Lars Enarson och hans organisation har nu svarat på Lennart Torebrings och Birger Skoglunds avhopp från det stora bönemötet i Solnahallen. Två längre artiklar har publicerats på www.larsenarson.com. Det är angeläget att kommentera dessa texter även om det inte känns särskilt roligt. Framförallt går jag i svaromål på grund av att utspelen innehåller och innebär en osaklig och mycket tendentiös kritik av svenska pingströrelsen.
- Jag har varit med om och medverkat vid bönekonferenser under många år. Kan inte minnas någon bönekonferens med så märkliga utspel och konfrontatorisk framtoning som denna konferens. Dessa skrivelser är i praktiken en totalkonfrontation med hela svenska kristenheten. Enarson sätter sig i praktiken på en unik piedestal över alla andra kristna ledare i Sverige, han hör på ett unikt sätt från Gud och har ett mandat att döma över pingströrelsen, trosrörelsen, Frälsningsarmén, Svenska kyrkan och katolska kyrkan, ja över allt och alla. Inklusive svenska regeringen, svenska partier m.m. Enarson kommer med en rad olika kritiska påståenden som han inte ger några belägg för, eller i varje fall helt undermåliga belägg.
- Enarson avfärdar det mesta i svensk kristenhet eftersom alla etablerade samfund och rörelser är med i Sveriges kristna råd. Förutom detta finns det endast vissa fristående församlingar och ett stort antal invandrarkyrkor som inte är kopplade till något svenskt samfund. Med Enarsons definitioner är det bara med de sistnämnda som en andlig enhet är möjlig.
- Enarson uttrycker en mycket kritisk hållning till svenska pingströrelsen och dess ledare Daniel Alm. Jag tycker det är anmärkningsvärt med tanke på att så mycket av svenskt karismatiskt församlingsliv ryms inom samfundet Pingst, förutom äldre pingstförsamlingar nya fräscha initiativ som Hillsong, SOS church och inte minst We Are One Church, f.d. Södermalmskyrkan. Enarsons kritik mot Pingst kan kokas ned i två punkter. Man bildade ett pingstsamfund för bortåt 20 år sedan och man är medlemmar i Sveriges kristna råd sedan drygt tio år tillbaka i vars styrelse och presidium Daniel Alm sitter. Detta leder dock till stora konsekvenser enligt Enarson. Allt tänkbart elände följer av dessa beslut. Det innebär att Pingst kompromissar med det antikristliga inflytandet från SKR och att man kommer under ett inflytande från Katolska kyrkan, som också är antikristlig enligt Enarson.
- Enarsons tes att svensk kristenhet och Pingst är svag på grund av katolska inflytandet är enligt min mening grundlöst. Jag känner hyfsat till de svenska frikyrkosamfunden, mest känner jag till Evangeliska Frikyrkan. Jag begriper inte hur man kan argumentera för ett katolskt inflytande. Jag vet inte hur väl Enarson känner katolske biskopen i Sverige Arborelius, en lågmäld och ödmjuk person som inte visar några tecken på dominans eller att försöka påverka de andra kyrkorna. Att han skulle använda SKR för att utöva ett katolskt inflytande är helt utan grund, jag menar att det är en lögn. Dokumentet Charta Ecumenica existerar ju, men att det påverkar svenska frikyrkosamfundens inriktning är helt grundlöst. Jag har aldrig varit med i ett möte då detta dokument har diskuterats och då har jag varit med på ett oändligt antal möten i svensk ekumenik. Att Sten-Gunnar Hedin skrev en artikel och en bok ihop med Arborelius för cirka 15 år sedan, syftet var ju att markera en front mot Svenska kyrkan och dåvarande ärkebiskopen KG Hammar och hans liberalteologi. Enarsons teser om Katolska kyrkans inflytande över Pingst i Sverige är enligt min mening en lögnaktig konspirationsteori utan någon förankring i verkligheten. Man kan inte hävda en sådan sak och referera till någon enstaka skrift, artikel eller något enstaka uttalande av en pingstpredikant. Ska man hävda ett inflytande måste man visa hur landets 450 pingstförsamlingar påverkas och hur Pingst konferenser påverkas. Man kan inte slänga ur sig så grovt generaliserande påståenden utan belägg för det.
