I mina bokhyllor hemma har jag en hel del böcker av Sven Lidman. Av en tillfällighet plockade jag fram en av Lidmans böcker för någon vecka sedan, ”Resan till domen”, en bok som kom ut 1949. Jag har inte läst boken på många år. Jag har blivit omskakad av att läsa den igen.

Lidman var en av nyckelpersonerna i Pingströrelsen, från 1921 fram till sitt avsked från Pingst med buller och bång, 1948. Han och Lewi Pethrus var ett radarpar. Lidman var ju en av Sveriges främsta författare så under många år var han en unik förkunnare och frontfigur i Pingströrelsen, eller Pingstväckelsen som den kallades på den tiden. ”Resan till domen” handlar om hela processen som låg bakom att han lämnade Pingst 1948. Boken är också mycket självkritisk, och det är en människa i djup förkrosselse och ånger över sina egna brister, som har hållit i pennan.

Boken innehåller en avskalad, ganska råbarkad och transparent uppgörelse med Lewi Pethrus, en person som Lidman arbetat tillsammans med under många år. Den bör läsas som en partsinlaga, ena sidan av myntet. Lewi Pethrus har gått i svaromål i andra böcker, de har jag också läst vid andra tillfällen. Lidman var en mycket eftertraktad predikant och basen i hans verksamhet inom Pingströrelsen var att vara chefredaktör för rörelsens tidning, Evangelii Härold.

Sven Lidman var en av de främsta frikyrkoledarna och förkunnarna vi har haft i Sverige under de senaste 100 åren. När han predikade i Filadelfia i Stockholm var kyrkan fullsatt och människor kom från alla håll för att lyssna till honom. Troligen har inte någon predikant i Sverige haft ett så rikt och målande språk i sina predikningar som just Sven Lidman.

Främste experten idag på Sven Lidman är troligen min gode vän teol dr Hans Sundberg, som skrev en doktorsavhandling om Lidman för närmare 40 år sedan. Tyvärr har jag inte läst Sundbergs avhandling.

Lidmans tes i boken är att Pingströrelsen var en levande väckelse när han kom med 1921. Det innebar också en hög nivå av frihet och kärlek mellan predikanterna. En kulmen nåddes vid Filadelfias invigning 1930, då nådde Pingst höjden av framgångar. Sedan smög det sig in mer och mer av formalisering, kontroll, toppstyrning, likriktning och utmanövrering av personer som man uppfattade som illojala, framförallt mot Lewi Pethrus. Den första stora utrensningen inträffade 1929 under den så kallade Franklinstriden då pingstpredikanten Franklin motades ut ur Pingströrelsen. Vid samma tid motades Filadelfias pastor Alfred Gustafsson bort från församlingen och Stockholm och flyttades till Göteborg. Lidman uttrycker i boken djup ånger hur han hade medverkat till detta. Det var de första stora urspårningarna enligt Lidmans analys i efterhand.

Lidman ger inifrånskildringar av gräl, diskussioner och intriger på högsta nivå bland pingstledarna. Lidman uttrycker i boken gång på gång Lewi Pethrus förtjänster, gåvor och unika egenskaper, men att brist på ödmjukhet, stridslystnad och en stark vilja att ha kontroll över Pingstväckelsen, tog överhanden och deformerade hela rörelsen.

Jag vill inte gå in på att diskutera i vilken utsträckning Lidmans bedömningar om Pingströrelsen på 30- och 40-talet stämmer. Det var långt före min tid. Däremot tycker jag att hans reflektioner och iakttagelser är skakande och är till lärdom för alla kristna rörelser och samfund.

Pingströrelsen var enormt framgångsrik under 20- och 30-talet. Lidman hävdar att det är livsfarligt att vara framgångsrik. Om ödmjukheten sviktar kan det leda till en mänsklig kontroll av Guds verk, som leder till manipulation och att människor betraktas som medel och förbrukningsvaror, för ledarskapet. Synden kan krypa in under de mest fromma fasaderna. Strävan efter sanning ersätts av lögner, förtal och skvaller. Det är Lidmans analys.

Lidman avslöjar brutalt de synder som kan locka framgångsrika kristna ledare. Strävan efter makt. En ständig jakt på erkännande och hyllningar. Att sitta på en piedestal, vara den främste, positioneringen av den egna personen. Att betrakta andra kristna ledare och rörelser som konkurrenter. En lust att göra sig av med konkurrenter, genom att manövrera bort dem, eller avståndstaganden. Detta är verkliga frestelser för kristna ledare som man ständigt behöver påminna sig om.

Bokens sammanfattande budskap är att vi alla en dag ska stå inför Guds dom. Därav boktiteln ”Resan till domen”. Gud ska döma över sitt verk och kristna ledares insatser.

