Ni har kanske sett att dagens löpsedel i Stockholm är att Elimkyrkan har sålts till Zlatan. Det är ju intressant att kvällspressen nu uppmärksammar sådant som vissa av oss andra hade aningar om redan för ett år sedan.

Och så har jag skrivit en ny ledare i Världen Idag idag, där jag försvarar biblisk trosförkunnelse. Man hittar den här.

Tycker du artikeln är bra tryck like, dela på facebook eller tweeta den på Världen Idags hemsida som du når via länken ovan. Tycker du inte om den kan du ju skriva här en kommentar och förklara varför.

Mina inlägg om trosförkunnelsen har orsakat en hel del debatt på denna blogg. Jag har inte möjlighet att kommentera allt så därför väljer jag att kommentera det Daniel på Aletheia-bloggen har skrivit. Blogginlägget på Aletheia hittar man här.

Aletheia lyfter fram den artikel jag skrev i Dagen om Livets ord 2003 och tycker att jag har ändrat inställning. Anledningen till detta enligt Aletheia är att jag utsatts för någon sorts charmoffensiv från Livets ords sida, främst uttryckt i att jag fick sitta på deras scen i en fåtölj en helkväll 2007 och blev utfrågad av Ulf Ekman under vänskapliga former. En kritisk röst har därmed tystats.

Det finns ganska mycket att säga om detta, och eftersom frågorna ställs ska jag försöka svara så ärligt som möjligt.

1. Om jag får börja med att kommentera Dagenartikeln. Efter att den hade skrivits var jag nog den mest impopulära personen hos Livetsordsförsamlingen i Uppsala. Någon eller några personer som jag inte alls vet vilka de var, kom på den geniala idén att kopiera upp artikeln och under en söndagsgudstjänst hos Livets ord sätta den på alla bilar utanför kyrkan. Det fanns upprörda personer som ringde mig och trodde att jag hade organiserat denna masspridning, vilket naturligtvis inte var fallet.

2. Om artikeln. Man bör också komma ihåg att jag under både 80-talet och 90-talet skrev flera artiklar där jag försvarade Livets ord. Bl.a. skrev jag i Läkartidningen och kritiserade en så kallad avhopparstudie som jag menade inte höll måttet vetenskapligt. Jag skrev också en artikel i svenska dagbladet och försvarade Livets ord, så att presentera mig som en renodlad Livets ords-kritiker är inte korrekt.

3. Den aktuella Dagenartikeln innehöll också nyanser. Jag hävdade att det var självklart att övriga kristenheten ska ha en helt normal gemenskap med Livets ord. Jag gjorde också vissa bedömningar som jag håller med om även idag. Trosrörelsen har varit i Sverige en betydligt mer begränsad rörelse om man jämför med Pingströrelsen och Svenska Missionsförbundet historiskt sett, de hade många fler församlingar och medlemmar efter 30 år än vad trosrörelsen i Sverige hade efter samma tidsperiod. Det faktapåståendet var nog inte självklart för alla år 2003, och det gäller fortfarande. Däremot anser jag att Livets ords internationella arbete och inflytande har varit mycket imponerande. Jag tror att jag nämnde även detta i Dagenartikeln 2003. Jag tycker nog fortfarande att de nya rörelser som kommit senaste 30 åren inte alls har vuxit tillräckligt för att kompensera de äldre samfundens tillbakagång. Man bör dock komma ihåg att Livets ord har varit det i särklass framgångsrikaste initiativet som kommit i Sverige under senaste 30 åren. Jämför man med Vineyardrörelsens utveckling i Sverige ligger Livets ord hästlängder före. Och även om man jämför med andra trosrörelseinitiativ som är fristående från Livets ord. Senaste 6 åren har Hillsong i Stockholm visat mest växtkraft men det är ju en lokal församling i Stockholm och har inte haft några ambitioner än att bli en nationell rörelse, det har man inte visat än i varje fall. Även United i Malmö visar ambitioner att bli en nationell rörelse med bl.a. en nygrundad församling i Stockholm men Livets ord har visat sig vara det mest stabila och framgångsrika nya initiativet under de senaste 30 åren, och det är värt respekt.

