I onsdags morse åkte jag och hustrun ut till Sandhamn i Stockholms ytterskärgård, för att äta julbord på kvällen och bo ett dygn på Seglarhotellet. Vår äldste son med familj inklusive vårt femåriga barnbarn Gabriella var med. Sandhamn är en exotisk del av Stockholms skärgård, längst ut i havsbandet. Har en särskild känsla för platsen för det var hit jag och Eva åkte på bröllopsresa i maj 1976. Det gamla missionshuset på Sandhamn hade jag då använt flera gånger för ungdomsläger och bibelhelger och vi bodde i Sandhamns missionshus på bröllopsresan.

Råkade dock ut för en olycka mitt på dagen i onsdags. Det var halt och jag halkade och föll handlöst baklänges, och slog huvudet i marken. Befinner man sig på Sandhamn längst ut i havsbandet, det handlar om glesbygd. Att åka till akuten innebär ambulanshelikopter. Det blev en kraftig smäll mot huvudet och efter samråd med sjukvårdsupplysningen beslöt vi att avvakta. Jag äter nämligen en blodförtunnande medicin och då ska man alltid uppsöka akuten vid kraftigt slag mot huvudet, om man är över 65.

Vi åkte båt till Stavsnäs under torsdagen, jag var helt groggy i huvudet fortfarande. På kvällen kom jag till slut till St Görans sjukhus akuten, och undersöktes av en överläkare. Det konstaterades att jag inte fått någon hjärnblödning utan det var endast en hjärnskakning. Det tackar jag Jesus för att skadan inte blev värre en så, nu är jag hemma och enda botemedlet mot hjärnskakning är vila, så nu är jag hemma under helgen och vilar upp mig.

Blev återigen påmind om hur skört livet är, det kan vara livsfarligt att halka och ramla, gå försiktigt när det är halt och ha alltid bra skor. Jag hade bra vinterskor vid detta tillfälle men de var för slitna på undersulorna för att parera halkan. Vilket jag upptäckte först när olyckan hade inträffat.

Tackar för nåden att få leva vidare och att denna olycka kunde hanteras så pass bra.