Det är sorgligt att läsa i Dagen att Evangeliska Frikyrkan lämnar Svenska Evangeliska Alliansen (SEA). Låt mig förklara varför.
SEA är den verkligt klassiska ekumeniska organisationen i Sverige. Den bildades redan på 1850-talet och var ett samarbetsorgan för väckelserörelsen. Tanken med SEA var att förena väckelsekristna som var kvar i Svenska kyrkan och de som bildade frikyrkosamfunden som växte fram från 1850-talet och framåt. Det var både EFS:are, baptister, metodister och missionsförbundare som möttes inom ramen för SEA. Prins Oscar var under många år en ledande profil inom Evangeliska Alliansen. Under 1970-talet växte det fram ett annat ekumeniskt organ med namnet Lausannekommittén. För drygt 20 år sedan gjordes ett omtag då Svenska Evangeliska Alliansen och Lausannekommittén slogs ihop som en organisation, det som idag kallas för SEA. SEA har sedan dess också varit den svenska företrädaren för Lausannerörelsen. Evangeliska Frikyrkan var en drivande kraft vid omtaget för drygt 20 år sedan. Pingströrelsen var då främst engagerat genom Olof Djurfeldt som person och kom med som nätverkspartner först ett antal år senare.
Som företrädare för Evangeliska Frikyrkan var jag aktivt engagerad vid SEA:s omtag för drygt 20 år sedan. Har sedan dess under 20 år varit aktiv i SEA vid årsmöten och styrelsearbetet, bland annat som styrelsens ordförande under en 10-årsperiod, fram tills för ett år sedan då jag avgick från styrelsen.
Vid omtaget för SEA var det en gemensam vision att lyfta fram och främja evangelikal kristendom i Sverige. Tanken var att det skulle vara ett alternativ och komplement till Sveriges Kristna Råd, som fyller sin funktion men som inte kan företräda en evangelisk-evangelikal rörelse på grund av sin bredd bland medlemsorganisationerna. SEA:s klassiska roll att förena evangelikala-väckelsekristna inom Svenska kyrkan och inom frikyrkorörelsen, har hela tiden varit aktuellt, SEA har t.ex. i alla år efter omtaget för drygt 20 år sedan haft generalsekreterare med förankring inom EFS och Svenska kyrkan.
EFK-ledningen skyller på brist i inflytandet över SEA som ett skäl till att lämna organisationen. Det argumentet är obegripligt. Mitt engagemang i SEA-arbetet utfördes under många år just som företrädare för Evangeliska Frikyrkan. Ett av SEA:s nuvarande medlemssamfund, Evangelisk Luthersk mission till exempel, har sin samfundsledare Daniel Ringdahl som styrelseordförande för SEA, så det är upp till de berörda samfunden att avgöra hur mycket engagemang och inflytande man vill utöva i SEA-arbetet. EFK har inte visat något intresse för SEA:s arbete under senare år och efter att Daniel Norburg avgick som missionsdirektor har engagemanget varit obefintligt. I styrelsearbetet har ett samfund full insyn i och beslutsansvar för hur SEA bedriver arbetet och vilka frågor som prioriteras. Samfundet väljer i praktiken själv hur stort inflytande man vill utöva genom att utse representanter till årsmöten, i valberedningen och genom att föreslå styrelseledamöter.
Jag tycker att det är sorgligt att de moderna frikyrkosamfunden visar ett så pass svalt intresse för SEA:s arbete, inte minst mot bakgrund att organisationen har utfört ett utmärkt och mycket effektivt arbete med begränsade resurser. Det är sorgligt att man inte vill förvalta och vidareutveckla det ekumeniska arv som SEA är en bärare av.
Vi valde en modell vid omtaget för 20 år sedan att SEA skulle både ha enskilda individer som medlemmar, olika kristna organisationer som t.ex. församlingar, och övergripande kristna organisationer som partners. Det har varit en nödvändig modell för att få fram tillräckliga resurser för arbetet, och genom personligt medlemskap har SEA lyckats få ett kristet ekumeniskt gräsrotsengagemang som är unikt och som saknas i andra ekumeniska organ där bara samfund är medlemmar.
SEA har under dessa 20 år genom sin ledning och generalsekreterare utfört ett utmärkt arbete när det gäller att främja evangelikal och bibeltroende kristendom i Sverige. Inte minst har man stuckit ut hakan i kontroversiella frågor där den evangelikala rörelsen går på tvären med tidsandan, det kan t.ex. gälla i frågor som kristen äktenskapssyn och sexualsyn, kristen syn på ofödda barnets människovärde, kritik av islam, och försvar av en klassisk bibeltro. SEA har dessutom utfört mycket viktiga insatser i kampen för religionsfrihet och att ta debatten med den nya ateismen.
Det blir intressant att se hur Evangeliska Frikyrkan tänker sig att bredda och förstärka den evangelikala rösten i Sverige genom att lämna SEA. Hur ska detta göras och vilka frågor ska man driva som förstärker den evangelikala identiteten?
Min bedömning är att samfundens bristande intresse och engagemang i varje fall delvis beror på att SEA är en för tydlig evangelikal röst, och har vågat sätta ner foten och uttrycka en evangelikal ståndpunkt i frågor där samfunden varit alltför tysta under senare år. Det kan upplevas som besvärande i vissa kretsar.