Har nu skrivit lite mer om 68-vänstern och kyrkan som jag tog upp på bloggen för någon vecka sedan. Reflektioner om detta finns i min ledare i Världen Idag som publicerades under måndagen.

Huvudproblemet är, som jag tog upp i en artikel i Hemmets vän 1977, att allt leder till ett socialetiskt evangelium som inte är något verkligt evangelium. Man reducerar kristendomen till en gärningslära som går ut på att ha rätt politiska uppfattningar, och då är det inte kristendom längre.

Har nu legat däckad i magsjuka i fyra dagar. Men tror jag håller på att kvickna till.

På söndag predikar jag 11.00 i Enakyrkan i Enköping. Det kommer att handla om min bok om korset, och det finns möjlighet att få tag i mina böcker, signerade och till bra priser. Det kanske blir lite glimtar från nästa bok. Mycket välkommen om du finns i den delen av Sverige.

Ligger däckad i sängen sedan tre dagar i den värsta magsjukan jag har haft på många år. Har dock försökt läsa lite. Noterat Dagens intressanta reportage om 68-vänstern och Svenska kyrkan, och Annika Borgs och Göndörs rapport från Timbro i samma ämne.

Den diskussionen är mycket intressant. Jag växte ju upp i kölvattnen av vänstervågen, och folk idag begriper inte hur extremt det var, inte minst i vissa akademikerkretsar. Det liknande den starka supporten för nazismen på Lunds och Uppsala universitet på trettiotalet. Akademiker är ibland bland de dummaste som finns, det är min slutsats efter att ha studerat nazismen i Sverige och extremvänstern i Sverige sent sextiotal och första halvan av sjuttiotalet. Hur den här typen av extrema idéer griper tag i och gör människor nästan besatta av idéerna, känns i vissa lägen som demoniska väckelser. Högerextremismens framfart i Europa idag visar liknande tendenser.

Huvudproblemet med 68-vänstern och kyrkan blev att kristna tron och evangeliet omformulerades till ett inomvärldsligt, socialetiskt projekt. Behovet av pånyttfödelsen, syndernas förlåtelse, upplevelse av radikal frälsning gled åt sidan och fokus blev de goda gärningarna. Drar man ut det till sin spets blir det en annan religion, en heresi.

Kristna högern kan hamna i exakt samma dike om man glider bort från fokus på evangeliet och mest betonar moral i sin förkunnelse gentemot samhället.

De goda gärningarna är en följd av min tro, de goda gärningarna gör mig inte till kristen. Det är bara min tro på att Kristus bar mina synder på korset och är uppstånden från det döda, det är bara den nåden som gör att jag blir frälst. Varken ett socialetiskt program av vänstersnitt eller högersnitt frälsar någon.

Och det var på den punkten där jag tyckte att kristna 68-vänstern hamnade mest snett.

 

Ett av de uppdrag jag har haft i svensk kristenhet senaste 8 åren är att vara ordförande för Claphaminstitutet, en kristen tankesmedja. Vi har skapat en styrelse och nätverk av kristna akademiker och ledare med syfte att främja en kristen röst i samhällsdebatten. Vi har främst arbetat med att producera ett stort antal debattartiklar varje år, varav en del har publicerats i våra största tidningar. Vi har även ordnat seminarier under Almedalsveckan och häromåret gav vi ut en bok med en sammanställning av ett antal artiklar.

I onsdags avgick jag från detta uppdrag, har varit ordförande sedan institutets bildande 2008. Riksdagsman Tuve Skånberg har varit direktor. I årsmötet i onsdags beslutade vi att Tuve skulle bli ordförande istället för mig och vi utsåg Per Ewert som direktor. Per är ju en erfaren och lysande debattör, apologet och skribent, och passar utmärkt för detta uppdrag.

Anledningen till att jag avgår är att jag har för många olika uppdrag, och med detta får jag ett uppdrag mindre. Claphaminstitutet behöver också få in folk i ledningen som kan lägga mer krut och energi på detta. Jag kommer bl.a. att bli morfar igen 4 augusti, och behöver öka på min fritid. Bilden ovan visar undertecknad och Tuve i riksdagshuset, och bilden nedan tillträdande direktorn Per Ewert och Tuve.

Det har varit ett mycket spännande uppdrag med unika kontakter, men jag försvinner inte från Claphamkretsen helt och hållet. Kommer fortsättningsvis att finnas med i nätverket.

Det kristna förnyelsenätverket New Wine Sverige ordnar en ledarkonferens i Citykyrkan Stockholm 16-18 mars. Temat blir: ”utsända tillsammans – när apostoliska team blir en missionell rörelse”.

