Här är en länk till eftermiddagens radioprogram där jag diskuterar religion och barn med Margo Ingvardsson.
Jag och Margo pratade en hel del både före och efter programmet. Hon var jättetrevlig och begåvad.
Det fanns en punkt där vi var överens. Det framkom dock inte i programmet. Det är att det är fel att döpa spädbarn eller mindre barn. Det är inte respekt för religionsfriheten. Där kan jag som baptist vara överens med Margo.
Dagens Nyheter tog inte in mitt svar på Margo Ingvardssons DN-artikel i måndags där hon föreslår religionsförbud för barn under 12 år.
Jag publicerade mitt svar istället här på bloggen. Sveriges Radio läser tydligen min blogg och tyckte att jag borde få möta Margo Ingvardsson i en direktsänd radiodebatt. Så den kommer att sändas i morgon eftermiddag i programmet ”Människor och tro”.
Notera också att jag avsagt mig reklamen på min blogg. Jag tyckte den blev för störande. Dessutom hade jag ingen kontroll alls över vad för reklam som publicerades. En del var bra men det fanns också inslag som krockade med mina värderingar.
Margo Ingvardsson, tidigare riksdagsledamot för vänsterpartiet, företrädare för RFSU, statlig utredare, skrev ett inlägg på DN debatt häromdagen där hon vill förbjuda religion för barn upp till 12 år. Jag har skrivit ett svar som DN tyvärr inte tagit in, däremot har man gett möjlighet åt bl.a. KD-ministern Stefan Attefall att svara.
Här är den text jag skickade in till DN som jag istället publicerar här:
Man känner en isande kyla av gammelkommunistisk religionsfobi i Margo Ingvardssons artikel om att ”Övergreppen på barn i religionsfrihetens namn måste stoppas”. Ingvardsssons gamla partikamrater i Östeuropa ägnade ju mycket energi åt att förtrycka, tortera och mörda religiösa människor under hela kommunisteran. Ingvardsson vill nu förbjuda all religion för barn upp till 12 år.
Utgångspunkten i Ingvardssons artikel är den exorcism riktad mot barn som förekommit i Borås. När det gäller det aktuella fallet har samtliga kyrkor i Borås tagit avstånd från det som har inträffat. Händelsen har inträffat i en liten extrem sekt i Borås, och det finns betydande inslag av traditionell afrikansk religionsutövning i det som har inträffat. Vi måste också avvakta rättsprocessen innan vi faktiskt vet vad som har hänt. Det finns inget kristet samfund i Sverige som försvarar denna typ av religionsutövning, knappast någon annan religion heller.
Däremot finns det närmare 1 miljon i dagens Sverige som praktiserar någon form av religion. Tyvärr kommer det även inom denna grupp att förekomma sådant som dessvärre sker i samhället i övrigt, att människor missbrukar, att psykiskt labila personer gör sådant som skadar andra människor – till och med barn – och att människor begår kriminella handlingar.
Man räknar med att 300 000 barn idag växer upp i missbrukarhem i Sverige. Det är ett gigantiskt samhällsproblem. Här förekommer förmodligen den stora kränkningen av barn i Sverige. Min erfarenhet är att barn som växer upp i kristna hem ofta får en bättre uppväxtmiljö, bland annat på grund av att missbruksproblem är mycket mer sällsynta i aktivt religiösa hem.
Människor har i modern tid flyttat till Sverige från många delar av världen. Det har också medfört att den religiösa kartan i Sverige dramatiskt har förändrats. Det leder inte bara till ett kraftigt ökat antal muslimer vars religionsutövning Sverigedemokraterna ständigt problematiserar. Migrationen leder också till en påtaglig expansion för bl.a. ortodoxa kristna, katoliker och afrikanska pingstvänner. Sverige har blivit ett multikulturellt samhälle.
Detta är något som de högerextrema förfasar sig över.
Det multikulturella samhället ställer större krav på ökad religiös tolerans för att samhället ska kunna fungera på ett hyfsat friktionsfritt sätt. Ingvardssons förslag om religionsförbud för barn under 12 är ett dråpslag mot alla Sveriges invandrargrupper som är betydligt mer religiösa än traditionella svenskar. Det är ett hån och misstroendeförklaring både mot de svenska muslimerna och mot alla de kristna samfunden, som har det gemensamt att man investerar mycket resurser på barn- och ungdomsarbete.
Ingvardsson lever mer i ett stalinistiskt Sovjetunionen av årgång 1950 än ett multikulturellt och mångreligiöst demokratiskt Sverige av årgång 2012.
Att hävda att vi i religiös barn- och ungdomsverksamhet ägnar oss åt förtryck och kränkningar, och att vi inte tar avstånd från sådana beteenden, är djupt okunniga och kränkande påståenden. Kan Ingvardsson namnge något religiöst samfund i Sverige som försvarar något sådant?
