En intressant detalj med IKEA:s katalog i Saudi-Arabien där kvinnor plockats bort från bilderna, är att det är IKEA som tycks vara i blåsväder. Borde det inte vara förhållandena i Saudi-Arabien som är i blåsväder, och den kvinnosyn som finns där.

Helgen blir intensiv och spännande. På lördagen och söndagen har vi i Elimkyrkan i Stockholm 6-7 oktober besök av pastorsparet Edmond och Faith Kivuye från Burundi. Detta är en unik chans att lära känna väckelsen i Östafrika.

De är inbjudna av Evangeliska Frikyrkan och besöker 10 städer i Mellansverige för att inspirera till väckelse och evangelisation i Sverige.

De leder African Revival Ministries och den lokala församlingen Eglise Vivante med över 8 000 medlemmar i huvudstaden Bujumbura. De lever i en påtaglig och stark väckelsesituation, och vi tror att vi i Sverige behöver lära oss från den östafrikanska väckelsen. Vad har vi som svenskar att lära av dessa syskon i tron?

På söndag morgon reser jag till Edsbyn i Hälsingland för en heldag med alla kyrkor i Edsbyn. Kommer att predika i en ekumenisk gudstjänst kl. 11.00 och i en ekumenisk samling kl. 17.00.

Här är en audiolänk till min predikan i Elimkyrkan igår http://www.elimkyrkan.org/kategori/undervisning/

Det är en direkt konfrontation med stagnerande, försiktigt förvaltande, och nedåtgående kristendom. Vi behöver församlingar som grundar församlingar, som är trosfriska, visionära och som satsar nytt för att nå nya människor.

Vi behöver en ny typ av kristendom är min slutsats.

Går igenom Elimkyrkans befintliga församlingsplanteringar och pionjärprojekt, det ger en bra bild över hur vi idag kan jobba missionellt på olika sätt. Det är pionjärprojekt och satsningar som inte drivs utifrån att kristna är osams, eller teologiska skillnader, utan drivs av ett missionerande perspektiv, att nå nya människor och områden med evangeliet om Guds rike.

På söndag kommer jag att hålla en extra viktig predikan i Elimkyrkan. Det handlar om att vara en församling som grundar nya församlingar. Det har jag ägnat mitt liv åt, och det är agendan sedan jag blev pastor i Elim för tre år sedan, att vi ska vara en församling som grundar nya församlingar.

Vi är på god väg då vi har en församlingsplantering i Skärholmen som är på väg att bli en församling, vi har tre församlingar med fokus på etiopier, ryssar respektive fransktalande kongoleser. I den sistnämnda församlingen är ju riksbekanta Jean Kabuidibuidi pastor.

Vi har också startat upp en församlingsplantering i Hallonbergen i norra Stockholm, och ett pionjärprojekt i studentområdena i Bergshamra. En amerikansk missionär som heter Forrest Hendrix driver ett pionjärprojekt i sydvästra Stockholm tillsammans med Andreas Edestav.

Men detta är peanuts, det behövs mycket mer.

Jag vill på söndag ta upp om visionen för församlingsplantering, och hur vi ska jobba vidare med detta.

Vi har för mycket av förvaltande och behållande kristendom i Sverige. Vi behöver mycket mer av församlingsgrundande pionjärkristendom som söker nya vägar för att nå vår tids människor.

Församlingsgrundande är en fantastisk metod att utmana kristna att engagera sig och ta ansvar. Den typen av gåvor och kompetens som behövs för att leda en församlingsplantering borde vara en självklarhet att fokusera och forma vid våra teologiska utbildningar, jag ser dock alldeles för lite av detta i praktiken.

Jag har vid flera tillfällen här på bloggen gett mig in i debatten om en kristen inställning till homosexualitet. Det är en fråga där det tycks finnas en växande förvirring i kristna sammanhang. Eftersom debatten fortsätter, och eftersom flera kända pingstvänner senaste året har kommit ut och öppet talat om sin homosexuella läggning finns det anledning att återkomma till frågan.

