olika platser och organiserar oss på ett spretigt sätt. Det är möjligt att ha ett antal olika församlingar men ändå uttrycka en synlig enhet i Kristus.

Om jag nu avgränsar min analys till två trender i vår tid. Det lilla och det stora. Dels har vi en trend med husförsamlingar, ”simple churches”, cellgrupper, det finns olika namn. Men fokus är att den kristna kyrkans uttrycksform främst är småskalig. Folk kan känna delaktighet och närhet. Man behöver inte lägga en massa pengar på byggnader och anställda. När den lilla gruppen börjar bli för stor för ett hem eller annan mindre mötesplats, delar man sig, avknoppar sig och bildar en till församlingsenhet. Det här är en kraftigt växande trend i internationella kristenheten, inte minst i ett land som Kina. Men det finns en spridning både i USA och Västeuropa. I vissa delar av världen där den kristna kyrkan är förföljd och underjordisk, är husförsamlingen och ”simple churches” det enda möjliga alternativet.

Den andra trenden är megakyrkan. Även om megakyrkor fortfarande är en marginell företeelse i USA:s kyrkoliv, så är det en växande trend. I svensk kristenhet har megakyrkor spelat en stor roll, inte minst beroende på att pingströrelsen byggdes upp enligt principen en församling i varje stad. Filadelfia i Stockholm och Smyrna i Göteborg, pingstkyrkan i Jönköping m.fl. blev tidiga megakyrkor.

Livets ord i Uppsala är en påtaglig megakyrka. Hillsong i Stockholm är väl den senaste i denna kategori. Megakyrkor präglas av en stark och visionär ledning, skicklig organisation, stora gudstjänster, och blir ofta bas för mission, församlingsgrundande, bibelutbildning och annat.

Den lilla församlingen har en oslagbar fördel i att skapa närhet och engagemang, lärjungaformande är enklare i den lilla församlingen. En nackdel med den lilla församlingen är att man har svårt att täcka in alla behov. T.ex. för familjer med barn i olika åldrar. Hur man än gör så har tonåringar behov av att röra sig i större gäng, större församlingar har lättare att dra till sig tonåringar och tonårsfamiljer. Ska man organisera ett bra barn- och familjearbete krävs det en viss volym. Och även om små gudstjänster har sina poänger, så har stora gudstjänster och kristna sammankomster en unik förmåga att nå och attrahera människor. En annan nackdel med den lilla församlingen är att den har en tendens att vara instabil. Livslängden är betydligt högre hos större församlingar än hos små församlingar.

Den stora församlingen har sina styrkor på dessa områden. Man kan bli mer heltäckande när det gäller att nå människors olika behov och livsfaser. Och man kan utveckla fullt ut den dynamik som skapas i större gudstjänster. Megakyrkan blir också mer ett ansikte utåt för kristenheten och kan inte minst i media förmedla den kristna tron. Det är megakyrkepastorerna i USA som syns och hörs i amerikansk TV och sekulär debatt. Megakyrkans svaghet är att den kan bli opersonlig, det kan bli svårt med lärjungaformande, man kan lättare glida med och ingen vet hur man lever, det kan bli svårare med personlig delaktighet. Megakyrkor med en duktig ledning lyckas med att forma smågrupper och skapa delaktighet, och skapa lärjungaformande miljöer, även om församlingen är jättestor. Men det är en svår ledarutmaning.

Min enkla poäng är att människor är olika, det behövs både husförsamlingar och ”simple churches” och megakyrkor, och en rad olika församlingar som ligger någonstans mitt emellan. Inte minst i dagens storstäder behöver vi bygga församlingar med olika inriktning och profiler för att nå en alltmer heterogen befolkning. Megakyrkor kräver dock betydligt större utrustning och kompetens hos ledningen för att fungera bra, här har vi olika gåvor i Kristi kropp, där vi kan komplettera varandra. Jag vill inte spela ut dessa modeller mot varandra.

Låt mig ta en enkel bild. Fotboll.

Vad har församlingar med fotboll att göra? Min poäng är att det finns fotbollslag på olika nivåer. Överallt finns det fotbollsserier för knattelag och pojklag. Det finns korpserier. Det finns division fem för lag som består av motionsspelare och som trivs med det. Men sedan finns det elitnivån. Och så finns det globala elitnivån. Barcelona, Milan, Manchester United m.m.

Min poäng är att allt behövs. Finns det inga knattelag blir det inte heller något Barcelona. Det är i alla lokala småklubbar runt om i världen som proffsspelarna rekryteras. Och Barcelona och Milan inspirerar knattespelarna och division fem-spelarna, man tittar gärna på TV och lär sig och blir inspirerad, när de stora stjärnorna spelar.

Kanske är det så även med kristna församlingar. Det är bra med Willow Creek och Bill Hybels, med Rick Warren och Saddleback, med Niklas Piensoho och Filadelfia, med Ulf Ekman och Livets ord, med Andreas Nielsen och Hillsong.

Men i Kristi världsvida församling behövs också små lokala kristna gemenskaper, församlingsplanteringar i ett vardagsrum och på ett café, en ny liten församling i ett studentområde.

Det lilla och det stora. Allt behövs. På samma gång. Både Barcelona och pojklaget i Rågsved.

Stockholm behöver både Filadelifa, Hillsong, och en nystartad församlingsplantering i studentområdet Kungshamra, en pionärförsamling med fokus på etiopier-eritreaner och husförsamlingen i området XX. Det viktiga och avgörande är att man når och vinner människor, och gör lärjungar av dem.