Utsända – missionella – apostoliska är synonymer som alltmer sätter agendan för församlingarna i Sverige. Med förståelsen av att vi som Jesu lärjungar är tillsammans den rörelse av upprättande liv från Faderns hjärta till världen. När vi kommer in i Guds rörelse av nåd och smörjelse upptäcker vi att det finns fem drivkrafter som strömmar genom hela Kristi kropp. Efesierbrevet kapitel 4 sätter ord på detta som vi idag kallar dem fem tjänstegåvorna. Det är när dessa fem strömmar tillsammans bildar en flod som landet får liv igen. När församlingen blir mer upptagen om dessa funktioner snarare än positioner, och igenkänner hur beroende Herren har gjort oss av varandra och den kraft han har utmätt åt varje särskild del i kroppen.

Komplett program och anmälan hittar man på New Wines hemsida.

En av huvudtalarna dessa dagar är Alan Hirsch från USA. Vi tror att han har ett budskap för vårt land. Han har rötter i Sydafrika men flyttade till Australien där han mötte Gud på ett påtagligt sätt. Började där ett församlingsgrundande apostoliskt arbete tillsammans med sin fru Debra. Därefter flyttade de till USA där han är verksam vid olika universitet och i nätverk av församlingsrörelser. Han är bland annat grundare av Forge Mission Training Network International (“Forge”), en missionellt träningscenter som finns för att hjälp till att förlösa och hjälpa missionella församlingar. Denna organisation tränar ledare i USA och Canada. Han har skrivit ett antal böcker bl.a. ”the Permanent Revolution” – en bok som handlar om de fem tjänstegåvorna, och som blir temat för denna konferens.

 

 

Mark Aldridge från England som har lett ”New Wine International Networks” sedan början av 2010. Tidigare har han lett församlingar och även rest internationellt för att inspirera och uppmuntra till tro.

Tim Humphrey är också på besök – är kyrkoherde i St Barnabas Church i London. Han är en uppskattad ledare och bibellärare inom New Wine i England. Tim har besökt Sverige flera gånger och har varit till stor uppmuntran. Senast talade han på New Wine Sommarkonferns i Örnsköldsvik.

New Wine-ledare i Sverige medverkar också under dessa dagar, bland annat denna bloggare, och Patricia Ask, som är en av våra medarbetare i Elimkyrkan Stockholm, som tillsammans med sin man Tomas leder Elimkyrkan Västerort.

 

 

 

 

 

 

Idag handlar min ledare i Världen Idag om en kristen syn på äktenskapet. Jag utgår från mina erfarenhet när jag som ungdomspastor/ungdomsledare vid 23-års ålder skrev boken ”Ungdomar och kärleksproblem”. Jag fanns då i Järfälla Pingstförsamling, hade Kjell Sjöberg som pastor, och hade vid den tidpunkten varit gift i två år. Boken var egentligen en sammanställning av bibelstudier jag hållit i en ungdomsgrupp i församlingen. Boken skapade enorm rabalder, Expressen utnämnde mig till Pingströrelsens nye sexrådgivare och lyfte fram boken på första sidan i tidningen och på löpsedlar. Boken orsakade omfattande debatt i kristenheten, och var mycket kontroversiell. Vid den tiden existerade inte tanken på sambo i frikyrkor, däremot diskuterades föräktenskapliga förbindelser. Däremot hade sambo börjat finnas i marginalen i missions- och baptistkyrkor vid denna tidpunkt.

Tanken på sambo eller proväktenskap som det hette från början, lanserades på 1910-talet på mer global nivå av den världsledande ateisten Bertrand Russell och orsakade naturligtvis totalt avståndstagande från kristna kyrkan. Tanken hade även nämnts i kulturliberala debatten i Sverige sent 1800-tal, med ett totalt fördömande av kyrkan.

Det finns bara en teologisk hållning i denna fråga, att värna om äktenskapet som ett förbund inför Gud, en unik gemenskap som återspeglar relationen mellan Kristus och församlingen. Har aldrig läst något teologiskt försvar för sambo- svaret är väl att det inte finns något. Inte ens en teologiskt liberal läsning av Bibeln ger ett försvar för det.

Den kristna församlingen ska predika nåden, men praktisera lärjungaskap i församlingen, där vi lär de nykristna att leva som kristna, att praktisera en kristen äktenskapssyn hör till de första grunderna. Att nåd ger frihet att synda är heresi.

Det är uttryck för sekularisering att detta inte är självklart inom frikyrkan. För ett par decennier sedan var det en självklarhet i EFK- och pingstförsamling, för 45 år sedan gällde det även Equmeniakyrkans församlingar.

När man protesterar mot detta hamnar man dock i blåsväder. Råkade ut för detta häromåret när jag problematiserade helt utslätad undervisning i ämnet vid Nyhemsveckan och fick kritik från högsta nivå både inom Pingst och EFK. Det är vi som försvarar en kristen-biblisk linje som hamnar i blåsväder i dessa dagar.