- Det nämns att när pingst en gång blir ett samfund kommer den att sluta vara en väckelserörelse. Samfundsbildandet är en förutsättning för den organisatoriska ekumeniska enheten, som Enarson menar är antikristlig i sin karaktär. Det nämns som bevis för tesen att Sten-Gunnar Hedin gav ut en bok med Katolska kyrkans biskop Anders Arborelius. Att pingströrelsen organiserade sig som ett samfund för ett par decennier sedan, jag kan inte se att det har haft annat än en marginell betydelse. Pingst har fungerat som ett samfund sedan 1920-talet, den formella samfundsbildningen handlade mer om att skapa ordning och reda i beslutsstrukturerna. Största skillnaden som jag uppfattar det blev att Filadelfia i Stockholm blev befriat från uppdraget att vara samfundskontor och fick fokusera på uppdraget att vara en lokal församling. Pingströrelsen är 450 lokala församlingar. Vad har Enarson för bevis att deras verksamhet har skadats och andligt försvagats av organisationsbildningen på riksnivå? Man kan inte bara komma med ett sådant påstående utan att på något sätt leda det i bevis. På global nivå är pingströrelsen organiserad som samfund i olika länder, och dessa samfund är betydande väckelserörelser i många olika länder. Hur kan en strikt organisatorisk fråga vara avgörande för det andliga livet på lokalnivå?
- Skrivelserna innehåller ett försåtligt och insinuant angrepp på Lennart Torebring och Birger Skoglund som valt att hoppa av arrangemanget. Man menar att de borde känna till att detta böneinitiativ var kritiskt mot SKR och att man ber för en SD-ledd regering. Det var Daniel Alm som påverkade dessa att kliva av enligt Enarson. De framställs som att man böjt sig för påtryckningar och att det inte var en ärlig kritik mot arrangemanget från deras sida för att motivera avhoppet. Man kände väl till böneagendan för bönekonferensen. Det är en misstroendeförklaring mot två bröder med förankring inom pingströrelsen med omfattande förtroende i svensk kristenhet, det reagerar jag starkt emot. Här står ord mot ord så det är omöjligt för oss utomstående att bedöma vem som har rätt, men jag litar betydligt mer på Skoglund och Torebring i denna ordstrid.
- Kritiken mot Katolska kyrkan tycker jag också saknar rim, reson och proportioner. Gud har sagt till Enarson att det är Katolska kyrkan ligger bakom andligt förfall i Sverige. Han skriver: ” Det försåtliga inflytandet från Romersk-katolska kyrkan blåser genom denna vidöppna dörr som en iskall vind över svensk kristenhet idag och har lagt sig som en våt filt av sömnaktighet över den falnande elden från äkta, klassisk väckelsekristendom.” Det är också en tes han driver utan några som helst belägg. Katolska kyrkan är en liten minoritetskyrka, och är en av fyra kyrkofamiljer i SKR. Hur de ska ha något inflytande över svenska samhället begriper inte jag. Enarson världsbild är väldigt svart-vit. Det finns nyanser som han förbiser. Även om jag är en varm anhängare av reformationen och i synnerhet de väckelserörelser som uppstod i kölvattnen av reformationen, kan man inte slänga ut alla barn med badvattnet. I många avseenden står Katolska kyrkan mer fast vid klassiska kristna ståndpunkter än vad både Svenska kyrkan och delvis frikyrkosamfunden gör. Det är väl bara att hänvisa till abortdebatten i Svenska missionsrådet och debatten om äktenskapslagstiftningen, för att få ett belägg för detta.
