Apologeter är till för troende. Och de är rätt patetiska på sitt jobb. Verkar som Samson helt enkelt vaknade ur dvalan 😉

Tycker det visar på en skrämmande nivå av låg bibelkunskap och ett ändå mera skrämmande sektbeteende – att röra sig i grupp efter en ledare utan egna reflektioner. Om något händer med en ledare, med kyrkans ledning, med trosgrundsatserna som kyrkan bygger på och har slagit fast i (förhoppningsvis) ett medlemsmöte – och det händer, det är en mänsklig värld – så tappar man tron. Det är tro byggd på lösan sand, det blåser, det regnar och allt är borta. I livet blåser och regnar det ganska ofta. Ibland med sån kraft att grunden flyttar sig lite. Men om man själv är grundad i tron så faller man inte.

Vi har exempel på detta även i Sverige. Kristna ledare som yttrat sig oerhört hårt om sina medsyskon om perifera ting. Efter ett tag har de avsagt sig tron och allt det som de pådyvlade de andra om.

Jag kan hålla med Sampson i lite av vad han skriver. Hur mycket diskuterar vi saker och ting som han tar upp. Att hänvisa att det finns en massa böcker i ett visst ämne är ju ett klent försvar. För vem får diskutera med författaren. Å vad säger aty författaren har rätt. Detta med helande till exempel, skall man lita på alla böcker som skrivits om det. Kan säkert ana att det finns böcker om Kathryn Kullmans möten och bravader, men när man ej var med då och får vibbar att det var något liknande med Benny Hinns hokus bockus. Ja bad ska man tro då. Allt måste handla om vad man själv varit med om och upplevt.
Jag har nämnt det förr, varit troende nästan hela mitt liv varit på otaliga konferenser med helandeevangelister hört om det mest fantastiska under någon annanstans i världen. Men, jag har aldrig set en stum prata totalt blind se. Totalt rullstolsbunden förlamad resa sig upp och gå mm ni förstår nog. Bara något ben axel svag hörsel ryggproblem bli bra, inget man kan ta på.
Idag går det inte att lura människor, ungdomar lär sig fake news redan i förskolan. Man vill ha bevis, källkritiken är på. Man köper helt enkelt inte säker som vi gjorde på 50 60 70 80 talet.
Tycker även dom andra sakerna han tar upp bör kunna diskuteras i församlingen. Vetenskapen, upptäckter om liv för flera miljoner år sedan mm.
Bibeln som ibland motsäger sig själv.
Man kan inte bara hänvisa till någon bok som någon har skrivit som man kanske inte litar på.
För vilka Kristna kan vi lita på, den ena skandalen efter den andra avlöser varandra och så pratar jag om predikanter, präster och författare mm.

Nä istället för att spy galla över honom bör vi väl ta åt oss och kanske börja diskutera saker å ting, allt är inte så självklart som det kanske var förr.
Vi är lite mer upplysta nu om man säger så.
Tvivlar själv många gånger och får verkligen luta mig tillbaka och bara arbeta med mitt beslut jag en gång tagit.
/Läsare

Jag kan tänka mig Sampsons beskrivning stämmer på vissa delar av kristenheten. Där det är väldigt mycket fokus på härlig lovsång och pastorerna är som ett slags livscoacher med predikningar som mest bygger på pop-psykologi, men där det kanske inte är så mycket fokus på tunga teologiska eller apologetiska frågor.

Sedan finns det förstås sammanhang där man hamnat i det motsatta diket – mycket teologi och filosofi, men inte mycket till kristet liv (tänk de teologiska fakulteterna vid universiteten…)

Förresten skulle väl en konsekvent baptist säga att det inte är möjligt att falla av från tron. Så antingen måste de förklara Sampsons ”avfall” med (1) att han aldrig var sant troende från början, eller (2) att han innerst inne fortfatande tror, men att han ”backslidear”.

Jag håller med om de här feelgood-predikningarna som lika gärna skulle kunna hållas av en professionell livscoach (även om mycket av sanningarna för en generell livscoach också kommer från kristen tro och bibelns budskap). Jag har alltid velat ha nåt att tugga på. Dessutom nåt som är så bibelfokuserat så att jag i efterskott kan läsa på själv. Predikningarna idag utgår knappast från det bibelord som läses till inledning. Det är inte kopplingsbart till bibelcitat. Förr i världen fanns nåt som hette bibelstudier. Det var väldigt tråkigt som barn att sitta och lyssna på detta. Men i efterskott inser man vilken betydelse det haft, både för grundade uppfattningar och för att man insett själva vitsen med att verkligen studera Bibeln.

Samtidigt behövs även härlig lovsång, humoristiska pastorer med allvaret i bakgrunden, annars vore det som katederundervisning i en gammal skola. Det är märkligt att vi kristna har en förmåga att slira omkring som prästens lilla kråka och hamna i än det ena, än det andra diket.

