Har haft några härliga dagar med New Wine-ledarskapet på Kåfalla herrgård i Bergslagen. I England är ju New Wine framförallt en förnyelserörelse inom Anglikanska kyrkan. I Sverige har det i stor utsträckning blivit en förnyelserörelse inom Evangeliska Frikyrkan då ungefär hälften i styrelse och i det nationella ledarskapet är EFK-pastorer. Trots detta har New Wine en härlig ekumenisk bredd, som innefattar EFS-are, präster, Equmeniapastorer, ett stort antal EFK-are och enstaka pingstpastorer.

Vi har fokus på Guds rike, Guds närvaro och Andens fullskaliga verksamhet i den lokala församlingen. New Wine är inte ett nytt samfund utan är ett ekumeniskt nätverk med syftet att verka för förnyelse i lokala församlingar.

Ett skojigt vittnesbörd kom fram under dessa dagar. Profilen Johan Gustafsson i Trollhättan berättade om att Gud manade honom en morgon att gå till gymmet och träna. Där träffade han en god vän som inte var kristen. I bastun började de samtala. Johan fick be för honom i bastun och han upplevde den helige Andes närvaro. Sedan frågade vännen om Johan kunde be för honom så att han skulle bli frälst. Johan ber för honom en frälsningsbön i bastun.

Behöver man ha några kläder på sig för att be en frälsningsbön med någon? Uppenbarligen inte. Kan man be överallt för att folk ska bli uppfyllda av Anden? Även i en bastu? Svaret är ja.

Nu är jag på väg till Kåfalla i Bergslagen för tre dagar tillsammans med New Wine-ledarskapet i Sverige. Det ser jag mycket fram emot.

Noterar att Världen Idag följer upp Piensoho-debatten idag, både Mikael Karlendal skriver bra som vanligt, och Anders Gerdmar skriver bra som vanligt, om att vi behöver en kroppens teologi istället för att tala blasfemiskt om underlivsetik, samma formuleringar jag använde i min ledare i fredags.

Jag drabbades ju av min mest intensiva debatt om kristen syn på sex och samlevnad redan 1978 när jag som 23-åring kom ut med boken ”Ungdomar och kärleksproblem”. Jag hamnade både på Expressens löpsedel och förstasida, hade en radiodebatt, förutom intensiv debatt i ett antal kristna tidningar. Vid den tidpunkten fanns det betydligt fler kristna tidningar än idag.

Jag står för samma värderingar som jag gjorde då, men skulle uttrycka mig mer nyanserat idag.

Boken var en reaktion på dåtidens enligt min mening dåliga sexualundervisning i kyrkorna. Normerna var då solklara, sambo fanns inte på kartan, man talade om föräktenskapliga förbindelser, som något som det varnades kraftfullt för. Skilsmässa fanns inte heller på kartan. Jag minns när de första skilsmässorna kom i min pingstförsamling i slutet av sjuttiotalet, det hanterats minst sagt ovant och klumpigt. Homosexualitet pratade man inte om i kyrkorna då, jag tror att man trodde att det inte existerade bland kristna.

Uteslutningar av gammaldags slag förekom inte då.

Det stora problemet enligt min mening var att det fanns tydliga normer men det sades ingenting om hur man skulle klara av att leva efter normerna.

Skulle man vänta med sex till bröllopsnatten krävde det en mycket öppet samtal om sin sexualitet, både för paret men också i församlingen. Hur ska man då umgås? Hur ska man då hantera varandras kroppar? Hur närgången får man vara innan vigseln, var exempel på en rak fråga som jag försökte ta upp i boken. Sådana frågor försökte jag som ung novis ta upp i boken för jag tyckte inte de äldre pastorerna pratade öppet om sex.

Och jag visste redan då att homosexualitet var en intensiv brottningskamp för enskilda kristna, men det pratade man inte om i kyrkorna. Jag snuddade i varje fall vid frågan i boken.