Mycket förenklat kan man skilja på tre olika kristna förhållningssätt i denna fråga. Det som skapar förvirring idag är den glidning som finns mellan de olika positionerna, och där kristna ledare är tysta och otydliga vilket ger utrymme för mer sekulariserande krafter i en församling. Det skapar också en förvirring i debatten när man blandar ihop position 1 och 2.

Det finns tre olika synsätt enligt min mening.

1. En traditionell – konservativ hållning.

Den hållningen var helt dominerande inom t.ex. globala pingströrelsen fram till nittiotalet. Präglar fortfarande stora delar av globala pingströrelsen. Skulle nog vilja påstå att det var den generella kristna hållningen fram till 1960-70-talet. Det var naturligt i den miljö som fanns då, eftersom det var den allmänna samhällsuppfattningen att homosexualitet var en psykisk störning. Bland afrikanska kristna idag är det en självklar  hållning. Betoningen är att homosexualiteten är synd. Men inte bara det, det är en allvarlig synd. Ett samhälle som liberaliserar kring detta drar över sig Guds dom, i likhet med Sodom och Gomorra. Pingstpastorn Åke Green som höll sin berömda predikan för 6-7 år sedan i varje fall tangerade denna hållning när han talade om homosexualiteten som en cancersvulst på samhällskroppen. Då går man längre än att bara tala om utövad homosexualitet som synd. Eftersom man ser homosexualitet inte bara som synd, utan som en allvarlig och destruktiv synd tenderar man att bli avståndstagande mot homosexuella.

Problemet med denna hållning är att den är svår att motivera utifrån en noggrann läsning av Bibeltexterna. Visserligen tycktes homosexualitet förekomma i Sodom och Gomorra men det är att läsa in för mycket i bibeltexterna att hävda att Guds dom över städerna berodde just på detta. Ett annat problem med denna syn är att så lite i Bibeln handlar om homosexualitet, trots att det var mycket vanligt och allmänt accepterat i den grekiska kulturen på Bibelns tid. Pauli text i Rom 1 säger klart och tydligt att homosexualitet är synd, och ett brott mot Guds ordning, men det är ett antal synder som lyfts fram i textavsnittet. Det avslutas med att säga ”att syndens lön är döden”. Det är svårt att utifrån den texten hävda att homosexualitet är en form av ärkesynd.

Den här hållningen blir alarmistisk när den talar om homosexualitet. Det blir bara ett definitivt avståndstagande, det är bara synd, och det är bara befrielse och omvändelse som behövs, det blir ofta inte legitimt att tala om människors brottningskamp med detta.

Även om jag aktivt försvarade Åke Green så kritiserade jag honom också, då jag tyckte att han för mycket präglades av denna traditionella hållning, som enligt min mening går längre än vad Bibeln gör, och är kanske präglad av det tidigare samhällets allmänna avståndstagande mot homosexualiteten. I den debatten fick jag både en massa kritik för att jag försvarade Åke Green och att jag uttryckte kritiska synpunkter på hur han lade fram sin predikan. Livet är inte enkelt alla gånger.

En vanlig muslimsk hållning går mycket längre än den traditionella kristna hållningen då man yrkar på dödsstraff för utövad homosexualitet, vilket är en vanlig hållning och även lagstiftning i strikt muslimska länder. Det fanns också med i Gamla Testamentets lagstiftning, en tanke som helt överges i kristendomen och i nya testamentet, där predikas istället nåd, omvändelse och frälsning från synden.

2. En evangelikal och enligt min mening sund kristen hållning.

Det här perspektivet tycker jag präglar även historiska kyrkor som i regel inte strikt har demoniserat homosexualiteten, även om man tydligt talat om att det inte är enligt Guds vilja.

