Om Immanuelskyrkan i Örebro och samkönade vigslar

Immanuelskyrkan i Örebro har väckt uppmärksamhet senaste veckan. En stor majoritet i församlingen önskar införa samkönade vigslar i församlingen. Frågan skapar intensiv intern EFK-debatt men väcker uppmärksamhet långt utanför EFK-leden. Jag vill kommentera saken, för att ge nödvändig bakgrundsinformation till bloggläsaren är jag tvungen att ge en viss bakgrund.

  1. Homosexdebatten var intensiv i kristenheten på nittiotalet. Det var då liberaliserande tendenser slog igenom inom Svenska kyrkan, Missionsförbundet och Baptistsamfundet. För Missionsförbundet blev debatten så intensiv att samfundet var nära att spricka på denna fråga, en bred pastorsopinion var emot liberaliseringen med bland annat Niklas Piensoho i spetsen, numera pastor i Filadelfia i Stockholm. Evangeliska Frikyrkan och dess bildarsamfund markerade då tydligt en mer konservativ evangelikal hållning. Det var vid den tidpunkten en konsensus inom EFK att äktenskapet var för man och kvinna och att församlingarna i en lärjungaformande miljö skulle uppmuntra till trogna heterosexuella äktenskap som grund för samlevnad. Ett resultat av detta var att ett 15-tal baptistförsamlingar efter hand gick över till EFK i protest mot att deras gamla samfund liberaliserades i äktenskapsfrågan. Man bör påpeka att EFK hade en mycket positiv utveckling under 90-talet och 00-talet då en del församlingar anslöt sig, det fanns en karismatisk öppenhet, och teologiska inriktningen skapade trovärdighet både hos nya församlingar av olika kategorier som anslöt sig. Ett viktigt EFK-beslut var 2009 då vi beslutade avsäga oss vigselrätten. En av anledningarna var att inte hamna i en situation där staten skulle tvinga oss att viga samkönat.
  2. Vi hade en intensiv debatt i EFK i slutet av 00-talet om homosexualitet. Den handlade dock inte om samkönade vigslar och välsignelseakter, den handlade om vi skulle bejaka eller protestera mot samhällets utveckling mot könsneutral äktenskapslagstiftning. Även personer med en konservativ teologisk hållning argumenterade för att vi skulle ligga lågt i samhällsdebatten. Efter att Saron i Göteborg gick ut med en mer inkluderande hållning i medlemsskapsfrågan, öppet och aktiva homosexuella kunde vara medlemmar i församlingen, det skapade också debatt. Saron var dock noga med att påpeka att det var det heterosexuella äktenskapet man undervisade om och tog ställning för. Det fanns inte på kartan för dem med könsneutrala vigslar.
  3. Nu har alltså frågan kommit upp igen och på en ny nivå. Det är ju en process som pågått i ett antal år i Immanuelskyrkan. Jag gjorde upp med tre ledande personer i Immanuelskyrkan, Björn Cedersjö, Niclas Öjebrandt och Jonatan Arenius om en gemensam process i frågan, för att undvika kuppartade och snabba beslut vid en EFK-kongress, vi argumenterade för en mer långsam och förankrande beslutsprocess i en motion som EFK:s kongress i höstas ställde sig bakom. En arbetsgrupp har enligt vårt förslag tillsatts av styrelsen för att processa frågan. Den leds av våra två missionsdirektorer, Linalie Newman och Ingemar Forss.
  4. Personligen tycker jag att det är synd att Immanuelskyrkan som församling hade så pass bråttom att man inte kunde vänta in den gemensamma EFK-processen, men där gör församlingen uppenbarligen en annan bedömning. Allt tyder på att de kommer att ta ställning för samkönade vigslar men vänta med beslutets genomförande.
  5. En arbetsgrupp inom EFK är nu igång och jobbar med frågan. Om Immanuelskyrkan nu tar ställning, som en stor och inflytelserik församling, har EFK i praktiken hamnat i samma situation som Equmeniakyrkan. Frågan avgörs på församlingsnivå och församlingar med helt olika hållning ska leva sida vid sida.
  6. EFK-processen måste mynna ut i någon form av beslutsfattande. En form av beslut är att EFK ställer sig bakom Immanuelskyrkans linje. Vi som är skeptiska till detta förordar att EFK fortsätter den linje man har haft. Det skulle också kunna vara ett beslut. En tredje medelväg är Equmeniakyrkans hållning, att samfundet ställer sig neutralt och varje församling får själv avgöra vilken äktenskapssyn och praxis man vill tillämpa. Eftersom det redan finns dessa diametralt olika uppfattningar är den troliga utgången att välja Equmeniakyrkans linje. Samfundet förhåller sig neutralt i äktenskapsfrågan och församlingarna avgör själva vilken inriktning man ska ha.