Men grundproblemet är nog ändå att kristna idag i mångt och mycket inte själva läser Bibeln. Jag är inte bra på det heller. Men blir ändå chockad när jag träffat någon som t o m haft ledande ställning i en församling men inte läst Bibeln på flera år. Då hänger man upp sin tro på den för tillfället regerande pastorn. Och blir en vindflöjel och kan tappa tron.

En seriös fråga Lars, Vad är messiansk tro? Inte helt enkelt att bilda sig en uppfattning

Jag läste en bra debattartikel i Dagen härom dagen. Flera av svaren du söker finns i den.

https://www.dagen.se/debatt/jesus-och-apostlarna-levde-inte-som-kristna-1.267683

Ok, tack! Kollar upp artikeln.

Måste alla tala insmickrande, det gjorde aldrig Jesus som kallade folk för både ormar och rävar, han var verkligen radikal, har länge undrat var dr slimebeast tagit vägen, han har förmågan att röra om, det är bra, men jag tror att det fortfarande finns många med en stark tro som dragit sig tillbaka från församlingar som inte fungerar.

Jag tror att du är för ytlig när du läser det han skriver.

Tips om en bra bok: https://www.xpmedia.org/bocker/evangelisationsmaterial-1/varfor-just-jag-jacob-damkani

Det är svårt att säga när församlingen bildades. Den nämns i många tidiga texter såsom Domareboken kapitel 20 och även tidigare såsom i 3 Mos 16. Det var förmodligen vid Lagens berg begreppet började användas.

Yeshua Ande har varit verksam sedan skapelsen men det talas bara om enskilda profeter fram till Pingstdagen. Då fördelades den på fler och ges ännu idag till var och en som vill ta emot Honom.

Nej, poängen med inlägget var inte att kristenheten bör överge tron på ett evigt helvete (men en kommentar om det på slutet). Jag ville peka på motsägelsen mellan modern västerländsk humanism så som den framförs i Sverige idag och kristen tro på den bibliska guden, på hur oförenliga de är. Att de inte går att förena.

Det är ohederligt att peka finger åt invandringskritiker och kasta fram ord som ”allas lika värde” men samtidigt låta bli att prata om det svåra problemet om Guds straff och helvetet (i synnerhet det eviga helvetet).

Enkelt uttryckt: hur kan man på allvar beskylla kristna så som jag (eller sekulära människor så som SD för den delen) för bristande värdegrund samtidigt som man accepterar att Gud, världens skapare och alla människors moraliska rättesnöre, väljer att kasta människor i helvetet för enbart pga att de förkastar tron på Jesus som Guds son (vilket ju är kärnan i kristendomen som vi alla vet)? Hur kan man låta bli att se motsägelsen?

Det finns många kristna där ute, som likt den här Marty Samspon på Hillsong, brottas med sin tro, oftast i ensamhet och tysthet eftersom kristenheten är så dålig på att stötta människor i svåra filosofiska frågor. Och det finns ju ett helt spektrum av problem för den troende (hur bibelns sanningar allt mer strider emot vetenskapens rön, problemet med de moraliska invändningarna mot kristendomen så som Tedoiceporoblemet, problemet med kristnas korrupta leverne, dvs frustrationen med att kristen tro inte tycks radikalt förändra människor till det bättre, bristen på andlighet, bönesvar, mirakler etc).

Just i detta inlägg ville jag lyfta fram en moralisk aspekt, eftersom det är något som ofta gnager hos mig personligen. Nämligen det inkonsekventa med att kristna företrädare sällan drar sig från att hårt fördöma andra kristna som är kritiska mot invandring, och gärna hänvisar till argument så som ”allas lika värde” och den kristnes plikt att hjälpa den svage, medan man samtidigt så uppenbart undviker att ens nämna (än mindre att problematisera) det faktum att Gud själv diskriminerar inte bara homosexuella och andra syndare, utan till och med går så långt som att förvisa människor till helvetet, ett tillstånd av plåga och hopplöshet för evigt, för en (med i alla fall moderna ögon sett) så förunderlig försyndelse som att bara låta bli att tro att Jesus är Guds son.

Det övergår mitt förstånd hur man kan känna djup indignation över att Slimebeast vill stoppa invandringen av människor från tredje världen till nationalstaten Sverige, samtidigt som man saknar invändningar mot att världens skapare (Gud, som är kärlek) väljer att sända människor som råkar misstro påståendet att Jesus är Guds son, till ett tillstånd av evig plåga? Hur kan man tycka att det förstnämnda är djupt inhumant men inte det andra? Jag får det inte att gå ihop.

Och jag tror inte jag är den enda som ser denna typ av logiska luckor i kristen tro (så som den ofta uttrycks idag). Det är inte konstigt att människor som växt upp i kristna miljöer får tvivel på denna världsbild. Kristendomen befinner sig i en existentiell kris.