- SKR är en falsk enhet som Gud dömer skriver Enarson. Som jag skrev i mitt förra blogginlägg är det att kraftigt överdriva SKRs betydelse. Jag är inte expert på SKR, har suttit i två av deras referensgrupper ett antal år, men aldrig suttit med i styrelsen. Under mina ordförandeår i EFK representerade jag EFK under ett antal årsmöten i SKR. Det stämmer inte att Charta Oecumenica är något tungt och vägledande dokument. Har aldrig varit med om att det har pratats om detta dokument vid något tillfälle. Det får gärna styrelseledamöter i SKR bekräfta och komplettera. Att det skulle ha en påverkan på faktiska verksamheten i Pingst, EFK, Frälsningsarmén m.m. finns det inte någon som helst grund för. För mig är SKR för bredekumeniskt i min smak, jag föredrar mer begränsat ekumeniskt samarbete som Svenska Evangeliska Alliansen, men tror att det i vissa frågor behövs en gemensam kristen röst, inte minst i kontakten med myndigheter, t.ex. när det gäller kontakt med sjukvård, fängelser och universitet. SKR har ett mycket begränsat kansli, Pingst har ett mycket större kansli om man ska jämföra. Makten hos SKR ligger hos styrelsen, och där sitter alla samfunds- och kyrkoledarna. Och de kan bara besluta om och göra det man är överens om. Och det blir mycket begränsat. Bland annat driver man ett utmärkt arbete för att förhindra att nyfrälsta muslimer utvisas till muslimska länder. Ett sådant uppdrag görs mer effektivt. Men enligt min mening är det helt lögnaktigt att hävda att SKR är en superkyrka och en organisation som styr över t.ex. pingströrelsen. Däremot är det värdefullt att Pingst är med, det medför bland annat att den mest teologiskt liberala kyrkan, nämligen Svenska kyrkan, får ett mer begränsat inflytande. Jag anser att Enarsons teser blir lögnaktiga med de enorma anspelningar han gör, ser det som en del av det antikristliga systemet, kopplingar till FN m.m. SKR-samarbetet beskrivs på följande sätt: ”Ledarna för pingst och trosrörelsen poserar i gemensam tillbedjan med företrädare för Mariadyrkan, homosexuell vigsel, liberalteologi och stark anti-Israel aktivism.” Det är en insinuant och starkt vinklad bild att beskriva kyrkoföreträdare på detta sätt. Men ska man ta avstånd från allt och alla som inte fullt ut delar de egna övertygelserna då blir man en begränsad sekt. Ska vi vara ett salt och ljus i världen förutsätter det att man har med många olika kategorier av människor och organisationer att göra. Inte bara de som delar den egna uppfattningen. Jag har vid flera tillfällen t.ex. skrivit artiklar ihop med Sveriges ledande ateist Christer Sturmark. Enligt Enarsons sätt att se på världen håller jag alltså på att bli ateist, står under ateisternas inflytande, och kompromissar. Jag samverkade bl.a. med Sturmark för att försvara tillsättningen av den kristne rektorn för Lunds universitet. Att ta avstånd från allt och alla gör en bara isolerad och det försvårar kraftigt missionsuppdraget. Så vitt jag vet har inte Enarson alls bidragit till att bygga missionerande och evangeliserande församlingar i Sverige, en konkursad församling i Göteborg är allt som finns på CV:n. Man bör då vara lite lågmäld i kritiken mot dem som faktiskt långsiktigt bygger församlingar i Sverige. Jag håller med om Enarsons kritik av SKRs Israelarbete, och den kritiken kan man också rikta mot andra ekumeniska organ i Sverige. Till skillnad mot Enarson har jag dock försökt att påverka organisationerna under många år i annan riktning, bland annat genom styrelsearbete i Bilda, i offentlig debatt och vid ekumeniska möten då frågan kommit upp.
Enarson bör vara medveten om att samfund som Pingst, EFK m.m. är med i många olika organisationer, både i Sverige och internationellt. EFK är med i ett 100-tal olika organisationer varav en del är mycket mer globala och viktiga än SKR. Bland annat World Evangelical Alliance och European Evangelical Alliance. SKR är en av 100 organisationer, och Pingst är med i minst lika många olika organ. Det är osakligt att döma samfund bara utifrån medlemskapet i SKR.
- Argumentationsmetoden är byggd på konspirationer och ”guilt by association”. Svenska samfund som Pingst och Evangeliska Frikyrkan har omfattande samarbete internationellt och på olika plan nationellt. Samfunden är medlemmar i många organisationer. När vi är verksamma här i världen är inte allt samarbete inom kristna kyrkan. Det går inte att påklistra en organisation värderingar och uppfattningar utifrån vilka andra organisationer man är med i.
- Ekmans konvertering till katolicismen tas också upp. Vad det har med SKR att göra begriper jag inte alls. Det var väl under perioden han bodde i Israel där det blev en omsvängning i Ekmans inriktning. Enarson berömmer sig av att vara den som varnade för Ekmans konvertering. Jag vet ett antal personer som hade synpunkter på hans inriktning redan i mitten av 00-talet. Att Ulf Ekman blivit katolik är väl snarast ett argument för Katolska kyrkans begränsade inflytande i Sverige. Hans betydelse inom frikyrklighet har ju helt försvunnit efter detta. Ekmans konvertering var en fråga inom trosrörelsen som inte alls berörde de andra samfunden. Han hade dessutom avgått från alla ledaruppdrag inom trosrörelsen när han konverterade. Man kan ha synpunkter på Ekmans konvertering, och det har jag också, men han är en fri människa som måste få följa sina övertygelser.