  7. Personligen är jag dock skeptisk till denna medelväg. Det blir ett slätstruket samfund som inte kan ha en tydlig uppfattning i äktenskapsfrågan. Equmeniakyrkans föredöme imponerar inte, det är ett samfund som krympt varje år de senaste 60 åren. Den neutrala linjen kommer  att spilla över på ett antal andra kontroversiella frågor, i synnerhet frågor där en klassisk kristen syn krockar med tidsandan. Att bara ha högt i tak och en bra samtalston mellan diametralt olika uppfattningar, en kristen rörelse måste ha högre ambitioner än så. Det är då bättre att löpa linan ut och ta ställning, de församlingar som hamnar i minoritet får då ta ställning till hur man hanterar situationen.
  8. Jag har inte anledning att upprepa argumentationen för en konservativ kristen linje i äktenskapsfrågan. Det har skrivits ett antal böcker i ämnet, och jag har själv skrivit en del under årens lopp. Att tolka in stöd i Bibeln för samkönade vigslar är att läsa in i Bibeltexten saker som absolut inte står där. Kristna kyrkan växte fram i en judisk miljö där äktenskapet mellan man och kvinna var den självklara normen för sexuell samlevnad, en hållning som präglat kristna kyrkan under 2000 år. Jag ser inte att vi har något mandat som dagens generation av kristna att ändra på denna hållning. Enligt min mening är det endast en anpassning till tidsandan, och det är förödande för den kristna församlingen. I ett snabbt föränderligt samhälle är kyrkans hela existensberättigande att man står för en tidlös och oföränderlig tro. I en rad mindre och praktiska frågor behöver kyrkan ständigt ompröva sig, och leva i ständig omvändelse. Vi behöver ständigt på nytt rannsaka skrifterna. Äktenskapsfrågan handlar dock om grundläggande kristna lärofrågor, som i sin grund är tidlösa. För mig är frågan inte ens förhandlingsbar. Det finns dock ett antal frågor som EFKs tillsatta arbetsgrupp kan jobba med, inte minst hur vi på bästa sätt kan stötta och vägleda dem i våra församlingar och dem vi möter i våra församlingar, som på olika sätt brottas med sin sexuella läggning.
  9. För den globala kyrkan är frågan i stor utsträckning okontroversiell, man värnar om en klassisk kristen hållning. Det är teologiskt liberala kyrkor i västvärlden som har omprövat äktenskapssynen senast 20-30 åren och de präglas av tillbakagång och blir alltmer ointressanta. Jag tycker att de som driver förändringen inom EFK saknar förståelse och respekt för att kristna församlingen är tidlös, att den är global och man saknar även respekt för den mycket korta tradition som finns inom EFK.
  10. En traditionell kristen äktenskapssyn kan mycket väl förenas att visa kärlek och respekt för människor som brottas med sin sexuella läggning eller som öppet lever som homosexuella. Vi bör vara extra noga med att visa kärlek och respekt i dessa kontakter. För min del har det visat sig i att jag skrev en artikel ihop med Jonas Gardell för 8-9 år sedan i en av Sveriges största tidningar, där vi argumenterade emot utvisning av homosexuella migranter, som riskerade dödsstraff i sina hemländer. Jag var förste EFK-aren som bjöd in gayikonen Gardell till en EFK-kyrka. När Gardell för ett år sedan ordnade ett releaseparty för sin senast bok då stora delar av kändiseliten var på plats, var jag och min fru de enda inbjudna som företrädde kristenheten. Jag har sedan sjuttiotalet jobbat med frågan och försökt stötta kristna som brottats med sin homosexuella läggning. Jag gjorde min första utredning i ämnet i slutet av sjuttiotalet där jag bland annat mötte välkände brittiske pastorn Gerald Coates, vars kristna omvändelse medförde att han övergav ett homosexuellt promiskuöst liv till att leva i ett heterosexuellt äktenskap. Gerald har levt i detta äktenskap nu i cirka 50 år. Det blir något snävt perspektiv om vi som förespråkar en konservativ evangelikal äktenskapssyn klassificeras som att bara vara homofober och inskränkta bakåtsträvare. Kristna som är konservativa evangelikaler och står för en klassisk kristen äktenskapssyn, vi bör vara extra noga med att visa Kristi inkluderande kärlek inte minst i familje- och släktrelationer, det går att förena att visa tydliga värderingar och vara vänlig, kärleksfull och inkluderande i mänskliga relationer.

