Varför tror jag på Gud?

Som Stockholmare har jag vuxit upp med och levt med det ateistiska paradigmet. Det har varit den värld som man har mött i skolan, på gymnasiet, universitetet, näringslivet, media.

Det finns två alternativ. Det kosmos, det universum, den planeten jorden, den mänsklighet – vi är en del av och kan iaktta, antingen har det kommit till av slumpen och en oändlig mängd tid. Det finns inte någon yttersta mening. Det finns inte någon skapare. Det finns inte något syfte med att vi finns till. Det finns inte någon garanti för att mänskligt liv ska fortsatt vara möjligt. Vår planet kan ju träffas av en meteorit som utplånar allt mänskligt liv. Eller att det uppstår förändringar i kosmos som gör att mänskligt liv på vår planet är en omöjlighet. Det finns inte någon rationalitet som ligger bakom allt. Det finns inte heller någon kärlek som ligger bakom allt. Godhet och kärlek är endast något vi konstruerar, vi som finns till på grund av slumpen.

Det ateistiska alternativet. Det finns inte någon Gud. Det är alltför hisnande för mig. Det stämmer inte med min egen erfarenhet och vad jag kan se när jag tittar ut över vår planet och vårt kosmos, utifrån mitt begränsade perspektiv.

Som Gudstroende tror jag att det finns en mening bakom allt. Att det finns rationalitet i universum. Att saker och ting är genomtänkta och planerade. Att det finns en Gud som faktiskt har bestämt att liv ska vara möjligt på vår planet, och att en mänsklighet ska vara möjlig. Att vi kan älska, därför att det finns en Gud som älskar, och ger kärlek en objektiv innebörd.

För mig har Gudstron en mycket högre förklaringsvärde av den värld jag kan se och min egen förståelse av mig själv som människa i världen. Att allt bara är slump, att allt bara är en olyckshändelse, den tanken är orimlig för mig.

Gudstro eller ateism, det är de grundläggande vägvalen för varje människa.