Intressant intervju i Världen Idag idag då Lukas Berggren intervjuar Sten-Gunnar Hedin. Hedin uttrycker sig genomtänkt och klokt.

Har en ny ledare i Världen idag idag, där jag anknyter till mitt bloggande senaste veckan. Skriver om hur vi som kristna ledare ska hantera undervisning om äktenskap och sexualitet. Det är inte skrivet i polemik mot någon person utan är endast uttryck för min inställning till hur dessa frågor ska hanteras, och detta har jag sagt många gånger förr.

Enligt min mening kan man som kristen ledare inte beröra ämnet sex och samlevnad utan att anknyta till de omfattande samhällsförändringar som inträffat senaste 50 åren på detta område.

Man bör notera att jag har doktorerat på ämnet sexliberaliseringen, det var en avgörande omvärldsfaktor i min doktorsavhandling om varför Sverige fick fri abort, så jag är ganska väl insatt i de paradimskifte som inträffat på dessa områden, och hur det har påverkat kristna kyrkan.

Istället för att tala om ”underlivsfrågor” på ett föraktfullt och nedvärderande sätt, förordar jag en kroppens teologi. Våra kroppar är viktiga, inte bara för oss själva, utan kroppen i Bibelns föreställningsvärld är Andens tempel. Vi ärar Gud med vår kropp, och att använda kroppen fel är att vanvårda Guds tempel. Jag ger exemplifieringar på detta i texten.

Sen onsdag kväll.

Bara några funderingar. Har haft förmånen oavbrutet under många år att ha att göra med folk som blir kristna, som är i processen att bli kristna – som helt saknar kristen bakgrund. Ofta med dramatiska upplevelser av ett förr och ett nu. En sak som fascinerar är deras spontana glädje över den kristna tron och den kristna gemenskapen, ett helt annat liv än vad man levt tidigare, utan Jesus, utan församling, utan kristna tron.

Detta är en total kontrast till en del kristna som vuxit upp i kristna sammanhang, men som man tycker nästan skäms för sin tro, problematiserar sin bakgrund, sin tro, sin församling, och ofta skönmålar livet utanför kyrkan. Jag har mött många sådana under årens lopp, och jag har haft faser i mitt liv då jag i varje fall tangerat det diket.

En slutsats från min sida är att även vi som växer upp i kristna sammanhang behöver uppleva en radikal omvändelse, uppleva att utan Kristus är vi förlorade, uppleva att vi i oss själva är obotliga syndare som behöver den totala och befriande nåden, förlåtelsen och frälsningen. Vi beter oss lite för ofta som den hemmavarande sonen i Jesu berättelse om den förlorade sonen.

Då kan vi glädjas tillsammans med dem som hittar fram till Jesus trots uppväxt i fullständigt icke-kristna sammanhang.

Lyssna på länken nedan och du får höra ljuv lovsångsmusik, som når nya höjder.

Helt enligt den klassiska kristna tappningen att lovsångaren är diskret i bakgrunden, man ser inte ens ansiktet.

<iframe width=”640″ height=”360″ src=”http://www.youtube.com/embed/5kqfadbJPK0?feature=player_detailpage” frameborder=”0″ allowfullscreen></iframe>

 

 

Senaste veckan har det varit 21.000 besök på denna blogg, så intresset har varit stort. Jag har nu skrivit tre långa blogginlägg för att försöka förklara vad jag menar och förklara mina frågor, och jag kommer nog inte så mycket längre i denna debatt.

Ser fram emot ledardagar för New Wine nästa vecka. Den dynamiske profeten och lovsångsledaren Alfred Nygren från Vargön, (som jag planerade en turné med men den har blivit uppskjuten på grund av att jag ansågs vara för ung och omogen – jag förstår den invändningen) har tagit initiativ till en form av profetisk löpning under dessa dagar. Jag är väldigt rörd över förtroendet att få leda en av löpningsgrupperna, en grupp som enligt Alfred ”har ett förflutet inom löpningen långt tillbaks i tiden men som nu mer njuter av naturen än springer”. Han har verkligen en unik gåva att uppmuntra denna Alfred. Jag känner mig väldigt inspirerad över denna utmaning och möjlighet och hoppas att många kristna ledare ska springa med mig. Jag garanterar att vi ska hålla högre tempo än 2 timmar per mil.

