Evangelisttjänsten

I min ledare idag i Världen Idag skriver jag fortsatt om de femfaldiga tjänstegåvorna, nu med fokus på evangelistens tjänst. När man kör bil framåt behöver man också titta i backspegeln. I artikeln lyfter jag fram Billy Grahams unika evangelisttjänst.

Genom Sebastian Staksets unika insatser blir evangelisttjänsten förnyad i svensk kristenhet. Denna tjänst är avgörande för att församlingar ska växa. Det finns evangelistgåvor på lokal nivå som behöver få erkännande, stöd och utrymme. Det finns evangelistgåvor på nationell nivå som kristenheten behöver bejaka och samarbeta med. Det finns också världsevangelister som arbetar mer övergripande över hela världen och över kontinenter. Billy Graham och Reinhardt Bonnke är exempel på det som jag nämner i artikeln.

Att förnya tältkampanjen som Stakset har gjort är en mycket innovativ satsning. Det har fungerat förr. Och det fungerar bevisligen idag. Evangelisten ska tjäna hela kristenheten och inte stängas in i en trång samfundsfålla. Evangelisten har fokus på evangeliet, frälsningen och Jesus, det som förenar oss kristna.

En viktig funktion med att organisera kampanjer är att mobilisera vanliga troende och församlingsmedlemmar i evangelisationsuppdraget. Masskampanjerna bygger på att vanliga kristna blir engagerade i att hjälpa till och bjuda in, och är delaktiga i uppföljningsarbetet.

 

 


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/mattlose/stefansward.se/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399
  • Mikael Nyman

    ”Evangelisten
    har fokus på evangeliet, frälsningen och Jesus, det som förenar
    oss kristna.”

    Detta kan ju tolkas på två sätt. Även om de inte kan formulera
    sin tro i explicita trossatser, är alla kristna på ett implicit
    sätt eniga om vad Bibeln lär om ”evangeliet, frälsningen och
    Jesus”. Annars vore de inte kristna.

    Om däremot ser till vad olika kyrkor öppet lär, eller vad som
    faktiskt förkunnas, så lär de flesta kyrkor inom den yttre
    kristenheten ett förvanskat evangelium.

    Katolska kyrkan lär att frälsningen är en kombination av Jesu
    verk och människans gärningar. Att det ändå finns frälsta
    människor i Katolska kyrkan beror på att de implicit accepterar
    Bibelns lära att frälsningen enbart beror på Jesu verk, och att
    människans gärningar har ett skvatt att bidra med inför Gud. (Man
    kan tänka sig att de i anfäktelsens stund i praktiken sätter all
    sin tilltro på Jesus, och noll tilltro till sina egna gärningar.)

    Svenska kyrkan (genom Lutherska Världsförbundet) och
    Equmeniakyrkan (genom den Reformerta världskommunionen och United
    Methodist Church) har skrivit under på den Gemensamma deklarationen
    om rättfärdiggörelseläran, tillsammans med den katolska kyrkan.
    Detta dokument menar att rättfärdiggörelseläran inte längre är
    kyrkoskiljande. En stor del av en nominellt protestantiska delen av
    svensk kristenhet accepterar alltså den katolska frälsningsläran
    (åtminstone som ett att flera alternativ, de vill i alla fall inte
    förkasta den)

    Det största problemet med många mer konservativa
    väckelserörelser är att de lär ”decision theology”,
    dvs. de menar att människan måste fatta ett aktivt beslut att ”ta
    emot Jesus”. Problemet blir att den som inte redan tror på
    Kristus inte kan fatta ett sådant beslut, och att den som å andra
    sidan redan tror redan är frälst.

    Så, även om ekumeniska evangelistorganisationer skulle rymma
    olika uppfattningar om eskatologi, kvinnliga präster,
    alkoholkonsumtion och diverse andra frågor, så tycker jag det vore
    bra om de hade en klart deklarerad frälsningslära.

    Jag kollade runt lite på Heart of Evangelisms hemsida, och jag kunde inte hitta någon trosbekännelse. Jag kan ju ha missat något. I vilket fall som helst skulle det vara intressant att veta vad som faller inom ramen för en ”acceptabel” frälsningslära, enligt Heart of Evangelism. Skulle man kunna evangelisera tillsammans med t.ex.:
    -en katolik?
    -någon som förnekar Kristi ställföreträdande lidande?
    -en sjundedagsadventist?
    -en modalist (dvs. någon som förnekar treenigheten och menar att Fadern, Sonen och den Helige Ande är tre olika ”roller” som den ende gudomlige personen spelar.)
    -en antinomist?

  • Swärd

    Det var bra frågor. I dagsläget kan jag inte alls svara på dessa saker.

  • Läsare

    Är väldigt glad och possitiv till allt runt Stakset. Ser allt som läggs ut. Börjar bara bli lite orilig att han börjar formas och slänga sig med fraser som andas lite väl mycket Livets Ord. Hoppas för allt i världen att detta bara är en tillfällighet och att han håller sig till sitt ”gatuspråk” . Det tror jag att han och de som lyssnar till honom vinner på. Att falla in i vissa tale/predikosätt är inte bra. Han är bästa när han är den enkla gatupredikanten eller kalla det evangelisten, som inte behöver svänga sig med kristna floskler och uttrycksätt. Det enkla budskapet om frälsning fungerar gott, att bli en undervisare är något helt annat och det är svårt att inte låta som sina ledsagare/inspiratörer då när man ger sig i kast med sådant.