4. För att man skriver en artikel och uttrycker vissa kritiska ståndpunkter innebär det väl inte att man resten av livet måste vara låst i dessa ståndpunkter. Ens bedömningar ändras ju ständigt och det föremål man kritiserar förändras också. Jag minns faktiskt inte varför jag skrev artikeln 2003, om det var någon särskild händelse eller erfarenhet som låg bakom. Men jag gav ett ärligt uttryck för både den stora respekt jag haft för trosrörelsen och de frustrationer jag upplevt i relation med trosrörelsen. Mina frustrationer bekräftades i kvadrat när Södermalmskyrkepastorn Bror Spetz skrev en replik i Dagen, som i tonfall och attityd endast bekräftade den kritik jag riktade mot trosrörelsen.

5. Trosrörelsen är dock inte något statiskt. Min upplevelse är att den här typen av frågor har bearbetats, och jag har också haft samtal med ledande personer i rörelsen som nog har legat ganska nära de bedömningar jag gjorde i samband med att jag skrev Dagenartikeln. De upplevelser och kontakter jag har haft med ledande företrädare för trosrörelsen efter 2003, har medfört att det inte har funnits någon anledning för mig att hålla fast vid min kritik.

6. Tycker att Aletheia står för en ganska ytlig analys. Mitt besök på Livets ord hösten 2007 har varit en ganska begränsad detalj i sammanhanget. Jag får inbjudningar till alla möjliga tänkbara kristna sammanhang, och jag brukar försöka tacka ja, även om jag inte hinner åka på allting. Att jag skulle tacka nej till denna inbjudan, i någon sorts konsekvens av artikeln 2003, har jag väldigt svårt att begripa. Jag har kritiserat Svenska Kyrkan 10 gånger mer än vad jag kritiserat Livets ord, och jag tackar gärna ja att medverka i Svenskkyrkliga sammanhang när jag får en inbjudan. Däremot tycker jag att Livets ord har visat på ett mer aktivt engagemang senaste 10 åren i kontakt med andra kristna, och det var ju just detta jag efterfrågade i artikeln 2003. Skulle jag då fortsätta kritisera när utvecklingen går i den riktning jag efterfrågar? Inte minst i Svenska Evangeliska Alliansens arbete, Jesusmanifestationen och i Claphaminstitutet har jag haft ett mycket positivt samarbete under senare år med både Ulf Ekman och andra företrädare för Livets ord.

7. Jag hade stor respekt för Livets ord före 2003. Och jag höll med om mycket, och välsignade. Men det fanns också frågor som orsakade stor frustration för mig, och det var detta jag väldigt rakt på sak gav uttryck för i artikeln. Detta har bearbetats på olika sätt efter min Dagenartikel 2003, från min sida. Och dessutom tycker jag att trosrörelsen på ett mycket bra sätt har arbetat med dessa frågor senaste 10 åren, och aktivt närmat sig andra kristna, inte minst lokalt. Den brist på ödmjukhet jag ibland upplevde från trosrörelsens företrädare, inte minst i mina lokala kontakter i Stockholm – där tycker jag att det har blivit en påtagligt förändring under senaste 10 åren. Under senaste åren har det förekommit att trosrörelsepastorn på en ort har fungerat som ordförande i det lokala ekumeniska rådet. Detta är en stor förändring. Jag vill nog hävda att på 80- och 90-talet prioriterade inte trosförsamlingar den typen av kristna kontakter. Varför skulle jag kvarstå i en gammal kritik när verkligheten påtagligt förändras.

8. Det låter på Aletheia och andra debattörer att man vill att gamla konflikter ska frodas och ältas och att vi ska leva kvar i skyttegravar. Det normala och naturliga är att vi kristna samarbetar och älskar varandra, och när utvecklingen går i den riktningen – måste man då nödvändigtvis ifrågasätta detta och lägga fram konspirationsteorier och teorier om att jag och Peter Halldorf och andra är lättmanipulerade och lättstyrda personer vars uppfattningar styrs av charmoffensiver och enstaka inbjudningar och plattformsbesök. Det är ganska nedlåtande beskrivningar om oss som personer tycker jag.

9. Jag väljer nu att inte gå in på de så kallade avhopparfrågorna. Jag har faktiskt inte mött några så kallade avhoppare på mer än 10 år så jag tror att det har lugnat ner sig på den fronten. Och det är så i storstäder att folk kommer och går och byter församlingar m.m. Jag tycker det blir fel om man bara kritiskt granskar Livets ord ur det perspektivet, utan då måste man också diskutera avhoppen från andra församlingar och samfund. Jag nämnde den frågan i Dagenartikeln 2003 men jag upplever inte den frågan lika aktuell idag. Man kan också ställa sig frågan varför pingströrelsen netto har tappat mer än 15.000 medlemmar senaste 30 åren.