Halmstadspastorn Per Eive Berntsson har fått förtroendet att leda en löpargrupp ”för dig som är lite rastlös i din person och som hellre springer korta sträckor ohyggligt snabbt än maler på i ett mer sansat tempo”.

Eftersom jag och Stockholmspastorn Andrew Thompson ska springa har den unikt kärleksfulle Alfred också ordnat med sjukvårdare kring den korta slingan. Brödernas kärlek och omsorg bär en verkligen genom livets mörka dalar och förkastelsedyns skymning.

Motalapastorn Christer Roshamn kommer att leda löpargruppen för den seriöse löparen. Christer kommer att ”köra skiten ur oss” över 10 km. Christer springer väl 10 km i 40-minuterstempo.

Den som inte alls vill springa har möjligheten att få lyssna till pastor emeritus f.d. Kjell Axel Johansson som kommer ha ett seminarie över temat ”nog faller äpplen, men pajen blir god” Ett seminarie om hur vi hanterar misslyckanden och vänder det till något positivt. 

 

 

Jag skrev ett blogginlägg i september 2012 om homosexualitet. Eftersom den senaste debatten tangerar den frågan tyckte jag att det var lämpligt att lyfta fram denna bloggtext som bra redovisar min inställning i den frågan. Man hittar inlägget här.

Jag argumenterar där för en evangelikal medelväg. Det är ett av de mest lästa inläggen någonsin på denna blogg.

Istället för alla otydliga grumligheter som kommer från kristna ledare i dessa dagar lägger jag fram en tydlig och öppen linje som jag argumenterar för på ett konsekvent sätt.

Jag noterar att debatten om Niklas Piensohos Nyhemstal surrar vidare.

Jag har nu tittat runt liter på bloggdebatter och twitter i ämnet. Jag måste en gång till förtydliga mig. Jag kan stå ut med att bli kritiserad för åsikter som jag har, men jag vill gärna inte bli kritiserad för åsikter som jag inte har, eller sammankopplas med personer som står för åsikter jag inte har.

Jag har varit pastor i Stockholm sedan tjugoårsåldern, alltså i nu närmare 40 år. I alla dessa år har jag jobbat med kristen samlevnadsundervisning, försökt att lära kristna att leva i Kristi efterföljd på detta område. Den sexliberala vågen drabbade Stockholm med full kraft på sjuttiotalet, och frågan om homosexualiteten kom upp mycket aktivt i mitt kristna sammanhang redan då. Och vi behövde hitta sätt att förhålla oss till detta.

Vid den tidpunkten var inte frågan om homosexualitet alls på den offentliga kristna agendan, men det fanns människor som brottades med frågan, och vi fick hantera det i samtal och själavård.

Den kristna norm jag har jobbat med som utgångspunkt är att sex är en underbar gåva från Gud men han har skickat med en tydlig bruksanvisning för vårt bästa, att utöva gåvan inom ramen för ett troget förbundsförhållande mellan en man och en kvinna. Ungefär så har kristna kyrkan trott och undervisat i tvåtusen år, exakta formen för att ingå äktenskap har varierat mellan olika kulturer och tider, men tron på äktenskapet har alltid funnits där.

I en Stockholmsmiljö kräver det mycket av undervisning, själavård och vägledning för att få det att fungera i praktiken. En kristen församling är till för att vara lärjungaformande, inte hantera färdiga helgon, men att hjälpa folk åt rätt håll.

Att tänka och arbeta så var kontroversiellt i vissa kristna kretsar redan av slutet av sjuttiotalet. Jag deltog i debatten redan då.