Den här inställningen präglas av att tydligt säga att den utövda homosexualiteten är synd, det är inte enligt Guds vilja, det är uttryck för att Guds skapelse har blivit skadad och inte fungerar enligt skaparens intentioner. Det grundläggande Bibliska stödet är Rom. 1 – ”Deras kvinnor bytte ut det naturliga umgänget mot de onaturliga. På samma sätt övergav männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes till begär till varandra. Män bedrev otukt med män och fick själva ta det rättvisa straffet för sin förvillelse. Och eftersom de inte ansåg det vara nögot värt att ha kunskap om Gud, utlämnade Gud dem åt ett ovärdigt sinnelag , så att de gjorde sådant som är mot naturen”. Sedan fortsätter bibeltexten och tar upp om ett antal synder, och texten kulminerar i att alla har syndat och förtjänar Guds dom. Sedan tar Paulus upp om frälsning av nåd. I 1 Kor tar Paulus också upp om homosexualiteten och visar på att en av de synder som korintierna omvänt sig ifrån när de blev kristna var den aktivt utövade homosexualiteten.

En skillnad mellan detta synsätt och den traditionella kristna hållningen är att den inte är så alarmistisk, den gör inte homosexualiteten till en ärkesynd, accepterad homosexualitet behöver inte innebära ett Sodom eller Gomorra. Det är en synd bland många andra, det är ett uttryck för att vi människor inte lever enligt Guds vilja och att skapelsen har blivit skadat på olika sätt.

För min del är det inga problem med att ha denna hållning och t.ex sitta i samtal med Sveriges gayikon Jonas Gardell. Jag har hela mitt liv haft vänner som är öppet homosexuella och jag har inga problem med att umgås med dem. För mig är det självklart att möta homosexuella med respekt och Guds kärlek. Eftersom jag vet att vi alla kämpar med synden. Eftersom jag anser att enligt Bibeln är inte homosexualitet någon ärkesynd så är det helt problemfritt för mig att umgås med homosexuella och när man stöter på människor, t.ex. barn till kristna föräldrar som brottas med homosexuell läggning, bör man inte göra större dramatik av det än att se det som den allmänna brottningskamp med synden som vi alla kämpar med.

När jag tar upp ämnet homosexualitet gör jag det utifrån en bred kristen helhetsförståelse kring begreppet synd. Jag skulle t.ex. uppleva det som märkligt att ta upp en predikan om bara homosexualitet, för det skulle för mycket peka ut en begränsad kategori av människor. Vi brottas alla med synden på olika sätt.

Denna mer avspända kristna hållning till homosexualitet leder också till att vi i församlingsmiljön kan samtala om det på ett mer avspänt sätt. För en evangelikal församling blir utmaningen att utmana och hjälpa människor i denna situation att inte leva ut sin homosexualitet i praktiken. En kristen församlings uppgift är att hjälpa oss efterföljare till Jesus att inte synda, be för varandra, och stötta varandra i att leva ett liv i Kristi efterföljd. En evangelikal kristen kan inte se det som ett liv i Kristi efterföljd att leva ut sin homosexualitet.

Den här hållningen ligger i linje med evangelikal kristendom, Lausannedeklarationen etc. Man accepterar bibeltexternas vittnesbörd om att den utövda homosexualiteten är synd, men att det finns ingen anledning att göra det till en större synd än andra. Däremot ges sexuella synder en större tyngd i Pauli texter, eftersom det är synd på kroppen säger han. Han åsyftar där bl.a. prostitution.

Den här hållningen blir oförenlig med att accepterade samkönade äktenskap och vigslar i en kristen församling. Den är också oförenlig med att hävda att utövad homosexualitet är helt okey ur kristen synvinkel, och att det är problemfritt att vara öppen homosexuell och aktivt vara med i en kristen församling. Det är stor skillnad att se något synd som synd och älska och stötta dem som brottas med synden, och gå ut och säga att leva i denna synd är helt okey i vår församling, och vi tycker inte att det är något problem.

