Jag har haft förmånen att vara i Israel på semester i 11 dagar, senaste veckorna. Det resulterade bland annat i två ledare i Världen Idag om kristna kyrkan och förhållandet till judarna och Israel. Artiklarna har skapat viss debatt. Jag och hustrun besökte bland annat Knesset i Jerusalem. Vi bodde i Negevöknen några dagar. Vi bodde tre dagar i Tiberias vid Genesarets sjö. Delar av den arabiska befolkningen i området har en pragmatisk och samarbetsinriktad hållning till Israel. Framförallt i Gazaremsan odlas den antisemitiska och starkt Israelkritiska hållningen bland palestinierna.
Att diskutera frågorna historiskt, det är svårt att komma någon vart. Efter Romerska ockupationen som rådde under Jesu tid och första kristna tiden, har det varit många herrar över den smala kustremsan i östra Medelhavet. Som bibeltroende kristen tolkar jag Bibeln som att judarna har fått en av Gud given rätt till landet. Jag har också svårt att inte tolka en rad profetior om judarnas återvändande till detta land, att det är just detta som har skett genom staten Israels bildande. Jag har svårt att se när dessa profetior skulle ha gått i uppfyllelse tidigare i historien. Återvändandet från Babylon på 500-talet före Kristus var ju ett geografiskt mycket mer begränsat återvändande i jämförelse med vad som har hänt de senaste 100 åren.
Jag tror också att det finns goda förutsättningar för fred i regionen. Det jag pekat på är att Israel redan lever i fred med sina grannar, i stor utsträckning. De delar av den palestinska befolkningen som bor i Israel och är medborgare i Israel, visst uttrycker de kritik mot Israel, men sammantaget är de ganska nöjda med situationen och vill bo kvar i landet. Jag är inte övertygad om att palestinierna hade det bättre när de hörde till Jordanien eller Egypten, vilket var fallet före 1967.
En fredsuppgörelse med de palestinier som bor på de områden som Israel ockuperade i samband med sexdagarskriget 1967 måste bygga på realism. Israel ger högsta prioritet åt sin säkerhet. Palestinierna har inte visat framfötterna i några fredsförhandlingar efter 1948. De har inte heller visat någon trovärdighet i att ge Israel säkerhet, vilket är en förutsättning för en uppgörelse. Bara senaste dygnet har 200 raketer skickats från Gaza in i Israel, och detta accepteras inte av israelerna. Det finns inte något demokratiskt samhälle som skulle acceptera det. När kritiken riktas mot Israel från västvärlden för deras försvar av sitt territorium, är det uttryck för att man bedömer Israel efter en helt annan måttstock än vad man bedömer sig själva.
Det är fullständigt orealistiskt att diskutera en självständig palestinsk stat under dessa förutsättningar. Det är bara symbolpolitik utan någon form av realism när kravet på palestinsk stat ständigt upprepas av de flesta länderna i världen.
En realistisk fredslösning är att palestinierna helt upphör med våldsinsatser och istället börjar utveckla ett ekonomiskt samarbete med Israel. Då är jag övertygat om att Israel kommer att så småningom riva muren på Västbanken och göra gränskontrollerna mindre strikta.