Religion ska kritiskt granskas. Det är självklart. Men det måste vara måtta och nyans i kritiken. Extrema undantagsfall får inte blåsas upp till svepande generaliseringar över religion i allmänhet eller kristna samfund i synnerhet.
Har skrivit en ledare i Världen idag, idag, som jag faktiskt är ganska nöjd med. Man hittar den här. Den handlar om det unika med kristna kyrkans kontinuitet och historiska förankring. Men att vi inte bara ska hamna i hstoria och titta tillbaka. En kyrka med rötter har också förmågan att förnyas och hitta tonläget för att nå vår tids människor.
Höll en predikan i Elimkyrkan idag om att Kristus har vunnit en fullständig seger genom sin död och uppståndelse. Över alla fördärvsmakterna, synden, döden, lagen och djävulen. Försökte bland annat förklara vad det innebär att vi har blivit fria från lagen. Vi som har varit kristna ett tag har en klar benägenhet att glida ur nåden och komma in under lagen igen. Och försökte förklara vad det betyder för mig idag, och hur det hänger ihop. Man kan lyssna genom att gå in på elims hemsida.
Just nu pågår Breivikrättegången i Norge. Bedömningarna tycks pendla mellan en galen enstöring och/eller en högerextrem enstörning som helt tappat besinningen.
Jag tycker att den analysen förenklar. Det är värre. Det handlar om ondska, om grym och brutal ondska. Eller för att hålla sig till kristet-teologiskt språkbruk – det handlar om synd. Synd är värre än bara ondska, att vi människor skadar varandra och behandlar varandra illa, synd handlar om att göra uppror mot Gud vår skapare.
Bibeln och mänsklighetens historia visar på syndens spridningskraft och smitta. Bibeln visar också att synden och ondskan är så brutal att den är värre än att det bara är vi själva som är onda, det handlar om onda andemakter som driver människor att göra det onda. Som kristen tror jag att Breivik inte bara drivs av synd, han drivs av djävulen, det är onda andar som inspirerar honom att åka till en ö och skjuta ihjäl 70 ungdomar. Det är mer än ondska, det är djävulsk ondska.
Det är fel att begränsa denna djävulska ondska till en enskild förvirrad ung man i Norge. Massmördandets djävulska ondska poppar ständigt upp i historien. Vi kan bara tänka tillbaka till massmördandet kopplat till naziperioden under och före andra världskriget. Vi behöver inte gå längre tillbaka än det djävulska våld och massmördande som försvarades av alla kommunister som härjade även på våra breddgrader under 60- och 70-talet. Ondskan ska inte förringas, den är ett ständigt hot. Syndens gift och det demoniska inflytandet har drabbat hela mänskligheten. Det hat som leder till mordlust lurar bakom hörnet för oss alla. Inte minst visar alla de hänsynslösa och mordiska rasistkommentarer som florerar på nätet, att Breiviks djävulska ondska har en stor spridning.
Kristendomen handlar inte om att lyfta fram synden. Kristendomen handlar inte om att lyfta fram mörkrets gärningar, ondskan, djävulens gärningar. Kristendomen handlar om seger över synden, seger över djävulen, om förlåtelse och befrielse.
Det är kristna kyrkans budskap. Att bekämpa ondskan, att bekämpa den djävulska ondskan, men att förmedla något mer – seger och befrielse. Jesus dog på korset och gav sitt liv även för Breivik, det finns nåd även för honom om han omvänder sig från sin ondska.
Har haft ledigt torsdag kväll och hela fredagen och anländer till Stockholm igen lördag morgon. Har varit med hustrun på en koppla-av-utflykt till Tallin. Har tittat på Alexander Nevskijkatedralen, ockupationsmuseet, domkyrkan och stadshustorget. Har haft dålig uppkoppling så därför har jag varit lite frånvarande. Nu back in business.
Predikar i Elimkyrkan söndag 11.00. Nu pågår bönedygn i Elimkyrkan tillsammans med Stockholms bönehus. William Craig är i Betlehemskyrkan, ska försöka vara med något idag på dessa högintressanta arrangemang.
Tidningen Dagen gjorde en längre intervju med mig idag. Det verkar som om de har delvis en nyhet på gång, det blir mycket intressant att se vad de gräver fram. Jag är inblandad på ett hörn. Men jag säger ingenting.
Jag mötte alltså Mymlan idag, Sofia Mirjamsdotter, en ledande profil i svenska media och i synnerhet sociala medier, för samtal om uppväxt i frikyrkan. Vi kom överens om att jag skulle skriva en kommentar på min blogg om vårt samtal, sedan kanske hon kommenterar också. Vi får se.
Vi hade ett bra och konstruktivt samtal tycker jag. Och jag tyckte också att vi var ganska överens på många punkter. Inte minst när vi talade om förändringar som behövs i frikyrkan, förändringar som jag också tycker delvis har skett på en del håll under senaste 20 åren.
Vi som har vuxit upp i frikyrkan har mycket gemensamt och gemensamma erfarenheter. Både vi som har blivit kvar och de som har lämnat. Det kunde vi notera idag.
