SVT-serien om Knutbyförsamlingen har jag lyssnat på med intresse. En intensiv debatt har uppstått om i vilken utsträckning vi i den pingst-karismatiska-tros-evangelikala kristenheten behöver dra lärdom av detta. Peter Halldorf har kommenterat saken och pekar på att den biblicistiska och fundamentalistiska bibelsynen var grundproblemet i Knutby, och det finns andra liknande sammanhang med problem på bibelsynsområdet. Daniel Alm och flera andra har svarat att den analysen stämmer inte. Det var exceptionella faktorer i Knutby som inte kan överföras till andra sammanhang. Tidningen Sändaren och Sune Fahlgren försöker på ledarplats rätta Daniel Alm i hans kritik av Peter Halldorfs text. Sändarens text hittar man här. Halldorfs text hittar man här och Alms svar här.

Jag ska här kommentera Fahlgrens reflektioner. Sune Fahlgren har ju under många år jobbat på Örebro missionsskola, under senare år har han varit lärare på Teologiska Högskolan i Stockholm och ledarskribent i tidningen Sändaren.

Fahlgrens huvudtes är att Pingströrelsen behöver lära sig av Knutbydramat. Men det behöver också andra delar av frikyrkligheten som präglas av biblicism, en familjär nätverksstruktur och en beundran för karismatiska uttryck. Fahlgren skriver också att ”utöver frågan om bibelsyn – som Halldorf lyfter fram – finns andra frågor som måste upp på bordet så att Knutbydramat kan ge radikala lär-erfarenheter. Alms inlägg väcker i sig frågan om ledarskapsidealen i frikyrkligheten. Han argumenterar för en klerikal – pastorscentrerad – ledning av församling och trossamfund som på senare tid har förstärkts av trosrörelsen och neopentekostala rörelser. ” Fahlgren efterlyser lärprocesser så att vi förhindrar att Knutbyfenomen upprepas. Han skriver också att det behövs lärprocesser kring de renhetsideal (puritanism) som betonades i församlingen i Knutby. Där fanns en vurm för avskildhet, en negativ syn på sexualitet (särskilt hbtq) som paradoxalt nog ledde till övergrepp och en syn på sex som extra helig.

Här följer mina reflektioner efter att ha tittat på de flesta av SVT-programmen.