En sådan hållning anser jag inte vara förenligt med att vara en evangelikal kristen och ha Bibeln som grund för lära och liv.

En evangelikal församling vill i kärlek hjälpa människor att komma ur och i varje fall hantera sin homosexuella läggning. Ett exempel, i en välkänd evangelikal kyrka blev en person medlem som var homosexuell. Det visade sig att personen hade varit utsatt för homosexuella övergrepp. Den berörda personen fick själavård och förbön för att bli befriad från minnen och sår orsakade av dessa övergrepp, och fick hjälp med att kunna förlåta. Det medförde dessutom att de homosexuella känslorna försvann. Det här är i stort sett förbjudet att säga i Sverige idag, men det vittnesbördet hörde jag från pastor John Burke i Austin, Texas.

Den evangelikala medelståndpunkten ger utrymme för att öppet tala om människors brottningskamp utan att fördöma. Ett mycket bra exempel är EFS-prästen Erik Johansson som öppet erkänner sina homosexuella känslor men på grund av sin respekt för Bibeln och sin övertygelse om att den utövade homosexualiteten är synd, har valt att leva i celibat. En sådan inställning förtjänar respekt.

Det man kan notera är att denna kristna hållning kan kopplas till olika inställning i samhällsdebatten. Nu är den frågan avgjord i Sverige, vi har inte debatt längre om könsneutrala äktenskap. Men det är möjligt att hävda som kristen att homosexualitet är synd, utan att därför hävda att homosexualitet ska kriminaliseras, det är många synder som inte är kriminaliserade. Vi får inte sammanblanda vad ett liv i kristet lärjungaskap handlar om och vad som ska vara lagstiftningen i ett samhälle. Jag tycker dock att man inte blir konsekvent när man hävdar att jag som kristen anser att homosexualitet är synd, men jag anser att det är helt OK att samhället inför könsneutrala äktenskap. Det är en teoretiskt möjlig ståndpunkt men jag anser den inte vara konsekvent.

3. Den liberala kristna hållningen, att leva ut sin homosexualitet och vara öppet homosexuell är helt förenligt med kristen tro.

Den här hållningen blir allt vanligare i västvärldens protestantiska kyrkor. Vad jag vet är det en helt oacceptabel hållning i de historiska kyrkorna, de katolska och ortodoxa kyrkorna. Det är också en helt oacceptabel hållning i tredje världens kyrkor, även om det finns liberala protestantiska kyrkor även där, men det är mycket ovanligt. Desmund Tutu från Sydafrika är väl ett exempel på en biskop från tredje världen som har en liberal inställning till homosexualiteten.

Denna inställning är ju helt emot all kristen praxis, historia och tradition. De aktuella bibeltexterna som är viktiga för evangelikaler bortser man ifrån. Antingen menar man att Pauli texter skrevs för 2000 år sedan och det är inte rimligt att vi ska följa det idag. Det var uttryck för dåtidens värderingar. Ett annat mer sofistikerat sätt är att omtolka Romarbrevet 1 och hävda att det inte handlar om personer med homosexuell läggning, utan det handlar om otillbörlig och påtvingad sex, och olika former av prostitution och liknande. Evangelikala och konservativa exegeter förkastar helt den bibeltolkningen.

Utifrån det liberala synsättet kan man acceptera samkönade vigslar och man har inte några problem med att en person lever i en kristen församling och tar på sig ledaruppdrag i en kristen församling och är öppet homosexuell.

För mig som evangelikal kristen blir det en ohållbar ståndpunkt, då det strider både mot Bibeln och den kristna traditionen.

I svensk kristenhet är det framförallt Svenska kyrkan som har tagit ställning för den liberala ståndpunkten, men bland kyrkans präster finns det omfattande motstånd mot detta. Inom Gemensam Framtid accepteras olika ståndpunkter i denna fråga.