När man inte är överens om grundfrågor, och undervisning om äktenskapet är en av kristna trons grundfrågor enligt min mening, hur kan man då gemensamt driva mission, evangelisation, församlingsgrundande och teologisk utbildning.

Så illa ställt är det dock inte i hela kristenheten, när man tar upp dessa ämnen får man fullt stöd från framförallt New Wine och trosrörelsen. Sedan finns det naturligtvis många lokala församlingar i olika samfund som står för bra undervisning och kristna värderingar. Men för tyst från både samfundsledarhåll och teologiska utbildningarna. Tror att Norburg kommer att lyfta detta inom EFK och tror även på Daniel Alms förmåga att ta i dessa frågor. Förhoppningsvis ska det ljusna.

Den pensionerade statsvetarprofessorn i Uppsala Leif Lewin, briljant, men så vitt jag vet har han aldrig haft någon koppling till kyrka eller tro. Han skriver intressant idag i Svenska Dagbladet om socialdemokratins historia. Han refererar bland annat till en bok av Stefan Arvidsson. Arvidsson skriver något i stil med att alla kristna influenser försvann i svensk socialism i samband med första världskriget, endast spillror finns kvar som socialdemokratiska broderskapsrörelsen.

Lewin skriver följande om detta: ”en invändning mot Arvidson är hans syn på den kristna socialismens sammanbrott 1914. Enligt min uppfattning lever denna tradition i högsta grad vidare – i form av Svenska kyrkan. Vem är en bättre symbol för sekulariserad kristendom än Hasse Alfredsons pastor Jansson? Sekulariseringen av Svenska kyrkan utgår från en mycket genomtänkt socialdemokratisk kyrkopolitik. Som Carl Arvid Hessler visar i sitt monumentala arbete Statskyrkodebatten från 1964, ändrade Socialdemokraterna under Arthur Engberg sin uppfattning om statskyrkan. Från att tidigare ha velat avskaffa den, ville Engberg från omkring första världskriget behålla den i händerna på en upplyst statsmakt. Genom statskyrkan fick politikerna möjlighet att kontrollera kyrkan och genomföra ett långsamt dogmraserande. Först när kyrkan på detta sätt genomgått en omfattande modernisering var tiden mogen för att i full skala införa religionsfriheten. Som jag ser det är det precis vad som hänt.”

Så här träffsäkert skulle nog inte någon kyrkoledare eller samfundsledare uttrycka sig om utvecklingen i svensk kristenhet, och Svenska kyrkan i synnerhet.

Tycker att Lewin, som tittar på kyrkan helt och hållet utifrån, gör en träffsäker analys.

Vår kropp är Andens tempel. Det innebär ett ansvar att vårda om kroppen. Det handlar om sund livsstil, goda matvanor, motion m.m. Det är något vi ofta missar i kristen helandeförkunnelse. Ska Gud hela oss så att vi kan missköta vår kropp? Vissa sjukdomar och krämpor är faktiskt välfärdssjukdomar där vår livsstil spelar en roll.

På väg från gymmet ikväll slog det mig, jag har missbruksproblem när det gäller socker. Jag är omåttlig att äta det som är sött när jag får tillfälle, och det är alltför ofta.

Allt är lovligt – tillåtet, men jag ska inte låta något få makt över mig skrev Paulus. Jag kom fram till att jag behöver definiera det som ett missbruksproblem. För en del människor med helt ok blodfetter, blodtryck och normalvikt behöver detta inte vara ett problem, men för mig som har haft högt blodtryck i många år – är det ett problem.

Jesus vill hjälpa den som erkänner sig svaghet.

Alla människor behöver uppmuntran. Det gäller även jag.

Min yngste son som bor i Bergen Norge berättade att han satt barnvakt i går hos sin syster som också bor i Bergen, alltså min dotter. Mitt lilla 2,5 åriga barnbarn har min bok om korset vid sin säng och när hon skulle sova tog hon fram boken och kramade bilden på ”moffa”. Visst blir man lycklig när man får höra en sådan berättelse. Barnen är väldigt duktiga på att både visa kärlek och uppskattning.

 

 

jag tycker att Stefan Gustavsson uttrycker sig mitt i prick i sin artikel i Dagen idag om svenska utbildningssystemet och kristen tro.  Kristendom framställs som något irrationellt och gammalmodigt, i en rad olika ämnen.

Jag växte ju upp under 60- och 70-talet och så var det redan då. Det är min samlade erfarenhet av hela utbildningssystemet. Kanske lite annorlunda på lågstadiet då vi hade en gammal lärarinna med mer gammeldags undervisning, inte minst i kristendom. Sedan mycket sekulariserat. Dock en bra lärare i religionskunskap i åttonde klass som var missionspastor, han hette Albert Nord, död sedan många år tillbaka.