10. Jag väljer nu att inte diskutera lärofrågorna, då det inte var detta jag lyfte fram i Dagenartikeln 2003, och det är ju framförallt den texten som Aletheia ställt frågor om.

Ja, som vanligt finns det mer att säga, men det var en kort kommentar på Aletheias frågor.

 

 

Beklagar att jag inte hunnit kliva in i trosrörelsedebatten idag och svara på frågor. Ska försöka klara det under morgondagen.

Jag kommer dock med en ledare i Världen Idag i morgon som också anknyter till ämnet. Återkommer så snart jag hinner, förhoppningsvis under morgondagen.

En liten ledig stund idag ägnade jag åt att titta på Aregawi och höjdhoppsfinalen i VM.

Jag har tyvärr inte hunnit läsa kommentarer på bloggen idag, noterar att debatten varit intensiv. Ber att få återkomma under morgondagen.

Jag har sent ikväll suttit och skrivit en ny ledare för Världen idag där jag talar om behovet av tro och trosförkunnelse, och höjer tonläget och blir ännu tydligare. Artikeln kommer på fredag.

Men ser fram emot en rejäl diskussion i denna fråga med Daniel och bloggkollegan Aletheia.

Elimkyrkan, det vill säga vår församlings tidigare kyrkbyggnad uppmärksammas idag i media. Det är köparen av kyrkan som intervjuas. Det bygger på en intervju med köparen i lokala tidningen Östermalmsnytt. Här kan man läsa i Dagens Nyheter.  Det står att kyrkan ska byggas om till lyxvilla. Det överraskar knappast någon med elementära kunskaper i Stockholms fastighetsekonomi.

Tidningen Dagen tar också upp frågan här.

Det har kommit en del synpunkter på det jag skrivit om trosförkunnelse och trosrörelse.

Inte minst Jonasq kritiserar mig ganska kraftigt för att jag helt felbedömer dessa saker.

Jag upplevde Ulf Ekmans framträdande i svensk kristenhet som en frisk fläkt. Jag både besökte Livets Ord och lyssnade på Ekman i Södermalmskyrkan ett antal tillfällen under åren 1982-84 och upplevde stor välsignelse i detta. Däremot kom jag ju aldrig med helt och hållet i trosrörelsen. Den lilla pionjärförsamling i södra Stockholm som jag var pastor för valde en mellanväg där vi både var välsignande till trosrörelsen samtidigt som vi valde att gå med i Örebromissionen.

Visst läste jag en del av Hagin och andra på åttiotalet men upplevde aldrig dessa böcker och predikningar jag lyssnade på, på det sätt som Jonasq ger uttryck för. Jag kan hålla med om att det fanns tillspetsningar och förenklingar som jag inte höll med om. Men mer än så upplevde jag inte. Men jag har här inte någon heltäckande bild. På senare år har jag framförallt läst Ekmans böcker och Keryx och kan inte hitta exempel på de problem som Jonasq ger uttryck för.

Senaste åren har jag uppskattat Randy Clarks undervisning där han har försökt överbrygga Vineyard och trosrörelsen, och pekat på att det inte är så avgrundsdjupa skillnader, vilket ofta hävdades på 80- och 90-talet.

Jonasq skriver att man skulle ”lämna alla gamla religiösa dogmer och ta emot uppenbarelsekunskapen”, den ”enskilde troende fick nu den stora bördan att ha auktoritet snarare än Gud”, ”man kom med en rad olika tekniker som alla gick ut på att man skulle blunda för verkligheten”, ”hetsade människor att ge bort sina pengar till predikanterna” – de kunskaper jag har om trosrörelsen och de personer jag känner som under många år har varit pastorer inom rörelsen, har jag aldrig hört uttrycka sig på detta sätt.

Och det innebär att man säger att de personer som varit med i rörelsen verkligen tycker så eller har accepterat att vara med i ett sammanhang där man predikar och lär så, det är ju en ganska grov personkritik mot tusentals kristna i Sverige.

Det är sant att jag under en rad år hade problem i min relation med trosrörelsen, men det berodde inte på en massa kritik mot förkunnelsen, utan att jag levde som pastor i kölvattnen av Södermalmskyrkan, som var en extremt framgångsrik församling under andra halvan av åttiotalet, och det var inte särskilt lätt att leva i skuggan av denna kyrka. Problemen för mig var mer sociologiska och relationsmässiga mer än teologiska.