För mig finns det inte på kartan att vara avståndstagande mot människor. Det är en omöjlighet när man jobbar med församlingsgrundande och pionjärarbete och det är emot Jesu undervisning. Människor kommer till kyrkan och kristen tro som de är. Jag har hela mitt liv haft homosexuella vänner. Som jag nämnde, jag skrev nyligen en debattartikel ihop med Jonas Gardell där vi bl.a. protesterade mot utvisningar av homosexuella till muslimländer. Jag har inte några problem med att förena en kristen syn på samlevnad med att kämpa för människors mänskliga rättigheter, inklusive homosexuellas.  Däremot kräver den miljön att man är tydlig i sin undervisning och jag har så många gånger förundras över människor som helt saknar kristen bakgrund, hur snabbt de förstår och strävar efter att leva enligt kristna normen. Jag har vigt åtskilliga sambopar under åren, som gift sig just därför att de har kommit fram till en kristen förståelse av äktenskapet.

Och när det gäller homosexualiteten, jag har följt människors brottningskamp på det området under många år. Jag har sett dem som har varit övertygade om att Gud har tänkt sig något annat för dem, än att leva ut sin homosexualitet, att det inte är enligt Guds vilja. En vän till mig till exempel har varit heterosexuellt gift i många år, och det har fungerat utmärkt. Så det är inte så enkelt som en del tycks tro att vara hetero- eller homo, det är som att vara vänster- eller högerhänt.

Det här är min bakgrund och sätt att tänka i dessa frågor.

Men varför reagerar jag på Piensohos sätt att ta upp ämnet? En del tycks inte alls förstå det.

Bakgrunden är samhällsutvecklingen på detta område. Där har det varit ett paradigmskifte senaste 50 åren. Samboende utan äktenskap var mycket ovanligt och inte försvarat i samhället för 55-60 år sedan. Då fanns det två samlevnadsformer, heterosexuellt gift eller inte gift. Heterosexuellt sambo infördes i lagstiftningen på sjuttiotalet. Homosexuella äktenskap fanns knappt på kartan under 70-talet. Sedan har utvecklingen gått snabbt mot olika samlevnadsformer.

Detta har påverkat utvecklingen och Svenska Kyrkan har i stor utsträckning anpassat sig efter utvecklingen. Katolska kyrkan och de historiska kyrkorna har inte anpassat sig alls efter utvecklingen, inte på läromässig nivå eller på präst- eller biskopsnivå.

De traditionella protetantiska frikyrkosamfunden har delvis anpassat sig efter utvecklingen. Att bo samman utan äktenskap var en otänkbar tanke på sextiotalet men är accepterat i många församlingar idag. Samma sak med homosexuell samlevnad. Och här har de äldre frikyrkosamfunden gått i spetsen för utvecklingen. Uppsala missionskyrka och Norrmalmskyrkan i Stockholm har väl varit något av spjutspetsar inom missionsförbundet respektive baptistsamfundet.

De nya rörelserna har varit mer strikta och enligt min mening haft en tydlig norm och lärjungaformande inriktning enligt det jag förespråkar. Trosrörelsen har samma syn som jag har i denna fråga, även Vineyard. Och så vitt jag vet även Hillsong. Och nya starkt växande kyrkor som Södermalmskyrkan och SOS Church.

Nya evangelikala strömningar i Equmeniakyrkan medför dock att jag tycker pendeln något har svängt.

Jag kan EFK bättre än pingst men min känsla är att i båda samfunden har det blivit tydliga värderingsförskjutningar senaste 15 åren, det finns i många församlingar en stor acceptans mot samlevnad utanför äktenskapet och även för homosexuella relationer.

En del tycker att det inte är ett problem.

En del tycker att vi öppet ska driva agendan för att bli mer liberala på samlevnadsområdet.