  • Läsare

    Skulle vara under herr swärds bloggpost

  • Mikael Nyman

    Det jag misstänker kan vara det största problemet är antinomismen. Jag har sett hur man i frikyrkliga sammanhang erbjudit folk att ”ta emot Jesus”, utan att ha nämnt något om Guds vrede, och bara nämnt synden på ett väldigt vagt och allmänt sätt.

    Jag tror det är ett större problem inom den reformerta/evangelikala delen av kristenheten, än inom lutherska. Inom lutherdomen finns en stark betoning på daglig omvändelse, medan man inom den reformerta/evangelikala traditionen – dit de flesta frikyrkor kan räknas – mer betonar omvändelsen som en engångshändelse. (Det är ju inte ovanligt att höra människor inom frikyrklig tradition säga något i stil med ”det var på kvällen den 23 maj 1984 som jag föll på knä och ”tog emot Jesus”…)

    Frågan som de evangelikala måste besvara blir då: hur skall man se på de fall där någon fortsätter att vanemässigt synda, även efter att ha ”tagit emot Jesus”? Vissa skulle säga att om du är frälst så bör detta visa sig i en förändrad livsstil, annars var du förmodligen inte frälst till att börja med. Andra skulle säga det visserligen kan vara bra att lägga om sin livsstil, och att ett liv i helgelse kan vara förenat med välsignelser av olika slag, men att det inte har något att göra med din frälsning.

    Idag är ju otukt en synd som de flesta ungdomar och unga vuxna ägnar sig åt på ett eller annat sätt, och som tyvärr breder ut sig alltmer inom kyrkorna, eftersom få församlingar praktiserar församlingstukt. Det man kan fråga sig är om folk öppet utövar olika former av otukt är genuint frälsta eller omvända.

  • Kjell Waern

    Kära broder Stefan!

    Jag läser med intresse det du skriver och tackar Gud för din tjänst i vårt land idag. Vi har ju det gemensamt att vi båda stod under starkt inflytande av Kjell Sjöberg under många år i Järfälla, och jag känner igen tankegångarna från honom när du skriver.

    Kjell Sjöberg betonade ju starkt det som du skriver om de olika tjänstegåvorna och vikten av att de alla är i funktion i en växande församling. Idag har vi en situation i vårt land där det enligt min mening finns ett skriande behov av alla dessa tjänstegåvor. Bristen på evangelister är, som du skriver, skriande, men gäller inte detta alla gåvorna. Var finns profeterna idag t.ex.? Och var finns herden?

    När det kommer till herden tycker jag att du gör det lätt för dig. Två tankefel tycker jag att du gör:
    • Jag har jobbat ett antal år i bibelskolor inom pingst och jag märkte ganska tidigt när jag talade med eleverna om deras kallelse och vision så handlade det sällan eller aldrig om församlingen och herdetjänsten. I stället var det just evangelistens tjänst och de stora mötena som de brann för. Jag tror INTE att herdar är mer accepterade än andra i svensk kristenhet. Pastorer med utpräglad lärartjänst är ofta accepterade och till stor välsignelse i konferenser, författarskap o.s.v. Men var finns pastorn med en utpräglad herdetjänst? Många församlingar idag ropar efter herdar som står pall och får församlingen att leva. Och utan den tjänsten blir inte evangelisttjänsten vad den är menad att vara heller.

    • Det andra tankefelet jag tycker att du gör är tanken att om herden får dominera då blir församlingen inåtvänd och isolerad gentemot samhället och man når inte nya människor. Kjell Sjöberg lärde mig något annat. Som herde är jag inte herde bara för församlingen. Jag är herde för det samhälle och den stad jag verkar i. Det var den påverkan som gjorde att jag vågade jobba på anstalterna som fanns i kommunen jag kom till. Jag är, som du vet, ingen evangelist så jag hade inga väckelsekampanjer i anstalten, men jag hade med mig intagna till nästan varje gudstjänst under nästan 10 års tid. Jag såg en del frukt i arbetet och tror att det som såtts kommer att ge mer.
    När jag själavårdade medlemmar så hände det gång på gång att de tog med sig sina grannar eller arbetskamrater med behov till kyrkan för samtal. Vissa tider hade jag lika mycket samtal med folk utifrån som jag hade med medlemmarna.
    Så varför skulle en herde i tjänst innebära att församlingen blir innåtvänd? Kjell Sjöberg tänkte inte så. Istället ordnade han en ”herdekonferens” för att just uppmuntra till en levande herdetjänst.

    Du skriver också att det inte finns någon motsättning mellan de olika tjänstegåvorna, och det håller jag med om. Men tyvärr är det mer sällsynt att de verkar i symbios med varandra. Jag har ibland mött evangelister som leder ett stort antal människor till frälsning, men så lämnar de bara över en bunt papper med namn och nummer på de nyfrälsta och säger att ”nu får ni följa upp de här”. Ofta blir det inte så framgångsrikt för det finns ingen naturlig personlig kontakt mellan den nyfrälste och uppföljaren. Efter sig lämnar de istället bränd mark. Jag märkte att Billy Graham tänkte annorlunda. Han predikade frälsning, men den som var med vid födelsen av det nya livet var den andliga mamman/pappan/herden. Så se till att väckelsearbetet engagerar alla tjänstegåvorna…

    /Kjell