På söndag reser jag till Rio de Janeiro för att jobba en vecka med FN:s globala hållbarhetskonferens, som ska ta upp om hur världens miljöproblem ska lösas. Bra extraknäck för en EFK- och Gemensam Framtid-pastor.

Ska försöka skriva ihop ett blogginlägg om att vara grön evangelikal, jag skulle också kunna kalla mig för grön baptist eller grön karismatiker, eftersom jag både är evangelikal, baptist och karismatiker i min teologiska grundsyn och kristna praktik.

Det är ganska naturligt. Som kristna har vi alltid kämpat mot våld och för livet, bland annat genom sjukvård och fattigdomsbekämpning i tredje världen. Därför är jag också abortmotståndare, krigsmotståndare m.m. Men miljöförstöringen skördar också enormt mycket liv, inte minst på längre sikt.

Men miljöfrågorna handlar också om att värna om Guds skapelse. Jorden är Herrens och allt vad som är på den. Har vi då rätt att skövla Amazonflodens djungel, fiska ur världshaven, förstöra korallreven, utrota noshörningarna och tigrarna, smutsa ner floderna och sprida farliga kemikalier i naturen. Nej, nej, nej.

Då har frågan om vi kristna och homosexualiteten kommit upp igen. Jag åt lunch i fredags med Andreas Jonsson som i Aftonbladet kritiserade Jesusmanifestationens ledningsgrupp därför att vi inte godkände ett bokbord som öppet propagerade för homosexuell livsstil. Jag tycker att vi hade ett bra och öppet samtal. Andreas menar att vi i kyrkorna inte pratar om homosexualiteten.

Jag tycker nog att han i vissa avseenden har rätt i det sistnämnda. Vi pratar inte tillräckligt rakt och tydligt i många församlingar om samlevnadsfrågor och sexualmoral. Trots att vi kristna ständigt blir kritiserade för att ha snöat in på ämnet homosexualitet. Men det beror nog mest på att omvärlden konstant kritiserar oss för vår inställning, mer än att vi själva ständigt pratar om det.

Jag har som pastor haft som praxis att hålla en ”sex-predikan” per år. Sedan har det ibland kompletterats med vissa temakvällar och liknande.

Min inställning är kort och gott att Gud har skapat sexualiteten som en underbar gåva, och han har skickat med en bruksanvisning. Den handlar om att gåvan ska utövas inom ramen för en förbundsrelation mellan en man och en kvinna, kallat äktenskap. Sedan kan äktenskap ingås på lite olika sätt i olika kulturer, men någon form av offentlig handling med en officiell familjebildning handlar det alltid om, och för den kristna är alltid Gud inblandad. Så enkelt är det – och så svårt är det.

Det finns starka krafter i vårt samhälle och i vår kultur som vill få oss bort från denna idealbild. Ska vi ha en chans att följa en kristen praxis enligt Bibeln och traditionen, är det nödvändigt med vägledande undervisning i våra kyrkor, och att öppet prata i kyrkorna om hur vi brottas med våra liv. Det är inte alltid det går på räls att följa Bibelns idealbild.

För en evangelikal kristen är Bibeln normerande i sexual- och samlevnadsfrågor. Det står inte mycket om homosexualitet i Bibeln. Men för mig som har Bibeln som rättesnöre är det omöjligt att komma förbi  bl.a. Rom. 1:26-27: ”Därför utlämnade Gud dem till skamliga lidelser. Deras kvinnor bytte ut det naturliga umgänget mot det onaturliga. På samma sätt övergav männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes av begär till varandra. Män bedrev otukt med män”.

Homosexualiteten tas upp i ett textsammanhang som beskriver hur vårt liv utan Gud fungerar. Vi blir själviska, penningkära, rasistiska, otrevliga, stridlystna, våldsbenägna och mycket annat. Och sexualiteten – denna gåva från Gud går snett. Nya Testamentets skildringar av heterosexuella synder finns det gott om.