- Jag tycker att man uttrycker sig väldigt insinuant om Dagen. ”Dagen är kanske intressant för den som vill diskutera homosexuell vigsel eller hur yoga bäst kan kombineras med Jesus. Redaktionens vinkling har samma färg som loggan och kommer att stå emot allt de anser ”högerkristet.” Som kristen med hög bibelsyn har jag också ibland synpunkter på Dagens vinklingar i olika ämnen, men man kan inte beskriva en kristen tidning på det sättet. Man måste ge en allsidig bild och även peka på sådant som är bra.
- Enarson använder uttrycket antikristligt regelbundet. Jag kan inte begripa vad det är för antikristligt med SKR. De hjälper nu nyfrälsta muslimer att få uppehållstillstånd i Sverige. Är det antikristligt? Är det antikristligt att bedriva verksamhet med fängelsepräster och sjukhuspastorer? SKR är en förening för möten mellan svenska kyrko- och samfundsledare, de gör det de kommer överens om. Vilka av SKR:s beslut är antikristliga?
- Världsomspännande superkyrka nämner Enarson om. Katolska kyrkan är ju redan en sådan kyrka men har ganska höga gränser kring egna kyrkan så jag har svårt att se kopplingarna till andra kyrkor. Den breda kristna väckelsen idag är det pingstkarismatiska i Afrika, Latinamerika och Asien och jag har svårt att se dessa rörelsers kopplingar till världsomspännande superkyrka. SKR har i varje fall inte med detta att göra, det är en nationell organisation och ytterst marginell i ett globalt perspektiv.
- Enarsons varningar för religionssynkretism är ju riktiga och det är många som varnar för detta, även inom Svenska kyrkan. Men man kan inte här uttrycka sig så kategoriskt. Ska den kritiken föras fram måste det riktas mot konkreta händelser och initiativ, det går inte att dra kyrkor över en kam i detta.
- Enarson är djupt bekymrad över svensk kristenhets kompakta motstånd mot Sverigedemokraterna. Även det är Katolska kyrkans fel. Att det är Katolska kyrkans fel tycker jag också är ren och skär lögn, det finns inte några belägg för denna tes. Han säger att SD vill att Sverige ska vara ett kristet land (har grundligt argumenterat emot påståendet i boken ”Jesus var också flykting”). Att många pastorer reagerat över SD beror på att vi idag upplever en väckelse i Sverige bland immigranter. I alla växande församlingar är det utrikesfödda som kommer till tro. Vi kämpar en kamp mot myndigheterna för att nyfrälsta muslimer inte ska utvisas. SD har konsekvent drivit sedan 1990 att man inte vill ha någon utomeuropeisk invandring i Sverige, även om man har nyanserat språkbruket med åren. Det verkar som om Enarson inte känner till vad som händer på församlingsnivå i Sverige. Han verkar inte heller känna särskilt många judar i Sverige, där är den allmänna uppfattningen att SD-inflytandet är ett hot mot judarna i Sverige. Enarson skriver att jag genom två pastorsupprop har berövat Sverige vår enda chans att förändra svensk abortlagstiftning. Påståendet är obegripligt. SD har i stort sett samma abortsyn som övriga partier, och hur de ska skapa någon riksdagsmajoritet för en förändring går utöver min fattningsförmåga. Svensk kristen lågmäldhet i abortfrågan håller jag med om, men jag tycker då att Enarson måste tona ned kritiken mot Katolska kyrkan, det är enda kyrkan i Sverige med en tydlig hållning i abortfrågan, liksom trosrörelsen.
- Enarson skriver att pingst och trosrörelsen idag är med på tåget mot Rom. Det är ju lögn. Varken svenska pingströrelsen och trosrörelsen är med på något tåg mot Rom. Här måste man också efterlysa seriösa belägg och bevis. Inte bara argumentera utifrån guilt by association och genom medlemskap i en organisation.
- Det finns mycket att säga om Enarsons teser om Katolska kyrkan, EU och FN. Jag lämnar det för den här gången. Han använder begreppet antikristligt flitigt. Men antikrist är ett bibliskt begrepp och man får inte göra en inflation av ordet genom att använda det för allt man ogillar. Det finns mängder av antikristliga strömningar i vår värld idag. Kinas växande politiska och ekonomiska makt är nog det främsta exemplet. Iran och alla oljefinansierade muslimska stater som skapar världsdominans genom oljeberoendet är ett annat paradexempel på antikristlig verksamhet. Det nya Ryssland och Putin är ett annat exempel. För att inte tala om västvärldens ateism och sekulariserad humanism. Jag placerar inte SKR på listan över antikristliga tendenser, däremot kan man ha synpunkter på SKR, vilket jag har uttryckt vid olika tillfällen, och på andra ekumeniska organ.