En del protesterar mot utvecklingen, och menar att det inte är en kristen syn, det viktiga för en kristen är att leva ett liv som behagar Gud.

 Vi är ganska få som öppet protesterar, och vi blir bombarderade av kritik för detta, men det är många pastorer som tycker som vi gör, de flesta är dock mycket lågmälda i diskussionen och i vissa fall även i sin församling.

Niklas P höll alltså två tal under den aktuella dagen på Nyhemsveckan, det tycks vara oklart vad den ena talet skulle handla om men det andra skulle i varje fall handlar om kristen sexualsyn, samlevnadsformer etc.

Ett problem är att om vi inte tydligt förklarar vad vi kristna står för, och vad vi vill lära ut och forma av kristen livsstil i våra församlingar, utan endast tar upp om att vi ska välsigna människor oavsett hur de lever – om det blir huvudbudskapet, då fortsätter bara utvecklingen som den är.

Så även om det visar sig att jag och Niklas har exakt samma syn på dessa frågor, och hur vi ska leva som kristna (en samsyn som jag inte tror vi har), så leder Niklas sätt att ta upp ämnet till att utvecklingen mot att mer bejaka homosexuell livsstil och sammanboende utanför äktenskap, blir alltmer accepterat i våra församlingar.

Niklas flyttar fokus från att tala om hur vi ska leva som kristna i Jesu efterföljd, till att göra frågan om hur vi bemöter människor som huvudfrågan.

Hur vi bemöter människor är också en fråga om kristen livsstil och lärjungaskap, men hur vi lever på samlevnadsområdet är också en fråga om kristen livsstil och lärjungaskap. De frågorna måste hållas ihop.

Jag menar alltså att det sättet att ta upp ämnet leder helt förutsägbart till att kristna livsstilen luckras upp i bland annat pingst- och EFK-församlingar.

Men en del tycker uppenbart att detta inte är ett problem. Jag tycker att det är ett problem.

De som vill bejaka en sådan utveckling tycker att Niklas sätt att ta upp ämnet var bra och stöder en liberaliserande riktning, noterar jag när jag följer debatter i sociala medier. Även om det finns de som kritiserar honom för att inte ta steget fullt ut. Så de som tror att Niklas försvarar en konservativ agenda, men att han vid just detta tillfälle bara tog upp bemötandet, och inget annat, man kan klart konstatera att de som vill liberalisera inte uppfattar honom på detta sätt. De som vill liberalisera tolkar honom som jag gör.

Sedan tycks en del kommentatorer vara omedvetna om vilka förändringar som pågår, och när kristna ledare inte säger något i detta ämne, kommunicerar det lika mycket som att man säger något.

Så jag tycker att vi måste reda ut följande i debatten.

1. Vi som står för konservativa kristna värderingar på detta område, vår diskussion måste handla om hur vi kommunicerar detta och hur vi skapar lärjungaformande församlingar där människor följer Jesus i sin livsstil inklusive sexualitet och samlevnad.

2. Om man inte delar den grundsynen, då blir det en helt annan diskussion, den handlar om vad är kristna värderingar på detta område, och hur ska vi vägleda människor i våra församlingar.

Jag tycker att hela denna debatt har varit en sammanblandning av båda perspektiven, och då blir det en ganska rörig debatt.

 

Det har blivit en omfattande diskussion med anledning av Piensohso tal på Nyhemsveckan och mitt blogginlägg tidigare i veckan har skapat en del ved på brasan.

Noterar att Pelle Hörnmark kommenterar debatten på pingst.nu. Hörnmarks budskap kan sammanfattas i att allt är väl, läget är under kontroll, pingströrelsen står för det den har gjort, men man försöker hitta ett nytt tonläge i evangelisationen och i kontakten med utomstående.

Niklas Piensoho skriver en kort replik i Dagen idag och där hans budskap är att vi ska välsigna människor och inte ta avstånd från dem, det var detta han menade med sitt tal i Nyhem.