Och som evangelikal kristen kan jag inte komma ifrån eller glida undan vad som står i Bibeln. Så enkelt, eller så krångligt är det.

Men den här Bibeltexten handlar om många andra synder. Det skrivs om att skvallra och förtala, hata Gud och bruka våld. Skrävla, skryta, tänka ut allt ont. Att inte lyda sina föräldrar.  Att vara kärlekslös, hjärtlös och trolös – är andra exempel på synder som nämns i samma textavsnitt.

Vårt bortvändhet från Gud får många konsekvenser i våra liv.

Och även när vi omvänder oss och blir efterföljare till Jesus, kan vi få kämpa en kamp mot synden. Det gäller oss alla.

Så det är inte enligt Bibeln att göra homosexualiteten till en unik synd, över allting annat. Det nämns i samma andetag som allt det andra, som att skryta, skrävla, vara kärlekslös och hjärtlös m.m.

Därför tycker jag att det är fel att lyfta fram just denna fråga separat. Jag tycker att den ska tas upp i samma sammanhang som när vi talar om syndens konsekvenser i våra liv.

Vi har alla syndat. Men vi  är alla älskade av Gud. Och vi är alla kallade till frälsning och omvändelse, att vända oss bort från synden. Det är en livslång process. Det är därför Bibeln säger att vi ska bekänna synder för varandra.

Så jag kan inte som evangelikal kristen med Bibeln i handen, inte säga att utlevd homosexualitet är helt okey ur Guds synvinkel. Men när det finns kristna som gör det till någon sorts ärkesynd, då har de också helt fel.

Och att vara homofob är helt fel. Alla syndare är älskade av Gud. Och vi är kallade till att älska varandra, oavsett sexuell läggning.

Jag har hela mitt liv känt homo- och bisexuella som har velat vara kristna och följa Jesus. Och som respekterar Bibelns undervisning, bland annat från Romarbrevet 1. Många gånger har jag stått vid deras sida i kampen, jag har bett för dem, kämpat med dem.

En del har kommit till insikt om att den utlevda homosexualiteten inte är rätt när de ska vara kristna, att det inte behagar Gud. En del vittnar om befrielse, en del vittnar om kraft att leva i ett heterosexuellt äktenskap. Men vissa intygar att frestelser och kamp på området får man leva med.

En del har kommit till slutsatsen att man ska leva i celibat. Därför att man tror att det är rätt och riktigt inför Gud.

En del brottas med sina liv. Lever inte på ett sätt som man egentligen anser vara riktigt utifrån Bibeln och sin kristna tro.

Och sedan finns det dem som menar att den utlevda homosexualiteten är helt förenlig med kristen tro, och att t.ex. Rom 1 måste omtolkas, antingen förstås på annat sätt – att den åsyftar promiskuös homosexualitet eller åsyftar inte medfödd homosexualitet.

Dessa olika modeller har jag stött på.

Vi behöver prata i våra församlingar om vår brottningskamp med synden, om allas vår brottningskamp med synden. Och vi behöver be för varandra och hjälpa varandra.

Men när vi slutar kalla synd för synd, och när det Bibeln fördömer blir godkänt, då är jag inte med på noterna längre.

Jag kan förstå att en kristen kan brottas med rasistiska attityder. Men att säga att det är okey att vara kristen och rasist är att gå för långt. Jag kan förstå att en kristen kan brottas med frågan om att vara skrytsam. Men att säga att det är okey att vara kristen och skrytsam är att gå för långt. Jag kan förstå att en kristen kan brottas med att vara penningkär. Men att säga att det är okey att vara kristen och penningkär, är att gå för långt.

Men vi måste fortsätta älska både rasister, de skrytsamma och de penningkära. Älska dem som personer, inte synderna.