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/mattlose/stefansward.se/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399
  • Sverige

    Håller helt med dej.

    Vad är det som det ska samtalas om? Om vi fortfarande tror på Bibeln…?
    För Guds Ord har inte ändrats, och Jesus är den samme, igår, idag och i evighet.

    Det enda det handlar om är att anpassa sej efter tidsandan.
    Vad säger Guds Ord om det?

    ”Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.”
    (Rom 12:2)

    ”Ni trolösa, vet ni inte att vänskap med världen är fiendskap mot Gud? Den som vill vara världens vän blir Guds fiende.”
    (Jak 4:4)

    Frågan är om vi som församling kan vara kvar i EFK om EFK bejakar synd…

  • Mikael Nyman

    Om det skulle bli så att Immanuelskyrkan inför könsneutrala vigslar, men EFK kommer fram till att man vill stå fast vid en traditionell äktenskapssyn, hur kommer man då att hantera situationen? Är det troligt att EFK kommer att utesluta Immanuelskyrkan? (När var f.ö. senaste gången en frikyrkoförsamling tvingades lämna ett samfund?) Eller talar allt för att det – åtminstone i praktiken – kommer att bli en situation liknande den i Equmeniakyrkan, där församlingar kan göra på olika sätt?

  • Inge

    Bra skrivet Stefan, men detta är en mycket större fråga än bara frågan om samkönade vigslar, vi ser att dammluckurna nu öppnas mer och mer efter varje församlingsbeslut som tas i riktning mot att försöka blidka och tillmötesgå denna världens tänkande.
    Det kan liknas vid det rena friska vattnet från livets källa där de skadade och sargade fiskarna lyckats finna ro, en lugn plats där helade och upprättelse är närvarande, men där nivån mellan den rena källans klara vatten och världens nedsmutsade ocean ständigt minskar och allt mer och mer sköljer in och förstör de rena källor som har gett liv och hopp sedan urminnes tider.
    När samfund och församling abdikerar från sitt ansvar att stå upp mot synden så förlorar den sitt existensberättigande det vittnar historien tydligt om. Församlingen i Laodisea omnämns i Upp 3: 14-22 och tolkas ofta som en förebild av den sista församlingen innan Jesus kommer tillbaka. En församling som är varken varm eller kall. De är rika i denna världen, men ses som blind och naken. En församling som inte har mycket att berömma sig av.
    Guds Ord ligger dock fast, varje församling eller samfund som försöker förvanska Ordet är dömd att gå evigt förlorad.
    Det finns dock fortfarande hopp för de som håller fast vid Ordet.
    Med samma Ord som Jesus gav till församlingen i Filadelfia, talar Han till oss idag: ”Jag kommer snart. Håll fast det du har, så att ingen tar din krona!”

  • Mikael Nyman

    Jag undrar om inte problemen börjar när församlingar börjar med s.k. ”öppet medlemskap”, dvs. att folk kan vara medlemmar utan att behöva sympatisera med församlingens tro eller värderingar. Kanske finns en from förhoppning att folk, då de får undervisning, kommer att anpassa sig till församlingens synsätt. Jag tror det snarare är så, att om man inför ”öppet medlemskap”, kommer det förr eller senare att avspegla sig i församlingens förkunnelse och officiella policy.

    Jag tror jag har nämnt det förr, men jag tror att vi har att göra med ett trilemma. Vi har att göra med tre ideal, som förr eller senare riskerar att komma i konflikt med varandra

    1) Öppet medlemskap, att församlingen skall vara öppen för vem som helst att söka medlemskap i.