Lars Gunther skriver på sin blogg och på min blogg. Gunter får support av Jonasq och Greger Andersson som är lärare vid Örebro missionsskola. Gunther skriver mycket begåvat och intressant. Vi tycks ju inte ligga långt från varandra i grundhållningen. Gunther skriver om Missionsförbundets liberala falang och hur han har stångats mot den. Det är intressant. Jag brukar ju ibland utnämna vissa kristna eller kristna rörelser som liberala men får då alltid kritik för att jag klistrar etiketter på folk och sammanhang. Gunther klistrar en tydlig etikett på stora delar av missionsförbundet, och Greger Andersson från Örebro missionsskola gillar det. Vad bra. Jag håller med Gunther att jag skriver förenklat om missionsförbundet. Mina kunskaper har jag genom att läsa samfundspressen, lokal ekumenik, och att jobba i SMU ett år på sjuttiotalet. Det är begränsat naturligtvis. Mina kunskaper är präglade av ett Stockholmsperspektiv. Jag håller med Gunther om detta, och jag delar också hans uppfattning att det finns nya vindar som blåser i samfundet i dagens Equmeniakyrka. Därför har jag internt argumenterat för att min församling ska stå kvar i samfundet. Gunther – jag har läst Waldenström, men visst ger jag en förenklad bild av vad han står för, men det får jag återkomma till en annan gång.

I bloggvärlden kan man bl.a. hitta ett inlägg av Olof Edsinger som ger sitt stöd till det jag skriver. Pingstpastorerna Mikael Karlendal och Tommy Dahlman har på sina bloggar kritiserat Piensoho. Jag delar både Karlendal och Dahlmans oro och deras kritik.

Jag har fått så mycket komplimanger men också så mycket kritik för mitt blogginlägg så jag är tvungen att gå i svaromål och förtydliga mig.

Om det är så att debatten handlar om att vi inte ska ta avstånd från människor, då är jag helt med på noterna. Jag har jobbat som pionjärpastor och församlingsgrundare i nästan hela mitt liv. Skulle man då ha en attityd att ta avstånd från människor som inte tror och gör som jag gör, då skulle uppdraget vara omöjligt. Att ta avstånd från människor är helt obibliskt, Jesus var syndarens vän, han talade om att vi ska välsigna de människor som förbannar oss. En del tycks tycka att det bara var detta som Piensoho sade. Hade Piensoho bara menat detta skulle jag naturligtvis inte säga något. Jag har bland annat skrivit en debattartikel tillsammans med Jonas Gardell där vi bland annat kritiserade Migrationsverket för att man utvisade homosexuella flyktingar till muslimländer där de riskerade dödsstraff. Hade jag tagit avstånd från folk som inte delar mina övertygelser skulle en sådan artikel vara omöjlig.

Men säger Piensoho mer än så? När jag tolkar Piensohos tal väger jag in helhetskontexten denna dag, programmet handlade om samlevnadsfrågor. Jag väger också in saker Piensoho sagt i andra sammanhang och samtal jag har haft med honom direkt.

Vi får spekulera och resonera om vad Niklas P menar. Det hade varit enklare om han nappat på mitt erbjudande om att skriva ett gästblogginlägg då hade det kunnat bli tydliga svar.

För enkelhetens skull begränsar jag resonemanget till en kristen syn på samlevnadsfrågor eftersom det var temat denna dag under Nyhemsveckan. Det finns många andra synder och viktiga etiska frågor att diskutera, och som jag skriver om vid olika tillfällen, girighet och materialism är ett exempel, miljöetik skriver jag regelbundet om, att bekämpa sexuellt våld och trafficking har jag tagit upp senaste tiden. Att bekämpa rasism skriver jag ofta om. Att värna om det ofödda livet är en annan etisk fråga av högsta dignitet – det har jag till och med skrivit en doktorsavhandling om.

