Min senaste ledare i Världen Idag i måndags innehåller lite reflektioner kring ledarskifte i Pingströrelsen, och traditionella frikyrkans kris och möjligheter. Jag skriver bland annat att Sten-Gunnar Hedin var mycket duktig i att företräda Pingströrelsen i det offentliga rummet och Pelle Hörnmark har varit mycket duktig när det gäller att mobilisera pingströrelsen internt. Daniel Alm, som nu är föreslagen efter Hörnmark, borde ha goda möjligheter att fungera bra inom båda dessa områden. Jag har ju varit med i  pingströrelsen fram till 1983, och har till och med varit medlem i Filadelfia några år i översta tonåren.

Jag har nu ägnat hela mitt vuxna liv åt församlingsbyggande och församlingsgrundande arbete i Stockholm. Redan som 18-åring började jag engagera mig i Filadelfias utpost i Järfälla/Jakobsberg i nordvästra Stockholm. (innan dess växte jag upp i Citykyrkan fram till 8 års ålder, Maranata mellan 8-16, Filadelfia 16-18 inklusive Betel-institutet Orsa) Jag var engagerad i arbetet med att starta Järfälla Pingstförsamling – Aspnäskyrkan 1974, och var en del av församlingsledningen fram till 1981. Sedan blev jag och min hustru utsända av Gud och församlingen som pionjärarbetare och församlingsgrundare till södra Stockholm, närmare bestämt området Brandbergen/Vendelsömalm. Det resulterade så småningom i Brandbergens frikyrkoförsamling som senare expanderade till att bli Ichtys som sedan döptes om till Söderhöjdskyrkan. Utifrån Söderhöjdskyrkan grundades sedan den latinamerikanska församlingen Iglesia Icthus som startade 2004. Ichtys avknoppade även en finsktalande församling under nittiotalet.

Jag var pastor för Söderhöjdskyrkan fram till 2002, församlingen hade då 310 medlemmar, den startade med en handfull under tidigt åttiotal. Därefter blev det en del år då ordförandeskapet i Evangeliska Frikyrkan var mitt huvudengagemang 2002-2010. Under den perioden var jag kvar i församlingsledningen i Söderhöjdskyrkan. Sedan oktober 2009 har jag varit teampastor och föreståndare för Elim på Östermalm, som senaste åren gjorts om till det församlingsgrundande nätverket Elimkyrkan Stockholm, och som just nu är sju församlingar. Mitt uppdrag just nu är att vara föreståndare för detta nätverk av församlingar. Elim på Östermalm har blivit Folkungakyrkan på Söder, där Martin Wärnelid har blivit pastor efter mig. Gamla kyrkan såldes till Zlatan och vi köpte den tre gånger större Salemkyrkan på Söder som döpts om till Folkungakyrkan.

Detta har jag ägnat mitt liv åt. Det har inte varit hela min försörjning, jag har i många år även drivit ett konsultbolag som jag jobbat med på deltid, för närvarande är det min huvudsakliga försörjning.

Om Herren ger nåd och kraft och hälsa är jag beredd att jobba en hel del år till, men känner ändå behov av att något börja knyta ihop detta.

Jag känner mycket starkt för, och tror också att det är Guds vilja, att summera mina livserfarenheter, och mitt livs engagemang, genom att skriva en omfattande bok om Stockholms väckelsehistoria 1850-1980. Det får bli min gåva till kommande generationer av kristna i Stockholm. Vi ägnar ju oss åt ett stafettlopp och jag hör nu till en generation som har sprungit mycket länge på Guds löparbana, stafettpinnen ska lämnas över. Jag vill skriva denna bok och lämna över den till kommande generationerna. Om Guds verk i vår stad, vad vi kan lära oss av tidigare generationer av kristna, deras misstag, deras tro, deras frimodighet, deras initiativkraft.

Det blir ett långsiktigt projekt som kommer att kräva mycket research under ett antal år, det är möjligt att det resulterar i flera böcker på sikt.

Har spännande dagar. Predikade i Folkungakyrkan i söndags för en nästan fullsatt kyrka och Alfred Nygren ledde lovsång. Därefter hade Micael Grenholm ett seminarium om social rättvisa och tecken och under. Mycket intressant. Min predikan handlade om att den rättfärdige ska leva av tro.

Jag tror att predikan finns utlagd på Folkungakyrkans hemsida så man kan lyssna på den.

Nu är jag på väg till Livets ords författarträff  i Uppsala, ett antal ledande personer i svensk kristenhet finns med där idag. Så det blir mycket spännande.