 

 

Har haft en spännande helg. Predikan i Elimkyrkans församlingsplantering i Skärholmen. Sedan församlingsmöte där vi berättar om att vi nu sålt Elimkyrkan och köpt Salemkyrkan. Det medför bl.a. att vi får dubbelt så stor samlingssal i kyrkan. Fast det blir tidigast hösten 2013 vi har Salemkyrkan färdigrenoverad. Begränsad användning kan dock förekomma redan snart. Vi kommer att vara kvar i Elimkyrkan och hyra den av köparen fram till nästa sommar.

I lördags hade vi välkomstmöte för pastor Jean. En härlig tillställning med massa kongoleser, flyktingengagerade personer och Elimmedlemmar. En sammankomst som präglades både av innerlig bön och lovsång, afrikansk kultur och musik, och pastor Jeans koncentrerade predikan som både handlade om tacksägelse till Gud men också om behovet av politiska förändringar i Kongo, att orättfärdighetens mörker ska brytas över landet.

Kristendomen när den är som bäst, innerlig bön och gemenskap, och den profetiska protesten mot orättvisorna och kränkningarna av människovärdet.

En kongolesisk journalist berättade för mig att vår kamp för pastor Jean kan underlätta för andra flyktingar från Kongo som söker asyl i Sverige.

I fredags åt jag lunch med Andreas Jonsson, som stuckit ut hakan och kallat sig för pingstvän och bisexuell, inte minst har det uppmärksammats i Jönköping vad jag kan förstå. Vi hade ett bra samtal. Det var kul att träffa Andreas. Jag återkommer i ämnet.

 

Nu är det sen onsdag kväll, nationaldagens kväll. Några sena kvällsreflektioner.

Noterar med intresse att min ledare i Världen Idag i måndags om ledarskap i kyrkan, handlar om några av de mest avgörande frågorna i kristenheten. Och kanske en av de allra mest avgörande frågorna för allt vad pastors- och ledarutbildningar heter. Men tystnaden och ointresset när man tar upp ämnet är påtaglig. Att kristna kyrkans tillbakagång under senaste 50 åren är delvis en ledarskapskris är uppenbart. Det handlar om att utrusta och få igång rätt form av ledarskap i kyrkan.

Ser fram emot vår stora välkomstfest för pastor Jean på lördag 16.00 i Elimkyrkan. Med afrikanska toner, kläder och mat. Det blir fest.

Min predikan i Elimkyrkan förra söndagen handlade om Ef. 2:11-23. Man kan lyssna genom att gå in på www.elimkyrkan.org och klicka på undervisning. Vi har en predikoserie där vi går igenom Efesierbrevet vers för vers. Ämnet har relevans på nationaldagen. Avsnittet handlar om vår nya identitet i Kristus. Vi är inte längre jude eller grek. Vi har fått vårt medborgarskap i Israel, genom tron på Kristus. Genom honom har Abrahams välsignelse blivit tillgänglig även för oss som klassificeras som hedningar enligt Bibelns terminologi. Gudsfolket i GT, Israel, har utvidgats genom Kristi försoningsverk. Vi som av naturen är hedningar, har blivit inympade i det äkta olivträdet. Vi är nu Guds folk, Guds eget folk, vi är en del av Guds egendomsfolk. En helig nation, ett heligt prästerskap.

Kristi försoning dödar ovänskapen, den dödar rasismen. Vår identitet är inte längre i hudfärg, etnicitet, nationalitet – det är i Kristus. Nu är vi inte längre svenskar, norrmän, kongoleser, afghaner, amerikaner – när vi tror på Jesus är vi ett Guds folk i Kristus förenade genom hans seger genom sin död och uppståndelse.

På väg hem från Schweiz, just nu i Danmark. Har ledare i Världen Idag idag om ledarskapets betydelse i kristna kyrkan.

Har haft en härlig semesterdag i Schweiz. Ett fantastiskt vackert land, med en särpräglad kultur, politiskt system och ekonomi.