Uppståndelsedagen

Idag har jag hållit predikan i Elimkyrkan om att Kristus är uppstånden. Man kan lyssna på den genom att gå in på Elimkyrkans hemsida under fliken undervisning, här är det.

Första delen av predikan handlar om att Jesus är uppstånden, att det är en faktisk händelse i historien. Det har hänt, och det är en grundval i den kristna tron. Jag går igenom första delen av 1 Kor. 15 och visar hur uppståndelsetron är en grund för kristen tro. Paulus går så långt att han säger att om Kristus inte har uppstått är vår tro bara fejk och en gammal legend utan någon verklighetsförankring.

Den andra delen av predikan handlar om vad tron på uppståndelsen betyder idag. Jag går igenom en del bibeltexter som visar sambandet mellan Kristi uppståndelse och vår pånyttfödelse. Att lära känna uppståndelsens kraft, hur Gud verkar i oss med samma kraft som han verkade i Kristus när han uppväcktes, vad det innebär att vi är sammanvuxna med Kristus genom samma uppståndelse, att ha vårt sinne och tankar vända mot det som är där ovan, på grund av att vi är uppståndna med Kristus.

Vårt personliga möte med den uppståndne Kristus är avgörande för vår personliga tro.

Ser fram emot en spännande vecka med en rad intressanta händelser. Vill särskilt peka på att jag har debatten med Torsten Åhman på Johannelunds högskola i Uppsala, torsdag 13.00. På lördag kväll har vi Transformationsgudstjänst i Elimkyrkan 19.00. Nästa söndag predikar jag hos Tyresö frikyrkoförsamling, 10.30 möts vi i föreningsgården i centrala Tyresö.

Mymlan igen

Har nu läst Mymlans blogginlägg, hade inte läst det när jag skrev mitt föregående blogginlägg. Här är länken till hennes inlägg.

En skakande skildring av när frikyrka fungerar som sämst. Det allvarliga i Mymlans skildring är brist på fungerande ledarskap i församlingen. Nu vet jag inte vilken församling det gäller men brist på pastoral finkänslighet kan vara ödesdigert.

Eftersom jag inte känner Mymlan eller den berörda församlingen vill jag dock inte diskutera detta enskilda fall.

Mitt föregående blogginlägg handlade inte om Mymlans berättelse, utan hur en del ofta generaliserar utifrån sådana berättelser, frikyrkan och kyrkan i allmänhet dras över en kam.

Min samlade erfarenhet och upplevelse är att kristen tro påverkar människor på ett positivt sätt, det är en mycket konstruktiv kraft att förmå människor att bli mer osjälvsiska och mer bry sig om sina medmänniskor. Det är min samlade erfarenhet av 57 år i kristna sammanhang. Då har jag rört mig mycket i kretsar utanför kyrkan, och det är detta jag jämför med. Jämför bl.a. med idrottsrörelsen och näringslivet som jag har ägnat ett antal år åt.

Den som klagar på frikyrkans regler bör komma ihåg att frikyrkan har ett minimum av regler och är i stort sett kravlöst i jämförelse med ett normalt fotbollslag för barn. Där blir man avstängd nästa match om man missar en träning. Där blir man petad nästa match om man visar dålig attityd till tränaren. Där får man inte spela vidare om man är för dålig. Jag har en del erfarenheter av idrottsrörelsen.

Men kristna församlingar består av svaga och ofullkomliga människor. Förväntar vi oss församlingar utan fel och brister är vi på fel väg. Vi kan skapa församlingar med välmående borgerliga stabila Svenssonmänniskor, och det blir inga större fadäser, men församlingar är till för svaga och brustna människor som kämpar med sina liv, och då kommer det alltid att finnas svagheter. I Guds församling finns det en skatt i ett lerkärl, och vi är lerkärlen.

Problemet med Mymlans församling tycks vara fasaden, att hålla uppe en fasad, i stället för att möta varandra och hjälpa varandra i vår svaghet. Hennes vittnesbörd är en påminnelse till alla frikyrkomänniskor att inte bygga putsa-på-fasaden-kyrkor.

Sedan är det viktigt hur vi hanterar ofullkomligheter vi möter i kristna kretsar.

Jag har haft kriser i mitt liv då jag har varit helt trött på frikyrkan, men har i dessa kriser valt att hålla mig kvar. Tron på Jesus har varit det viktigaste för mig, och att leva som individuell kristen fungerar inte, och det är helt emot det Jesus vill. Hur vi än vill, att vara kristen innebär att vara en del av Kristi kropp, Guds familj.

Det blir också lätt en fariseisk fasad att ställa sig utanför församlingen, jag är så fin och bra så jag kan inte vara med i en församling som består av bristfälliga människor.

Mina kriser har handlat om tonårsupplevelser i den församling jag var med i som barn och yngre tonåring. Hade en pastor som hade många bra sidor, men visade klara tendenser till att vara totalitär despot. Som 16-åring gick jag istället med i en annan församling, jag blev medlem i Filadelfia i Stockholm 1971 och det betydde mycket för min andliga utveckling.

I 27-årsåldern hamnade jag i min stora kris med pingströrelsen. Då hamnade jag hos systersamfundet Örebromissionen istället.

Vi som har vuxit upp i frikyrkan, vi har alla våra olika berättelser. Det är därför vi går igång när vi hör Mymlans berättelse.

Så det gäller också i dessa kriser att se att Guds familj är betydligt större än just där jag befinner mig just nu. Det går att ge många exempel på dåligt fungerande församlingar runt om i Sverige. Men det går också att ge exempel på många bra fungerande församlingar runt om i Sverige.