I morgon reser jag till Båstad över dagen, ska hålla föredrag för en styrelsekonferens för några energibolag.

Kommer att släppa en nyhet senare idag, eller i morgon, här på bloggen. Det ligger inom området bokskrivande.

Jag följer upp mitt blogginlägg förra veckan med en ledare i Världen Idag igår med utgångspunkt från Norburgs artikel förra veckan.

Befinner mig nu tillsammans med New Wines styrelse på Nordirland, Belfast. Bland annat har vi besökt en underbart förnyad Anglikansk kyrka i ett stökigt område i Belfast. Där samlar man upp till 700 lovsjungande människor varje söndag. Många har kommit till tro på Kristus i denna kyrka, ett antal hundra. Och predikan i söndagskväll handlade om syndens allvar och Jesu ställföreträdande strafflidande på korset för år frälsnings skull. Exakt samma tankegångar som i min bok ”Inte utan korset”. Idag kommer vi att ägna oss åt styrelsemöte för New Wine.

Jag har ju ett antal uppdrag av olika slag i svensk kristenheten, utöver det rent lokala engagemanget, som alltid måste vara basen.

Ett av dem är att vara med i New Wines styrelse. New Wine är ju en mycket spännande rörelse, med sin starkaste bas inom Anglikanska kyrkan i England. Det är en form av karismatisk förnyelse i etablerade kyrkor med Vineyard-stuk teologiskt och när det gäller gudstjänststil, ungefär så skulle man kunna beskriva det.

New Wines svenska styrelse med ordförande Hans Wolfbrandt i spetsen ska nu besöka kyrkor i Belfast, Nordirland. Jag reser till Belfast tidig söndag morgon och kommer hem onsdag eftermiddag. Räknar med att ge en inspirerande reserapport här på bloggen.

Utmärkt artikel av Daniel Norburg i Dagen idag om behovet av församlingsgrundande verksamhet. Vi behöver kyrkoledare och samfundsledare i Sverige som är spjutspetsar i det missionella uppdraget. Vi ägnar oss för mycket i samfunds- och kyrkoSverige åt intern diplomati, representation, styrelsemöten, skriva under officiella uttalanden och allmänt ägna oss åt kyrkopolitik. Bra att Daniel driver missionsfrågorna.

Sverige behöver missionärer och kristna ledare som är spjutspetsar i missionsarbetet.

När man skriver om behovet av mission i Sverige, och det därmed följande behovet av församlingsplantering, så svalnar alltid intresset. Det blir inte så mycket twittrande om det, eller kommentarer, länkningar eller debatter. Däremot kan intresset vara enormt för internkristna debatter och inte minst allt skvaller kring fallerande kristna verksamheter och ledare. Därför så bra att Norburg lyfter missionsfrågorna när det gäller Sverige. Det måste alltid vara fokus.

Trots att det har pratats ganska mycket om det har ganska litet hänt i verkligheten. Samfunden har pratat mycket om behovet av församlingsplantering, och gjort powerpoints, och haft en hel del sammanträden, men alltför få initiativ har i verkligheten startats och drivits vidare av samfunden och de kyrkoorganisationer vi har. Det är ju inte pingströrelsen i Sverige som startat Hillsong, men Hillsong har frågat om man får vara med i pingströrelsen. En rad av EFK:s församlingsplanteringar har gått till på samma sätt. Initiativ av Gud kallade, utrustade och smorda pastorer, som sökt en förankring i ett samfund. Våra etablerade frikyrkoinstitutioner har för svag förmåga att producera och få fram verkliga församlingsplanterare som gör jobbet, och som klarar av att göra jobbet, att grunda en helt ny församling från scratch som för människor till tro och som har ett större antal medlemmar efter 10 eller 20 år, och sedan grundar ytterligare församlingar.

Det handlar om eld, böneiver, passion för evangeliet. Och det handlar ytterst om teologi. Det är teologin och därmed förkunnelsen som avgör om kristna blir brinnande, har en passion för Kristus och för evangeliet och drivs av det missionella uppdraget. Ingen dör för halvsanningar.

Sanningen är den att missionsivern har dalat något enormt i svensk kristenhet om vi ser det i ett 100-125-årsperspektiv, böneivern har dalat, missionsivern när det gäller Sverige har dalat, och andelen aktiva kristna har minskat varje årtioende under åtskilliga årtionden. Vill man få bevis för denna tes – åk till ett arkiv och läs årsberättelser för frikyrkor i Sverige för 90-130 år sedan. Jag har gjort det så jag vet vad jag talar om.