Jag tycker inte att vi kristna skymmer evangeliet när vi deltar i debatten om etiska frågor. Det är frågor som de flesta funderar över och brottas över. Vi måste kunna ge raka svar på hur vi kristna ser på en fråga. Att vi bara ska vara tysta för annars skymmer vi evangeliet, är bara en befängd tanke. Då kan inte kristna delta i någon form av samhällsdebatt. Med det sekulariseringstryck vi lever med som kyrka i Sverige måste vi som kristna ledare vara mycket tydliga i Biblisk vägledning.

Alltså. Att jag nu specifikt skriver om samlevnadsfrågor beror på att det var temat denna dag på Nyhemsveckan.

Många debattörer vill att kristna kyrkan ska ändra sig i dessa frågor i linje med samhällsutvecklingen. Det är ett starkt tryck i den riktningen. Många kristna debattörer vill att vi kristna ska praktisera och välsigna samkönade äktenskap, överge tanken på äktenskap som livslång trohetsrelation, överge tanken på att vi inte lever tillsammans innan vi gifter oss, överge tanken på att äktenskapet är en förbundsrelation av livslång karaktär mellan en man och en kvinna.

De som har en sådan agenda har uttryckt sig positivt om Piensohos tal. Men även de tycker han har varit för otydlig och menar att han öppet ska säga att man kan vara med i Filadelfia och leva som öppen homosexuell eller att man i kyrkan ska kunna viga och välsigna samkönade par. Och att han öppet ska säga att det inte är några problem att vara med i Filadelfia och leva i ett samboförhållande.

Niklas P är en skicklig kommunikatör. Att han både av de som vill skrota kristna samlevnadsnormer, och vi som vill behålla dem, uppfattas som otydlig, måste bero på att han medvetet valt att vara otydlig.

Annars hade han bara på en minut kunna säga:  ”att som kristen har jag Bibeln som rättesnöre. Den säger att sexuellt samliv utövas mellan en man och en kvinna i ett äktenskapsförbund som är välsignat av Gud, och Guds plan är att det ska vara en trogen och livslång gemenskap. Så har den kristna kyrkan i 2000 år tolkat Bibeln, och den katolska kyrkan t.ex. säger att äktenskapet är ett oupplösligt förbund mellan en man och en kvinna. Så undervisar jag i Filadelfia och så lär vi de nya medlemmar och nykristna som kommer in i vår församling”.

Så predikar vi i Elim. Och genom förbön, själavård och vägledning försöker vi hjälpa människor att leva enligt detta, och även om man fullständigt misslyckats, hjälpa och stötta att komma igen. Guds nåd ger oss alltid en ny chans när vi misslyckas.

Hade han gjort en sådan markering och sedan sagt allt det andra om att vi inte ska ta avstånd från människor som inte tycker som vi, då hade jag inte haft några som helst invändningar.

Men nu gör han inte det. Och den stora frågan är varför. Man kan lansera tre olika hypoteser om varför han inte ger en tydlig beskrivning av kristen syn på sex och äktenskap.

Att han tycker det är självklart kan vara en hypotes. Men som gammal Stockholmspastor vet jag att detta är långt ifrån självklart idag, så det behöver ständigt sägas från predikstolen, vilket jag alltså gör i Elimkyrkan. Och nu var ju till och med Pride på besök så då fanns det ju all anledning att ge en kortfattad intro i kristen syn på sex och äktenskap. Niklas P har nu varit Stockholmspastor i sju år så han är väl medveten om hur kontroversiell en traditionell kristen syn är. Så denna hypotes känns något långsökt. Och det känns märkligt att man på en temadag om sex och samlevnad inte i varje fall ger en kort sammanfattning om en kristen syn på ämnet, utan endast bara talar om att välsigna människor som inte tycker som vi.

