Ligger däckad i sängen sedan tre dagar i den värsta magsjukan jag har haft på många år. Har dock försökt läsa lite. Noterat Dagens intressanta reportage om 68-vänstern och Svenska kyrkan, och Annika Borgs och Göndörs rapport från Timbro i samma ämne.

Den diskussionen är mycket intressant. Jag växte ju upp i kölvattnen av vänstervågen, och folk idag begriper inte hur extremt det var, inte minst i vissa akademikerkretsar. Det liknande den starka supporten för nazismen på Lunds och Uppsala universitet på trettiotalet. Akademiker är ibland bland de dummaste som finns, det är min slutsats efter att ha studerat nazismen i Sverige och extremvänstern i Sverige sent sextiotal och första halvan av sjuttiotalet. Hur den här typen av extrema idéer griper tag i och gör människor nästan besatta av idéerna, känns i vissa lägen som demoniska väckelser. Högerextremismens framfart i Europa idag visar liknande tendenser.

Huvudproblemet med 68-vänstern och kyrkan blev att kristna tron och evangeliet omformulerades till ett inomvärldsligt, socialetiskt projekt. Behovet av pånyttfödelsen, syndernas förlåtelse, upplevelse av radikal frälsning gled åt sidan och fokus blev de goda gärningarna. Drar man ut det till sin spets blir det en annan religion, en heresi.

Kristna högern kan hamna i exakt samma dike om man glider bort från fokus på evangeliet och mest betonar moral i sin förkunnelse gentemot samhället.

De goda gärningarna är en följd av min tro, de goda gärningarna gör mig inte till kristen. Det är bara min tro på att Kristus bar mina synder på korset och är uppstånden från det döda, det är bara den nåden som gör att jag blir frälst. Varken ett socialetiskt program av vänstersnitt eller högersnitt frälsar någon.

Och det var på den punkten där jag tyckte att kristna 68-vänstern hamnade mest snett.