Bekymrad över splittring i kristenheten

~ stefan

Mina andliga rötter är 60-talets Maranataväckelse, Betel-Institutet i Orsa åren 1971-73 med rötter i den klassiska frikyrkliga väckelserörelsen, och sjuttiotalets karismatiska väckelse och Jesusrörelse. Och naturligtvis Kjell Sjöberg, min pastor från 1973 till sin bortgång 1997.

Genom karismatiska väckelsen och genom Kjell Sjöberg fick man del av värderingar som var allkristna, som såg helheten i Kristi kropp, hellre betona det gemensamma än det som skiljer. Att riva ner samfundsskillnader var en trend på sjuttiotalet. Inte släta över skillnader, men hellre försöka förstå skillnader och samarbeta trots skillnader.

Nu byggs nya murar i västvärldens kristenhet kring helt nya frågor. Läste just en artikel i amerikansk press om hur inställningen till en politisk ledare fullständigt håller på att splittra amerikansk evangelikalism, alltså inställningen till Donald Trump. Splittringen går inom samfund, inom lokala församlingar, bland pastorkolleger och inom familjer. Gamla kristna vänner som arbetat tillsammans i många år talar knappt längre med varandra. Det har alltså blivit en kristen bekännelse- och profilfråga om vad man har för inställning till en gammal amerikansk politiker. I svenska sociala medier har jag blivit utnämnd till falsk profet, inte på grund av att jag ifrågasätter treenigheten, tron på Andens gåvor, eller Bibelns ofelbarhet, utan på grund av att jag inte håller med om att Trump är ett unikt Guds redskap. Det handlar inte längre om att bara tro på Fadern, Sonen och Anden utan det handlar om Fadern, Sonen, Anden och Trump.

Det finns flera andra skiljelinjer. I Expressens debatt om frikyrkan om homosexualiteten fick vi lära oss att man inte är en riktig kristen om man inte fullt ut bejakar HBTQ-agendan och ideologin. Kristna HBTQ-rörelsen kräver inte längre bara bekräftelse och utrymme, man kräver nu läromonopol och att inställningen i HBTQ-frågan ska få status av grundläggande kristna lärofrågor, det som avgör om man är en sann kristen eller inte. Det splittrar naturligtvis också. Vi värdekonservativa kristna definieras bort, vi är inte längre godkända. Det blir inte längre möjligt att bli präst i Svenska kyrkan om man inte bejakar HBTQ-agendan fullt ut. Vi har många tynande frikyrkor i Sverige på mindre orter och mindre städer, ibland tynande även i större städer. Jag slår vad om att de flesta av alla dessa kyrkor kommer inte att viga ett enda samkönat par, helt enkelt därför att det inte efterfrågas, och man har inte dessa personer i sin egen krets. Splittring på grund av en fråga som för de flesta församlingar är en icke-fråga.

Vi som både är värdekonservativa och bejakar klassiska kristna värderingar kring äktenskap, ofödda barns människovärde, Bibelns ofelbarhet, Kristi ställföreträdande offerdöd, evigt liv eller evig död m.m. men samtidigt vill värna om den sociala radikala kristna agendan, vi tror inte alls på högerpopulismen, vi tror på aktivt kristet flyktingengemang och omsorg om de svaga.

För att sammanfatta, vi delar de värderingar som inte minst utmärker Klara kyrka. Vart ska vi ta vägen i kristenheten? Det känns som att den sektorn får det allt mer trångt.

Det finns fler nya frågor som splittrar men detta är två exempel på debattfrågor (Trump och HBTQ) som nästan har fått frälsande proportioner.

Det finns anledning att vara bekymrad. Och det finns anledning att be till Gud, att mycket be till Gud.


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/mattlose/stefansward.se/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399
  • maldenvik

    Jag känner samma stora sorg över den svenska kristenheten. Jag har sedan 20 år en teol kand men det var aldrig tal om att prästvigas eftersom jag teologiskt inte kan se kvinnor som präster eller pastorer eller äldste, idag skulle jag inte duga som pastor i frikyrkan heller. Jag som kommer från pingströrelsen har äntligen funnit teologisk ro i att kalla mig reformert eller kalvinist. Det är en teologi som är en helhet och håller ihop och som visar på Guds suveränitet, så för mig finns heller ingen hemvist i Sverige.