Det började med att Sven Lidman kom med på Pingstväckelsens predikantvecka 1921, Kölingaredsveckan. Bakgrunden var att Lidman hade skrivit några artiklar i dåtidens största frikyrkliga tidning Svenska Morgonbladet, där han skrev mycket positivt om Pingstväckelsen och särskilt om möten med Smith Wigglesworth som gästade Filadelfia vid den tiden. Därför bjöd Lewi Pethrus in Lidman till denna bibelstudievecka för pingstledarna, för att hålla ett föredrag. Det blev en blixtförälskelse mellan Lidman och pingstpredikanterna och han blev pingstvän från det ögonblicket. Lidman hade genomgått en andlig process några år tidigare och gått från att vara en genuin hedning till en djupt sökande kristen, framförallt på egen hand.

Bokens övergripande tema som gäller oss alla och utmanar oss alla är: hur ska en andlig väckelse bevara sin renhet och vitalitet? Och hur ska ledare i en väckelse bevara sin renhet och inte börja utöva en otillbörlig maktutövning över Guds verk där man stöter bort människor som man tycker inte är helt lojala med en själv? Och hur ska ledarna kunna bevara sin ödmjukhet och Gudsberoende även under perioder av stora framgångar?

”I erkännandet och hyllningen gömmes ett dödande gift” skriver Lidman på sid 48.

Han skriver på sid 70 om ”detta system av personligt godtycke, hänsynslöst undertryckande av meningsmotståndaren och obarmhärtig och obalanserad förföljelse av alla honom misshagliga individer”.

eller vad sägs om följande citat på sid 110: ”där man slog ikull konkurrenter med bibelspråk och gamla dogmer, där man mördade medtävlare under fromma talesätt och strypte motståndare genom att med järnhårt grepp i skenbar bön knyta sina händer kring deras strupar medan man överröstade offrens dödsvrål med hänfört sjungande ur Segertoner.”

Detta kan jämföras med vad Lidman skrev om pingstväckelsen på 20-talet: ”Den svenska pingstväckelsen har ännu ej plats mänsklig maktlystnad, personlig äregirighet och privata intressen  … Ännu är den svenska pingstväckelsen en sammanslutning i Mästarens efterföljd, ännu äro alla dess sanna kämpar en skara tjänande bröder och systrar, av vilka ingen kallar sig den främste och av vilka envar vill tjäna den andre”, sid 101.

För mig som EFK-are är det intressant att Lidman på sidan 79-80 tar upp om Lewi Pethrus kontakter med dåvarande Örebromissionen där ÖM-ledarna avvisar samarbetsinviter från LP:s sida, enligt Lidman var det främsta avsikterna att utöka sina egna maktdomäner. LP gick ut i kraftig kritik mot ÖM efter avvisade inviter. Samma mönster märktes i LP:s försök att ta över Östermalmsförsamlingen, dåvarande Fenix, det som numera heter Citykyrkan. Det var där Lidman hamnade efter att ha lämnat och blivit utesluten ur Filadelfia.

En avgörande vändpunkt inträffade 1940 då Lewi Pethrus flyttade till USA men återvänder till Sverige och Filadelfia efter ett halvår. Efter återvändandet till Stockholm började Lidman och Pethrus att delvis sitta på samma kontor och de möttes ännu mera i vardagslivet, vilket gjorde att motsättningarna långsamt eskalerade. Det förstärktes ytterligare att all form av kritik mot Lewi Pethrus var kritik mot Herrens smorde, det av Gud utkorade redskapet, man blev en Judasgestalt om man kritiserade LP. Den kritik som Lidman utvecklade under fyrtiotalet handlade inte bara om Lewi Pethrus och pingströrelsens ledarstil, det handlade också om inriktningen. Han menade att affärsintressen tog över och även politisering. Utvecklingen mot att utveckla Dagen och partipolitiska engagemanget var Lidman mycket kritisk till.

Jag kan alltså inte bedöma  Lidmans kritik mot 40-talets pingströrelse och dess ledning. Dock tycker jag att hans bok innehåller viktiga lärdomar och pekar på frestelser för kristna ledare, andliga ledare. Det gäller även oss som är verksamma i mer begränsade sammanhang.

Även om grunden är vår kallelse och överlåtelse till Kristus kan vi som ledare hamna i frestelser med att hantera människor som redskap för våra visioner, hantera människor manipulativt och orättfärdigt, att förlora ödmjukheten när vi har framgångar och slira på sanningen när vi ska manövrera oss fram och genomföra det vi tror på. Att skaffa oss positioner, plattform och utöka maktdomäner, våra motiv kan grumlas under resans gång. Lidmans bok är en brutal uppgörelse med alla sådana tendenser.

Lidmans bok är en tidlös väckarklocka och utmaning för varje generation av kristna ledare.