En annan möjlighet är att han inte håller med om dessa formuleringar. Därför säger han det inte, det förklarar hans tystnad. I likhet med många andra kristna ledare i västvärlden, och i Sverige med Svenska kyrkan som spjutspets, menar att den traditionella kristna hållningen är inte självklar, det kan förändras i praxis och syn på detta utan att det krockar med Bibeln. Men han vet att det är kontroversiellt, och därför ligger han lågt och har bara allmänna formuleringar att jag som kristen har mina övertygelser men välsignar dem som har en annan övertygelse. Om den hypotesen gäller har jag stora problem, och då har enligt min mening Filadelfia i synnerhet, men även pingströrelsen ändrat teologi och inriktning.

En tredje hypotes är att han har denna traditionella kristna övertygelse beskriven ovan, att sexuell samlevnad är välsignad av Gud när en man och en kvinna lever i ett troget och livslångt äktenskap, men det är fel att lägga det som en grund för församlingsmedlemskap och ha en förväntan att församlingsmedlemmarna i varje fall förväntas leva på det sättet. Det är vår grundövertygelse men vi måste acceptera att människor idag lever på ett annat sätt. Man vill inte stöta sig med folk och därför ligger man som pastor lite lågt med att säga sina övertygelser. Om den hypotesen gäller har jag också stora problem. Det blir något av pastor Jansson, att hålla tyst om sina övertygelser bara för att inte stöta sig med människor. Det blir också oärligt mot människor eftersom de då inte riktigt vet vad vi som kyrka står för. Ett annat stort problem är att en sådan lågmäldhet leder till en snabb sekularisering, de kristna får inte någon klargörande undervisning om hur de ska leva som kristna, utan anpassar sig då efter ”världens” sätt att leva.

Sedan tycker jag att Piensohos paradigmskifteresonemang pekar i riktning mot att mjuka upp normerna, inte bara bemöta människor på ett annat sätt. Jag tycker det är helt fel, som jag skrev i förra blogginlägget, att skilja på Exodusperspektivet och Abraham-perspektivet. Att skilja på att helga oss och avskilja oss från världen, men samtidigt kunna välsigna människor och inte ta avstånd från dem. Menar Niklas P att pingstvänner förr håll på att ta avstånd från människor, när pingströrelsen växte som allra mest. Jag kan inte tolka hans resonemang här annat än att han vill mjuka upp syndbegreppen och tona ned sådant som kristna kyrkan i alla tider ansett vara fel. Annars skulle han inte så tydligt tala om att vi behöver ett paradigmskifte.

Min slutsats är att Piensohos otydlighet i ämnet måste tolkas som att han ändå är ute efter att i varje fall mjuka upp den traditionella hållningen, och istället för att tala om vad vi kristna står för, så talar han om att välsigna människor som lever på annat sätt, och han refererar inte bara till folk i allmänhet utan snuddar ändå vid frågan om församlingsmedlemskap under sitt tal.

Men det kan vara möjligt att jag tolkar honom fel, men gör jag det är det ju mycket enkelt för Niklas P att komma med ett klargörande.

Till sist.

Frågor om Guds folks helighet och avskildhet från världen behöver lyftas tydligare. Den gamle Helgelseförbundsprofilen Emil Gustafsson, om han skulle dyka upp igen, finns det någon kristen konferens som skulle kalla honom? Vi brottas med sekularisering bland oss kristna, jag behöver inte gå längre än till mitt eget liv för att inse det.

Mer och djupare helgelseförkunnelse, behovet är stort.

Frågan om lag, synd och omvändelse måste finnas med i den kristna evangelieförkunnelsen. Det är bara förkrossade syndare som kan omvända sig och ta emot frälsningens oändliga nåd. Lag, synd och omvändelse kan predikas så att nutidsmänniskor förstår.

Vi behöver förnya äktenskaps, sexual- och familjeundervisningen. Trots att det har varit så mycket sådant och mycket bra kristen litteratur, genomgår vi snabba värderingsförskjutningar i kristna sammanhang. I en sådan kontext blir Piensohos sätt att ta upp ämnet på en kristen temadag om sex och samlevnad, ödesdiger.