    När jag växte upp på 70-talet fanns det galenskaper i Pingst men människor tog Guds Ord på fullaste allvar, det var en tydlig skiljelinje mellan världen och kyrkan. Idag är allt utraderat, det finns snart ingen skillnad alls. Jag känner både förtvivlan och sorg över utvecklingen och många tycks ha slagit sig till ro med dagens kristenhet, även de ”äldre” kristna och jag undrar hur det kunde bli så här.

    Den största bristen i Sverige kristenhet är bristen på doktriner. När jag surfar runt på samfundens webbplatser läser vi allt från nonsens till kanske. Men en sak som har slagit mig är bristen på det man kallar för theology proper, den systemtiska framställningen av Gud och hans attribut. Blir den bilden fel faller allt det andra bort också, och så får man skev bild av Treenigheten och ur den en skev bild av fräslningen, försoningen och rättfärdiggörelsen; Bibeln är inte heller auktoratativ för våra liv, och anses inte ofelbar och som Guds sanna Ord, allt haltar.

    Jag är tacksam Stefan för din kamp, den gör mig, trots allt, lite hoppfull.

  • Mikael Nyman

    I grunden är all splittring något dåligt, men sedan finns det sådan splittring – eller skall man säga, separation – som är nödvändig, och sådan som är sekteristisk.

    1) När kyrkor överger tron på Bibeln som högsta och enda norm för tro och liv, då bör kristna lämna dessa. Sådana kristna sammanhang som är öppet liberala kan vi lämna utanför den följande diskussionen.

    2) Det är beklagligt när t.ex. politiska frågor blir avgörande för vem som är en god kristen eller inte. Politiska frågor har sällan entydiga svar i Bibeln. Likaväl som vi måste hålla fast vid det Bibeln lär, får vi inte gå utöver Bibelns och läsa in egna politiska eller filosofiska preferenser i det kristna budskapet. Världen Idag har ofta en rätt tydlig politisk högerprofil, inte bara i klassiska ”moralfrågor” utan även mer allmänpolitiska frågor där kopplingen till bibelordet på sin höjd är väldigt svag. På motsvarande sätt har en webbsida som Hela Pingsten en ”progressiv” profil, där inläggen ibland kan låta mer som något de snappat upp från någon universitetsinstitution än en klar utläggning av vad Bibeln lär. Jag föreslår att man som teolog eller kyrklig företrädare skall fastslå gränserna för vad Bibeln tillåter, och att man likaväl som man måste hålla fast det som lärs klart i Bibeln, måste man respektera olika uppfattningar i frågor där Bibeln inte ger något entydigt svar

    3) Slutligen måste vi tyvärr konstatera att många av de frågor som historiskt delat kyrkan i olika riktningar – katolska, ortodoxa, lutherska, reformerta, väckelsekristna – ännu är kyrkoskiljande. Här talar vi om synen på frälsning, så det är inga perifera frågor, även om det i den debatten gärna tycks vilja framställa det som att skillnaderna skulle bottna i olika personliga preferenser, eller något slags vilja att markera sin särart. Men när det gäller rättfärdiggörelsen har den Katolska kyrkan i sak inte ändrat sig. Frågan om monergism vs synergism – huruvida Gud är allenaverkande i omvändelsen, eller om människan bidrar med något – kvarstår också. Likaså frågan om nådemedlens eller sakramentens roll, eller om genuint avfall från den kristna tron är möjligt. Allt detta har mer eller mindre direkta implikationer för hur evangeliet presenteras, hur evangelisation bedrivs, vilken roll apologetiken spelar etc.

  • https://dagarurmittliv.wordpress.com/blog Tony Malmqvist

    Bra att du kastar ljus över det här.

  • Nådehjon

    Gal 3:28
    Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är icke man och kvinna: alla ären I ett i Kristus Jesus.

    Matt 7:21
    Icke kommer var och en in i himmelriket, som säger till mig: ’Herre, Herre’, utan den som gör min himmelske Faders vilja.

    Men i de yttersta dagar verkar det bli en förändring.

    Apg 2:21
    Och det skall ske att var och en som åkallar Herrens namn,
    han skall varda frälst.’
    Jag tror att vi verkligen lever i yttersta tiden, då är det inte lätt att finna tro, om någon sökare frågar mig om vilken kyrka han skall söka sig till, då vet jag inte.

    Tror inte att Herren ser positivt på den människa som flyttar råmärken, men han vet om det och accepterar det.