Ett stort problem har varit att de få församlingar som har upplevt väckelse, expansion och tillväxt, ofta har varit ganska nöjda med att just de har gått bra. Därför behövs en nationell vision för väckelse och församlingsplantering, som får det att börja röra på sig på den andliga fronten i varje litet samhälle, småstad, medelstora städer och på många olika områden och folkgrupper i de största städerna. Norburg pekar på behovet av en sådan nationell strategi för evangelisation och församlingsgrundande. Min erfarenhet visar att kontakten med de grupper som har invandrat är avgörande. Där har inte otron och sekulariseringen brutit ned så mycket än. Det har aldrig varit så öppet att missionera bland muslimer i Sverige som just nu.

Är du i Stockholm – välkommen till Folkungakyrkan söndag 7 februari. Då har vi vår celebrationgudstjänst för de sju församlingar som ingår i nätverket Elimkyrkan Stockholm, ett församlingsgrundande nätverk i Stockholm. Förutom Folkungakyrkan, är det Elimkyrkan Skärholmen, Elimkyrkan Västerort, Enkel Kristen Gemenskap i sydvästra Stockholm, Ambassadeur där John Kabuidibuidi är pastor, ”pastor Jean”, en rysktalande församling och YBC – en församling för etiopier och eritreaner.

11.00 är gudstjänsten. Alfred Nygren är på besök och leder lovsång. Jag kommer att ansvara för predikan och dela det profetiska ord jag har fått för 2016 att den rättfärdige ska leva av tro. Micael Grenholm, min författarkollega kommer också med, och har ett mycket spännande seminarium direkt efter gudstjänsten och han kommer att tala om vår kommande bok ”Jesus var också flykting”, samt berätta om hur vi kan förena karismatisk kristendom med tron på tecken och under med social rättvisa. Det kommer att bli mycket intressant, du kan inte missa det. Är du på en annan gudstjänst klockan 11.00 så kom till Folkungakyrkan direkt efter och var med.

Min senaste ledare i Världen Idag handlar om att den rättfärdige ska leva av tro. Gud kallar oss kristna i Sverige att vara ett trons folk, och jag försöker kortfattat visa vad detta innebär i praktiken. Min predikan i söndags hos Iglesia Ichtus handlar om samma ämne. Min predikan i Elimkyrkan Stockholms celebration-gudstjänst handlar om detta också. Jag upplever det som ett Guds tilltal för året som kommer.

Handlar inte bibelsyn ytterst om vår inställning till Bibeln som Guds ord? Ser vi den som trovärdig, Guds tilltal och uppenbarelse? Litar vi på Bibeln? Eller betraktar vi Bibeln med kritisk uppmärksamhet och kritiska glasögon?

Det här blir lite av uppföljande reflektioner efter senaste blogginlägget.

Den bibeltroende hittar också sådant i Bibeln som man inte förstår. Men på grund av att man tror att det är Guds ord skulle man inte komma på tanken att börja problematisera Bibeln. Man ser inte att bristen finns hos Bibeln utan hos mig som bibelläsare, som har begränsad kunskap, och förhoppningsvis ska växa till i insikt. Det finns fortfarande mycket jag inte förstår i Bibeln, men jag tror att min begränsade kunskap är så väldigt mycket mer begränsad än Guds, och jag tror att Bibeln är Guds ord, så jag räknar med att det ska klarna det jag inte förstår, i vissa avseenden kanske först in i evigheten.

Menar man att problemen ligger i Bibeln har man distanserat sig från bibeltron och tron på Bibelns trovärdighet.

Bibeln är oerhört relevant och aktuell, att bygga sitt liv på Bibelns löften är att bygga sitt liv på den fasta grunden.

Teologer som ägnar sig åt att kritisera, underminera och problematisera Bibeln har seglat långt bort från en bibelsyn som präglat levande kristendom och väckelserörelsen.

Bibeln är Guds ord och Guds uppenbarelse nedskriven av människor, där den mänskliga aspekten står för nedtecknandet, och Gud använder vanliga människors ordförråd och bilder för att uttrycka sitt eget ord. Men ordet är utandat, det är Guds ord, och Gud har inte fel, och kan inte ha fel, han är sann i allt. Han använder dock ett begränsat och begränsande mänskligt språk för att uttrycka sig eget levande ord, och en annan begränsning var att det var avskrifter för hand som gjordes fram till boktryckarkonsten. Därför kunde det göras mänskliga fel i skrivandet för hand, men felen är mycket begränsade. Gud har vakat över processen, och skribenterna har haft en så stor respekt för det skrivna ordet, så handskrifterna är mycket mer korrekta i jämförelse med de gamla grekiska filosoferna till exempel.