    2) Ett demokratiskt styrelseskick, där församlingens eller samfundets medlemmar ytterst är de som bestämmer över inriktningen.
    3) Att hålla fast vid bibliska ideal när det gäller lära eller livsstil.

    Det tycks som om vi måste ge upp ett av dem. Det traditionella frikyrkliga svaret har varit att förkasta (1).

    Man kan tänka sig en mer hierarkisk ordning, där man förkastar (2). Det har delvis varit fallet i vissa historiska kyrkor, som kunnat hålla fast vid en ”folkkyrkokaraktär”, med en stor del passiva medlemmar, men där makten till stor del legat hos biskopar etc, som kunnat hålla fast vid en mer konservativ syn på läro- och livsstilsfrågor. Det verkar även som om en del moderna megakyrkor i praktiken kommit att förkasta (2). En kyrka som Hillsong har väl i stort sett en episkopal struktur. Man använder kanske inte samma terminologi som i mer traditionella samfund, men det tycks som om ledarna i många avseenden har en ställning som mer liknar den hos en biskop, än en traditionell frikyrkopastor.

    Om man vill hålla fast vid såväl (1) som (2), är risken stor att man förr eller senare kommer att ge upp (3). Vilket är vad som till stora delar har hänt i många ”högt-i-tak”-kyrkor, som Svenska kyrkan eller Equmeniakyrkan.

  • stefanswrd

    håller helt med dig, det handlar om många exempel och frågor där man kan se detta mönster.

  • stefanswrd

    omöjligt att svara på, och det blir en diskussion som blir aktuell då och som får hanteras av EFK-ledningen, utifrån mina kunskaper om dagens EFK ser jag det som uteslutet att EFK kommer att utesluta en församling som Immanuelskyrkan i ett sådant läge.

  • Erik

    Srefan, är det inte hyckleri att uttala som du gör sitta och sedan vara med i det mest liberala samfundet av alla? Hur var det nu med flisan och bjälken…

  • Erik

    Stefan – även om jag delar din syn – är det inte hyckleri att uttala sig som du gör och sedan vara med i det mest liberala samfundet av alla? Hur var det nu med flisan och bjälken…

  • stefanswrd

    vad menar du med mest liberala samfundet av alla?

  • Erik

    Svenska kyrkan

  • http://www.andraget.blogspot.com Andreas Holmberg

    Intressant analys, Mikael! Jag tror att du har alldeles rätt! Man kan också tänka sej en ”bekännelsekyrka” där det från början står klart vad man kan rösta om och vad man inte kan rösta om. Den behöver då inte vara så väldigt hierarkisk (”papperspåve” fnyser förstås katolikerna om varje nedskriven, orubblig bekännelse), men jag menar att frågan om könsneutrala äktenskap aldrig ens borde kommit upp till omröstning i vare sej Svenska kyrkan eller EFK, den är lika absurd som den om månggifte, även om det alltid kan finnas pastorala undantag (tänk bara på alla som hamnat vilse i könsbytardjungeln eller på sociala förpliktelser mot flera fruar på missionsfälten). Varje organisation som vill vara ”demokratisk” på så många plan som möjligt måste i rimlighetens namn slå fast vilka saker som alls går att rösta om – ifall organisationen inte ska kunna ”kuppas” eller förvandlas till PRECIS VAD SOM HELST.

  • http://www.andraget.blogspot.com Andreas Holmberg

    Och det innebär förstås, precis som du säger, att medlemskapet inte kan vara hur öppet som helst – eller att det innebär en viss förpliktelse åtminstone för den som vill och kan engagera sig aktivt i förkunnelse och evangelisation, d v s förhoppningsvis de flesta om inte alla (”take it or leave it”).

  • http://www.andraget.blogspot.com Andreas Holmberg

    Och då måste man erkänna att man som samfund infört det könsneutrala äktenskapet, även om församlingarna är fria att avstå från att implementera dem. Precis som Mekane Yesus-kyrkan som helhet skulle ha ansetts godta polygami den dag församlingar och pastorer i MY är fria att viga fler än två personer med varandra, oavsett vilken väjningsrätt enskilda pastorer och församlingar skulle ha.