Här fortsätter genomgången av Per-Axel Sverkers bok om John Stotts teologi och författarskap.
John Stotts syn på kontextualisering tar ett stort utrymme i Sverkers bok. Kontextualisering handlar om de hermeneutiska frågorna, hur miljön såg ut där bibeltexterna blev till, men också den kontext idag där Bibeln läses och ska förstås. För en evangelikal teolog gäller att bibeltextens innebörd ska bli tillgänglig genom studium av språk och historisk miljö där bibeltexten nedtecknades. John Stott betonar betydelsen av att höra Guds röst i skriften, hjärtats olydnad hindrar oss att tillägna oss och förstå bibeltexterna. Stott tycker att den nya hermeneutiken har gått för långt, man hamnar i fullständig subjektivitet istället för att utgå från Bibelordets objektiva betydelse. Stott betonar istället Andens betydelse för att förstå och tolka bibelordet.
När det gäller kontextualiseringen rör vi oss mellan två poler. Bibelns dåtid och vår nutid. Förkunnaren fungerar som en brobyggare som ska överbrygga klyftan mellan Bibelns dåtid och människors tankar idag. Med stöd av sociologen Peter Bergers ord om kyrkans dans runt modernitetens guldkalv manar Stott till protest mot anpassningen till nutidskulturen. Men Stott betonar att även konservativ evangelikalism måste ställas under Skriftens prövning, den finns också i en kulturell och social kontext. Det räcker inte med att avslöja liberal teologi. Konservativa kristna måste arbeta på att formulera det bibliska budskapet på ett skapande sätt idag. Sverker påpekar att när liberalteologerna har kritiserat Paulus som bunden till en viss kultur i fråga om synen på homosexualitet protesterar Stott, eftersom attityden att veta bättre än Paulus kommer i konflikt med Skriftens inspiration.
Sverker sammanfattar Stotts tänkande kring utmaningarna angående kontextualisering: ”Eftersom tiderna förändras, måste budskapets form ändras så att själva innehållet ska kunna behållas intakt. Den helige Andes roll är här av avgörande betydelse för att först lyssna till Bibeln, sedan förstå dess mening och tillämpa den på församling och samhälle. Men om man enbart sysslar med samtidsanalys riskerar man att inte kunna urskilja vad som är kristet och vad som är temporärt. I en strävan att vara relevant finns det en risk att samtiden bara får höra ekot av sin egen röst.”
Stott har utgångspunkten att kristen tro har en exklusiv ställning. Kristus är Guds sista ord till världen. Hur ska en sådan exklusivitet förhålla sig till en relativiserande kultur i vår tid? En kultur som ifrågasätter ett universellt sanningskriterium. Stott betonar att evangeliet är oföränderligt oavsett kultur. Den kulturella klädedräkten i presentationen av evangeliet kan variera men uppenbarelsen är oförändrad.
Kapitel 15 i boken har rubriken ”Utmaningen för den evangelikala teologin”. Sverker slår där fast att den utmaning som Stott försökte hantera genom sitt teologiska författarskap var den växande sekulariseringen. Den har sysselsatt både liberala och konservativa teologer. Som respons på sekulariseringen och dess krav på att förflytta kristen tro till privata sfären, har Stott betonat den kristna helhetssynen, den innefattar även engagemang i det sociala och det politiska livet. En kulturell karantän som fundamentalismen förespråkar är lika skadlig för den kristna tron som en anpassning till sekulariseringen. Sverker pekar även på postmodernismens utmaningar som Stott också berört i sitt skrivande. Sverker stryker under svårigheterna med att definiera postmodernismen, det finns många olika definitioner. Dragen av relativism och pluralism är dock tydliga. Ingen kan säga sig äga sanningen. Allt handlar om perspektiv. Det finns ingen universell utgångspunkt för att avgöra vad som är rätt och fel. Teologer som vill poängtera vikten av anpassning till postmodernismen går ofta under beteckningen postkonservativ eller postevangelikal. Stott går in i debatten med dessa olika strömningar. Stott har i dessa diskussioner betonat evangelikalismens särart och betoning på Bibeln som högsta auktoritet, viktigare än både traditionen och förnuftet, är ett evangelikalt kännetecken som Stott alltid försvarat. Betoning på frälsningsförkunnelse och omvändelse är ett annat viktigt kännetecken.