Sedan är det riktigt att trosrörelsen under 80- och 90-talet orsakade en hel del turbulens i svensk kristenhet, men jag tycker att det är fel att bara klandra trosrörelsen för detta. Jag har mött åtskilliga kristna som upplevt stor glädje och välsignelse och hjälp i sina kristna liv genom trosförkunnelsen, jag har också mött dem som upplevt svårigheter och stora problem. Det är mycket svårt att generellt bedöma varför människor kan uppleva saker på så olika sätt.

t.ex. tillämpade vissa stora pingstförsamlingar i Sverige automatisk uteslutning av medlemmar som ansökte till Livets ords bibelskola. Det tycker jag också att man kan ha synpunkter på.

Men jag är inte tillräckligt påläst eller kunnig för att kunna bedöma dessa saker i sin helhet. Även om jag var med på ett hörn och har fått vissa inblickar saknar jag helt enkelt kunskaperna för att grundligt kunna diskutera detta. Och jag upplever inte att frågan är het och aktuell på samma sätt som den var under 80- och 90-talet. Jag trodde dock att detta var mer uppklarat än vad det verkar vara.

 

Noterar måndag morgon att norska kristna tidningen Korsets Seier tagit upp om och refererat till min senaste ledare om trosförkunnelsen.

Idag söndag har jag avslutat semestern och åkt med bil från stugan norr om Skellefteå till Stockholm. Är glad över att vara tillbaka i Stockholm igen och ser fram emot att börja jobba på allvar, även om jag i ärlighetens namn har lite hållit igång både pastorsarbete och konsultbolag under semestern. Var egentligen inbjuden att medverka på Frizon denna vecka men hade inte möjlighet att få ihop sommarschemat, så var tvungen att tacka nej.

Noterar att det tydligen har uppstått debatt om mitt blogginlägg om trosförkunnelse och trosrörelse. Jag har tydligen svårt att säga någonting om någonting utan det blir debatt.

Min ledare om trosförkunnelse och trosrörelse har orsakat en hel del kommentarer på denna blogg.

Jag vill kortfattat kommentera en del av de frågor som ställts.

1. trosförkunnelse tror jag är ett genuint bibliskt fenomen. Att framhålla det fullbordade verket i Kristus, välsignelsen i Kristus, möjligheten till bönesvar, helande, att lyfta fram alla Guds löften i Bibeln – det är något alla kristna ska ägna sig åt, det är inte några konstigheter i detta. Vi pastorer och predikanter har ett särskilt ansvar att lyfta fram dessa frågor så att det skapas en trosmiljö i våra församlingar, inte en otrosmiljö.

2. Jag menar nog att essensen i den trosrörelse som kom på åttiotalet var just detta. Jag kan dock hålla med om att inte minst i amerikansk trosförkunnelse fanns det tendenser till överdrifter och att skapa lärosystem kring enstaka bibelversar. Tycker dock att svenska trosrörelsen i Livets ords tappning har bearbetat detta på ett bra sätt, en läsning idag av Keryx och de böcker Ulf Ekman skrivit som mer är av lärokaraktär, jag har svårt att se att det skulle finnas grund för denna kritik. Jag tycker att delar av åttiotalskritiken sköt över målet, man kritiserade en karikatyr av trosförkunnelse.

3. Vi ska kunna kritisera tendenser i kristenheten och i kristna sammanhang som vi upplever som felaktiga. Det är också viktigt att vi kristna har en välsignande attityd till varandra. Och en genuin respekt för goda insatser som görs i olika kristna sammanhang. Jag välkomnar de mer välsignande attityder och goda relationer som är vanliga i svensk kristenhet. Det måste också kombineras med en profetisk vaksamhet, det är mycket som inte är bra, och det måste kunna sägas, utan att man därför anklagas för att störa enheten. Profetröster får inte tystas.