En sak jag ofta slås av är konformiteten mellan den svenska frikyrkan av idag och den sekulära svenska vänsterliberala humanismen – t.ex i frågor som invandring. Att när jag läser Stefans blogg, andra bloggar eller tidningen Dagen, eller vad som helst, så får jag alltid en stark känsla av att ”men detta är ju precis samma åsikter och livsstil som vilken svensk som helst, bara med en fernissa av lite förlegad ”kristen klubb” över det hela. Vad är poängen? Det finns inget radikalt eller livsomvälvande med detta överhuvudtaget!”.

Jag förundras hur man kan ha tagit till sig det radikala budskapet ur Bibeln men samtidigt känna en så stark samhörighet med och normalitet i förhållande till den svenska, sekulära, vänsterliberala, offentliga politiska linjen när det kommer till politik och världssyn.

Men det hela är naturligtvis hållbart enbart om man smusslar undan grundläggande bibliska sanningar. Skulle man på allvar börja lyfta fram saker som motstånd mot abort, homosexualitet som synd, äktenskapets status och helvetesfrågan, då blir klyftan ohållbar mellan kristenhet och det sekulära samhället.

Och en av de allra svåraste nötterna att knäcka, både för en okristen men även för en kristen vill jag påstå, är hur en kärleksfull Gud kan välja att straffa människor som gör sig skyldiga till något så förhållandevis banalt som att låta bli att tror på Jesus, att straffa dem till det värsta straff och plåga man kan tänka sig. I evighet. Har man inte problem med detta dilemma då måste man vara känslomässigt störd.

Jag hävdar att det är så oförenligt med svensk vänsterliberal humanism att enda sättet att hantera det (för mainstream frikyrkliga i Sverige) utan att braka ner från all höga hästar, det är att låtsas som att dilemmat överhuvudtaget inte existerar.

När det gäller din fråga så är jag, trots eventuell risk att krocka med Bibeln, annihilationist (och det är med en hårsmån detta går att försvara med en rimlig exegetik). Det går inte att förena en kärleksfull Gud med ett evigt helvete.

Det stämmer att den kristna världsbilden på många sätt måste te sig som kärv för sekulariserade människor, och jag tror det är ett problem att många kirstna idag tenderar att tona ner de aspekter av den kristna tron som uppfattas som problematiska, som t.ex. helvetesläran, men även olika livsstilsfrågor etc.

Däremot kan jag inte se att det föreligger ett motsatsförhållande mellan å ena sidan tron på den dubbla utgången, och å andra sidan idén om ”alla människors lika värde”, eller att alla människor är skapade för gemenskap med Gud.

Alla människor som fötts på naturligt sätt, oavsett nationalitet, etnicitet etc, har samma problem – synden. Jag tror också att det finns ett nådeerbjudande från Gud som gäller alla människor – som därför skall predikas för alla folk. När det gäller frälsningen och medlemskapet i den kristna församlingen finns därför ingen uppdelning mellan olika typer av människor. (Att det däremot inom ramen för det värdsliga livet kan göras åtskillnad mellan människor baserat på sådant som medborgarskap eller liknande juridiska förhållanden är en annan sak; jag tycker generellt att kyrkan bör avhålla sig från att liera sig allt för mycket med det ena eller andra politiska lägret).

Vi är befallna att visa kärlek till alla – även de som är på väg till helvetet. Anledningen är att vi också skulle vara det, om det inte vore för Guds nåd. Vem vet, jag hade kanske kunnat bli en fanatisk islamist, om jag vuxit upp i en annan miljö. Vi kan heller aldrig veta vilka vi lyckas omvända med vår predikan, så därför vore det fel att på förhand utnämna vissa kategorier av människor till fiender.

Intressant i sammanhanget är den den Judiska kalendern som räknar tiden från Adam, enligt den börjar vi närma oss 6000år och det står att en dag är som tusen år, är det möjligen så att från och med nu kommer vedermödan öka fram till 6tusenårsdagen och på 7de vilar Gud?

Det finns inget som helst bibliskt stöd för ett ”uppryckande”. Det handlar ursprungligen om katolska, jesuitiska, fantasier som anammades av några frikyrkorörelser för några hundra år sedan.

Församlingen har aldrig varit dold för judarna. Mästaren Yeshua själv var av Juda stam, samtliga apostlar inklusive Paulus kom från Israels tolv stammar. Profeterna profeterade gång på gång för tusentals år sedan om hur alla folk på jorden kommer att bilda en enda stor församling. Så kommer först att ske efter Harmagedon, då templet är återuppbyggt och folken årligen samlas för att hålla högtider i Jerusalem.

Israels Guds församling behöver en stark kärna för att hålla ihop. Det var Israels uppgift att bilda denna då och kommer att bli Israels uppgift vara detta under tusentals år framöver. Därefter kommer ”bortryckandet på skyar” då ”de heliga” på jorden måste evakueras inför jordens slutliga undergång.

Lars och Janne: den här sidodiskussionen har hamnat långt från ämnet i Stefans bloggpost. Vi tar och avbryter den här.

Ok Micael, håller med, vi kom på sidan om!