Har bland annat besökt en Nestle chokladfabrik och vandrat i schweiziska skogen med stup, raviner, höga träd och vattenfall – i en fantastisk mix. I morgon blir det examen för yngste sonen. Vi bor i den lilla schweiziska staden Bulle, nära Lausanne och Geneve, också nära Bern. Allting är ju ganska nära här.

Trots att jag har semester har det dock ändå blivit en del mailande som gäller Elimkyrkan, och så har jag skrivit en ledare till måndagens Världen Idag.

Jag tror på en barmhärtig, socialaktivistisk utåtriktad kyrka och kristendom som både kämpar för rättvisa och rättfärdighet och räknar med Guds övernaturliga närvaro och uppenbarelse i det vi gör nu. Att gå ut ur kyrkan och vara där människor möts är centralt. Därför driver vi Ungdomskyrkan Konnekt i Stockholm, går ut där ungdomar är på sena fredagskvällar i stökiga miljöer. Både visa praktisk kärlek och omtanke, bjuda på pannkakor och kaffe, och berättar om Jesus. Vi driver det här projektet i samarbete med polisen, socialförvaltningen och föräldranattvandrare.

Visar här lite bilder från Tantolunden på Söder i Stockholm, i fredagskväll. Vi var ett 20-tal kristna som var där, bland åtskilliga hundra ungdomar, varav de flesta var påverkade av någonting. En hel del kannabisrökning i fredags. Vi fick många bra samtal och fick be för en del personer. Fotograf är min pastorskollega i Elimkyrkan, David Johansson.

Min bok ”Efter detta” kontra Rob Bells bok ”Love wins” har varit ett stort diskussionsämne i kristenheten senaste dryga året. Jag tycker nog att min linje i ”Efter detta” representerar den hållning som har varit ganska självklar inom Frälsningsarmén, Pingströrelsen, Evangeliska Frikyrkan, Alliansmissionen och inom den baptistiska traditionen till skillnad mot Rob Bells bok. Att Libris valde att satsa på Bell får väl anses vara uttryck för den teologiska omorientering som pågår ganska snabbt inom i varje fall delar av dessa samfund. Noterar dock att Libris redan efter ett drygt halvår kraftigt rear ut Bells bok. Ser ingen annan förklaring än att boken måste ha blivit en flopp.

Ger en släng idag i ledaren i Världen Idag åt Andreas Jonsson, som skrev i Aftonbladet och kritiserade Jesusmanifestationen. Andreas kritiserade mig på twitter idag att jag inte pratar med honom. Vi har dock fått snabb kontakt, vi känner varandra inte alls sedan tidigare. Det blir en lunchträff fredag 8 juni. Det blir mycket spännande att träffa Andreas.

Vi kristna har ju lite olika ingångar i HBT-frågor. Redan i 20-årsåldern i mitten av sjuttiotalet mötte jag vänner som brottades med sin sexuella läggning, så jag jobbade en hel del med frågan under åren 75-85, både teologiskt och själavårdsmässigt. Mitt möte med enskilda människors brottningskamp har medfört att hela gayrörelsen för mig är förenklad och jag menar nog att de representerar bara en del av den berörda kategorin av människor. Sedan fick jag som EFK-ordförande 2002-2010 ta hela smällen från EFK:s sida i den samhällsdebatt som var under den perioden om förändrad äktenskapslagstiftning, där kyrkorna i stor utsträckning var överens, med vissa nyansskillnader.

Så HBT-frågorna står mig ibland upp i halsen, utifrån min bakgrund. Speciellt med tanke på att vi kristna ständigt får kritik för att intressera oss för mycket för ämnet homosexualitet.

Men jag ser fram emot ett samtal med Andreas och vill samtala ödmjuket och nyfiket, inte nedgrävd i min historiska barlast i ämnet.

Idag tar jag debatten med Jesusmanifestationens kritiker i en ledare i Världen Idag. Det är en utveckling av tankegångarna i blogginlägget för någon vecka sedan.