Debatten om NATO är het. Jag tycker det hade varit en fördel om Sverige kunnat ta ställning till NATO-medlemskap under mer ordnade former, nu gör vi det med pistolen mot pannan.
Så långt tillbaka jag kan minnas har jag varit för ett svenskt NATO-medlemskap. Jag kan inte minnas att jag någon gång har haft en annan uppfattning. Jag minns dock inte om jag har skrivit om det någon gång. EU och FN har jag skrivit en del om, men så vitt jag minns inte om NATO.
Jag är ju präglad av den frikyrkliga pascifistiska traditionen, jag har inte gjort ”lumpen”, jag krävde vapenfri tjänst när jag skulle göra min värnplikt vid mitten av sjuttiotalet. Men jag inser att Sverige har ett militärt försvar och det måste utformas på ett förnuftigt sätt.
Mitt argument är mycket pragmatiskt. Det är inte möjligt för ett litet land som Sverige att ha egen militär kapacitet att kunna klara ett militärt fientligt angrepp utifrån. Vi är helt beroende av andras stöd. Även om vår alliansfrihet har tjänat Sverige väl under 200 år, har situationen förändrats senaste decennierna. Det ryska hotet har varit aktuellt under ett antal år, i varje fall sedan Putin fick makten.
I dagens läge skulle det bli väldigt märkligt, om Finland blir medlemmar i NATO, och Sverige är det enda landet nära Ryssland, som är utanför ett NATO-medlemskap.