Den avgörande skillnanden mellan position 2 och 3 är bibelsynen. Och också frågan om syndens allvar. För mig som evangelikal är synd allvarligt, oavsett vad det gäller för synd. Den får aldrig glorifieras eller accepteras. Kristi efterföljelse handlar om att bekänna och överge sin synd och det är en livslång process.

Sammanfattande analys:

Det luriga i svensk kristenhet är de glidningar som finns i dessa ståndpunkter. Dels att man som försvarare av ståndpunkt 2, ständigt ska förknippas med ståndpunkt 1. Det görs inga distinktioner. Med automatik klassas man som homofob och kristen höger om man är en konsekvent evangelikal eller försvarar kristna kyrkans klassiska värderingar om äktenskapet mellan man och kvinna.

Det lurigaste just nu är glidningen mellan position 2 och 3. En solklar företrädare för position 3 är organisationen EKHO. Och EKHO försöker nu komma in och bli accepterad i kristenheten, men man måste förstå den stora teologiska och ideologiska skillnad som finns mellan vad EKHO står för och vad t.ex. EFS-prästen Erik Johansson står för i denna fråga. Johansson tycker jag på ett utmärkt sätt representerar den evangelikala mittfåran i denna fråga.

Den stora Dagenintervjun med artisten Gabriel Forss var väl ett paradexempel på att på ett försåtligt sätt försöka lösa upp distinktionerna mellan pingstvänner/evangelikaler och en liberal kristen hållning. Liknande budskap kommer från pingstvännen Andreas Jonsson. Det är helt okey att vara öppet homosexuell och kristen. Och argumentation blir känslomässig och terapeutisk, man utgång från hur enskilda människor känner och upplever, man utgår inte ifrån Bibeln, kristet tänkande och hur Gud ser på en sak. Jag ser samma tryck i traditionellt evangelikala samfund som Frälsningsarmén och EFK, där det börjar tryckas på från olika håll att mjuka upp positionerna.

Här är den stora skiljelinjen. Utgår vi från människan och våra känslor och erfarenheter endast när vi formar en kristen moral, eller utgår vi ifrån Bibeln och hur den kristna kyrkan har tolkat Bibeln i traditionen, när vi formar kristen moral idag. Här är den stora skiljelinjen mellan en liberal och evangelikal/konservativ kristen.

Här måste olika kristna kyrkor bli tydligare i var man står, nu tycks tydligen utvecklingen vara att försöka pressa in alla kristna i samma fack, vi ska alla bli liberala kyrkor. Det tycks vara agendan.

För vem är det agendan?

 

 

 

Har skrivit en ledare i Världen Idag idag med en analys av frikyrkans utveckling. Utgångspunkten är kejsar Konstantin på 300-talet som gjorde kyrkan accepterad och rumsren. Samma process kan man finna i svenska frikyrklighetens utveckling. Skillnaden dock att på 300-talet blev Konstantin kristen och staten anpassade sig efter kyrkan. I vår tid har det varit tvärtom, den radikala och marginaliserade frikyrkliga rösten har blivit alltmer rumsren och accepterad, och har framförallt själv aktivt sökt denna rumsrenhet och accepterande.

Det finns baksidor av detta mynt, vilket jag diskuterar i ledaren.

Det är viktigt i diskussioner om islam att man håller sig till fakta och inte underblåser mytbildningar.

Därför är det viktigt att titta på vad forskning och seriös journalistik skriver. Den mycket seriösa amerikanska tankesmedjan och forskningsinstitutet Pew Center har lagt fram en studie om attityder och opinioner i ett antal muslimländer. Här är länken till den intressanta rapporten http://www.pewglobal.org/2010/12/02/muslims-around-the-world-divided-on-hamas-and-hezbollah/.