4. Min artikel från 2003 har nämnts där jag argumenterar för normaliserade relationer med trosrörelsen och en genuin respekt för vad man faktiskt åstadkommit, vilket då var en inte alls självklar uppfattning, men där jag också lyfte fram problem som jag hade upplevt med trosrörelsen. Livets ord har ju omorienterat sig ganska påtagligt senaste tio åren, och sökt bredare kontakter, och gemenskap med hela kristenheten. Jag tycker det är en mycket positiv utveckling. När jag skrev artikeln 2003 hade jag inte haft någon direkt kontakt med Livets ord på 10 år, och insåg nog inte att den här utvecklingen redan hade börjat. Sedan tycks det ju vara så att i vissa kretsar blir Livets ord kritiserade vad man än gör. Förut för att man var för sekteristiska och isolerade, nu för att man är för breda och inkluderande, framförallt i förhållande till Katolska kyrkan. Jag tycker att Livets ords utveckling har varit mycket positiv när det gäller enhet och gemenskap. Har också haft möjligheten senaste 4-5 åren att sitta i flera styrelser tillsammans med Ulf Ekman vilket ökat möjligheter till kontakt och gemenskap. Att en ledande företrädare för Katolska kyrkan och tongivande personer från Svenska kyrkan idag medverkar på Europakonferensen ser jag som mycket positivt. Det var inte möjligt för 20-25 år sedan.

5. Jag hade en mycket speciell situation under 80- och 90-talet då jag var pastor för en pionjärsatsning i södra Stockholm, som av många uppfattades som en trosförsamling, som ändå eftersträvade att vara en del av den etablerade frikyrkligheten, vi uttryckte detta genom att gå med i Örebromissionen 1985, det som sedan blev Evangeliska Frikyrkan. Det medförde att jag hamnade i en märklig mellansituation där jag drabbades mycket av kritiken mot trosrörelsen, samtidigt som jag levde i nära kölvatten av framförallt Södermalmskyrkan men också Livets ord, och därmed kontakt med människor som på olika sätt kom i kläm. Man drabbades av trosrörelsekritiken, samtidigt som man inom trosrörelsen nog inte visste var man hade oss. Jag kom personligen i kläm under denna period. De problemen har jag inte upplevt på senare år. Mycket har förändrats i kristenheten sedan dess. Jag hamnade också i blåsväder under denna period då jag under ett par år i mitten av nittiotalet engagerade mig i en fristående bönegrupp i Uppsala, som bestod av en brokig skara kristna, vilket i media stämplades som en avhoppargrupp till Livets ord (vilket inte var en korrekt beskrivning).

6. Avhopparproblem har nämnts och det har ju lyfts fram mycket i debatten. Jag tycker dock att hela denna fråga måste nyanseras. Kristna församlingar är inte perfekta. I större församlingar med viss dynamik blir det alltid så att människor på olika sätt kommer i kläm, hur mycket man än försöker undvika detta. Det är beklagligt. Det beror på många faktorer. Men jag tycker att den debatten har förts på ett skevt sätt i svensk kristenhet, de mest växande och största församlingarna kritiseras för avhopparproblem, medan hela samfund som sjunker samman som korthus inte nämns med ett ord av kritik.

Ska vi tala om avhopparproblem så tycker jag att man ska prata om baptistförsamlingar i Stockholms innerstad. Eftersom jag själv representerar en sådan så kastar jag inte sten på någon annan när jag säger det. Elimkyrkan hade 1200 medlemmar på 1910-talet, i början av 1990-talet var nästan inga kvar (nu har vi lyckats vända trenden på grund av Guds nåd), Salem på söder har haft över 500 medlemmar, Ebeneser över 400, idag existerar inte dessa församlingar. Dagens Norrmalmskyrka i gamla Betel hade en gång i tiden över 2000 medlemmar, Tabernaklet över 1000 (som är fusionerad i dagens Norrmalmskyrkan), dessutom fanns det en baptistförsamling som hette Saron, Norrmalmskyrkan i Stockholms gudstjänstfirande församling är idag en åldrande rest av vad det har varit. Var har alla dessa människor tagit vägen? Nedgången i de äldre samfunden är den stora avhopparproblematiken i svensk kristenhet. Vi försöker bara fly från egna problemen genom att prata om avhoppare från Livets ord, eller raljera över Karisma centers konkurs. Det kan säkert dyka upp avhopparintervjuer med Hillsongmedlemmar snart. Vi som representerar etablerad kristenhet bör tala om avhopparproblem med viss ödmjukhet.

 

 

Eftersom chefredaktören hos Världen Idag Lukas Berggren är på semester, skriver jag närmaste veckorna några extraledare i Världen Idag, förutom min vanliga rytm att skriva en ledare varannan vecka.

Idag skriver jag om trosförkunnelsen och behovet av ständiga trosinjektioner i svensk kristenhet. Problemet är inte för mycket tro, utan för lite tro på Gud. Ledaren hittar man här.

Feedback?