Jag påpekade att Mymlans öppenhjärtliga berättelse om uppväxt i frikyrkan berör många av oss, vi har alla våra olika berättelser. Men det finns vissa gemensamma referensramar i dem alla.
Mymlan efterlyste en frikyrka som nollställer sig. Som hittar helt nya vägar att vara och mötas. Som kan göra nya saker. Inte bli för intern utan öppnar sig för det omgivande samhället. En kyrka som blir mer synlig, och som blir mer synlig på gatan. Inte bara sitta inne i kyrkan för oss själva och bekräfta varandra. Jag nickade, höll med, och hon tog upp saker som jag själv har försökt driva på olika sätt -inte minst under senare år.
Mymlan berättade om sin svåra uppväxt, och bristen på stöd och förståelse i barndomens och tonårens pingstkyrka efter Norrlandskusten. Det kändes hjärtslitande och tragiskt att höra berättelsen. Och hur hon vände församlingen ryggen, trots en påtaglig andlig hängivenhet i yngre tonåren. Jag frågade Mymlan när hon slutade tala i tungor. Hon visste när.
Ytlighet och fernissa i församlingen. Det var hennes bild. Samtidigt tänkte jag tillbaka på mitt eget 70- och 80-tal hur vi som då uppfattade oss som radikala kristna ungdomar, ville utforma ett radikalt alternativ till det som vi uppfattade som den borgerliga, ytliga och polerade frikyrkan. Därför formade vi kristna kommuniteter, kristna husförsamlingar och gemenskaper, i regel utanför etablerade frikyrkan. Också en revolt, en kritisk röst, fast på ett annat sätt. Med en ambition att förändra, fast delvis inifrån.
Jag skrev en artikel i tidningen Dagen när jag var i 26-årsåldern att man inte skulle sylta in sig i döda församlingar. Och det blev ett ramaskri. Det var kanske något sådant Mymlan försökte säga när hon lämnade pingstkyrkan som 15-åring.
Ï samtalet idag såg jag delvis likheter mellan mina erfarenheter och Mymlans, fast vi har hanterat vår kritik på lite olika sätt.
Mymlan berättade om sin pappa, och det har hon gjort tidigare så det är ingen konfidentiell information. Om hans svårigheter att få livet att gå ihop, att hålla uppe en andlig fasad, att vara en lagisk kristen som jagar synder och demoner, men som själv blir helt intagen av synden och demonerna. Men utan att kunna erkänna det. Jag förstår Mymlans besvikelser och brottningskamp.
Jag hade förmånen till skillnad mot Mymlan att ha funktionella föräldrar, men berättade om den despotiske pastorn jag hade i yngre tonåren, som nästan fick bort mig från kyrkan.
Jag förde fram tesen att det djupa Gudsmötet och den innerliga andligheten, kan locka fram det allra bästa hos oss människor, men det kan också i värsta fall locka fram det allra sämsta. Inte minst när andligheten kopplas samman med psykisk sjukdom och själsliga obalanser. Det kan gå oerhört snett. Mymlan höll med.
Sedan pratade vi naturligtvis om synd. Det är ett välkänt begrepp när man har vuxit upp i frikyrkan. Mymlan har reagerat på de hårda reglerna, och som hennes far kanske bidrog till att göra ännu hårdare. Jag förstår delvis. Man måste skilja på det som är verklig synd, bryter mot Guds vilja och skadar oss själva, andra människor och relationen med Gud. Och vad som är lämpligt eller mindre lämpligt. Jag tog upp med Mymlan att jag tror på synden, det är syndens mörka sida och destruktivitet som gör nåden så stor. Men att syndbegreppet behöver utvidgas och nyanseras. Att bekämpa rasismen som synd är ett ämne som jag tagit upp ett antal tillfällen på senare år. Jag har pratat om miljösynder. Mymlan höll med, i hennes barndom var miljöförstöring inget man skulle bry sig om. Jesus kommer ändå tillbaka, och allt ska gå under ändå.
Jag gillade Mymlan. Jag lovade att be för henne, och det hade hon inget emot.
Det som har hjälpt mig genom livet är den inre Gudsgemenskapen, frälsningsvissheten, närheten till Gud, Jesus är uppstånden och det är inte bara en teori – han lever och bor i mig, och jag kan få möta den uppståndne. Det är något som bär när kyrkan sviktar, när frikyrkan sviktar. En kristen församling är trots allt svag och bräcklig och består av ofullkomliga människor. Men Jesus är stor, Jesus är bra.
Men jag måste vara ärlig – det är min innerliga bön att alla som har vuxit upp i frikyrkan, men kommit bort ifrån den, kanske blivit besvikna och bestulna, att man ändå ska kunna hitta tillbaka till Jesus och Jesustron, och få möta den uppståndne Jesus. Det bär genom allt. Det bär över allt. Och det går då alltid att hitta äkta och barmhärtiga kristna som man kan dela tron med.