Det är vanligt att amerikanska institut och tankesmedjor är ganska politiserade. Pew Center uppfattar jag nog som att det mer ligger åt vänster. De har inte minst en mycket progressiv hållning i miljöfrågor, där jag ganska noggrant följt deras verksamhet.

Bl.a. visar studien att 86 procent i Jordanien och 84 procent i Egypten vill ha dödsstraff när någon lämnar islam. I Pakistan är siffran 76 procent. Det varierar dock mycket mellan olika muslimska länder. I Turkiet är det ”bara” 5 procent och i Libanon 6 procent av muslimerna som har en sådan uppfattning.

Jag föreställer mig att siffrorna är mycket lägre bland muslimer i väst, men har inte sett några mätningar på detta.

Just nu pågår den träningsskola som Elimkyrkan har startat upp tillsammans med Korskyrkan och i samarbete med New Wine. Nu undervisar Anna Ekvall från Korskyrkan och David Johansson från Elim om ”Identitet”. Mycket bra undervisning om vilka vi är i Kristus. David tar upp exempel från Gamla Testamentet om Israels identitet som Guds folk. Identitetsfrågorna helt avgörande. Anna E tar upp om hur identiteten formas redan innan vi föds, under åren som barn och tonåring, men Gud formar vår identitet under hela livet. David trycker på att Guds rike är här, redan här och nu, vi lever i ett spänningsfält mellan Guds rike och dödens rike, vi  ser ännu inte den fulla manifestationen av Guds rike. Vi ser dock mycket hända av helande och befrielse. Vi lever i en tid när vi får en försmak av Guds rike och Guds härlighet. När Guds rike präglar oss och när vår vandring i Anden präglar oss, då blir Andens frukt en naturlig del av våra liv. Andens frukt är ett tecken på att vi förblir i Kristus. Både Anna E och David J poängterar den andliga kamp vi kan uppleva när det gäller identiteten. De onda makterna vill få oss att tvivla, och trycka ner oss. Vi behöver leva i Guds ord, för att veta och stå fasta i vad Gud säger om oss.

Idag har vi i Elimkyrkan träningsskola i samarbete med New Wine och Korskyrkan i Stockholm. Idag kommer Kjell-Axel Johansson att stå för undervisningen. Ikväll blir det Transformation, en kväll inför Gud i tillbedjan, lovsång, undervisning, förbön m.m. Eftermiddagen kommer jag och hustrun att ägna åt min gamla mor. Söndag 11.00 ägnas åt gudstjänst i Elim. Ser fram emot en intressant och spännande helg.

För mig är det angeläget att uttrycka var jag står i frågan om kristna kyrkan, kristendomen och islam. Jag vill försöka göra det i detta blogginlägg. Jag vill helst bli kritiserad för vad jag själv står för, inte vad andra står för.

Som evangelikal kristen tror jag att Jesus är världens frälsare, vägen, sanningen och livet. Jag tror att evangeliet om Jesus och om Guds rike är avgörande för varje människa att få höra. Som evangelikal tror man inte att alla religioner bara är olika vägar till Gud, utan Gud har fastställt en bestämd frälsningsväg. Därför är det alltid rätt och riktigt att försöka föra en människa till kristen tro, oavsett religiös bakgrund. Man kan dock vara inklusiv eller exklusiv evangelikal. Trots att kristendomen och islam är helt olika religioner, tror jag att Gud kan möta människor där de befinner sig, utifrån de referensramar de har. Evangeliet handlar inte om ras eller nationalitet, evangeliet är för alla människor, alla folk och stammar, Guds plan är att vi alla ska vara ett i Kristus.

