Mitt senaste blogginlägg var ett kortfattat referat och några reflektioner efter läsning igen av Sven Lidmans bok ”Resan till domen”. Har mött en del reaktioner och kommentarer på mitt blogginlägg och jag känner ett behov av att något utveckla tankegångar och perspektiv kring denna fråga.

1. Sven Lidman är en av de främsta predikanterna och kristna författare som vi har haft i Sverige senaste 100 åren. Han var en unik kristen ledare, och bör uppskattas och respekteras som en sådan. Även om han bas var Filadelfia i Stockholm och pingströrelsen var han lyssnad på och läst inom hela kristenheten.
2. Lidman var uppenbarligen en känslig konstnärssjäl och en kulturpersonlighet. Det var den personliga gåvouppsättning utifrån vilken han verkade som predikant och kristen författare. Lewi Pethrus var en unik entreprenör och folkrörelseledare, bland de främsta Sverige har haft de senaste 100 åren. Båda poängterar i sitt skrivande att de var diametralt olika personlighetstyper. Utifrån denna vetskap är det enligt min mening ett mirakel att de klarade av att samarbeta intensivt så många år som de gjorde. När Lewi Pethrus förde pingströrelsen in i en organisatorisk mognadsfas på 40-talet så är det begripligt att Lidman var kritisk. Det är svårt att säga att den ena hade rätt och den andra hade fel, pingströrelsens omfattande arbete krävde en rad ekonomiska transaktioner som Lidman uppenbarligen var kritisk emot. Det är svårt i efterhand utan detaljkunskaper bedöma om vem som hade rätt eller fel.
3. Jag hävdar att boken ”Resan till domen” är unik och mycket lärorik. Ivar Lundgren, som är ytterst kunnig i dessa frågor, hävdar i en kommentar på facebook att Lidman senare ångrade att han skrev boken. Visst kan kritiken mot Lewi Pethrus uttryckas mer nyanserat, det kanske Lidman insåg efterhand. Men det vore tragiskt om Lidman tog tillbaka det han skrev i boken. Att en framstående kristen ledare, kanske Sveriges mest framgångsrika predikant på 20-, 30- och 40-talet (vid sidan om Frank Mangs) skriver ner så självkritiska, rannsakande och fullständigt transparenta reflektioner över sina personliga tillkortakommanden, det är unikt. Mycket elände i kristenheten hade besparats om fler hade gjort samma sak. Ett exempel är hans självkritiska reflektioner och förlåtelse över hur han hanterade pingstledarna Franklin och Alfred Gustafsson. Boken präglas av ödmjukhet, självrannsakan och självinsikt, det är inte vanligt bland mycket framgångsrika kristna ledare. Har senaste dygnet läst en av Lewi Pethrus försvarsskrifter i detta ämne som jag hittade i min bokhylla. Det saknar helt Lidmans självinsikt, ödmjukhet och självkritik.
4. Jag menar att Lidmans reflektioner om hur det på toppnivån i kristna rörelser förekommer intriger, maktkamp, positioneringar, kamp om plattformen – detta stämmer och jag har inte läst någon som har skrivit så öppet om det som Lidman. Jag har sett dessa mönster under hela mina aktiva kristna tid, och har i mina mörkaste stunder frestats på dessa områden. Det är inte bara storpredikanter som frestas på dessa områden, även vi småpredikanter.
5. Lidmans kritik av Pingströrelsens ledarkultur på 30- och 40-talet är svår att bedöma så långt i efterhand, men liknande reflektioner har kommit från ett antal andra håll så i varje fall ett visst mått av sanning måste ligga i Lidmans reflektioner, även om det naturligtvis ska uppfattas som en partsinlaga i en infekterad konflikt.
6. Jag läser naturligtvis ”Resan till domen” med mina tendentiösa glasögon. Mina rötter är Citykyrkan i Stockholm, dåvarande Östermalms fria församling, Fenix, där mina föräldrar var aktivt engagerade fram till 1963. Det var min barndoms församling fram till 8 års ålder. Lidman blev medlem i den församlingen efter uteslutningen från Filadelfia. Förmodligen har jag träffat Lidman som barn i kyrkan, har dock inte någon minnesbild av det. Lidman dog i början av 1960 då jag var 5 år. Min pastor från 1963, Arne Imsen, drev vidare kritiken mot pingströrelsen, på liknande sätt som Lidman. Han var min pastor fram till 1970. Efter ett par år i Filadelfia, hamnade jag sedan i Järfälla pingstförsamling med Kjell Sjöberg som pastor från 1973, som också var en oppositionell pingstförsamling i onåd hos Filadelfia. Så jag har levt med detta under hela min uppväxt. Vi hade ett härligt försoningsmöte med Filadelfia i slutet av sjuttiotalet, då äldstekårerna i Filadelfia Stockholm och Järfälla pingst möttes, jag var med vid det mötet och yttrade mig. Sedan hamnade jag på krock med Pingst igen när vi började vårt pionjärarbete i Brandbergen-Vendelsömalm hösten 1981. Sedan blev jag ÖM-are och EFK-are och har organisatoriskt levt utanför Pingströrelsen sedan dess. Så mitt liv har formats av liknande värderingar som Sven Lidman stod för, det måste jag ärligt erkänna. Men har mycket uppskattat relationerna och samarbetet med Pingströrelsen och många goda pingstpastorer under många år, så dessa komplikationer med pingströrelsen hör till mitt förflutna. Men kan alltså påverka min tolkning och läsning av Lidmans bok.