Sverker påvisar att Stott står för en reaktion mot en för känslobaserad kristendom. Den västerländska kulturen betonar känslor och upplevelser. Den inställningen har spridits till kristna sammanhang. Stott betonar att kristendomen är en relation till personen Jesus Kristus, men det bygger på en objektiv kunskap om denne person. Sverker pekar på i Stotts anda att det behövs en integrerad syn på tro och förnuft vilket är särskilt viktigt i en postmodern kultur. Den evangelikala fromhetskulturen visar upp en allt starkare fokusering på den religiösa erfarenheten, särskilt i form av speciella upplevelser. Denna upplevelsekristendom är en reflex av den postmoderna mentaliteten. Stott betonar att både bibelordet och Anden som undervisar oss i Ordet är nödvändiga för att den kristne ska förbli i sanningen.
Sverker poängterar att evangelikal teologi har påtagit sig en kritisk funktion i att föra församlingen tillbaka till sund lära och praxis. Det är en normativ uppgift för evangelikal teologi. Evangelikalism begränsas i sin dialog med andra kristna av det man ser som sanning. Evangelikalismen rör sig i spänningen mellan en förnuftsinriktad kristen tro och en mer mystisk inriktning av tron. Vördnaden för Bibeln förutsätter förnuftets plats. Samtidigt innebär evangelikalismen en protest mot rationalistiska utformningar av tron. Sverker gör också en jämförelse med pentekostalismen vars teologer delvis distanserat sig från evangelikalismen, man vill inte identifieras med en rationalistisk teologi. Han beskriver hur Stott har brottats med frågorna om karismatisk kristendom och pentekostal teologi, han anser att för mycket betoning på subjektiva upplevelser hotar Guds ords ställning.
Sverker kommenterar också den postliberala strömningen inom teologin, som han också kallar för narrativ teologi. Berättelsen är då i fokus, inte förklaringar och detaljer. Postliberalismen utgår från teologins egen självförståelse. Inte offentligt acceptabla sanningskriterier. Postliberalerna kan vara trogen sin egen tro men överge allmänna krav på sanning. Sverkers slutsats är att det är mycket svårt för evangelikal teologi i Stotts efterföjd att ge upp tanken på att det finns en gudagiven rationalitet som är gemensam för alla och som kan skilja på vad som är sant och falskt. Ett annat problem är att postliberalerna i regel bortser från bibeltextens historiska sanning. Postliberalerna har i stor utsträckning övergett tron på kristendomens objektiva sanning och Bibelns historicitet. Man hamnar i relativitet.
Slutkapitlet i den omfattande boken är Per-Axel Sverkers personliga omdöme. Han pekar där på att filosofiska idéer har en tendens att ta över teologin. I den postevangelikala kritiken mot evangelikala teologin finns ett stort inslag av bland annat postmodern filosofi. Postkonservativ och postevangelikal teologi risker att bli för anpassad till samtidens frågor.
Stotts gärning har präglats av att utifrån sina evangelikala övertygelser stå emot modernitetens påverkan. Sverker pekar även på att Stott även problematiserat karismatiska kristna erfarenheter. Förnuft och rationell teologi är i centrum för Stott. Pentekostalismen är ett försök att skapa en mer integrerad teologi som även innefattar erfarenheter.
Sverker skriver i slutavsnittet summerande: ”Men det har visat sig att hans insatser bland majoritetsvärldens kristna bidrog till att vitalisera de viktigaste delarna av den evangelikala rörelsen med hans fokusering på Bibelns och korsets centrala ställning inom kristet liv. Stott arbetade under lång tid för att evangelikal teologi ska inkarneras i nya kulturer. … Hans erfarenheter från England hade lärt honom dialogens betydelse för att lyssna till vad andra säger om sin tro. I sitt arbete i majoritetsvärlden med dess utmaningar till religionsdialog har Stott visat att tolerans inte behöver utgå från ett relativt sanningsbegrepp, utan är en fråga om ödmjuk karaktär. Det är den troende som person som är tolerant, inte hans åsikter som är toleranta. Om teologins sanning blir relativ, kommer likgiltigheten att ersätta övertygelsen. Stotts teologi visar på glädjen i en djup sanningsövertygelse. Stott kunde aldrig medge att tolerans är ett accepterande av alla teologiska påståenden.”
Till sist, Sverkers bok är en guldgruva för den som är intresserad av John Stotts liv och författarskap, och för den som vill tränga djupare in i vad evangelikal teologi är för något.
Till sist, en sak jag efterlyser är tydligare definitioner av postliberalismen, postevangelikalismen, postkonservatismen, narrativ teologi, postmodern teologi, liberal evangelikalism, – begreppen används om vartannat i Sverkers bok, och min fråga är om det delvis handlar om synonymer, eller om det är distinkta teologiska strömningar som kan urskiljas.