Jag tror på religionsfrihet och att religioner ska kunna granskas kritiskt. Det gäller självfallet även kristendomen, det har funnits många urspårade varianter av kristendom under kyrkans tvåtusenåriga historia. Inte minst när statsmakten allierar sig med kyrkan,  exempelvis den statskyrka vi har haft i Sverige under ett antal hundra år, som också har fungerat som en religiös tvångsmakt. Det gillar inte jag. På samma sätt måste dagens utformning av islam kunna granskas kritiskt. Jag tror att det är helt riktigt att kunna uttrycka skarp kritik mot tokigheter och galenskaper i religionens namn oavsett vilken religion det gäller. Det är inte främlingsfientlighet eller rasism. Lyssnade häromdagen på en TV-intervju med Salman Rushdie som lever med en dödsdom från Iranska regeringen sedan ett antal år tillbaka därför att man anser att han har smädat islam. Han uttryckte att de militanta muslimernas aggressioner har medfört en tystnad och lågmäldhet i västvärlden när det gäller att kritisera religiöst förtryck. Detta är en mycket olycklig utveckling, människor skräms till tystnad.

Jag har nu under många år arbetat inom ramen för ett samfund i Sverige som heter Evangeliska Frikyrkan. Där har vi omfattande erfarenhet av arbete och mission i många muslimländer. Vi har också omfattande och mångårig erfarenhet av mission och kontakt med muslimer i Sverige. Mina bedömningar grundar sig på dessa erfarenheter. Vi har på nära håll mött det förtryck människor lever i, i muslimska länder, i synnerhet om man vill vara kristen och konvertera till kristen tro. Vi ser också som ett mönster att det finns även den typen av förföljelser bland muslimer i västvärlden som vill lämna islam. Detta måste man kunna tala om. När man möter människor som har flytt från muslimska länder, möter man en kritik mot islam som ofta går mycket längre än de mest kritiska i väst.

När vi som kristna kritiserar andra religioner bör vi göra det med respekt och saklighet. Här bör gälla måttstocken, vad ni vill att andra ska göra mot er, ska ni göra mot dem. Vi kristna vill ju inte utsättas för smädelser, osaklig och vinklad kritik m.m. Vi vill bli respekterade för vår tro. Även om vi har ett missionerande uppdrag, så måste vi behandla andra människor med respekt. Kristen kritik mot islam kan bli för generaliserande. Faktum är att de flesta muslimer i västvärlden är ganska sekulariserade, och tar avstånd från religiöst våld. Därför kan vi inte uttrycka kritik mot islam på ett för generaliserande sätt. Ska vi vinna människor med evangeliet om Jesus, måste vi också kunna möta dem med respekt och kärlek.

Vi kristna vill inte att vår tro utsätts för smädelse och hädelse. Därför kan vi aldrig acceptera och ställa oss bakom när andra smädar och hädar andra religioner. Vi ska värna om yttrandefriheten, ja, men vi ska alltid värna om en respektfull dialog. De fullständigt besinningslösa och oproportionerliga våld som vi har sett exempel på i muslimvärlden över hädande yttringar i västvärlden, måste vi självklart med full kraft ta avstånd ifrån.

Vi måste förstå att vi lever i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle. Som Stockholmare är jag van vid att möta mycket muslimer. I Elimkyrkans evangelisationsarbete möter vi muslimer nästan dagligen. Här måste man hitta bra samverkansformer. I många avseenden befinner sig muslimer som bara är aktivt troende, och inte är militanta islamister (vilket är mycket ovanligt i Sverige), mycket nära oss kristna i många frågor. Vi utgår från en Gudstro, vi har vissa moraliska värderingar som vi delar. När frågan om äktenskapslagstiftningen var aktuell för några år sedan samverkade både jag själv, Evangeliska Frikyrkan, Svenska Evangeliska Alliansen och andra kristna organisationer aktivt med muslimska organisationer. Jag har till och med skrivit på DN debatt tillsammans med företrädare för muslimska organisationer i den frågan.

Vårt missionsuppdrag ligger fast, men som medborgare måste vi kunna samverka med olika grupper i vårt samhälle.

Det var några korta reflektioner i ett stort ämne.