1. Till skillnad mot Peter Halldorf och Sune Fahlgren tror jag inte att det  var biblicism och fundamentalism som var Knutbys problem. Jag tror precis motsatsen. Det var frånvaron av solid och bibelförankrad och bibelcentrerad förkunnelse som var församlingens största problem. Brist på evangelikalism var problemet, d.v.s. nåden och evangeliet som centrum för den kristna tron och församlingsgemenskapen. Dessa märkliga och totalt obibliska irrläror som frodades, utan förankring i bibeltexter och heltäckande bibelundervisning, det hade inte inträffat om en sund lärartjänst haft en viktig funktion i församlingen. Läran om Kristi brud, den perversa sexualiteten med förandligandet av utomäktenskapliga sexuella relationer, Åsa Waldaus särställning, att förtjäna nåd genom vissa handlingar, dömandet av människor i gemenskapen, den märkliga dödssyn som utvecklades och uppmuntran av direkta mord m.m. Notera – detta bygger på SVT-programmens bild av församlingen, jag har inte några andra kunskapskällor. SVT-programmen betraktar jag dock som journalistiskt trovärdiga då källan är de f.d. medlemmarnas berättelser. Jag betraktar Knutbyförsamlingen som teologiskt extremliberal fast med viss pingstkarismatisk förpackning. Jag gör totalt motsatt bedömning än Peter Halldorf och Sune Fahlgren. Halldorf gör svepande påståenden om tron på Bibelns verbalinspiration och ofelbarhet, att det var Knutbys problem och att sådana problem finns på fler håll inom pingströrelsen. Men tron på Bibelns verbalinspiration och ofelbarhet har präglat pingströrelsen sedan starten och hela den evangelikala globala rörelsen. Jag känner inte till att moderna pingströrelsen gjort upp med det bibelsynsarv som Lewi Pethrus har förmedlat. Jag hoppas att jag inte har missat något där.
2. Knutby har varit ett sådant extremfall så jag har svårt att se att det finns så mycket beröringspunkter till andra kristna sammanhang. Visst, varning för totalitära ledare som inte får ifrågasättas, den varningen gäller alla typer av organisationer och kan uppstå i politiska partier, företag, fackföreningar, kyrkor, miljöorganisationer, jag var som helst när personer med psykiatriska diagnoser får inflytande. Men jag menar att även i jämförelse med organisationer i allmänhet var Knutby ett extremfall.
3. Fahlgren vill dock lyfta fram Knutby för att varna för tendenser i breda strömningar i kristenheten. Halldorf varnar för en bibeltro som handlar om verbalinspiration och Bibelns ofelbarhet. Fahlgren hävdar att kristna sammanhang som präglas av biblicism, familjär nätverksstruktur och beundran för karismatik bör se upp. Han nämner inte saker specifikt, men en rimlig tolkning är att han åsyftar kristna rörelser förutom pingströrelsen, så åsyftar han med detta Hillsong, Bethel, New Wine, Vineyard, Livets ord, nya församlingar i allmänhet, Ungdom med Uppgift, Arken, OM, förmodligen Oasrörelsen. För att inte tala om tidningen Världen Idag, som speglar alla dessa rörelser i stor utsträckning. Evangeliska Alliansen hamnar förstås i skottgluggen för Fahlgren, förmodligen. En intressant fråga är om Klara kyrka och Sebastian Stakset räknas in i definitionen i allt det som Fahlgren och Sändaren ogillar.
4. Här menar jag att Sune Fahlgren silar myggen och sväljer kamelerna. Han varnar för en liten församling i Uppland med 70-medlemmar som lagts ner, och menar att liknande tendenser finns i stora delar av kristenheten, utan att han specificerar exakt vilka delar, jag gör dock en egen tolkning av vilka delar jag tror att han åsyftar. Men hur är det då med hans eget samfund Equmeniakyrkan? Hur många känner idag till att Svenska Missionsförbundet år 1940 hade 1650 församlingar i Sverige. Hur många känner till idag att Svenska Baptistsamfundet hade 1940 700 församlingar. Metodistkyrkan hade som mest några hundra församlingar, jag minns inte exakta siffran. Men någonstans kring 2500 församlingar fanns det en gång i tiden inom det som kallas för Equmeniakyrkan. Det totala medlemsantalet för bortåt 100 år sedan låg på någonstans kring 200.000, men man bör då komma ihåg att Sverige vid den tidpunkten hade mindre än hälften av dagens befolkning. Skulle Equmeniakyrkan hålla ställningarna och andelen av befolkningen skulle man idag ha cirka 400.000 medlemmar och naturligtvis betydligt fler än de 2500 församlingar man en gång har haft. Antalet församlingar är idag under 700, jag minns inte exakta siffran, och antalet medlemmar är på väg nedåt 60.000. En fråga jag ställer till Sune FAhlgren är vilka lärprocesser vi kan dra av den dramatiska nedgången av antalet medlemmar i Equmeniakyrkans modersamfund. Vad har gått snett? Vart har alla människor tagit vägen? Varför ville man inte vara kvar i församlingarna? Vad beror det på att Stockholms första baptistförsamling som idag heter Norrmalmskyrkan, en gång hade man sammantaget i berörda församlingar över 3000 medlemmar, kan Fahlgren svara på hur många man har idag på en vanlig söndagsgudstjänst klockan 11.00, och hur medelåldern ser ut? Hur förklarar han det? Vad är så skrämmande i dessa frikyrkomiljöer att människor inte alls attraheras av det, utan församlingar har lagts ner på löpande band de senaste 80 åren?  Knutby är myggen, detta är kamelerna. Den nya ledning som ska väljas säger att man tror att trenden kan vändas. Men vilken substans finns i denna tro. Vad har de nya ledarna hittills åstadkommit som ger legitimitet åt förändringarna. Vad är man beredd att ta avstånd i det som hittills har varit som orsakat denna massiva nedläggning av församlingar som pågått år ut och år in. Jag har hittills aldrig sett en seriös analys eller lärprocess av vad det beror på och vad man inte ska göra i fortsättningen för att vända trenden. Tusentals församlingar som lagts ner är en oändligt mycket större tragedi än Knutbyförsamlingen. Men vad tycker Sändaren om denna sak? Det är lätt att döma den lilla Knutbyförsamlingen, att se en flisa hos Pingströrelsen som alla ser, men hur hantera bjälken i sitt eget öga – för att anknyta till Jesusformuleringar i bergspredikan. Sändaren och Fahlgren behöver diskutera kamelerna i den egna verksamheten och inte sila mygg i pingströrelsen.
5. Erfarenheten från hela västvärlden idag är att teologiskt liberala kyrkor och karismatiskt kritiska kyrkor dör ut medan evangelikala och karismatiska församlingar, väldigt ofta med ett tydligt ledarskap, växer och frodas. Det stämmer naturligtvis inte i varje enskilt fall, men om man ska analysera trender, är det en rättvisande beskrivning.
6. Min slutsats är att vi kan inte lära oss särskilt mycket av Knutbyfallet men det är livsfarligt att bygga församlingar som inte bygger på solid bibelundervisning, och att ägna oss åt karismatisk öppenhet utan solid bibelundervisning, det kan gå hur snett som helst. Tidningen Sändarens och Fahlgrens analyser har jag inte mycket till övers för.